en sen 30-årspresent

-Jag tänkte sticka bort till Triangeln och köpa en cykelhjälm. Ska du med?
-Nä, jag behöver ingen. Varför ska du plötsligt ha en cykelhjälm?
-Du vet hur folk är på Internet. Hur de skriver. Särskriver, stavar fel och har ingen aning om vad de håller på med. Så är de när de kör också. Finns ingen respekt för regler eller rätt och fel. Folk är idioter.
-Okej. Jag kanske också ska kolla då.



Min första hjälm på sjutton år. Lyckades däremot inte övertala Martin när vi väl var där. Han tyckte det var för jobbigt med spännet. Tycker att den är riktigt fräsig om jag får säga det själv.

konversation

-oj. den här mjölkförpackningen var hopplös att öppna.
-ointränglig, som en produkt från clas ohlson? deras förpackningar är omöjliga.
-ja, och när man väl fått upp dem så funkar inte produkten.
-och man får inte lämna tillbaka den eftersom förpackningen är bruten.
-det värsta är att det är sant.

heja mig!

sprang min första mil. på riktigt. har aldrig avklarat mer än 5km innan utan att behöva gå. 

nästa år tycker jag att vi rökande semialkoholister får en egen startgrupp. i den hade jag kunnat briljera på allvar. 

igår såg jag godrick på malmöfestivalen

motivation? perspiration.

min lillasyster har tvingat mig att anmäla oss till midnattsloppet i september. eller, tvingat är kanske att ta i. hon ville, jag sa njäe och tyckte att vi kunde välja ett 5K-lopp, men efter ett andra tjatförsök gav jag efter (plus att jag var skyldig henne pengar, och startavgiften kändes som en lämplig pay back). eftersom jag har kört en slags tvärt emot-taktik och slutat träna helt nu när alla andra maniskt pumpar på gymmet och trängs i löpspåren är jag i sämre form än någonsin. har på drygt en månad lyckats skaffa mig både dubbelhaka och hängbuk och nä, kondisen är inte i närheten av vad den varit det senaste året. plikttroget har jag därför laddat ner en app som ska få en soffpotatis att kunna springa de nödvändiga 10K på några veckor *magiskt*, och ha! tänkte jag när jag såg hur de lagt upp löpträningen för första dagen. piece of cake! inga problem! jag brukar minsann klara av mycket mer än så!

vet inte hur hårt jag ska tvingas sparka mig själv för att jag låtit det gå utför på det här sättet. dagens löppass var ett skämt! ingen som helst känsla för rytmen, ingen koll på andningen (vilken andning? flåsandet?) och nybörjarvärk i knäna. tror bestämt att det är dags för mig att kavla upp ärmarna på allvar, fast sådär långsamt som man måste för att inte skada sig när man är en fläskig latmask. dags att använda gymkortet som fått vila sedan i mars kanske?

det är en herrans tur att september är så långt borta...

kravallsemester

vi hade svårt att boka semester i år. jag var så himla nere och hängig och kände att jag kanske skulle vara tvungen att säga upp mig från jobbet för att allt var så hemskt, och då hade jag inte fått någon semester, och när jag väl bestämt mig för att ge arbetet en andra (tredje? fjärde?) chans, så visste vi inte vart vi ville. de där löjligt billiga resorna var sedan länge slutsålda och vi kunde inte enas om ifall vi mest behöver slappa på en strand eller se och göra saker. till slut föll valet på istanbul; europa och asien i ett gytter av gator, sevärdheter, kebaber, takterasser, sol och vatten och med stränder en bussresa bort. dagen efter utbröt demonstrationerna. hotellet vi bokat ligger ett kvarter från Taksim. gäster har kontaktat dem på facebook, förtvivlade över att inte kunna ta sig dit på grund av polisavspärrningar. hotellet har svarat hjälpligt, men verkar inte ha kunnat hjälpa gästerna med att hitta alternativt boende. självklart har vi bokat utan avbeställningsskydd.

redan från början var det knepigt. turkiet är inte ett givet resmål med dagens politiska klimat, men samtidigt är jag superexalterad över att få uppleva någonting nytt, som inte är en Berlin- eller London-weekend, eller en vecka på en spansk strand, utan något som man kanske till och med kommer ihåg i resten av livet. det är en märklig känsla att känna sympati för de tusentals människor som orkar och vågar sätta ner foten och protestera mot Erdogan och samtidigt oroa sig över att de kanske kommer att tvinga oss att byta till ett hotell i en annan stadsdel, och inte nog med det - vi kanske tvingas byta till ett hotell UTAN POOL, och ja, kanske till och med bli placerade på NÅGOT SLAGS HOSTEL! fy fabian. här spenderar man sina surt förvärvade slantar på en semester, och så drabbas man av möjligheten att det inte blir som man planerat för ett gäng turkar vill ha demokrati. jag skäms och hoppas att Edrogan avgår så att det är en firande stad som välkomnar oss om fem veckor.

lisalightning läser

jag brukar, vilket eventuellt noterats, posta bilder här i högermarginalen på böcker jag läser. dels för att jag själv blir så härligt exalterad när andra läser samma böcker som jag (identifiering etc.), men också för att det kan vara trevligt att skapa diskussion, om det nu skulle vara så att man känner att man har något att säga. eftersom bilderna inte har gått att kommentera annat än här i bloggtextkommentarsfältet, har jag fixat så att de nu länkas till en alldeles egen lista. det kan de gott förtjäna, böckerna.

än så länge är listan väldigt kort, för jag pallar verkligen inte redovisa retroaktivt, men ge mig tid...

bröllopsdag

aahhahaha, TV4:s inför bröllopet-reportage. underbart hur de balanserar på den hårfina gränsen mellan hån och hyllning.


i tidningen har Svenska kyrkan valt att fira brudparet med att göra reklam för sig. men är det bara i mina ögon som rubriken gör ont? okej att vår nye favoritfinansvalp från och med nu ska kallas herr, men Herr? ska det vara på det viset tycker jag att madde ska insistera på att kallas Prinsessa.



jag kan känna att jag spenderat oproportionerligt mycket tid med att fundera på vårt kungahus den senaste tiden. har till exempel satt ihop ett par överflödiga Lika som bär:



de utgör ett så tacksamt öppet mål, vårt kungahus. medan jag kan spy galla över hur vi frossar i kändisar mindre smickrande vinklar, matvanor eller sängpartners, har jag inga som helst problem med att vältra mig i maddes Tihi-incident, herr (förlåt, Herr) Chris's fingerräckning, kungens sjaviga förflutna, prins calles ständiga förminskning och på något sätt är de så allmänna, så mycket vår egendom, att det inte finns några regler för vad som får och inte får sägas. så om ni sitter inne på nåt riktigt elakt och förmätet om dagens stora högtid, tveka inte, utan dela med er här. jag dömer ingen smutskastning av monarkin.

det är torsdag och

det är torsdag och jag och min man nynnar på låten "nu är det bara en dag kvar som vi ska jobba på denna vecka". en går att byta ut mot två, tre, fyra och fem, och det är det som gör låten till en megahit i vårt hushåll. funkar liksom varje dag. ja, torsdag. det betyder att man är lite mer än vanligt trött, men också lite mer än vanligt optimistisk inför den hägrande helgen. på torsdagar vill man egentligen inte göra så mycket mer än slänga av sig BH:n, dricka tusen öl i solen, vältra sig i härlighet och dansa discodans, men man måste vara förnuftig och lägga band på sina lustar. städa, vila, ta det lugnt så att man inte är för trött när fredagen äntligen kommer. för det är ju den man väntar på.


på torsdagar är man inte heller särskilt sugen på att laga mat (det är man aldrig de där dagarna då man kan sitta i köksfönstret i solen, dricka folköl, röka cigaretter och spela wordfeud), så här kommer mitt favoritrecept på snabbmat:

lägg ett par lax/torsk/annan fisk-filéer alternativt block i en ugnsform. (är du en organiserad människa som jag så har du tagit fram dem ur frysen dagen innan så att de tinat, men annars funkar det bra med djupfryst också.) blanda crème fraîche med dill som du har i frysen, citronpeppar, vitpeppar, salt och varför inte lite citron, lime eller zest och täck de små fiskasluringarna. ju mer klägg desto bättre. tjonga in i ugnen. koka potatis. skär upp den där ledsna kanten av isbergssalladshuvudet som du glömt i hörnet av kylen och om du har energi över tillsätt tomat eller annan pålitlig salladsgrönsak. när potatisen är klar är fisken klar. (om den inte är djupfryst, för då kan den eventuellt behöva några extra minuter.) voila!

förberedelser: 3-5 minuter. tillagningstid: typ en halvtimme.


och sen, när man är mätt i magen, läser man lite i en blommig tekopp-bloggen och tar igen sig efter matlagningspärsen. och tar ett glas vin, fastän doktorn sagt att stresseksemet i huvet blir framprovocerat av rödvin. herregud liksom. man kan ju inte lida av utmattningsdepression, ha fläckar i ansiktet, vara ett allmänt vrak och inte få lov att dricka rödvin. fuck that! har fått hjärtformade ostsnacks av martin med. lär ju göra underverk med både hud och kropp, men vi sa att det var torsdag, va?



stresseksemet förresten: den där omtalade svampinfektionen i ansiktet visade sig vara ett mjälleksem som i mitt fall dyker upp när jag är stressad, det vill säga konstant sedan i oktober. så vet ni det, mina svampvänner. doktorns råd? fortsätt använda mjällschampot i ansiktet och jobba inte. bra tips.

såhär kan det se ut (min näsa ser ut som ett mumintrolls nos):

så det så

självcensur

när jag hänger på internet upptäcker jag allt som oftast att jag har ett PK-alarm som sätts igång när jag är på väg att skriva något olämpligt. det är inte alltid jag förstår varför det slår på, vilket tvingar mig till analys och eftertanke. oftast är det harmlösa saker som kan, om man vrider det ett varv, framstå som exempelvis sexistiskt eller rasistiskt. någon lägger upp en bild av en kändis som gör något, och i min fnittriga iver vill jag skriva hur dum hen ser ut på bilden, och så BEEP BEEP, nä, men just det. vad ger mig rätten att skriva så om en annan människa? eller så vill jag dra ett roligt skämt, som BEEP BEEP när man tänker efter generaliserar alldeles för grovt, så jag låter bli. jag är glad att det blivit så, att jag inte kräks ur mig allt hela tiden eller reflexmässigt måste skriva alla elakheter jag tänker (för de är så många), hur underhållande det än hade varit för andra idioter och troll.

inte för att jag vill verka förmäten, men vad oerhört trevligt vi hade haft det om alla hade mina spärrar.


PS: det händer att batterierna behövs bytas, och att vissa grodor hoppar förbi. men det är OK, va?

i palmernas skugga

låg på en strand i spanien och läste kristian lundbergs Yarden. själv tror jag inte att jag upplevt fattigdom, trots studentår då kronor vridit och vänts på och dagarna ständigt räknats. i lågstadiet, eller kanske mellanstadiet, fick semestrar prioriteras bort för att vi barn skulle kunna ta ridlektioner och få nya skor. men aldrig var det fattigdomen. på en strand i spanien fanns den inte.

trots det var igenkänningen brutal. lundberg skriver om ensamhet. lakoniskt om uppgivenhet. om orättvisa. även om jag arbetar för en lön som papperslösa, svartarbetare och timanställda hade uppskattat betydligt mer än jag gör, är jag fortfarande en del av samma system. även jag är en del av hierarkin och känner vanmakten inför att ta den roll som tilldelas mig.



förmodligen är det resultatet av att vara ett medelklassbarn, uppvuxen med medelklassens franka förväntningar på att livet kommer att ge utdelning. det handlar inte om hopp och tro, utan livet är något som tas för givet. man skaffar en utbildning av ett eller annat slag, ett jobb, ett boende, kanske en kärlek. inte så komplicerat när man ser det från en villaförorts perspektiv.

men plötsligt upptäcker man att valen man gjort får omgivningen att behandla en annorlunda än ens medelklassbekanta. vi som är i samma ålder och med samma demografiska bakgrund är inte lika mycket värda. våra åsikter är inte lika intressanta att lyssna på. vår tid prissätts olika. en chef får nedvärdera, ignorera och tillintetgöra en anställd så länge dennes lön ligger tillräckligt nära ett minimibelopp. tjänar du mer är du värd mer respekt. konstigt va?



jag frågade en gäst, som tidigare varit storstammis, varför hon inte kom lika ofta längre. hon himlade med ögonen och sa att hon inte har tid. för mycket att göra. "Det får en verkligen att tänka på att man borde se över sin arbetssituation, när man inte ens hinner gå och köpa sin dagliga kaffe!" utbrast hon och såg trött ut. "Jag vet hur det är" sa jag, varpå hon skrattade. sedan jag började på mitt jobb gör jag runt 200 kaffe om dagen men har inga kaffepauser. för några dagar sedan låg jag på en strand i spanien och grät för att jag snart skulle vara tvungen att åka hem till mitt jobb igen.


jag är hemma just nu. tillbaka på jobbet i måndags hade jag ett möte med min storchef, berättade att jag mådde dåligt, upplever utmattningssymptom, att jag inte tror på en förbättring för min del på arbetsplatsen. han bad mig avvakta. jag pratade med en kollega. sade att jag är trött på att vara så trött, berättade att jag söker andra jobb, att jag inte vill gråta mer. gick hem. blev förmodligen matförgiftad. kräktes hela natten och när jag sjukanmälde mig så hörde jag misstron. hade det varit en vanlig arbetsplats hade jag förmodligen varit tillbaka idag, men i min iver att bevisa att jag visst är sjuk tvingade jag till mig tester på vårdcentralen. när jag kom dit för att hämta provröret hade jag glömt min legitimation. alldeles skakig efter att ha kräkts hela natten och inte ätit något på hela dagen frågade jag om jag var tvungen att åka hem igen. sjuksköterskan skrattade. "Inte så vanligt att folk frivilligt vill göra den här typen av test, så det är lugnt." resultatet kan ta fyra dagar. "Det är lugnt, slå en signal sen." sa kollega på jobbet med en suck varpå jag lade på och började gråta igen.

jag har fortfarande ont i magen och mår illa och har ont i huvudet, men jag vågar inte tro på min kropp längre. vågar inte lita på att mina besvär är fysiska. det kanske inte var den där pasta bolognesen, trots att det hänt mig förr att ICAs blandfärs gjort mig dålig och trots att martin också upplevde att han hade ont i magen. det sitter kanske bara i huvudet. det kanske bara är sorgsenheten.

de här lediga dagarna ska jag göra ännu en djupdykning i det som med ett hoppfullare uttryck kallas försök till karriärsbyte. med andra ord tiggeri och förnedring.

arrivaderci, hasta luego, so long

om några timmar sitter vi på ett flygplan till Torrevieja. inte så mycket på grund av resfeber, men för att en katt sparkade mig i magen halv sex och mitt konstanta trötthetssyndrom gör mig oförmögen att somna om, har jag varit vaken i vad som känns som en evighet. bokat ett extra bagage för hemresan. skinkväskan kallas bagaget, med solitärt syfte att frakta skinka från Spanien till Malmö. 8 kg.


det ska regna och vara sol. har därför packat sådär överdrivet. byxor hit, shorts dit, ombyten, extra skor, strumpor, sjalar, handväskor. är dessutom inte van vid att vara borta så länge som en vecka. har hört att hemligheten bakom lagom bagage är att plocka fram allt man tror att man behöver ha med och sedan ta bort hälften. eller är det när man lagar mat? hur som helst väntar jag på att martin ska vakna så att jag kan härja i resväskan en extra vända. ska packa ner katten. kommer att sakna ihjäl mig annars.

sähär tänker jag varje gång jag kramar Pella.

Effektivisera? Erbjud mer semester.

Om jag hade varit lika positiv, effektiv, glättig och energiladdad varje dag som jag är sista dagen innan jag tar semester hade jag förmodligen varit president vid det här laget. Åh, vad jag hoppas att tjejen som ska vikariera för mig bryter ihop, så att kollegorna fattar att jag inte bara snackar skit när jag kräver arbetsavlastning. Men så blir det förmodligen inte, eftersom tjänstemännen som utgör kundbasen har en förmåga att ta många klämdagar. Trodde aldrig jag skulle tänka tanken, men Damn You 1:a maj!

Min före detta kollega och kära vän hörde av sig igår. "Vill du ha ett jobb som du gråter av eller ett jobb där du gråter av skratt?" Hon skulle kolla upp en deltidstjänst åt mig. Sämre betalt, men herre gud, sign me up! sa jag.

Och på söndag drar jag till mamma och pappa i Spanien en vecka. Är redan stressad över hemkomsten.

såatteh

jag är faktiskt inte alls speciellt trevlig just nu. helst av allt vill jag ligga under en filt och läsa böcker eller sova. jag är trött. jag är trött på att vara trött. jag är sådär trött att jag börjar gråta när någon säger något elakt. i restaurangbranschen sägs det mycket elaka saker hela tiden. jag är trött på att ha en klump i halsen och hålla på att bryta ihop varje gång någon frågar hur jag mår. jag är trött på att verka nonchalant i min onåbarhet, men för trött för att dela med mig av vad jag tänker. jag är trött på att vara bitter. jag är trött på att veta att det är såhär det är (tills jag har skaffat mig ett nytt kul jobb och nya härliga intressen, men jag är för trött för att engagera mig i sådant just nu).

nämen ni vet ju hur det är. vakna, jobba, handla, laga mat, tvätta, sova, vakna, jobba, laga mat, sova, jobba, handla, laga mat, somna mitt i TV-programmet man väntat på hela kvällen, jobba, laga mat, städa, sova, jobba, se på TV utan att fatta vad man ser utan bara lyssna på sorlet, sova, jobba...


om det är någon tröst så läser jag fler böcker än vad jag skriver blogginlägg. insuper i stället för att dela med mig. det är OK va? att försvinna ibland?

på söndag åker jag till spanien en vecka och när jag kommer tillbaka ska jag banne mig vara hel igen.

dagens outfit

jävla människor

nu tycker jag vi avslutar den här veckan

det har varit en jobbig vecka. jag har haft jobbkris deluxe (handlar framför allt om att förändringar jag velat införa på arbetsplatsen inte förankrats med min närmsta chef, och eftersom hans chef okejat mitt förslag blev det något av en käftsmäll när min chef skrattade åt mig när jag påminde om vilka mina arbetsuppgifter borde vara vs vad jag de facto gör). jag har varit en smula stressad över att jag har bokcirkelträff hemma hos mig idag, och det ska städas, fejas, långkokas och med lite tur även föranalyseras lite. jag har varit trött, så trött. jag har varit (är) uppkopplad med EKG. och så har världen varit ovanligt elak.

såhär såg det ut på twitter härom dagen:

artikeln finns här

och så lite barnporr på det.


jag är obehagligt duktig på att ta in nyheter och sedan släppa dem igen, gå vidare, fokusera på uppgiften framför mig, inköpslistan, tvättiden, innertemperaturen etc, men det har varit jobbigt nu. det skaver. fastnar i bakhuvudet. och jag tror inte att det är meningen att man ska släpa runt på all världens sorger.

...och nu får man inte använda tallriksmodellen heller...

EKG - va e de?

E, som i elegant
K, som i klädsamt
G, som i gosigt


här går jag omkring och är alldeles uppkopplad. som en robotkvinna. förutom att sladdarna är toklånga och i vägen, så är mottagaren, eller inspelningsmanicken eller vad det kallas, stor som en personsökare från tidigt 80-tal. och det hade man kunnat tro är det värsta med att gå runt som ett H.R. Giger-konstverk, men för mig som i vanliga fall håller ungefär samma temperatur som en perfekt kokt torsk (57 grader) är det outhärdligt att ha plast tejpad på kroppen. har nog aldrig svettats så intensivt som idag. det lustiga är att jag oroat mig en himla massa över att utrustningen blir besudlad med mina kroppsvätskor, men det har liksom inte bekymrat mig det minsta att någon annan svettats ner sladdarna innan jag fick dem, och att de förmodligen bär spår av både det ena och det andra. det är förbaskat skönt att inte ha bacillskräck!

som ni ser är jag i fin form inför bitch 2013. ledsen att mina enorma bröst skymmer det mesta av maskineriet. jag har även sexy back.


är trots obehaget väldigt imponerad över att vårdcentralen tar sig tid att undersöka mitt något låga blodtryck. kommer kännas skönt att få ett OK - allt är bra. men innan dess måste jag utföra någon typ av fysisk ansträngning. 6 minuter maxpuls och en halvtimme av ansträngande aktivitet. räknas dammsugning, eller måste jag verkligen ge mig ut och träna i allt det här?

opålitliga tjuvsnören

för ungefär en månad sedan köpte jag en fin brosch från karins konstgrepp. den var så fin att den mest fick ligga på hyllan och vara fin. sen en dag när jag ville vara fin fattade jag beslutet att bära den fina broschen. sen dansade jag. sen var den fina broschen borta.


säkert nåt indiekid som snott den.