l i s a l i g h t n i n g

jobb

2012-01-31T11:26:00.001+01:00

januaridieter

2012-01-27T15:59:00.001+01:00

egentligen fattar jag inte varför alla är så himla nojiga över bukfettet såhär efter julhelgen. ju mer jag tänker på det desto fler positiva aspekter kommer jag på med att ha en matbebis i magen.

man får äta för två. man får sitta på bussen. magen funkar som push up-BH. man kan skylla på foglossning och slippa delta i förnedrande aktiviteter. man får hänga i leksaksaffärer utan att känna sig creepy. människor tindrar med ögonen när de pratar med en. man slipper försöka se snygg ut hela tiden eftersom man ändå utstrålar en naturlig lyster. man får ha mjukisbyxor överallt hela tiden och när man är laktos- eller kolhydratssvullen är det bara att pösa loss och flytta fram nedkomstdatumet några månader.

ja, det enda negativa jag kan komma på är att man får fula blickar när man röker en cigg till sin draja och att raggningspotentialen förmodligen sjunker något.

...och så det där med hälsan då.

nästan tam katt

2012-01-08T01:34:00.001+01:00

vi ligger i soffan. när jag är ensam har hon ingenting emot att hoppa upp och låta mig skeda henne. jag klappar och kelar, hon spinner. det är när de där hemska sakerna händer på TV:n, morden, knivhuggandet och våldtäkterna, som jag glömmer att hon inte är min och inte en del av mitt eget skinn. min hand fastnar och kurar ihop sig någonstans över hennes mage med fingrarna i den mjuka pälsen, och hon tittar på mig och undrar vem jag tror att hon egentligen är.

så glider hon ifrån mig, hoppar ner, lägger sig tillrätta i sin stol i stället. och jag kommer ihåg att hon är en vild. att hon är sin egen.

och det är därför hon alltid sätter sig och ser fåglarna flyga på naturprogrammen. hon är aldrig min på riktigt. bara sin.

top cat SE01E03

2012-01-07T15:25:00.001+01:00

de där korta glimtarna av insikt

2012-01-05T16:51:00.002+01:00

hittade en hårnål dold under en golvlist. funderade över om den var min eller kvarglömd av någon hantverkare. ALLTSÅ ÄR JAG INTE EN KÖNSSTEREOTYPT TÄNKANDE SEXIST sa jag, klappade mig själv på huvet och sa "duktig flicka".

coachen tipsar: att gå och fika

2012-01-05T14:39:00.000+01:00

eftersom jag bara tänker på mitt eget bästa kommer här en uppmaning innan långhelgen:

efter alla år i restaurangbranschen har jag lärt mig att om det är något som finns i överflöd så är det enkronor (förr även 50-öringar, och avskaffandet kom som en skänk från ovan). att räkna enkronor vid dagens slut är ett slit, och jag önskar att jag var en höftare eller en det är inte så noga-re, men i stället vill jag redovisa varenda korvöre och spenderar därför åtskilliga värdefulla minuter om dagen med nävarna fulla av skrot.

min första önskan i denna tvåstegsuppmaning är inte att ni inte ska slänga fram jämna pengar när ni ska betala för er latte i morgon bitti, för jämna pengar är finemang, men rensa inte spargrisen för att sedan stå och räkna upp trettioåtta kronor i enkronor på bardisken. det är inte okej. lämna enkronorna på ICA som verkar behöva växel ofta, eller i välgörenhetsbössorna, om ni så himla gärna vill bi av med ert skrammel. ingen annan blir glad över de där högarna med mynt. det är inte kul att räkna dem vid betalning - och dessutom slutar det alltid med att man står där och tjafsar om att det är en krona för mycket eller för lite - och det är ingen som vill räkna dem när pengarna ska sättas in på kontot.

min andra vädjan gäller snålheten. eller förlåt - sparsamheten. kostar din läskeblask och din macka 47 kronor på fiket på hörnan, och det står en dricksskål på serveringsdisken, ge inte det stackars biträdet en femtiolapp och två kronor "för att göra det enkelt" för de där tre kronorna i dricksen är sjukt mycket enklare än att lämna tillbaka en femma, som det av någon anledning alltid råder brist på.

det var bara det jag ville säga. nu var det sagt.

hej hemmafru!

2011-12-30T18:26:00.001+01:00

det är lustigt det där med hobbies. eftersom vi har tvättid - viktiga grejer! - tänkte vi oss en lugn kväll i hemmet, denna afton före nyårskvällen. för inte förgås helt i vår ensamhet bjöd vi in vår fina, fina vän på "mat och På Spåret", vilket ju låter ganska soft för en intet ont anande väninna.

nu är tre rätters-middagen förberedd, jag har druckit ett par (ganska svaga, om jag får säga det själv) dry martinis, bordet är dukat, toan skurad, sängen bäddad, naglarna målade och ljusen tända. det bor ett monster inom mig som vägrar låta mig ha folk hemma på en lugn hemmakväll.

som sist bokklubben var här. vi har en så gott som uttalad regel att det ska vara enkelt, nån snabb rätt och ett glas vin, och så ska det handla om boken. sist vi var här blev det gåsamiddag med alla tillbehör, inklusive svartsoppa till förrätt. det är inte okej nånstans. jag skämdes lite.

nästa år lovar jag att jag kanske ska bli bättre på att vara avslappnad. åtminstone med damm och stök. middagarna tänker jag fortsätta med för evigt.

det positiva slutet

2011-12-29T19:42:00.001+01:00

jag kan inte sammanfatta 2011. eller, jag tycker inte att det behövs. året kom, året går. däremot kan jag berätta att något av det bästa jag vet (förutom att laga mat och dricka vin) är att lägga mig under filten i soffan och ta av mig strumporna. kanske även byxorna. det är den ultimata befrielsekänslan.

en annan sak jag uppskattar är att när man trycker "gilla" på Facebook så slipper man följder. inga notifications på det. det är bra.

en annan ny favorit är cortado. kaffet alltså. dämpar deppighet. tips från kaffecoachen.

ofta tänker jag också att jag är väldigt glad över julpyntet. granen som barrar rakt ner i Pellas päls, hyacinterna och alla lampor. det kommer att kännas hemskt tomt, det här med januari.

och så tänker jag på att jag är en fryntlig skåning. ett redigt ålaräns. när hände det? måste vara för att jag vill vara en fubick som kontrasterar martins blandblod från norr. det gör inget. vill inte byta bort min skånskhet mot en rullebör av guld eller allt rabbemos i världen. eller jo. det hade jag nog gjort.

det jag ser mest fram emot nästa år är att ha semester. någon gång. med lite tur och framförhållning. det blir nog fint.

step into my office, baby.

2011-12-23T11:04:00.001+01:00

jag jobbar som barista i entrén till ett större företag. företagets ekonomiska system har julstängt och företagets anställda har huvudsakligen tagit julledigt. jag vet, jag gnäller mycket över hur arbetsbelastningen gör mig tokig, men att sitta på en pall hela dagen när jag vet att lägenheten behöver julfejas och kroppen juletvagas inför kvällens julfirande känns som asiatisk vattendroppstortyr. advent har aldrig varit så väntigt som nu.

men! vi har ju flygarhundar i vår gran!

2011-12-21T19:31:00.001+01:00

man vill ju inte överdriva heller

2011-12-20T06:19:00.001+01:00

igår härjade Ernst på TV och Martin satt bredvid mig i soffan och suckade över vår otillräcklighet. vem orkar? undrade han. man får ju prestationsångest!

jag lugnade honom med att vi är sådana som ger andra prestationsångest. vem mer börjar med glögg i september, bakar lussekatter, gör granriskärve klädd i kulor, bakar pepparkakor, gör kola, wienernougat, tusen sorters julchoklad, har julstjärna och adventsljusstakar, bränner av de fyra ljusen i tid och är noga med sifferljuset, har ett helt bibliotek av julskivor (ja, riktiga - inte mp3), en minigran i fönstret, julduk på bordet, julduk till kattmatsskålarna, julkulor i palmen, blommande amaryllis, nejlikor i apelsiner, en enorm julgran klädd i bland annat hemmålade julgransdekorationer, blinkande gran kopplad i datorns USB-port, porslinstomtar och tomteljus och julskum så det sprutar ur öronen.

jag tror att vi kan slappna av.

men ett bakbord tänker jag fan aldrig bygga.

det är bättre nu

2011-12-19T20:14:00.001+01:00

känslan av att något saknas

2011-12-18T09:38:00.001+01:00

så nära

2011-12-16T17:27:00.001+01:00

tänker på twitter och på hur fantastiskt det är att kunna kommunicera med människor man inte ens känner. idag kom en kund in med en väldigt blöt mobil. jag gav henne en servett och hon berättade skamset att hon tappat telefonen i toan. "Aha, bakfickan? Du har gjort en Camilla Läckberg." sa jag sakkunnigt. min kund blev glad över att ha fått sig ett namn på företeelsen och jag fick tillfälle att fundera över Twitter.

någon gång i någon tweet tackade jag Camilla Läckberg över att hon twittrat om det där med att tappa iPhones i toan för att de ligger i bakfickan. jag skrev nåt om att hennes verklighetsbekännelser var bra och preventiva och billigare än en drulleförsäkring. hon retweetade. det är som om vi är kompisar nu. vips är man bara några @-tecken ifrån varandra och kan leva lyckliga i alla dagar.

härom dagen nämnde jag Musikhjälpen i en tweet utan vare sig @ eller #, men Musikhjälpen-Emmy svarade. full koll. likadant när jag kallade alla deltagare i Pengarna på bordet-tävlingen för sär (minns inte den exakta formuleringen, men det var något ganska elakt men sant om att vi bara tittar för att få peka och skratta) och fick ett svar från en som vann. det visade sig att han var centerpartist. inte mycket mer att säga om det ju, förutom att även den killen verkade ha full koll på de sociala medierna. jag beundrar det, även om det i slutändan förmodligen bottnar i djuprotad narcissism (förutom i Musikhjälpen-fallet där det handlar om välgörenhet).

själv har jag blivit lat och orkar varken blogga, kolla mail eller Facebook och det där med att scrolla tweets är ett minne blott. ändå känns det tryggt att veta att om man vill att en annan människa ska lägga märke till ens existens så är det bara att sätta ett @ framför hans eller hennes namn.

top cat SE01E02

2011-12-13T06:04:00.001+01:00

framme.

2011-12-09T19:00:00.001+01:00

börjar bli expert på begravningar. begravningar, Göteborg och scandic-hotell. och alltid regnar det. och alltid tycker jag så himla mycket om familjen jag gift mig med.

hate to say I told you so

2011-12-09T09:05:00.001+01:00

det är alltid ostadigt mellan Falkenberg och Varberg. bussen kränger där. kanske är det det underkylda regnet eller kastvindarna som får fritt spelrum över åkrar, vattenpölar och kvarglömda höbalar. inte konstigt att vindmöllorna blivit placerade just här, tänker jag. jag brukar också tänka att någon gång kommer bussen att köra av, sladda för mycket och välta. sånt händer, tänker jag och greppar tag i sätet framför. jag undrar varför jag aldrig använder säkerhetsbältet och jag sneglar på busschauffören som obesvärat kliar sig bakom örat och tycks ovetande om bussens gungande över vägbanan. jag kanske ska lita lite mer på honom och lite mindre på min mage. ville bara säga att om vi alla dör i en sorglig olycka, så har ni det svart på vitt här: jag SA ju det!

Pella aka Pelly - top cat SE01EP01

2011-12-07T17:36:00.001+01:00

det är inte bara doom and gloom i december. katten har insett sin potential som modell. se bara, posen, gracen, smizen!

Per Nilsson. remember the name, dudes!

jag hatar när det händer

2011-12-06T18:36:00.001+01:00

konversationer på en arbetsplats

2011-11-30T16:55:00.001+01:00

lisa och kund:

-Jasså du stänger redan klockan tre?
-Ja, precis.
-Skönt att ha så korta dagar!
-Ja, fast jag är ju aldrig härifrån förrän vid fyrasnåret, och morgnarna är väldigt tidiga.
-Jamen ändå! Hela eftermiddagarna och kvällarna är ju fria!
-Ja, haha. Men när man går upp vid halv sex är det ganska lagom att bara gå hem och äta och sen gå och lägga sig.
-Men ändå. Mycket ledigt blir det ju.
-Kanske det. Jag är här nio timmar eller så. Det är väl en rätt normal arbetsdag?
-Låter skönt att sluta tre...

lisa och kollega:

-Är det inte lustigt att det är så himla jobbigt att jobba här?
-Nä. Så har det alltid varit.
-Men det är ju så himla dålig stämning hela tiden. Varför är det så?
-Alla hatar att joba här.
-Jaha...

ibland tänker jag att de som glider in vid åtta, köper en latte, kommer tillbaka vid elva för ännu en, och sedan har eftermiddagsfika med polarna klockan två för att slutligen gå hem vid kvart över tre inte har en aning om vad ett riktigt jobb är. och jag skiter i att de har pluggat i fem år och har tio tusen mer än jag i lön. jag har pluggat i tre år, har tio års arbetslivserfarenhet och betalar i blod, svett och tårar.

vi gör våra val

2011-11-25T17:08:00.001+01:00

katten är uppmärksamhetstörstande. jamar och spinner och stryker sig med hela kroppen mot mina händer när jag klappar henne. efter en stund öppnas gapet och mitt i de mest högljudda kärlekskurren försöker hon sluta sina gaddar runt mina fingrar. sån är hon. såna är vi.

känns skönt att vi trots allt, mitt i all profithunger, vågar säga ifrån. både i det stora och i det lilla.

(den dystra färgskalan beror på att bilden är tagen i soffan i sällskap av en draja och med nedräkningen till På Spåret som primär sysselsättning.)

dagen

2011-11-20T14:56:00.001+01:00

sov tolv timmar, åt lika lång frukost. gick till parken och matade fåglarna. konstaterade att det var just en sådan dag som par i vår ålder travar bort till parken snabbast möjliga väg, knäpper en bild med mobilen och skyndar tillbaka hem för att i soffans trygga vrå och med en chipspåse som sällskap, knappa in uppdateringar på Facebook i stil med gick en mysig söndagspromenad runt pildammarna med älsklingen *puss*. vi gick via Lidl. köpte udda mat. gick till pressbyrån och köpte två trisslotter. "Med vinst, va?" frågade vitsige biträdet. "Nä, behövs inte." sa jag. kände mig inte särskilt turlig. skrapade på Södervärn i en hög av matkassar, toalettpappersbal och fallna löv. vann inget. gick hem. men se. vi var på en mysig promenad i alla fall.

Honey, I'm home!

2011-11-17T16:04:00.001+01:00

när jag kommer hem från jobbet vill jag bara slänga upp de trötta fötterna, blanda mig en kall dry martini och girigt röka dagens första cigarett (det där med att vara nykter rökare på jobbet är så fruktansvärt överskattat).

så det gör jag. fast där efter måste maten lagas, disk diskas, tvätt tvättas, ytor torkas, katt matas, räkningar betalas, toalett skuras, inköpslista skrivas, eventuell planering göras och om man har pyttelite tur hinner man träffa någon och vara social. nä, bara skoja. det orkar man inte.

skillnaden mellan att arbeta och vara hemmafru är att man, som till exempel arbetslös, hinner ta itu med vardagens bestyr med en större smula njutning och med en liten smula mindre cash. som jag ser det hade det varit en win win situation om min make dragit in degen och jag fixat och donat med alt här hemma, och dessutom orkat vara trevlig och tillmötesgående när han kom hem från jobbet.

låter jag hemskt förlegad och tråkig? förmodligen. men det hade gjort mig glad att orka vara glad mot den som betyder mest i världen, i stället för att vara sönder och slut när vi äntligen hinner ses. dessutom har jag alltid varit svag för små förkläden och genomarbetade middagar.

när jag hade bokcirkeln här i fredags, bjöd jag på gåsamiddag med anka i stället för gås. det tog flera dagar att förbereda på grund av all trötthet och tidsbrist. tänk ändå, om man hade haft tid att laga riktig mat även när det bara är torsdag.

dagens baristaskämt

2011-11-16T18:12:00.001+01:00

när någon suckar, gnäller över tröttheten och säger "ja, idag får jag nog ta en STOR latte macchiato!"

det är så himla pinsamt.

tycker hon som fått i sig en halvliter bryggkaffe och två dubbla espressos redan innan öppning kvart i åtta.

förlåt.

2011-11-14T16:19:00.001+01:00

jag känner att jag gnäller så att det sprutar ur öronen, så här kommer en skitbra grej: när jag har mördande spänningshuvudvärk fastnar mitt ansikte i en grimas som påminner väldans mycket om ett litet leende. det gör att människor tror att jag är glad och ler tillbaka. tips tips!

suck it up

2011-11-14T11:46:00.001+01:00

vilken tur det är att man ändå är en sådan som är uppfostrad med god arbetsmoral och pliktkänsla.

när man vill sova hela tiden helst, är nära att börja gråta flera gånger om dagen, har huvudvärk och ont i magen och mår lite större delen av dagen. då känns det ju bra att man kan smeta på ett leende. att man vet hur man ska göra för att verka pigg, käck och glad. tur är det att man är en sådan som vet hur man vadar i sin självömkan på insidan bara, och uppvisar en stabil exteriör.

vem vet hur det hade gått annars, liksom?!

vardag - tid

2011-11-11T18:16:00.001+01:00

det är svårt nu. jag har ett jobb. alla ska tycka att det är så himla fint. sanningen är att jag förmodligen mådde mycket bättre när jag var arbetslös. varje dag är tyngre än någon annan. jobbet är tyngre än något annat (och jag har jobbat hårda barpass, jag har jobbat som barchef, jag har jobbat på malmöfestivalen under omständigheter som får roskildefestivalen att kännas som charter) och jag känner mig tyngst i världen.

det är något så sorgligt med att kämpa sig upp varje morgon 05.20, uthärda dagen och sedan komma hem, äta kvällsmat och vara redo att somna halv sju. livet saknas.

det är motstridigt. dagarna, veckorna, tiden passerar i ljusets hastighet. nyss var det sommar och om en minut är det jul, och det är fantastiskt att en arbetsvecka förflyter under loppet av ett andetag, men livet, det är det som händer utanför fönstret under de sekunder varje dag som jag har en chans att titta ut och se det, och jag saknar det så mycket att det gör lite ont. att ta tillvara på helgerna har blivit ett dystert mantra, för samtidigt som jag skulle vilja göra tusentals saker, träffa alla som jag älskar, dansa, äta goda middagar och se löven falla till marken i alla parker, så känns det viktigast att vila kroppen som gör ont i varje led och sova sömnen som saknas hela veckan. hur gör ni, ni som arbetar hårt? hur lyckas ni hålla ihop er själva?

i år ska vi jobba oss igenom julen. planen är att starta med gran redan i advent, koka knäck och kola utav bara helvete och dricka glögg så gott som varje dag. ett tappert försök till stämning. tur att familjen består av två och en katt, så att inga barn undrar varför de inte får ha jullov som alla andra.

som att hitta allt smör i Småland

2011-11-07T19:07:00.001+01:00

tänker på det där med klyschor. förra helgen var vi i Göteborg. på sara katts initiativ (med medhåll från götlaborgarna) hamnade vi på Haga Bio med en öl i näven. och in kom såklart Håkan Hellström. det är väl självklart ändå. och för att göra det ännu mer svennebanan tog jag en bild och skrattade gött åt den goa stämningen. hygge för hela slanten.

ibland tänker jag att Göteborg är en väldigt fin stad. om det bara inte vore för alla spårvagnar och göteborgare.

konsekvent

2011-11-03T06:15:00.001+01:00

vi människor är lustiga. å ena sidan håller vi i brödet på frukostbuffén med en servett när vi skär det, för att andra ska slippa våra flottiga tassavtryck. å andra sidan verkar vi tro att nästa man i kön skulle vara intresserad av att ha resterna av vårt halvanvända smörpaket eller bottenspillet i sockerpåsen vi just tömt i latten, och lämnar därför generöst detta på disken i stället för att flytta armarna en halvmeter åt sidan och släppa skräpet i papperskorgen. vi är också måna om att vara artiga och hjälpsamma och ställer alltså kopp och fat, när vi svept vår espresso vid ett ståbord, på disken precis framför kassan, i stället för att placera disken i diskstället. vi tycker också om att prata med våra väninnor om högst personliga livsöden och erfarenheter när vi handlar, men skulle expediten/baristan flika in i samtalet blir vi bestörta och kränkta. men det är så vi är. kan inte bete oss som folk. eller är det det vi gör?

2011-10-26T18:04:00.001+02:00

den här veckan blir jag upplärd i kaffemakeri, skumtjocklek, bönmalning och i hur man beter sig som om man kan saker fastän man inte har en aning. första dagen var jag gråtfärdig av instruktörens pekpinnar och hårda attityd. det där med att surt säga "du gör fel" men inte ha tid eller tålamod att visa rätt är inte med på min lista över pedagogiska tekniker. och jag gillar inte att göra fel. jag gillar inte att göra fel när jag gör mitt bästa och få veta det på ett aggressivt sätt. jag är ju en sådan som börjar gråta om någon skäller på mig; i synnerhet om det är en främling.

när jag kom till jobbet i morse var jag redan alldeles utmattad efter gårdagens ihärdigt svalda tårar, och bestämde mig för att möta hårt med hårt. det är ju för fan MIN arbetsplats! använde mig därför av det mest lättspelade kortet i varje kvinnas repertoar: våpigheten. funkar varje gång och dagen idag blev betydligt bättre än gårdagen.

ett litet "nämen ojdå! *tihi* klantiga lilla jag!" kan göra underverk med män som är störst, bäst och vackrast.

idag har jag alltså fått stävja kräkreflexerna i stället för gråtigheten. det är tungt att ha känslorna påkopplade jämt.

för tidigt för en snygg länkning med mobiltelefon

2011-10-25T06:06:00.001+02:00

ehh..?

http://www.dn.se/nyheter/politik/arkelsten-forfalskar-historien

vi trodde att det skulle handla om apor

2011-10-24T18:50:00.001+02:00

sköldpaddornas ägg flyttas för att vågorna inte ska dränka embryona. sköldpaddorna är fina och skalen så vackra och jag förstår varför vi mördar dem. fast när alla äggen kläcks kryllar det av små minisköldpaddor i bassängerna och jag tänker att det ser ut som när spindelägg kläcks och jag tycker att det är så äckligt att jag slår över. på ettan pratar de om demensboenden. det är på något sätt tryggare än kubanska spindelsköldpaddor.

mitt i veckan

2011-10-20T16:25:00.003+02:00

igår drack jag öl med finaste burgschki och jag tänker att det är så bra, det där med internet. man kan följa totala främlingars liv och leverne i olika forum och bestämma sig för att man gillar dem och sedan träffa dem och inse att man haft rätt hela tiden. älskar att ha rätt. älskar att inte bli besviken. älskar inte att jag inte orkade vara ute senare än nio, för den där helenski kan man nog dricka betydligt fler än tre öl med innan hon bangar, och det är rätta takter.

nästa gång blir det minst fyra.

idag är jag supertrött, och det har ingenting med de där ölen att göra, utan är nog mest för att mitt nya, fräscha jobb är så himla tråkigt och värdelöst och min arbetsplats så osolidarisk och min rygg och mina fötter och mitt huvud så stickande slut. så kan det gå när man inte vill vara arbetslös. hepp hepp.

2011-10-18T17:29:00.002+02:00

en gång för länge sedan (eller för tre månader sedan. beror lite på vilken typ av tidsuppfattning man har.) gifte jag mig med min kille och då fick vi bo på hotell. av olika anledningar fick vi inte upp vår väska till sviten, och när vi raglade in på kvällen var hotellet obemannat, således fick natten spenderas väsklös. jag behöver ingen väska för att sova, men min syster som bokat rummet var OUTRAGED och drog i lite trådar och hux flux fick vi en gratis bonusnatt. denna natt utnyttjade vi i fredags.

det bästa med att bo på hotell, tänkte jag, är frukosten. det vet alla. det näst bästa att slippa städa efter sig. men vet ni vad. min verklighetsbild är omkullkastad; det absolut bästa är såklart att bo på hotell och bli välkomnad med frukt, choklad och gratis bubbel!jag vet det nu och kommer aldrig att nöja mig med mindre.

kvällen fortsatte med bland annat ostron på savoy, för såna är vi. hoppas att varje tremånadersdag blir lika flärdfull.

väder

2011-10-18T17:18:00.001+02:00

det där med årstider. börjar inte det kännas lite tjatigt? jag menar höst. been there done that. samma visa varje år. kan ingen komma på nåt nytt nån gång?

gammal är inte äldst

2011-10-17T17:14:00.001+02:00

på mitt nya jobb är jag bebis. eller, nej, det är jag inte alls, men den där första veckan känns jämt så, som om man är tonåring, finnig med fett hår. en osäker frågeställarmaskin som fumlar, glömmer, är långsam och gör fel.

min coach är en tjugofemårig brud som pladdrar. hon är rar och obegriplig. allting går i sjuhundrafemtio, och ingenting är noggrant utan allt går att göra på sitt eget sätt. det är helt hopplöst att vara ny och inte få raka besked, inga fasta rutiner, ingen ordning och reda. jag älskar ordning och reda. chefen har haft semester min första vecka, och jag är den förtappade, den utan passerkort, nyckel, namnskylt och behörighet. jag kan inte ens slänga mina egna sopor eller logga in i min egen kassaapparat. jag vet inte heller vad jag får i lön. living on the edge, kallas det visst.

för tio år sedan jobbade jag som barista i sheffield, och när jag sluter händerna kring den löddrande mjölkkannan och doften av nymalda kaffebönor blandas med någons parfym är det där jag är. slagen med espressohandtaget mot lådkanten sitter kvar i ryggmärgen och det är samma problem med dåligt inställt flöde, kalk i rören och en svag odör av bortglömt mjölkspill i något hörn som inte går att hitta.

om två veckor tror jag att jag är redo för revanschen. när jag gjort egna listor och beställningsformulär, programmerat om kassan, lärt mig hur man hittar i kulvertarna. det är då jag ska ställa alla krav, dra fram alla pekpinnar och suckande gnälla över att ryggen tar ofantligt mycket stryk. men först ska jag bli bäst. för det är så jag jobbar. även när jag är ny.

Working girl anno 2011.

2011-10-07T16:49:00.001+02:00

idag har jag börjat på ett nytt jobb. hur jag fick det? genom bekant såklart. ett snabbt möte i måndags, inget ansökningsbrev, inget CV, bara mitt eget svettiga jag.

hurra för det!

nu ska jag fira med att gå på bokcirkel och prata Kadefors. och dricka vin, men vi låtsas att det är för bokens skull vi träffas.

sökes: enkelhet

2011-10-05T13:03:00.001+02:00

ämnet är kanske uttjatat, men det här med att söka jobb via länk som leder till "extern webbplats" där man ska fylla i sina uppgifter. what's up with that?

för er som inte hänger i jobbansökningskretsar, så ska jag förklara:
en länk från en oftast inte särskilt fängslande annons leder till någon typ av HR-sida, där du ombeds fylla i praktiska uppgifter som namn, personnummer och adress, och sedan under olika rubriker vill de veta ungefär allt du gjort sedan du föddes med exakta datumangivelser. jag vet inte hur det är för er, men själv har jag ingen aning om ifall den där kursen jag läste 2005 började den 20:e september eller den 1:a oktober eller när den sista tentan var. det handlar om att vara grym på att höfta. givetvis vill de även ha motsvarande uppgifter då det gäller din arbetslivshistorik, och där vill många dessutom att man bifogar ett intyg. jag har inga intyg. jag har inte ens intyg från mitt senaste jobb där jag var i fyra år. jag har däremot min chefs vänskap och telefonnummer, men det platsar inte i sammanhanget. i vissa fall följer även möjlighet att bifoga uppgifter om eventuella förtroendeuppdrag, löneanspråk och vilken omfattning av tjänst man söker, och givetvis, givetvis ska det där fotot också hänga med. när alla dessa uppgifter fyllts i (tar runt en halvtimme när du gjort det några gånger, åtminstone om du hunnit göra en del under årens lopp) och du känner dig slut i huvet, kommer slutligen dödsstöten: möjlighet att bifoga CV. du förväntas alltså glatt ladda upp ditt färdigskrivna dokument som innehåller precis samma uppgifter som du just spenderat trettio minuter av ditt liv att fylla i på sidan. sedan ska du formulera att originellt och fängslande personligt brev, och allra helst ska du inleda med Ansökan och inte Asökan.

jag ska inte vara onödigt orättvis. dessa uppgifter är givetvis högst relevanta för en potentiell arbetsgivare. men varför i hela friden kan det inte räcka med att skicka in CV och kontaktuppgifter? eller varför kan det inte finnas en nationell CV-bas, där alla detaljer finns bevarade för landets alla arbetsgivare att plocka fritt (med arbetssökandes medgivande såklart)?

det är inte konstigt att arbetsförmedlaren tycker att det låter mycket när jag säger att jag söker i snitt fem jobb i veckan. det är säkert många arbetssökande som ledsnat och inte orkar lägga en timme per sökt jobb, med allt ifyllande, brevskrivande och fotoredigerande.

kanske arbetsförmedlingen kunde projektanställa mig med uppgift att få arbetsgivarna att använda deras databaser?

wet look

2011-10-03T14:26:00.002+02:00

idag var jag på jobbintervju. efter att ha haft alldeles för roligt i helgen (kommit hem vid sexsnåret och sovit bort halva dagarna) vaknade jag pms-ilsken och uttorkad. bestämde mig för att wordfeud och kattkelande var viktigare än att förbereda mig för intervjun, så när jag väl förstod att marginalerna krympt bort till minimum fanns varken tid för CV-revision eller hårtvätt.

på intervjun svettades jag. på riktigt. sådär så att det rann från tinningarna, från benan ner i pannan och blev till pärlmustasch på överläppen. jag svettades så att min blommiga blus blev blöt, så att rumpan smälte ihop med dynan i syntetskinn och så att det smakade salt i munnen.

ni kanske tror att jag jämt går runt som en svettmaskin, och det har ni banne mig helt rätt i, men idag var det som om någon tryckt på alla knappar samtidigt. strålande solig högsommarvärme, nylonstrumpor, stress, mensvärk och en snabb cykeltur. man behöver inte vara hjärnkirurg för att koppla.

nu hoppas jag att min eventuella blivande arbetsgivare tittade mer i sitt anteckningsblock än på mig, och så tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte gjorde samma fadäs som i fredags då jag läste Metro på bussen, svettades och torkade mig i ansiktet med trycksvärtade fingrar. när jag kom hem såg det ut som om jag försökt mig på krigsmålning med skokräm. idag var jag bara shiny chique.

you are who you hang with

2011-09-30T11:17:00.000+02:00

som adoptivförälder till katt har jag upptäckt ett helt nytt sätt att spendera pengar. att shoppa i djuraffärer är en riktig fröjd för sinnena. doften av torkade grisöron, kattmynta och gå-bort-kex för hundar blandas med ett hysteriskt lugn bland allt tingel tangel. den största skillnaden mellan djuraffärer och människobutiker är personalen. efter mina knappa tre veckor i svängen kan jag bara konstatera att djuraffärspersonal är hundra gånger trevligare än all annan butikspersonal. de hjälper till, visar alternativ, rekommenderar billigare eller dyrare varor efter behov och ställer kunniga frågor om kattens beteende, ålder, ras och preferenser. dessutom tycks de vara genuint bra människor!

om ni känner er ledsna idag och har tid över, tycker jag att ni ska gå in och småprata om klösbrädor och pälskardor i närmsta djuraffär. har ni ingen katt? hitta på. det är bra för hjärta och själ att få fin betjäning.

och så kör vi en favorit i repris på det:

plink plonk

2011-09-29T13:56:00.001+02:00

har jag sagt att grannarna ovanför har skaffat piano? har jag sagt vad jag tycker om det? nej. jag vill inte behöva tvätta munnen med tvål.

En God Människa

2011-09-29T12:06:00.000+02:00

jag prenumererar på Ordfront. somliga år har jag dessutom shoppat hälften av alla julklappar från deras hemsida, och förr, när man som prenumerant var tvungen att avbeställa medlemsboken om man inte ville ha den, så blev jag såklart stuck med en himla massa böcker som jag inte orkade returnera. dessa blev också mer eller mindre uppskattade julklappar. i alla fall så är det åtskilliga slantar som klirrar in på deras konto. och det känns ju bra.

jag har inte mer än ögnat igenom ett nummer på säkert tre år.

jag är även medlem i Amnesty. det är så himla smidigt det där. pengarna dras ju bara, och märks knappt. jag tänker att det känns fint och bra att vara en sådan som jag, som bara ger och ger och tänker på andra hela tiden. dessutom är det ju sjukt praktiskt att vara medlem, när gamarna till värvare cirkulerar en på stan.

Amnesty Press går däremot direkt till pappersinsamlingen, och jag skriver inte på fler än ett par rädda-livet-brev om året.

jag är helt för hållbar shopping. jag avskyr att slänga, och bär mycket hellre iväg säckvis med gamla paltor till Myrorna eller Uff (det jag inte får sålt på Tradera såklart). jag tycker också att denna återvinningstanke försvarar second hand-shopping och Traderabud, oavsett om det är saker jag behöver eller inte. det är Den Goda Saken som räknas.

att jag sedan köper något som fraktas på ett ur miljösynpunkt ohållbart sätt från Umeå, för att sedan prova det, avfärda det och skicka det till Haparanda, ja, det är en annan femma.

ta katten till exempel. second hand. med risk att avlivas. ni kan ju bara föreställa er hur gött det kändes i magen att säga "Vi tar hand om dig! Vi räddar ditt liv!" och bakom oss sken guds alla änglar och rosenblad föll från skyarna. sån är man ju. god utan dess like.

att det sedan är ett fruktansvärt egoistiskt beslut att skaffa husdjur är något jag väljer att bortse ifrån.

ja. sån är man. riktigt jävla poser-god. ofta struntar jag dessutom i att sopsortera.

skenet bedrar

2011-09-28T16:17:00.000+02:00

i mitt arbetssökande stöter jag ofta på annonser som önskar bifogad bild med ansökan. eftersom jag har för vana att ögna igenom jobbannonserna på morgonen, brukar dessa bilder tas ganska snabbt och spontant och med olika accessoarer beroende på arbetsgivare.

idag har jag till exempel sökt jobb som konferensvärdinna. då försöker jag mig på en ansiktsbild som upplyser arbetsgivaren om att jag är en kompetent, seriös, pigg och glad medarbetare. som här:

vad som inte framkommer i detta högst professionella självporträtt är att jag varken borstat håret eller tänderna och att jag bär pyjamas under martins vita skjorta och en gammal kavaj med fläckar som är för liten. och nej. skjortan är inte ens knäppt.

jag hoppas att hotellet i fråga inte känner sig blåst om jag dyker upp som en slags Kalle Anka, klädd endast på överkroppen.

det är höst och löven ändrar färg

2011-09-28T11:03:00.000+02:00

olika sätt att hantera stulen tvättid

2011-09-27T17:27:00.000+02:00

1. man tänker "nämen ojdå, här var det visst tvätt kvar i torktumlaren", plockar ur den, viker den och lägger den i prydliga högar på bordet.

2. man tänker "men? här är ju låst?!" och kollar upp vem som tagit tvättiden, går dit, ringer på, ber om ursäkt för att man tränger sig på men skulle man möjligtvis kunna släppa till i tvättstugan, vänlige herrn?

3. man tänker "vad tusan. tvättkorg kvar och torktumlaren full. igen." och knölar ihop allt i tvättkorgen som strategiskt placeras utanför tvättstugedörren som man låser efter sig.

4. man tänker "nä nu jävlar. tvätt på borden, tvätt i torkskåpet, tvätt i maskinen. jäkla ligister!" och nöjer sig med att använda ena maskinen så länge, låter bli att låsa tvättstugan så att grannen ska kunna komma in och hoppas att hen snart kommer ihåg att tvättiden är slut.

5. man tänker "vafan. tvätt i tvättmaskinen. som är igång. och har en halvtimme kvar. superdrygt ju.", lägger i sin tvätt i andra maskinen, låser tvättstugan, sätter en lapp på dörren som glatt hänvisar till den käre grannen att bara plinga på när hen behöver hämta sin tvätt.

6. man tänker "vafan. tvätt i tvättmaskinen. som är igång. och har en halvtimme kvar. IGEN." stoppar programmet, vräker ur tvätten och låser dörren.

nästa gång lägger jag tvätten på golvet. jag lovar. det är till och med samma granne och jag är ganska säker på att han inte ens får tvätta i vår tvättstuga eftersom han bara råkar hyra restaurangen. ja just det. italienaren på hörnan ja. tro inte att jag inte kan lägga ihop ett och ett, med alla de där kökshanddukarna och förklädena. mig ska du minsann inte tro att du kan stjäla tvättid av hur som helst. så det så.

slabbigt

2011-09-24T14:24:00.001+02:00

det jobbigaste med att ha feber är den kopiösa handsvetten som får iPhonen att slinta i näven.

och frossan då. också dålig för greppet.

en somlig dag

2011-09-23T12:53:00.000+02:00

somliga dagar brister fördämningarna. all avtrubbning som vilar så tryggt runt omkring råkar glappa i sömmarna och världen står plötsligt där. alla nyheter är dåliga nyheter, alla ljud är för gälla, alla sanningar för onda.

jag tänker inte ens försöka läsa klart tidningen. inte ens annonserna. jag tänker hoppa över alla tweets i feeden som inte handlar om bokmässan, fredagsfylla och småbarn. jag tänker stänga av ljudet på telefonen och sätta igång en film som handlar om luddiga ponnyhästar, enhörningar, kattungar och regnbågar (känner dessvärre inte till någon sådan film, så lutar åt jane eyre eller midnight in paris). stör mig inte om det inte gäller filmgodis.

bloggen handlar om mig. jag heter lisa. jag tycker det är bra.

2011-09-22T12:23:00.001+02:00

ja, jag är ett as. men om jag ramlar över en till bokrecension som inleds med "boken handlar om" (följt av alldeles för uttömmande referat) och avslutas med "jag tycker att", så kommer något i min fysiska närhet gå sönder. detta fastän jag, drygheten till trots, räknas som en väldigt lugn och icke våldsam person.

jag måste sluta läsa bokbloggar. så är det.

om service även i privata affärer

2011-09-20T10:49:00.000+02:00

Sofia skriver argt på Apple, dear? om frustrationen när Blocket-köpare inte dyker upp. och ärligt talat, vad är det för idioter som sitter där ute och läser annonser?!

jag tror nämligen inte att det är Blocket-specifikt. jag tror att det gäller alla annonssidor. de som märks är de som stör; de som inte dyker upp, de som prutar, de som ringer klockan fem på morgonen eller de som klagar helt obefogat.

med risk att upprepa mig från Sofias kommentarsfält:

efter att ha tröttnat på Blocket lade vi nyligen upp ett par hyllor i en Bortskänkes-grupp på FB, vilket resulterade i sju dagars ombokningar med tjej som inte dök upp. gratis är inte bara gott, utan även fullt negligerbart, tydligen.

min svåger blev mordhotad genom Blocket. han sålde en säng till en tant som inte läst annonsen ordentligt (den var exkl. ribbotten). det var polisanmälningar hit och dildos-på-obekväma-ställen-din-bögjävel dit. väldigt obehagligt.

själv har jag haft tur för det mesta. jag har träffat många väldigt rara säljare och köpare IRL och via mail. av de 215 Tradera-transaktioner jag varit delaktig i är det en som inte varit nöjd med mig, och som lämnat ett dåligt omdöme. anledningen till det dåliga omdömet var att klänningen jag sålde var för liten, och nog kan jag förstå frustrationen i det. problemet med annonsköp är anonymiteten som raderar all artighet och sunt förnuft.

för precis som i vilken butik som helst, så ska det såklart vara fritt fram att kontakta säljaren och diskutera eventuellt återköp. det ska gå att diskutera skavanker, annonsinformation och storlekar, och säljaren har ett ansvar att besvara frågor och vara resonabel. och precis som i vilken butik som helst bör tonen vara god. du kan inte gå in på Kapp Ahl, gasta och gorma och tro att du får pengarna tillbaka och fötterna kyssta, för det funkar inte så. och du vänder dig inte till marknadsombudsmannen om ett felaktigt köp innan du kontaktat säljaren, eller? kommunikationen är A och O för att det ska funka smidigt i annonsvärlden.

det är synd att människor tror att det är OK att bete sig hur som helst bara för att säljare/köpare är en privatperson, för jag gillar Blocket och Tradera och alla andra forum som tillåter att kläder, saker och möbler hamnar i någon annans hem snarare än på tippen. såklart. det är därför jag försöker komma ihåg alla som varit trevliga, lämnat fina omdömen och sålt mig fantastiska saker i stället för de bittra hatarna.

rapport från en nybliven mamma

2011-09-19T10:51:00.000+02:00

alltså katten.

efter tre dagar så har framstegen varit markanta. den första dagen gömde hon sig under så låga möbler som möjligt och varken syntes eller hördes. när hon började gömma sig i andra rum än hennes eget var det en stor seger.

klockan fyra på natten mellan fredag och lördag insåg vi att hon inte alls är kastrerad. hon löper. tjöt som en mistlur och tvångskelade stolar, dörrar, matta, händer, fötter. all rädsla som bortblåst, vilket uppskattades av en orolig nybliven matte. ljudet? not so much.

under lördagen låg hon envist lågt. avvisande ögon längst inne under sängen.

natten lördag till söndag var det dags igen. kelslinka deluxe, jamande som en trettonåring på take that-konsert (eller vad de nu lyssnar på idag. justin bieber?), mysgris och inte ens pytteblyg.

söndag. för första gången såg vi att hon ätit. äntligen! efter vissa undersökningar förstod vi att hon även använt lådan trots minimala spår. hurra! mycket märklig känsla att bli så upphetsad av någon annans toalettbesök. hon låg under sängen/soffan tills klockan blev eftermiddag, då hon plötsligt kom och sa hej. jamade lite. hoppade upp i soffan till oss och chillade som bara en katt kan. som om inget hänt. som om hon alltid gjort så. promenerade runt i alla rum, spanade in sitt revir, lärde sig att man kan se in till grannarna mitt emot om man trycker näsan mot rutan. sen sov hon under sängen och i morse hittade jag henne i en garderob. idag har vi kollat på nyhetsmorgon tillsammans. det kan nog bli bra det här till slut.

Books and cats and fair-haired little girls make the best furnishing for a room

2011-09-16T09:33:00.000+02:00

ok.

jag ÄR en crazy cat lady.

och katten har inte ens kommit än.

igår sprang jag stan runt i jakt på saker som ska få katten att älska mig. i en djuraffär hamnade jag i samspråk med föreståndarinnan, och hon trodde förmodligen aldrig att jag skulle gå. å andra sidan handlade jag betydligt mer än jag skulle, och lovade att komma tillbaka = bra kund.

över huvud taget upptäckte jag hur lätt det är att spendera pengar på ett husdjur. oh, sardingodis! oh, en sysselsättningsleksak! oh, en hörnmonterad klösbräda med kattmynta! oh, gourmétmat i pyttesmå burkar som smakar laxmousse, guld och ädelstenar!

katten har redan fått ett eget rum, där jag bäddat en kattsäng med rena sängkläder och gömt torkad rosmarin och timjan mellan lakanen. har byggt en utkiksplats av ett skrivbord vadderat med överkast och ställt in en rosmarinplanta. överdriver jag?

hade jag haft en förmögenhet hade jag köpt den här kattsängen. den hade till och med fått stå framme.

nej

2011-09-15T08:55:00.001+02:00

jag tänker faktiskt inte köpa något till min katt som ser ut så.

vi ska bli föräldrar!

2011-09-14T22:00:00.001+02:00

ursprunget till beslutet att det var dags för tillökning i familjen anländer på fredag. hon heter per nilsson, är alldeles uppenbart queer, 2 till 3 år uppskattningsvis och förmodligen kastrerad. hon kommer att välkomnas med ett eget rum, öppna famnar och lite tonfisk för att öka chanserna till att kärleken blir ömsesidig.

jag är redan alldeles kär och stolt över vårt pälsklädda barn.

eftersom det var bättre förr.

2011-09-13T14:13:00.000+02:00

ni som är i malmö på lördag och tycker att livet känns lite tungt och höstigt och modernt, borde knata bort till retro och lyssna på de 100 bästa indiepopsinglarna (någonsin). inte enligt mig, men enligt pop. ni kommer ihåg pop va? det där überkreddiga musikmagasinet som hade de finaste omslagen, de bästa artiklarna och de roligaste tävlingarna för länge, länge sedan.

smyglyssna i förväg på låtarna kan man göra här, och läsa om evenemanget gör man här, förutsatt att man har Facebook. har man inte Facebook är man socialt handikappad och missar förmodligen det mesta.

alldeles mjuk i magtrakten blir jag av teenage riot, emma's house, birthday och såklart finaste the drowners:

jag tänker att det nog blir en väldigt fin kväll.

dagens text att skriva om och sprida

2011-09-13T13:11:00.000+02:00

Patrik Lundberg skriver en krönika som sliter själen ur många i dagens HD. en krönika som inte är ironisk, inte putslustig och inte förnedrande. ovanligt.

förutom att jag känner den kollektiva ariska skammen (för allt som den homogena gruppen svensk, blond och blåögd gör tycker jag är mitt personliga ansvar) så tänker jag att problematiseringen så lätt kan appliceras på så många andra samhällsgrupper - den största kvinnor. och nog är det ett evigt tjat om det där med jämställdhet, men bortsett från löner och rättigheter, så vilar kvinnors lägre värde på en solid grund av förlöjligande. kvinnor kan inte läsa kartor. kvinnor är dåliga på matte. kvinnor babblar utan att tänka. kvinnor är våpiga offer som gör sig till för att tillfredsställa män - och inte ens detta gör män nöjda nog att inte skämta om fenomenet.

för att kunna förändra samhället i det stora måste vi börja hemma. ni fattar det va? bra och upplysande, Patrik. behövs!

ps.
när jag handlar på ICA blir jag tilltalad på främmande språk av kvinnor som tror att jag är deras landsfrände. det gör inget.

det var så länge sedan sist nu är det dags att skaffa katt igen

2011-09-12T15:28:00.001+02:00

jag lider kval. Martin har efter flera års påtryckningar uttryckt ett visst intresse över att bli kattpappa. förmodligen hänger det ihop med åldern, giftermålet (han vill väl vara säker på att det inte blir en bastardkatt) och att hans pälsallergi verkar ha försvunnit.

lika glad som jag är över att eventuellt bli kattmamma, lika mycket obehag känner jag inför urvalsprocessen. för vem är jag att fatta ett så enormt beslut?

vi är tyst överens om att katten i fråga bör vara i behov av oss, och alltså komma ifrån kattkommando, kattjouren etc snarare än från en oansvarig hemmakatt. problemet är att veta vilken typ av personlighet som hade trivts med oss. vuxen, ung, hona, hane. dessutom tänker jag att vi inte är tillräckliga. tänk om katten vill gå ut och vi inte låter den? tänk om katten hoppar ut genom fönstret och dör?! tänk om katten hatar oss och snackar skit om oss när vi inte hör. tänk om katten känner sig negligerad! tänk om vi är de sämsta kattföräldrarna som finns! jag blir dessutom skamsen över min objektifiering av de små liven. ser de elaka ut i ögonen är jag inte intresserad. hemsk är jag. hemsk, ytlig och ängslig. ängslig och elak. finns väl ingen katt som vill bo med oss, tänker jag. eller är vi kanske ändå bättre än alternativet?

poesi

2011-09-10T19:34:00.001+02:00

jag läser nanna och vet inte om jag blir muntrast av inlägget eller josephs kommentar. älskar internetkärleken!

skilsmässan

2011-09-08T22:30:00.000+02:00

denna vecka hjälper jag mina föräldrar flytta från en 1800-tals skånelänga på 250 kvadratmeter, till en trea i förorten på 60. dagarna spenderas i denna harmoniska miljö:

sedan i måndags har jag packat, burit, packat upp, sorterat (jag lovar; hjärnan är totalinställd på plast, metall, papper, papp), putsat, burit lite till, packat lite mer, slängt och sorterat en extra gång. förutom muskelvärk och snurrig skalle, så har jag varje dag kommit hem med drygt en flyttlåda med grejer som jag tänker att jag borde ha. för efter att ha använt deras hus som oändligt förråd i tio år, så får jag ingen mer chans. det är nu det gäller. martin är givetvis vansinnig över allt skräp (eller guldklimpar) jag drar hem, så även efter heltidsarbetet med flytten har jag varit tvungen att fortsätta sorteringen, uppackandet och i vissa fall möbleringen. min rygg går i bitar, mitt huvud snurrar och jag lovar att inga fingrar eller tår är sig lika efter att ha klämts i möbler, slagits med skruvmejslar och trampat runt i glas. men det är värt det!

för när mina föräldrar blir gamla och senila, så bor de i en handikappsvänlig lägenhet i förorten med utsikt över hela stan, och i förrådet finns ingenting för oss barn att slåss om för nu är allt borta. min själ känns renad och vi är en köksassistent, lite möbler och tavlor rikare. the silver lining is key.

att skiljas från barndomshemmet trodde jag skulle kännas nostalgiskt och sorgligt. det är tur att jag är en kallhamrad människa som väljer enkla vägar, och förstår att det bästa är att ha allt gjort nu, innan allt blir jobbigt och för sent. annars hade jag nog gått runt i de halvtomma rummen, tänkt på allt som hänt innanför de solblekta väggarna, mints alla skratt och samtal och fått lite ont i hjärtat av att aldrig mer få vara där och känna att hemma är hemma. dammråttor på skavda brädgolv, ekot mellan väggar som brukade vara fyllda av tavlor och tal och bråte över allting som var vår borg och vårt slott är nu allt som finns kvar.

bokstävernas beroende

2011-09-08T22:11:00.000+02:00

har fastnat i wordfeud-träsket. det är faktiskt livsfarligt. inte bara för att jag mer än gärna spenderar all vaken tid med orden, utan också för att jag blir tvungen att låna ut mobilen till mannen, så att han får spela mina spel (och när jag förlorar skyller jag givetvis på honom). alfapet är magiskt!

(shout out till viktor)

spela med mig! lisalight_ heter jag!

åh, flykt!

2011-09-03T20:57:00.001+02:00

trots ivrigt påhejande från man och Burgschki, så vaknade jag med ångest utan motsvarighet. jag hade under natten bearbetat större och mindre idéer och frågor angående nya restaurangen, men morgonen erbjöd dessvärre bara upprorsmage, muskler i spänningskramp och illamående deluxe. och så kan man ju inte ha det när man ska till jobbet! jag fattade alltså samma beslut som vem som helst hade gjort: att ljuga är bästa utvägen.

gick således till mitt jobbpass, förklarade att jag blivit erbjuden ett annat jobb med bättre lön och att jag därför inte har möjlighet att fortsätta i inkompetensens högborg aka italienska restaurangen på hörnan. stannade givetvis och jobbade dagen ut ändå. jag menar, man är ju ingen quitter.

sade bestämt att jag var tvungen att gå vid sju. fick stanna till åtta för att jag är en push over. fick skäll för att vissa kunder bara ville ja kaffe och inte mat (förklarade att alla gäster är bra gäster och att kunden alltid har rätt, men dessa floskler biter inte på italienare). fick skäll för att småbarn spillde på golvet. fick dåligt betalt.

allt som allt en bra dag. och aldrig mer behöver jag återvända. utom när han behöver personal desperat. kanske på måndag. och tisdag. och onsdag. etc.

rekommenderar trots allt maten. den är god. gå dit och ät, men förvänta er inte bra service, för ingen jobbar där. lycka till, italienare!

så kan man också skaffa ett jobb

2011-09-02T16:03:00.000+02:00

min kära syster var nere på italienska restaurangen på hörnan igår, för att köpa några förrätter. av någon anledning började hon prata med italienska ägaren, och eftersom han beklagade sig över personalbrist började hon raljera om hur briljant jag var, och att jag hade "lite tid över just nu". hon ljög sig nog även lite halvblå i ansiktet, då hon sade till stackaren att jag jobbat som restaurangmanager på flera ställen och var bra på att styra upp nyöppnade ställen. hon tyckte att jag skulle bli hans konsult. han bad henne då hälsa mig att komma ner och snacka med honom idag klockan elva.

sagt och gjort gick jag dit i förmiddags, i tron om att vi skulle sitta ner och snacka lite om vilka behov han hade. "you work today, yes?!" tyckte han och jag fick således gå hem igen (uppför trapporna alltså), svida om till restaurang-outfit och försöka fatta vad han ville ha mig till.

förr i tiden när man började på nytt jobb, så fick man en rundtur, riktlinjer och rutiner att arbeta efter och en liten snabbkurs i ställets meny, koncept och maskineri. nu verkar den nya trenden vara att ge en ett förkläde och sedan släppa en fri att göra vad man vill. förbannat tröttsamt. ännu mer tröttsamt att jobba själv på golvet när det inte finns tryckta menyer, när man inte vet vad som finns, hur länge man ska jobba för dagen eller ens restaurangens öppettider.

efter lunchpasset gick jag hem, men lovade att komma tillbaka i morgon ("sorry, I've got plans tonight"). snacka om att jag kommer att behöva utrusta mig med enorma mängder tålamod, uppfinningsrikedom och skinn på näsan om detta ska gå vägen.

"We will talk tomorrow about how you want to work." ja, det får vi nog göra, kära förvirrade italienare.

nu ska jag gråta lite över att jag börjar på ett jobb jag inte vill ha, med en chef jag inte förstår och med gäster som främst består av gangsters, om dagens lunchpass var representativt. sedan ska jag ta ett djupt andetag och försöka intala mig själv att det nog blir bra och att jag inte ska vara rädd. det blir nog bra. var inte rädd. det blir nog bra. var inte rädd.

rangordning i i-landet

2011-09-02T09:11:00.001+02:00

saker man inte äter dagen efter:

saker man äter:

så himla orättvist.

One must know not just how to accept a gift, but with what grace to share it

2011-09-01T15:50:00.000+02:00

min kanadasyster är på besök. det är som julafton. igår fick vi världens finaste coffee table book:

och vad sägs om ett trumpetande elefant-ur?

i egenskap av självutnämnd handy man, blev jag givetvis störtförälskad i min nya verktygssats:

den första dagen på resten av livet

2011-08-29T10:24:00.001+02:00

jag hade kunnat cykla till arbetsförmedlingen, men har bäddat ner mig på sofflocket. här är det jag, den sista doften av stadssommar från fönstergläntan, mensvärk, filmer om manlig vänskap och helgens nyheter i mobilen. jag ligger här och lever upp till förväntningar. och inte tänker jag dammsuga heller.

augistimorgnar från ett fönster

2011-08-26T17:10:00.000+02:00

någonstans mellan fem och sex på morgonen. det är då det händer.

hellre utan

2011-08-23T05:55:00.001+02:00

ibland känner jag att jag är rätt så nöjd utan bil.

det där med jobb

2011-08-22T16:54:00.000+02:00

första dagen på sista veckan av sommarjobbet är över, och jag är redan alldeles sorgsen och orolig. helst vill jag vara kvar. åka runt med gubbar, ha lunch, träna omöjliga muskler och lära mig en massa saker som jag inte visste att jag var intresserad av. "anställningsstopp" är världens tråkigaste ordsammansättning, förutom rännskita.

nästa måndag ska jag, förmodligen, skickas via bemanningsföretag till bespisning på storföretag i Lund. dagpass, eventuellt långvarigt (tänk mer än en vecka i alla fall) och en chans att träna mina knivskills. och så långt är det bra. dessvärre innebär jobbet ungefär noll chans till befordring och ganska exakt noll chans till högre lön än den jag förhandlade mig till som var bemanningsföretagets maxlön. och en riktigt tradig sådan dessutom. det känns fruktansvärt deppigt att gå från ett utvecklande nytt jobb till ett som känns ganska ointressant och betalar ut flera tusen mindre än jag räknat med.

hur gör man?

att vara småkräsen är inte alls bra när man är arbetslös. ett jobb har jag redan tackat nej till, men säg det inte till arbetsförmedlingen. jag blev erbjuden heltid om jag kunde jobba kvällar och alla helger. tack, men nej tack, sa jag, och så var det med det. sådant gick för sig när man var nitton, desperat, singel och korkad. nu är jag bara desperat.

min hjärna säger att jag ska le stort och ta jobbet genom bemanningsföretaget och sedan fortsätta leta så mycket jag bara kan vid sidan om. mitt hjärta svarar att det gråter.

jobbkoma deluxe

2011-08-19T19:24:00.000+02:00

jag drack några glas vin, åt lite fredagsmat och envisades sedan med att visa min man tusen bilder från mitt jobb och förklara vad allting var och gjorde. han var inte alls så intresserad som jag hoppats. kanske är fjärrvärme mer intressant när man står i en källare, vadande i grönt vatten? kanske känns fjärrvärmemätare, tempgivare och I-verk bara viktiga när man skrapat sönder underarmarna på rör, stuckit fingrarna till slamsor på vassa kablar och fått röntgensyn av alla blockerande föremål? va vet jag? för mig är det världens bästa värld. underjorden. värmeböljor. ångbad. oljigt smuts och skitiga knän.

ikväll ska vi se cocorosie.

I'm sorry, I'm thinking about cats again

2011-08-18T21:52:00.001+02:00

i lördags såg jag denna video tre gånger och grät av skratt varje gång.

sen såg jag den här och nu kan jag inte få låten ur huvet. det är så obeskrivligt catchy! mjau.

saker jag gör i stället för att skriva:

2011-08-18T19:34:00.001+02:00

när jag tänker på hur många gånger om dagen jag tänker "lefty loosy righty tighty" blir jag rädd.

idag vaskade jag ett jobb. det är sant. jobbade för att få det och sen ba' nä tack.

varje dag den här veckan har jag gått igenom alla stadier av förkylning. vaknat med halsont, fortsatt med obehaglig sjuksmak i munnen, övergått i huvudvärk, avslutats med feber och rinnande ögon/näsa/mun. (nä. skoja. inte mun.) varje dag likadant. börjar kännas tjatigt att somna med huvudet i martins knä klockan åtta på kvällen och väckas av mina egna snarkningar.

idag har jag varit på tak, sett staden och smekt en solfångare.

idag har jag förstått att jag söker jobb jag inte vill ha. det borde bli ändring på det.

har brutit rutiner och har ingen tid för datorn längre. anar en saknad. vad gör ni?

jag arbetar, alltså finns jag

2011-08-06T15:38:00.000+02:00

jag sommarjobbar. ni vet, så som man gjorde när man var barn. man blir klappad på huvet, får introduktioner, alla stirrar på en, och man blir två äpplen hög och rodnar.

fast mitt sommarjobb är ett jobb för en superkvinna, så jag fick bli det i stället för en blyg flikka med inåtfötter. med ett par skiftnycklar i högsta hugg kryper jag omkring bland spindelväv och damm i mörka, fuktiga källarutrymmen. där skruvar jag loss saker, och sätter dit nya, kopplar lite el och lite pumpar och mätare och rör. det är en helt ny värld för mig. jag har aldrig varit så smutsig eller svettats så mycket förr i hela mitt liv. (när jag säger svettas så menar jag inte att det pärlas vackert i hårfästet, utan att det rinner i floder, droppar från näsan och dränker t-shirten. och när jag säger smutsig, så menar jag inte en dammråtta i håret, utan snarare att vara svart från fingertoppar till armbågarna och gärna även i ansiktet. det ser ut som om jag rullat mig i en lerpöl, och det går inte bort i en dusch.) jag älskar det.

exempel på ren och fin värmecentral. sällsynt.

jag går upp fem varje morgon, cyklar till jobbet så att jag är svettig redan innan jag tar på mig mina arbetskläder: stålhättor, knäskydd, handskar, ja, ni fattar. när klockan är halv fyra och jag ska gå hem, skakar mina muskler av ansträngning, och jag tänker att om tre veckor kommer jag att vara starkare än någonsin. någonstans på mitten har jag lunchrast. jag har aldrig haft ett jobb med lunchrast innan, och för mig verkar det vara en omöjlighet att komma på samtalsämnen till fikabordet. kanske för att jag inte kan facktermerna (än) och inte kan skratta med åt tokerierna som andra hittat på. som en tråkboll sitter jag och pillar med min kopp-soppa, och när jag väl kan flika in något i konversationen tittar gubbarna imponerat på mig och jag blir tyst. ibland känner jag mig som ett svart hål. när jag talar sugs ämnet ut i rymden, försvinner och alla blir stumma. i vanliga fall hade käften då börjat knattra som en kulspruta på mig, i hopp om att slippa ett generat tumble weed-moment, men på det här jobbet är jag för trött för att anstränga mig. det får gå ändå.

min handledare ("fadder" heter det visst) är en trevlig knegare i sina bästa år som avslutar varje mening med ju. och det är ju bra eftersom det indikerar att han tror att man vet vad han pratar om. han är ju medveten om att jag är ny ju, men jag kan en del ju och är ju tekniskt lagd och är stark ju. så det går bra ju. när jag träffat knegarmän tidigare har de gjort likadant. jag tror att det sitter i blåkläderna. bli inte förvånade om jag börjar göra likadant.

jag ser detta, mitt sommarjobb, som ett enda långt studiebesök i en annan värld. jag suger i mig erfarenheten som en svamp och försöker få reda på vad alla på avdelningen håller på med, som en stjärnelev. det är fruktansvärt uttröttande att lära sig nya saker, men det vilar något befriande i att få ligga på mage över ett sjuttiogradigt rör, få isoleringskli, andas in ångor och känna att man gör något som är nödvändigt (till skillnad från att tappa upp öl och stå i en kassa). det känns fint att vara en av de osynliga som får kugghjulen att snurra, eller, får varmvattnet att flöda kanske jag borde säga. visste ni till exemplet att vattnet i era element oftast är grönt, förutsatt att det är rätt företag som distribuerar det? den gröna färgen används även vid tillverkning av gelégrodor. sådant lär jag mig på mitt jobb.

idag provjobbade jag i en restaurang. det kändes inte alls lika nytt och spännande. jag saknade mina knäskydd.

min föredetta expojkvän

2011-08-06T15:02:00.000+02:00

mitt englands-ex lade till mig på Facebook igår, efter att vi inte haft kontakt på sex år, då han slutade svara på brev efter att jag skrev att jag blivit tillsammans med min martin. han försvann helt enkelt, trots att vi inte haft den känsliga typen av relation på flera år. det var ledsamt tyckte jag, och med jämna mellanrum har jag försökt googla mig fram till vad han pysslar med, utan resultat. inte för att jag velat tränga mig på och ta kontakt (jag respekterade hans beslut, för jag är en fin människa), men för att jag är van vid att exen ska vara mina vänner, eftersom de känner mig, står ut med mig och till och med tycker om mig.

Facebook-vänskapen varade i ungefär ett meddelande från mig (Where on earth have you been?!) och ett dygn. sen fick jag ett mail där han berättade att han var tvungen att ta bort mig från sin vän-lista igen, eftersom hans fästmö var svartsjuk.

bland mina ex var det få som gjorde mig sotis. han var en av dem. mest av allt hatade jag hans föredetta, eftersom hon var snygg och svensk och höll kontakt alldeles för bra. jag förstår precis hur hans nuvarande känner sig.

jag mailade tillbaka och sa att det nog är honom det är fel på, som får oss att bli svartsjuka på gamla flickvänner vi inte ens träffat, och han förklarade att vi kan ha kontakt via mail. jag undrar vad som är värst för en tjej: att hennes kille/fästman/man har en massa ex på Facebook, eller att han mailar dem i smyg? eftersom jag är en egoist tänker jag i alla fall acceptera mailkorrespondensen, trots insikten om att jag framstår som en hemlig älskarinna i hans nuvarandes ögon (herregud jag är ju gift!).

att göra slut med en pojkvän är svårt. det är en avgrund, en förtvivlan, en stympning. att göra slut med ett ex är nästan lite värre. jag överlåter helt enkelt det åt honom.

vad jag söker nu är bekräftelse på att mitt moraliskt tvivelaktiga beslut är OK.

jag bekänner mina brister och hoppas att trollen spricker i solen

2011-08-06T10:55:00.000+02:00

det finns egenskaper man inte talar om, trots att de är en lika stor del av personligheten som skrattet, morgonhumöret, artigheten eller förmågan att somna i soffan.

jag är till exempel hemskt överlägsen i smyg. jag kan se ner på andra som ingen annan kan. fast jag menar inget illa. inte egentligen. det är bara det att jag plockar fram skämskudden om någon uttrycker sig banalt, korkat eller typiskt.

till exempel: någon ska åka till barcelona. någon ber om tips på saker att göra. en annan svarar att där tydligen finns en jättestor katedral som inte är klar. att man ska bada i pool för där finns väl ingen strand? och att där finns ett museum som heter parc güell. och jag skäms. jag skäms över att folk inte vet saker som jag tycker är självklara, och jag skäms när människor förväxlar platser, och jag skäms över människors förmåga att tvångsprata trots att de inte vet vad de säger och mest skäms jag över att jag skäms. varför skäms jag? jag är ju inte ens inblandad i samtalet.

och då skrattar jag och säger till martin att det är en himla tur att det bara är han som känner till hur överlägsen och dryg jag är. och han håller mer. det är tur.

en annan hemsk egenskap är ägandebehovet. det som i högstadiet kunde leda till cat fights av episka proportioner. för jag vill, i smyg, vara den som är först. jag vill vara den som upptäcker. som i åttonde klass när jag skaffade mig brevvänner som skickade blandband till mig (tack i efterskott, jag lyssnar på dem fortfarande!), och jag kände att jag var den enda i världen som hört dessa fantastiska låtar och kanske kanske skulle jag kunna låta mina absoluta bästisar få lyssna på dem hemma hos mig, men gud nåde dem om de cyklade iväg till skivaffären och köpte låtarna på skiva så att de själva kunde lyssna när de ville. nähä hörrni, det hade minsann varit att gå över gränsen. det var ju MINA låtar. MIN upptäckt (som jag fått av någon annan, men den vetskapen begravdes långt in i medvetandet). och jag ville minsann ha äran för den också.

jag är fortfarande likadan. inte i samma utsträckning, för om jag läser en fantastisk bok, eller lyssnar på en fantastisk låt, så kan jag dela med mig, men allra helst vill jag att ni ska veta var ni hörde det först. jag vill heller inte erkänna att jag tar emot andras tips. det kan gå så långt att jag förtränger var tipsen kommer ifrån och låtsas att jag gjort upptäckten på egen hand. och detta kan givetvis bli ytterst pinsamt emellanåt, men det får jag helt enkelt leva med. jag gillar att gå runt i en bubbla och känna mig unik.

en tredje miss i utformningen av ett perfekt Jag är lättjan. fast kanske är alla likadana, bara det att ingen pratar om det. i en värld där alla är maniskt energiska, driftiga, framåt, öppna, spralliga, äventyrliga, spontana och helt crazy bananas, så är jag en sävlig gammal sengångare, som gärna äter fallfrukt eftersom jag då slipper plocka själv, med resultatet att jag drunknar i tidvattnet som rör sig för snabbt för mina slöa armar och ben.

de som känner mig skulle nog säga emot, och påminna mig om att jag minsann tar tag i saker, hugger i och ställer upp. men det är för att jag måste. jag är en arbetshäst som drar lasset framåt bakom skygglappar, trots att jag allra helst vill stå och moffa i mig gräs på en solig äng. jag har inget emot att ligga på soffan och se skräp-TV flera dagar i sträck, bara leva av vad som finns hemma och aldrig gå ut. jag har ingenting emot att se alla avsnitt av en TV-serie på en dag.

med detta sagt så får det mig att må väldigt dåligt, eftersom Alla Andra hela tiden gör en massa saker. åker på utflykter, badar i havet, syr outfits, snickrar ihop hus och bakar tusen surdegsbröd, allt medan jag konstaterar att jag redan sett avsnittet av How I Met Your Mother, men nog kan se det en gång till. det är alltså ni hurtiga, nyttiga, effektiva renlevnadssjälar som är mitt tidvatten, och ni dränker mig med ert ständiga pysslande.

det är inte socialt accepterat att vara en slöfock, så det är inget jag pratar högt om, och jag hoppas att jag en dag vaknar full av energi (som inte härleder från koffein).

jag har tusentals andra dåliga, kanske sämre, egenskaper. jag är passivt aggressiv, jag slutar lyssna när någon pratar för länge, jag tjuvlyssnar på ungdomar på bussen, jag vågar inte köpa chips på Ica av rädsla att kassörskan ska tycka att jag är för tjock och inte förtjänar det, jag har telefonskräck, jag skrattar när jag är osäker, jag vill sola solarium men gör det inte för att jag är rädd att andra ska tycka att jag är dum, jag är konflikträdd, jag tränar bara i smyg eftersom det inte är särskilt coolt och jag ser ful ut och är dålig, jag dricker för mycket, jag säger att jag röker mindre än jag gör, jag får ångest av beröm, jag dödar alla växter som kommer i min närhet och jag har svårt att säga "jag älskar dig" eftersom jag tycker att det låter cheezy. sån är jag.

ibland känns det som om de goda egenskaperna inte väger upp de dåliga, men då påminner jag mig själv om att de dåliga oftast är väl dolda. säkert hos andra också. det dåliga är det mest privata, det som bara de man älskar får se. så kanske, kanske borde vi öppna locken lite oftare.

ta mig själv på allvar

2011-07-27T09:44:00.000+02:00

ibland tänker jag att det jag gör är tramsigt, att det bara är tidsfördriv, på skoj, hobbies. ibland måste jag sparka mig själv på smalbenet och säga till på skarpen. för om inte jag sorterar skohyllan, flyttar om saker och möbler i lägenheten eller klipper och ritar en hel drös med tackkort, vem ska då göra det?!

ignorance is bliss

2011-07-26T09:08:00.000+02:00

ni vet hur det är. man kan antingen ignorera att det finns en omvärld och bara stövla på, eller också kan man erkänna dess existens.

lördagsmorgonen var nyhetsbefriad och i sömn.

going like you-erik skriver fint om perspektiv.

presenter som man inte anser sig förtjäna

2011-07-21T22:37:00.002+02:00

när man gifter sig får man saker. inte bara saker, utan fina saker. saker man älskar. vi fick så himla mycket kärlek till exempel, och hårt arbete och hjälp av alla våra föräldrar. och så fick vi tingestar också. till exempel det här:

det där som rör sig är ett akvarium. eller en lampa. med djur. meditativt.

vi fick också fantastiska handdukar, en hotellnatt, en frisyr, en kniv, olika sorters snaps, en enorm växt, en vitlökspress och en flarra vin och en flarra rom. jag kan inte säga annat än att våra vänner känner oss väl.

och det bästa av allt? vi gjorde inget för det! vi bara gifte oss.

behåring eller ej

2011-07-21T21:35:00.000+02:00

det händer att jag kommer på helt egna idéer och saker som bara jag, lisa själv, vill berätta för er om. men ibland vill jag bara dela med mig. sån är jag. generös utan dess like. en medmänniska bland medmänniskor. därför vill jag återigen tipsa om nanna johanssons blogg Fem Bilder, och berätta att jag lät bli att raka benen under flera år.

armhålorna har alltid haft nära kontakt med hyveln. detta har främst att göra med att jag lider av ärftlig svettning. när jag var sexton fick jag en remiss till en expertläkare, som förklarade att kniven var bästa vapnet. alltså genomgick jag svettoperation deluxe i armhålorna. det betyder att man skär bort önskad mängd svettavsöndrande hud, drar ihop skinnet runt om och syr ihop. förutom att ärren är fruktansvärt fula, och i sig ser ut som märklig hårväxt, så är armarna runt armhålan vanskapta efter operationen, med hudveck som inte ska vara där.

det var en oerhört smärtsam process, och i efterhand är det stört omöjligt att få ett gudinnelikt resultat, oavsett rakhyvel. det är helt enkelt för knöligt.

jag bet ihop i alla fall. läkandet kan ni ju tänka er själva. att ta bort fem centimeter hud och dra ihop kan väl liknas med en bröstreduktion eller liknande. jag shoppade en massa toppar i olika glada färger som jag skulle kunna ha efter operationen, när jag skulle vara som alla andra. att inte behöva oroa sig för om kläderna, lila, röda, blå eller vad som helst, skulle bli alldeles blötgrå långt ner till armvecken, var en lyx som jag åtrått i hela mitt liv. innan dess hade jag bara haft svart, och eventuellt färgglada kläder i syntetmaterial (tänk baddräktstyg). lökringar ner till halva brösten kändes liksom inte som att det hörde till den där gröna toppen från H&M som jag sneglat på.

tror ni det funkade? nähä, klart inte. jag svettas fortfarande. när jag satt hos min frisörska inför bröllopet hade jag ett sånt där frisörförkläde på mig, och när jag tog det av mig var brudklänningen i en annan färg. jag fick låna ett uttag och föna med hårtork innan jag kunde urskilja tygets mönster.

nu för tiden finns det botox, och jag läste i en artikel att det där med kirurgi mot svettning "fortfarande utförs i vissa länder". jahapp, tänkte jag och min mamma sa att jag borde skaffa mig en remiss. nu när jag ändå sitter här med de sinnessjuka ärren.

benen då?

jo, i mina två förra lägenheter hade jag bara dusch. då blev det inte så mycket hyvel-skinn-action. nu, däremot, så har jag badkar. och att raka benen ser jag inte som en skyldighet som kvinna, utan som ett lyxresultat av att ha bytt upp mig i världen, till badkarslyx.

det där med behåring är nog alltså inte bara en kvinnofråga, utan en klassfråga.

the w-day

2011-07-21T15:03:00.000+02:00

ibland önskar man att livet hade en pausknapp. eller kanske en rewind, så att man hade kunnat färdas tillbaka och göra om. inte göra om och göra bättre, utan bara ha det precis lika fint en gång till.

min bröllopsdag var ett sådant ögonblick. ja, det är såklart inte ett ögonblick, utan flera på rad. och kanske borde hela helgen räknas in, allt från dagen-innan-middagen med mamma, pappa och mina då framtida föräldrar, min nya faster och min nya syster, som egentligen har varit min syster sedan vi träffades första gången för snart sex år sedan. och sedan morgonen efter en natt med några få timmars sömn, hos min vän, tillika frisör, som fixade och trixade och gjorde mig alldeles fin i huvudet. och sen rådhuset som var fnittrigt och fullt av kameror, hemfärden i baksätet på en skruttig låneopel, ett hysteriskt dukande och iordningställande i mamma och pappas trädgård, och gäster och skål hit och skål dit och gassande solsken. och så en dag som blev en kväll, och lunchen blev ostbricka och ostbrickan blev efterrätt och efterrätt blev irish coffee som blev drinkar utan is eftersom all is hade smält för länge sedan. och marschallerna tändes mot mygg som ändå bets, och filtar virades om kalla, envisa ben, och det blev natt och vi åkte en taxi till ett hotell, som vi såg mer av dagen efter i dagsljus efter att ha sovit som stenar i fluffiga lakan. söndagsfrukost i överflöd, bad med utsikt över måsarna och sedan ännu en middag med min i era sinnen nu väletablerade familj. och om en presentöppning med avec, en bortsprungen kanin som hette Filip och ännu så mycket mer hade jag kunnat berätta, men jag låter bli. det kanske kommer på tal en annan dag.

eftersom jag hade fullt upp med att dricka vin, vara gift och snacka skit, så tog jag så gott som inga bilder alls under helgen som gick. min kamera gick däremot från hand till hand, så tack så mycket till er som tog bilder med den rosa. och tack till min nya pappa jan och jonas med lyxkameran, som dokumenterat hela tillställningen och vars bilder jag publicerar här helt utan givet samtycke. jag ber också om ursäkt ifall någon är med, som önskar att inte vara det.

so little time

2011-07-14T12:03:00.000+02:00

jag pendlar mellan att vara alldeles uppe i varv och trött på gränsen till döden. jag fruktar att om någon rör mina axlar trillar de av.

med min avslappnade attityd till bröllopet hade jag nog inte riktigt räknat med hur mycket som måste göras. hade jag inte varit arbetslös hade vi nog fått ställa in. ogräs ska ryckas upp, rum ska städas, bröd ska bakas, frysen räcker plötsligt inte till all is, mat ska köpas, glas ska räknas. på en artonhundratalsgård stöter man dessutom titt som tätt på kadaverna från ovälkomna gäster. eller levande.

jag vill inte påstå att jag är rädd för spindlar, för då låter jag sjåpig, och rent logiskt så är det inte heller rädsla. det är bara det att jag börjar svettas över hela kroppen och mår fysiskt illa om jag så bara ser en spindel på TV. igår dammsög jag upp sju döda, två levande och en tog jag med en gammal dagstidning. jag osade skräck när jag kom hem. ni vet, den där andra sortens svett som fastnar på huden och som aldrig försvinner.

det är som att jobba heltid. listor ska skrivas, priser ska beräknas, kläder ska provas, skor ska gås in (mina klämmer i tårna men är så himla fina att jag tänker ha dem ändå like a boss), saker ska köpas på olika ställen och om jag inte haft min pappa som personlig chaufför hade våra gäster fått avnjuta en måltid från kvarterskonsum i Djupadal. som om det inte är nog, så ska livet runt omkring vara något sånär fungerande. förkylningar ska botas, blommor ska vattnas, tvättider passas och så måste man ju städa och laga mat hemma också, precis som vanligt. min stress yttrar sig genom att väcka mig på natten. igår klockan fem. inatt klockan fyra. jag förbannar det tidiga dagsljuset, läser lite, somnar om och vaknar utmattad vid sjusnåret. martins stress gör honom grinig, eftersom han slavar övertid på jobbet utöver allt annat. igår försökte jag göra honom glad med presenter.

tygpåsar i vinylstorlek från the Bold Banana på Etsy.

vad jag önskar mig i present av martin, för att bli extra glad, är solsken. helst både fredag och lördag, så att vi kan släpa ut möblerna i god tid, men om han bara kan fixa lördag så duger det. att inte kunna bestämma vart borden ska ställas är inte bra för min nacke just nu. klänningen kommer att se rolig ut på lördag, med axlarna vid öronen...

if I was a rich man

2011-07-12T07:40:00.002+02:00

efter sex veckor har HRAK äntligen beviljat mig A-kassa.

det tycker jag att vi applåderar dem för.

en värdig möhippa

2011-07-12T07:17:00.002+02:00

i fredags hade jag en magisk dag!

martin hämtade mig hemma efter jobbet, och under ständigt tjat från min sida ("var SKA vi?") promenerade vi bort till moccasin där en betald lunch väntade. tillsammans med ett glas rött fick jag en påse av servitrisen, som innehöll presentkort på ansiktsbehandling på len hud, så efter lunchen cyklade jag dit, och det var alldeles fantastiskt!

jag har inte varit på ansiktsbehandling tidigare. jag har aldrig haft anledning att skämma bort mig på det sättet. efter mitt första besök är jag däremot hooked! så himlarns skönt att bli knådad och krämad, plockad och pudrad av mjuka tassar. nu vill jag gå igen och igen och igen!

efter min behandling blev jag hämtad av min fina tjejkompis, och efter att ha dumpat min cykel på hennes gård körde hon mig till centralstationen. där fick jag leta efter "något som du skulle vilja ha med på en möhippa. när du ser det så vet du." och jag irrade runt och kände mig töntig ganska länge innan jag såg en statuesque tjej förklädd i enorm blond afro och pilotbrillor - och så var vi en trio! i bilen fick jag bubbel och så kördes jag ut till kallbadhuset där vi avnjöt ett par avslappnande, nakna timmar.

efteråt tackade jag så mycket för en underbar dag, och tjejerna tittade frågande på mig. "Ska du hem nu?" "Ska jag inte?"

vi satte oss i bilen och hamnade i en lägenhet där det väntade en god cava, blandband som jag spelat in -98, fantastisk nypotatissallad och nyfångad lax täckt av ingefära, dill och citron. plötsligt blev vi fem! pladdriga och mätta skulle vi plötsligt klä på oss och gå; det var nån lam ursäkt om att sambon var trött och skulle komma hem snart. en bit utanför porten satt en lapp. tipspromenad! eftersom det var 1-x-2-frågor som utgick ifrån mig hade jag alla rätt, och tipsrundan ledde till en annan lägenhet, där efterrätt, kaffe och avec var framdukat. och lekar. och plötsligt var klockan tolv och alldeles mätt, trött, len i hyn och blöt i håret cyklade jag hem och tänkte att mina vänner är så himla bra.

man hade kunnat tro att jag skulle ha tagit fler bilder än såhär, men tyvärr hade jag annat att göra. man kan också undra varför jag plötsligt låter som ett niotillfem-inlägg, med alla positiva adjektiv, men då kan jag tala om att det får man göra. åtminstone när något alldeles spektakulärt händer.

förarbetet

2011-07-08T12:13:00.000+02:00

igår var jag på provuppsättning. jag har inte varit hos en frisör på 14 år, så jag visste inte riktigt hur man skulle uppföra sig, men det gick nog bra ändå. ännu bättre när jag druckit en kopp kaffe och ett glas vin. att gå till frisören är lite som att gå på krogen, tänker jag.

jag har inte bara en, utan två rara, duktiga frisörskor i min vänskapskrets, och kanske är det för att jag inte varit och blivit klippt och kammad på så länge, men jag trodde att fackspråket innehöll mer avancerade ord än "tuss" "tofs" "fluff" etc. när man benämner hårslingor. väldigt underhållande.

nästa vecka ska vi göra en kontrolluppsättning till. jag skäms över att ta upp så mycket värdefull tid, utan att betala ett korvaöre i ersättning. jag skäms och njuter.

förutom att bli pimpad i huvet händer det andra spännande saker. i morgon ska vi åka på booze cruise till det platta landet i väst (jag menar Danmark), och igår hade jag en konversation med min blivande man som lät ungefär såhär.

-jag tänkte åka hem till mamma och pappa i morgon.
-nä, ska du?
-ja, vi har så himla mycket att fixa.
-men vi ska ut och äta när jag slutar.
-jaha? vad mysigt, men vi får ta det en annan gång.
-nä, det går inte.
-va?
-av olika anledningar måste du vara hemma i morgon. jag har lovat det.
-?

och i morse fick jag en SMS-bekräftelse från LenHud, som sade att jag har en tid halv fyra, och jag har inte bokat nåt. the plot thickens.

det är med spänd förväntan jag inväntar eftermiddagen, men allra mest undrar jag vad jag ska ha på mig. dessutom regnar det. mitt kontrollbehov är ledset.

wedding hits 2011

2011-07-06T17:30:00.000+02:00

idag är ingen vanlig dag, för idag är det min näst sista onsdag som ogift. som en del av festplaneringen tyckte vi att det hade varit en smart idé att sammanställa ett gäng blandskivor (alternativt en enorm mp3-lista, beroende på hur bra min gamla kompis iPod mår) laddade med peppiga, fina, balladiga, käcka, romantiska eller bara sliskiga låtar, som kan spelas i bakgrunden, i förgrunden eller till rytmerna av ostadiga fötter som försöker dansa.

vad jag vill ha är givetvis tips, och jag drar mig för att fråga här eftersom jag är rädd att mina två läsare inte kommer att komma kunna upp i det stora antal låtar jag eftersöker, vilket kommer att få mig att känna mig otillräcklig som bloggerska och önska att jag var blondinbella, spiderchick eller egoina, och så vill man ju inte känna. med detta sagt; vilken är din absoluta favoritlåt, som du inte hade kunnat genomlida ett bröllop utan?

än så länge har vi kommit så här långt:

det dåliga samvetet

2011-07-05T14:46:00.001+02:00

i England paketerar man allting i ohälsosamt mycket plast och påsarna i matbutikerna är stört omöjliga att återanvända till något vettigt eftersom de jämt går sönder av de vassa kanterna på plastförpackningarna. på vårt hotell, som påstod sig värna om miljön var elapparaterna (vattenkokare, brödrost, hårtork etc.) av modell 80-tal och tog sedermera en halv evighet att använda, vilket resulterar i en sanslös elförbrukning. hårtorken drog dessutom in mitt hår i insuget så att jag fick klippa av det.

plast är så sorgligt.

shopping i London

2011-07-05T14:17:00.001+02:00

jag är en ganska dålig semestershoppare. jag blir nervös av att inte kunna ta mig tid att prova, titta, känna, och av att ha en kille som jag vet lider i tystnad (mer eller mindre) av att tvingas stå bredvid och vänta.

i lördags tvingade jag in honom på Primark vid Marble Arch. inte så smart alls, eftersom det som vanligt var femtusen till som hade samma briljanta idé och också ville rota igenom högarna av lågprismode. i panik slet jag åt mig sådant som kanske passade, sådant som var så billigt att jag inte kunde låta bli, och sådant som man alltid behöver. ett par linnen, en handväska, örhängen, kalsonger, hårsnoddar en tisha och näsdukar för £20. efter den pärsen vågade jag mig knappt in i fler affärer.

igår hade vi några timmar att slå ihjäl efter den ganska mediokra hotellfrukosten, så vi skrotade runt i notting hill, satt i skuggan och drack islatte och äntligen, äntligen kom londonshoppingen igång! det är nog så att man behöver hitta lugnet för att se. eller så är det bara så att det finns en himla massa tokroliga butiker mellan portobello road och bayswater.

den fantastiska guld-bruten fick jag av min kille på flygplatsen. endast det bästa är gott nog. champagneflaskorna i modell mindre är fyllda av andra bubblor och ska lekas med på bröllopet. bara en av dem läckte ut i resväskan.

keep calm and carry on

2011-07-05T12:52:00.000+02:00

det finns en hel del saker som är ganska underbara med London. du kan hitta allt, det finns kvarter och gator för alla, du kan ta din väska och gå åt vilket håll som helst utan att komma ut ur staden på ett par dagar och vart du än går är människor trevliga och artiga (undantag för fyllehundar på nattbussen och gangstahs). å andra sidan finns det saker som får mig att undra hur man kan bo i detta enorma nätverk av hus och gator. London är en logistisk mardröm. jag är djupt tacksam över att jag alltid är turist när jag försöker ta mig från punkt A till B, eftersom jag förmodligen annars fått totalt stressläpp och råkat mörda någon.

det kan också vara så att vi varit lite extra otursförföljda under denna korta Londonvisit.

för att ta sig från Gatwick, är det oftast en bra idé att åka tåg. vi hittade rätt platform och installerade oss i en fräsch kupé. när tåget just skulle avgå konstaterade vi att det kördes av fel tågbolag, så vi slängde oss ut på perrongen och möttes av total förvirring. de stora tavlorna visade olika information, vilket resulterade i att människor örlade fram och tillbaka mellan de två spåren; stationspersonalen stod och kliade sig i huvet och förstod inte mer än någon annan. tågen skulle gå varje kvart. efter 50 minuter lämnade vi Gatwick.

vid Victoria skulle vi byta till en busslinje som går var tionde minut. efter 40 minuter kom bussen.

det var ett sömnigt värdpar som till slut kunde möta oss vid Lancaster Gate, och som om inte vår massiva försening var nog så tvingade vi ut dem på jakt efter en pub som var öppen efter elva.

man hade kunnat tro att kollektivtrafikens onda ande skulle överge oss efter detta, men dagen efter var en linje i tunnelbanan avstängd, nedgångar var stängda pga Pride, vi åkte till fel station på vägen hem (mitt fel och ingen annans) och på väg ut för att äta middag stod tåget stilla i tunnelbanan i en evighet för att "en person befann sig på spåret längre fram". hade tunnelbanan i London varit som den i Barcelona, så hade jag mer än gärna spenderat betydligt mer tid i underjorden, men tyvärr har Londoningenjörerna inte snappat upp värdet av bra AC, så att stå stilla under färden är detsamma som att inse att outfiten som med omsorg valts ut (eller, tja, sådär. jag hade lånat martin t-shirt) blir genomblöt av svett. när värmen slutligen fick mig att bli svimfärdig/kräknödig beslutade vi oss för att ta en taxi. det tog ungefär en halvtimme att hitta en ledig bil, och när vi äntligen fick tag på en så visade det sig att chauffören var stendöv och körde oss i 10 minuter åt helt fel håll innan detta kunde korrigeras. mer om denna taxifärd kan läsas om i vår värdinnas blogg.

efter en väldigt fin måltid på Little Bay i Farringdon tog vi oss till en nattklubb i Stoke Newington. först åkte vi tunnelbanan. sedan väntade en lång promenad i en ödslig förort, där de enda människor vi såg var små barn (klockan var lite över tolv) och ortodoxa judar i pälshattar och sidenkimonos. jag förstår att denna utstyrsel representerar någon viss gren av judendomen, men mitt i mörka suburbia så var det mest skrämmande. när en taxi uppenbarade sig tog vi den, och tro det eller ej, men vi nådde målet även vid denna resa. om det var mödan värt kan däremot diskuteras.

på vägen hem åkte vi nattbuss. det gick bra, fast jag har svårt att vänja mig vid stadens storlek och att det tar mer än en timme att ta sig hem. när jag går ut i malmö kan jag krypa hem baklänges på sju minuter.

efter de här dagarna försökte vi minimera åkandet och fokusera på gåendet. att ta en promenad i Hyde Park en solig söndag är mycket mer avslappnande än att trängas med tusen andra turister på Oxford Street. vi vägrade kollektivtrafiken så intensivt att vi till och med beslöt oss för att gå med bagaget från vårt värdpar till hotellet som vi bokat sista natten. å ena sidan låg det bara tre hållplatser bort. å andra sidan gick vi (jag - alltid jag som har kartan) vilse och promenaden tog 45 minuter i stekande solsken och en luftfuktighet högre än Brasiliens. när vi kom till hotellet var duschen trasig. vi fick vänta på en reparatör. sedan fick vi vänta på en till. jag avskyr att vänta. jag avskyr att vänta lite extra mycket när jag har lökringar stora som parasoll, hår som en våt hjälm mot skalpen och har bättre saker för mig, stadsdelar att utforska, öl att dricka... när duschen väl var fixad var nästa issue spindeln i taket och de dammiga spindelnäten. vi lämnade ingen dricks till städerskan.

under resten av vår Londonvistelse var framförhållning nyckelordet, vilket resulterade i att vi kom i tid till flygplatsen på hemvägen, trots att vi hade tänkt vara en timme tidiga.

nu är jag hemma hos min cykel. jag älskar min cykel.

london calling

2011-07-01T17:51:00.000+02:00

väskan återigen packad, guideböckerna utbytta, passet med. ses nästa vecka. nu kör vi.

pepp

2011-06-30T21:34:00.000+02:00

om man känner sig lite nere så kan man besöka nanna johanssons blogg fem bilder och titta på fina bilder som de här:

det är det här jag ska gifta mig med

2011-06-30T21:28:00.002+02:00

men det gör inget.

mitt sommarlov vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli

2011-06-30T20:42:00.000+02:00

jag har sommarlov. det känns så i alla fall. jag hade inte haft tid att jobba om jag nu haft ett jobb. hade inte hunnit. finns så himla mycket annat som måste göras.

den här veckan har jag till exempel hängt på stranden varje dag. det är ett slitigt tidsfördriv men någon måste ju göra det.

när jag inte dåsat i solen har jag hjälpt ma & pa med hustömning. det senaste projektet är att ta bilder av saker och möbler och sedan försöka lära dem hur man lägger upp Blocketannonser. någon som känner sig sugen på att köpa crack-Barbies hus kanske? 200 spänn och 1g är allt jag vill ha för det. eller en hundring. eller några kronor? en fimp?

genom det här fönstret hoppade en katt in och dog. mamma hittade en himla massa pälstussar och sedan ett skelett. hon trodde att katten smitit in genom dörren, blivit inlåst och sedermera dött av svält. tack och lov hittade jag den trasiga fönsterrutan och vi bestämde oss för att katten hoppat in för att dö i lugn och ro. katter gör sånt. eller? visst gör katter sånt?

pappa trodde att skelettet var en fågel. det går utför med synen på di gamle.

ni kanske tror att jag är uppvuxen i en förfallen lada full av döda djur, men det är jag inte. jag är uppvuxen i huset bredvid, även det fullt av döda djur. den första riktiga säng jag sov i, efter att ha vuxit ur spjälsäng och växa-säng, hade min gammelfarmor dött i. det gick bra ändå. när jag var femton slutade jag se spöken.

do you want a piece of me?

2011-06-28T10:21:00.000+02:00

från de dammiga vrårna hos mina föräldrar hämtade jag hem, inte bara vettiga saker, som fotoalbum och en manuell köttkvarn från nittonhundrafrösihjäl, utan även några pussel. de senaste dagarna har således spenderats på vardagsrumsgolvet.

det är fånigt egentligen, att tro att man med fysiken hos en femåring kan hasa runt på knän och armbågar med axlarna uppdragna till öronen, vrida och vända på bitar som alla ser likadana ut i det bristfälliga ljuset från dekorationstaklampan. hur som helst kan jag inte sluta. jag kopplar mobilen till högtalare och lyssnar igenom arkivet av Sommar (och årets nya såklart, fint underbara clara!). jag balanserar en kopp kallt kaffe någonstans i drivornas mitt och tänker, bara ett program till, och sedan, när det programmet klingat ut, kryper jag bort och sätter igång nästa trots löftet till mig själv om att det måste vara nog nu! jag ignorerar smärtan.

ja, ni kanske tror att jag trots gnäll klarar av denna fysiska aktivitet, men det gör jag inte. efter två dagar känns min nacke stelopererad, jag sover dåligt, tänker i formen av pusselbitar och har carpet burns på knäna. det är tortyr. men jag kan inte sluta.

vissa blir tokiga kattanter. jag kommer bli en pusselkärring. tur att jag ska gifta mig inom en månad, innan han märker nåt, så är han snärjd för livet sen, när jag dalar ner i galenskapens pusselavgrunder.

fira midsommar i IOGT-anda

2011-06-24T11:21:00.000+02:00

kylen är full av färskpotatis, gräddfil, rädisor, vin och vodka, och min klenis till karl har pollenbesvär, så förmodligen firar vi midsommar i vår favoritsoffa med vår favoritpizza i stället. när ni andra låter som grodor, frivilligt eller ej, så ser vi antagligen något romantiskt med cameron diaz. när ni höjer snapsglasen skålar vi i hallonsaft, och frågan är vem som kommer att ha roligast?

ja, ni hör ju själva hur avundsjuk jag är, och då gillar jag ändå cameron diaz väldigt mycket.

man önskar att man pallade

2011-06-24T08:41:00.000+02:00

hade en så himla trevlig kväll igår. var på musikquiz och drack en jäkla massa öl, och sen gick vi och nejmen hejsan, sitter ni där, kul, och så dracks det lite till, och sen åkte vi till industriområdesklubben och drack öl på taket, nickade med till indiepostrocken och idag när jag vaknade kände jag mig som femtiotvå minst.

utan skuld.

2011-06-23T11:32:00.001+02:00

på sidan av en kista på vinden i ladan hade någon skrivit med krita:

till skillnad från mina systrar har jag initialerna L.B. äntligen ett barndomshyss som jag omöjligt kan få skulden för. eller?

utrensning

2011-06-23T10:06:00.001+02:00

vi tömmer mamma och pappas hus. förutom sortering av saker som legat lagrade i trettiofem år, så ska det slängas, säljas, putsas och målas. de senaste dagarna har jag sågat ner två träd, hittat ett fågelbo och ett humlebo (mamma hittade skelettet av en död katt i garaget, så hon vinner) och lyft och burit flera ton skrot. idag har jag träningsvärk och skyller min arbetsvägran på ett a-kasseseminarium hos arbetsförmedlingen. det är obligatorisk närvaro. som om man inte har viktigare saker att göra när man är arbetslös.

jag älskar att slänga saker. särskilt när man inte behöver sortera (det gör containergubbarna). dessvärre älskar jag även att fynda gratissaker, och har därför burit hem tavlor, ljusstakar, böcker och en gammal köttkvarn (!).

snart får jag boka en egen container.

några kilo liv.

no habla espanyol

2011-06-23T09:56:00.000+02:00

åh, sweet barcelona. det har tagit mig fyra dagar att landa efter vår tredagarssemester. framför allt beror det på sömnbrist, men i andra hand kommer det fysiska arbetet. we aint no spring chickens no more. men det var det värt.

eftersom vi inte sov särskilt mycket fick vi gott om tid att ägna oss åt annat. det som är så fantastiskt med barcelona, är att man kan göra något nytt och upptäcka nya platser vid varje besök. under denna vistelse åkte vi till exempel kollektivtrafik så att det stod härliga till (älskar att det är så himla billigt med tredagarskort), hälsade på på Ghoa Beach Club som var superstekigt, promenerade i l'Eixample, käkade obscena mängder japansk mat och solade (drack öl) på takterassen. och så gjorde vi så klart allt sådant som det är obligatoriskt att man gör: käkar tapas, dricker cava, irrar runt i barri gotico, dricker estrella på platjan, dricker caiprinhas på svettiga barer och håller varandra i handen och säger "fy fasen vad gött det här är".

barcelona är magiskt.

med jämna mellan rum

2011-06-23T07:35:00.000+02:00

den här annonsen har dykt upp de senaste åren. jag förstår att hon börjar bli desperat.

ready steady

2011-06-17T05:07:00.001+02:00

låt äventyren börja!

det sunda förnuftet är blått och plastigt

2011-06-15T12:14:00.001+02:00

jag har köpt en riktig nerd bag = en vattentät ficka med reklamsnöre på, i skrikande blått. i den tänkte jag förvara mobil, sedlar, kort och andra rikedomar när jag plaskar runt i Medelhavets salta vågor. problemet är (förutom det uppenbara; att den är töntig och ful som stryk) att när man väl lagt ner mobilen så krävs det en ängels tålamod och en djävulsk finurlighet för att få ur den igen. själv är jag en medelmåtta någonstans däremellan.

om ni ser någon gå runt och sms:a med en plastsäck i sommar, så är det alltså förmodligen jag som misslyckats.

preppar.

2011-06-14T18:38:00.001+02:00

summer of fun.

har lite svårt att fatta att jag ska åka till Barcelona i helgen. har ännu svårare att fatta vad jag borde packa. "fotriktigt och bekvämt" jomen tjena. finns inga skor i världen som är tillräckligt bekväma för tre dagar fulla av promenader, dansande och spansk sommarhetta. och kläder? helst inga, men Barcelona har ju till och med badklädesförbud i centrum, och proper nakenhet finns inte på H&M.

jag förbereder mig så gott jag kan. dricker mycket, försöker ställa om mig till nattdjur och vilar benen. det värsta som kan hända är att jag, fredag klockan tre på natten, blir trött och vill vila hotell, och sabbar för min technokille med gnäll. borde kanske träna mig på siesta redan nu? don't mind if I do.

sa jag att vi måste vara på flygplatsen fem på morgonen?