ambitiöst sötsug

ibland kan man inte sluta när man väl börjat tänka på något. som crème brûlée. därför blev onsdagsmiddagen hastigt avbruten, tvätten lämnad åt sitt öde i tvättstugan och med siktet välriktat begav vi oss till gasolbrännarbutiken där, hör och häpnad, en gasolbrännare införskaffades. (när vi ändå var i köpcentrat köpte vi en blommig radioapparat, en sänglampa till mig och tusen andra saker, men det har faktiskt ingenting med historien att göra.)


jag vet att Amelie från Montmartre-citat gör att det kommer kräk i munnen, men visst är det lite underbart, det där krasandet när det knäckiga sockret krossas? och krocken i munnen av lent och hårt och varmt och kallt? egentligen finns det ingen efterrätt som är godare...

arbetsskada

idag hände en obehaglig grej. jag skummade lattemjölk, som jag gör när jag har öppet mellan 07.45 och 15.00, då jag plötsligt upptäckte att arbetsbänken snabbt kom närmare och det började svartna för ögonen. jag ruskade på huvudet, upplevde ett par sekunder av desorientering, lutade mig mot kanten och efter ett par sekunder gick det över något. det värsta var att när jag analyserade situationen lät det såhär:

-shit. höll jag på att svimma?
-synd att jag inte gjorde det.
-ja, då hade jag kanske kunnat gå hem.*
-nä, vet ni vad. jag somnade nog bara lite.


att jag somnade på jobbet i en sekund hade jag kunnat skylla på att jag var ute och festade hela natten eller att jag hoppade bungy jump igår, men jag är varken 20 eller äventyrlig, utan såg den tidiga visningen av Hunger Games på bio och gick sedan hem och såg Game of Thrones. gick därför inte och la mig förrän halv elva. likadant i söndags minus bion. och eftersom jag är äldre än 20 kan jag inte sova sex timmar per natt och sedan utföra mitt slentrianmässiga kroppsarbete utan att börja gråta. eller somna, visar det sig. så himla deppigt.

somna sådär hur som helst. hmpf. störtlöjligt.




tyckte förresten att Hunger Games var oväntat bra. förutsägbar? visst. men med många intressanta blinkningar. och spännande? ja. mycket. två gånger hoppade jag så högt i min lilla biosoffa att någon av de övriga fem i salongen säkert märkte det.





*ni tror säkert att jag, efter att gång på gång snacka skit om mitt jobb, är en jäkla slacker som lever efter minsta möjliga motstånd, men faktum är att jag jobbar hårt, och att det är det som gör mig missnöjd med mitt jobb.

att ta sig från punkt A till B

om ni hade hört vad jag tänker då jag hamnar bakom samma slöa cyklister gång på gång på vägen hem, då de envisas med att tränga sig före och köra om mig vid varje rödljus, så hade ni blivit rädda. RÄDDA, I tell you!



annars har jag varit en sväng i Torrevieja. och nej, jag ville faktiskt aldrig åka hem, men jag gjorde det ändå, för jag är ingen liten lort. eller är jag det? jag är nog det.

ett ögonblick av en dag

som vanligt om söndagarna så kändes det lämpligt att stiga upp halv sju, och nu sitter jag här med kaffet, tidningen och det bästa som går på TV innan nyhetsmorgon börjat (drömhem vid havet), och känner mig störd. det tog ett tag innan jag förstod vad det var. något envist, ihärdigt som slet min uppmärksamhet från datorskärmen och tvingade ögonen mot det soliga fönstret.

fågelkvitter.

innan bussarna börjat avlösa varandra nere vid hållplatsen, innan söndagsflanörerna dragit på sig promenadskorna, innan a-lagarna börjat chit-chatta över sina elefantöl och innan alla sätter sig i sina bilar för att fly hemmet i tron att verkligheten är bättre någon annanstans - då hör man det.

jävligt enerverande.

11 frågor

sandra har bett mig att svara på 11 frågor, och eftersom jag är en gammal Skunk-tjej, så älskar jag allt som har med frågeformulär att göra. det får mig att känna mig viktig och bekräftad att skriva saker om mig själv. so here goes:

1. Hur skulle du hantera om du vann typ 108 000 000 kr?
jag skulle hantera det hur bra som helst! jag skulle konsumera som bara den! bostad, prylar, presenter, ja, vad som helst. skulle förmodligen sluta jobba och skriva en best seller. och dricka en himla massa drinkar.

2. Vad tycker du om ordet hen?
hen är fantastiskt bra, och vet ni vad? oavsett vad folk säger och gnäller om, så finns det redan. så det så.

3. Vilket är ditt bästa recept och varför, mat eller bak spelar ingen roll?!
min farfars far skrev en kokbok som använts flitigt i restaurangvärlden och i kockskolor. den har jag aldrig använt. lagar jag något för första gånger så googlar jag olika recept för att få riktlinjer (tillagningstider etc.) och sedan improviserar jag och litar på mina smakkunskaper. och det brukar bli bra. jag är aldrig rädd när jag lagar mat. om jag bakar använder jag recept eftersom jag avskyr att baka, vilket betyder att det blir äckligt om jag gör som jag själv vill.

4. Vad är du bäst på? Utgå från dig själv...
jag är superbra på att jobba. jag är plikttrogen, servicemedveten, ser vad som behövs göras, är noggrann och skäms när jag inte gör mitt bästa. om detta är bra eller dåligt för mig vet jag ärligt talat inte. så jag kanske borde skriva att jag är bäst på att se på TV. gör det varje dag. har inget emot reklampauser heller.

5. Vad tycker du om köttkonsumtion?
jag önskar att alla var smarta nog att skära ner på sin köttkonsumtion för vår och våra efterkommandes skull. vi är tillräckligt smarta för att fatta att det inte är hållbart, det vi håller på med. själv äter jag mer och mer kött för varje år och det gör mig rädd.

6. Är du beroende av något?
jag röker. dessutom vill jag dricka ett glas vin när jag lagar pasta och en dry martini eller två när jag kommer hem från jobbet på fredagar. långa bad och goda böcker får jag också abstinens av om jag måste leva utan.

7. Vilken musik triggar din nostalgiska sida mest och varför?
varje gång jag blir lite för överförfriskad vill jag lyssna på kent och winnerbäck. och suede och pulp. och the andrew sisters. kanske för att de får mig att minnas mina äldre tonår, med all plåga och sorg, eller också är det bara för att jag vill sjunga med lite för högt.

8. Vad gör dig riktigt förbannad?
mitt jobb. varje dag. det är helt otroligt.

9. Har du något riktigt bra husmorstips?
cillit bang med klorin är en fantastisk produkt. lite lurig att få tag på, men funkar som i alla rengöringsreklamer - spraya, låt verka, torka. annars är glasputs underbart. till speglar, ja, men även handtag, kakel, bordet, kranvred och diskbänk. glasputs är dessutom det ultimata sista-minuten-rengöringsmedlet, eftersom det är så gott som doftfritt, och alltså kan du putsa loss som satan och tre minuter senare välkomna gäster med ett försynt "ja, ursäkta röran, jag har inte städat".

10. Finns det någon reklam du tycker är riktigt bra?
för några år sedan fanns det en Benetton-reklambild föreställande en barbröstad man som låg ner och blev trampad på av en kvinna i höga klackar. jag älskade den bilden. inte för att jag vill trampa på nån, men ett par snygga skor gillar man ju. att bilden bjöd in till debatt i media (blev anmäld om jag inte minns fel) var fint som snus.

11. Är du dig lik nu, som du var när du var barn?
hade varit trist att vara 30 och se ut som fem. men jag ser ut som jag fortfarande. tror att jag tänker likadant också, fast mer eller mindre.



varje gång jag ber andra att svara på sådana här frågor svarar alla artigt men bestämt nej tack, så jag skickar inte vidare, men tack Sandra! hoppas du är nöjd med min prestation.


avslutar med hundkatten.

inte ENSAM-ensam

mannen är bortrest och det slår mig att det är ganska skönt alltihop. att kunna göra vad jag vill när jag vill. det är såklart inte så att jag inte kan göra vad jag vill annars, men när vi är två är det alltid så lockande att kura ihop sig i vardagsrummet hela helgen, bygga bo och köra TV-seriemaraton. när jag är själv däremot, inbillar jag mig att jag är Carrie (SATC, inte Stephen King) och med diskbänk och bord avtorkat och sängen bäddad sippar jag kallt, vitt vin och är så upptagen med att känna mig som någon som känner sig själv, att jag inte har någon som helst längtan efter TV.

det var igår, när jag var hemma hos min väninna (vi kan kalla henne en blandning av Miranda och Charlotte), åt take away-thai och såg svenska filmer*, som spiken slogs på huvudet. förr, när jag fortfarande hade mitt gamla jobb, jobbade jag kväll en dag i veckan + varannan helg, och hade således en dag för mig själv varannan fredag och varannan tisdag eller torsdag. då lade jag ansiktsmasker i badet, surfade runt på meningslösa webshoppar, läste bloggar, läste böcker, rensade garderoben och hade det alldeles knäpptyst runt omkring mig. nu jobbar vi efter ganska exakt samma schema, skiljs åt i porten med en puss varje morgon tjugo i sju, kommer hem samtidigt, äter samtidigt, sover samtidigt. det är fint egentligen, och det får mig alltid att tänka på Bertils föräldrar i Nils Karlsson pyssling som jobbar tillsammans på fabriken dag efter dag, men det är fortfarande ovant efter att i ett helt liv ha haft udda rutiner och ganska mycket ensam-tid. den gamla hunden sitter inte riktigt än.

och det är när martin åker iväg nån helg som jag glider in i den sköna och driftiga singelpersonen; hon som är händig, flyttar möbler, sorterar och donar. idag har jag till exempel ränt runt på stan och letat efter Sartres Muren, utan resultat (någon som har den?), gjort tusen sit ups (jag ljuger) lämnat in en massa junk på Myrorna, flanerat runt i butiker och fallit för frestelser. har till exempel köpt brun-utan-sol. varför? vet inte, för pigmenten i min hud är superkänsliga för sådant och jag blir alldeles smutsflammig, men jag tänkte att det kanske var bättre att vara fet, obeläst och orange än fet, obeläst och blek. har även köpt praktiska förvaringspåsar och en klänning som jag definitivt inte behöver, men herregud, vem gör?

som nästa steg i min självständiga singelhelg ska jag läsa klart en bok, dricka mer vin i badet, använda en pimpsten för första gången i livet och röka en cigarett endast iklädd militärjacka. ni hör ju själva. en helg i sus och dus. tänker därefter vägra att gå på någon av de fester jag är bjuden på. kanske ta en öl på någon blåsig och regning uteservering i stället. tror att det är vad Carrie hade gjort.




*en enkel till antibes - sjukt ojämna skådespelarinsatser, fin historia men inte värd att spendera tid på.
jag saknar dig - som jag fortfarande vill ska heta jag saknar dig, jag saknar dig, även den ojämn i skådespeleriet, men bra och gör ont där inne i bröstet och varje gång någon i filmen grät så grät jag med.

när man har ett knegarjobb

och så står man där efter en tvåtimmarsrush med svettpärlor på överläppen och i nacken, och det enda man tänker på är hur kissnödig man är och man ska precis springa iväg till toaletten när den där gästen kommer släntrande och beställer en latte (alltid latte, alltid dessa jäkla latte) och man säger "javisst!" och snabbt som blixten fixar lisa lightning en latte, placerar den på bardisken där plånboken redan ligger, och gästen säger "tack!" men ser plötsligt en kollega som hon bara måste prata med och så vänder hon sig om och man lutar sig demonstrativt lite över disken, fortfarande med handen runt pappmuggen, men gästen babblar och man börjar plocka med saker för att tiden ska gå och man torkar lite bänkar, lägger papperspåsar och servetter i högar, putsar ångröret en extra gång och håller på att kissa på sig. och man ställer sig vid disken och hrrmm-hrmm-ar, men gästen står med ryggen mot, och hon pratar och gestikulerar och efter fyra minuter kommer ett gäng andra kunder och DÅ säger lattegästen "nämen oj, har jag inte betalat? här står jag och snackar!" och så slänger hon upp jämna pengar, tar kaffet och går. och så har man missat chansen till kisspaus eftersom kön byggs på, som vanligt, och när man efter en timme får en lugn stund igen så har man glömt vad det var man skulle göra eftersom huvudvärken trummar sönder baksidan av ögongloberna och benen känns som spagetti av betong.

ja, ni vet hur det är.


en viktig sak att minnas som konsument är att en ensam kund är också en kö för den som jobbar.

en annan viktig sak att komma ihåg är ATT MAN INTE BEHÖVER VARA SÅ JÄVLA DRYG OCH LÅNGSAM BARA FÖR ATT MAN SJÄLV HAR ALL TID I VÄRLDEN OCH HAR HUR MÅNGA SATANS KAFFERASTER SOM HELST!!!!


det var bara det jag ville säga...

domestically disabled

det händer att jag inte städar. att jag låter tvätten samlas på hög på sovrumsgolvet (den rena ligger kvar i tvättpåsarna, ovikt och ouppmärksammad), disken travas på diskbänken, dammråttorna dansa salsa i varje vrå och badrumsspegeln täckas av tandkrämsstänk. det händer att jag ligger i soffan, ser tusen avsnitt av en TV-serie och tänker på förfallet runt omkring mig.

och då händer det att jag försöker rättfärdiga det. att jag tänker att det är starkare av mig att låta bli att städa, sortera och skura. för jag är ingen piskad kvinna. jag tänker att ingen minsann ska komma och säga till mig att jag måste vara husfru i alla lägen eller att det är en skam att stänket från den där bolognesen inte blivit upptorkat på tre dagar. jag intalar mig att jag är en riktig kvinnosakskvinna; en sådan som njuter av livet och inte gräver när sig i det yttre, i hushållssysslor eller livsstilspetitesser.

sen mår jag dåligt, dricker beskt, svart te och gömmer mig och mina fläckiga mjukisbyxor under filten.


varje gång jag faktiskt tar tag i allt det där som ska göras, putsar kaklet, bäddar rent och dukar fint, så mår jag plötsligt så mycket bättre. känner mig som en miljon dollars, skiner som ett ljus och tror att mina muskler kan välta bilar. trots att det där fröet på insidan talar om för mig att jag är bättre än så, att det är jag som räknas och inte min fläckfria toalett eller mitt glänsande kranvred.


är det inte hemskt sorgligt att vara så styrd av sin omgivning?

inte för att jag älskar snorrika, snygga tjejer, men ändå...

det är ingen som älskar de fula för att de är fula. däremot hatar vi så gärna vackra människor.

den senaste tiden har jag råkat ut för ett tätt haglande camilla läckberg-hat. vid samtliga tillfällen är det människor som inte läst hennes böcker som tar sig ton, och jämt försvarar de sitt hat med att "jag har hört att hennes böcker är bra men [...]" följt av haranger om hennes ögon, skor och val av äkta man. som om det där med att hon kanske är en bra författare gör att hatet lindas in i mjuka bomullsbollar eller skumemballage. kan folk inte bara erkänna att de är precis som alla andra, och alltså sitter inne på en jävla massa fördomar och politiskt inkorrekta åsikter som de vill ventilera till höger och vänster? att sitta och trolla på Flashback eller diskutera i ett intimare forum med ett glas rödtjut i näven (lillfingret ut - never forget!) är ju liksom sak samma, när det är samma fördömande som i slutändan kommer ut.

jag finner mig försvara den där camilla läckberg omotiverat ofta, med tanke på att jag läser hennes böcker liksom jag läser alla andra - som slit och släng-underhållning och tidsfördriv. och jag tittar inte på Let's Dance. och jag är inte med i någon fan club. men ändå. låt tjejen vara, precis som man låter den hiskeligt fula killen på bussen vara. det där med att tycka att offentliga personer tigger om att bli skvallrade om känns ganska gammalt, eller?

det mest provocerande är att samma människor som tycker att "fy fan vad hon ser störig ut!" gärna hugger tag i floskler som alla är lika värda! och min kropp är min egen! och draperar sig i sina goda auror och ekologiska paprikor. och de skulle aldrig drömma om att kasta skit på någon fet, ful och misslyckad.