halva priset?

Det pratas mycket om hur handikappade diskrimineras, och därför vill jag skicka en applåd till spanair, som ger krigsveteraner lite rekorderlig rabatt.

I'm going to need two lives to follow the paths I've been taking

det kan vara så att jag har träffat scarlett johansson. kanske, kanske. åtminstone om jag ska fortsätta vidhålla att tiden inte är linjär, utan snarare cyklisk. i så fall kan det vara så att vi sågs på casa milas tak. kanske inte 1998. och kanske inte 2008. men kanske någon annan gång i en annan tid. hela tiden. om det nu skulle vara så att tiden går ihop, alltså. det kan ju också vara därför som jag vill åka till alla europas omskrivna ställen, utmärkta av guideböcker och folkmun som kulturskatter. så att jag kan stå där någon annan stått eller kommer att stå. kanske har jag träffat miguel cervantes, emily brontë och johnny depp.

i woody allens vicky cristina barcelona står scarlett johansson på samma ställe på taket av en antoni gaudí-byggnad som jag stod på för tio år sedan. där möttes vi, utan att vi vet om det än.

snart ses vi igen, läskiga masker, det lovar jag.






Jag vill åka till stockholm för att se hannes fossbos utställning om britney spears. 24-29 okt, galleri kocks. jag ska givetvis inte göra det, eftersom jag jobbar och ska äta middag med syster och inte har råd att åka till stockholm, men det hade varit fint.

ni andra som har pengar och tid borde åka dit och dokumentera mentalt åt mig. britney. en riktigt spännande karaktär. och det verkar hannes fossbo vara också. gå in och kolla igenom hans galleri, det är roligt.





jag älskar höstvinden, med solen i ögonen och alla vackra höstfärger, som blommor mot en djupblå himmel.

jag hatar höstvinden, som en vägg i ansiktet som förhindrar all framfart, solen som förvandlar cykelturen till en dödsfälla och alla blöta lövdrivor vars väta tränger rakt igenom förra årets åldrade fuskskinnstövlar.


hej, nyss sken solen.
hej, nu regnar det.

stöld

jag har varit arg hela dagen. det första som mötte mig i morse var det här:

jäkla josefin. ska jag börja gå runt i hennes vita lurar nu, eller?

Mmmmmm

Manoushplagg är lite som Coco Rosie fast i tyg. Lite för gulliga om det inte hade varit för att de är så sällsamt coola.























Djur och mönster, fina saker. Men liknar modellen inte Nicole, som vann ANTM 5?



Om jag hade kunnat hade jag gärna klätt mig i Coco Rosie. Eller Manoush. Vill du ge mig nåt fint? Gå in här(i svart/lila, tack) eller här.

skammen och slantarna

I Malou von Sivers soffa pratar kändisar om skam i relation till pengar och om att det är fult att slösa. I Nöjesguiden pratar kändisar om sina utbildningar och om hur kurserna de läst (eller inte läst) inte påverkat deras karriärer. Jag får en känsla av att Malous program sätter fingret på den svenska mentaliteten, och representerar större delen av den svenska medelklassen, då de lite skämtsamt pratar om hur man ska skämmas om man inte sparar pengar. De småskrattar, och försöker låta ironiska när de påstår att alla har råd att spara och investera i sin framtid. Man vet ju aldrig när man behöver en buffert, eller hur? I Nöjesguiden berättar Andres Lokko att han aldrig tog några studielån. Han arbetade i stället natt på en psykklinik under sin studietid.

Jag är tjugofem och skäms fortfarande inte över att jag inte sparar pengar. Jag har inte tid att spara pengar när jag jobbar sex dagar i veckan för en skitlön som inte ens går att leva av. Jag har dessutom inte tid att skämmas, när jag måste jobba dubbelt så många timmar för att kunna ge CSN vad de kräver i återbetalning. Kan man påstå att mitt sätt att spara var att plugga på högskolor och universitet i tre år? Pengarna som jag nu betalar min utbildning med är ju de jag eventuellt hade kunnat spara. Hade jag sparat pengar varje månad hade jag varit en aktningsvärd och duktig människa. Nu betalar jag tillbaka till CSN och borde skämmas för att jag inte har ett sparkonto, men även för att jag lånat pengar (vilket är det fulaste en svensk kan göra, även om CSN ligger högs upp på okej-skalan). Mina nästan 120 högskolepoäng är inte värda mer än vad de kostar fyra gånger om året i en märkligt uttänkt avbetalningsplan, som inte tar hänsyn till inkomst. Jag undrar vilka kurser Andres Lokko läste, som var så lättsamma att han kunde jobba om nätterna och plugga om dagarna, och ändå bli behörig lärare?

En annan sak som vi vanliga svenskar ska skämmas över, är att inte avsluta saker. Vi ska vara driftiga, påhittiga, konsekventa, men kanske viktigast av allt organiserade nog att lägga upp en plan med en början och ett slut. Jag har aldrig avslutat något. Det kanske är för att jag är vädur, och liksom alla vädurar vet så står det ganska ofta i våra horoskop att vi har svårt för det. Jag skäms inte över att jag inte avslutar saker, trots att det kan vara allt från böcker och efterfester till utbildningar och förhållanden. Egentligen borde jag kanske skämmas, eftersom det är det vi förväntas göra, men jag kan liksom inte hjälpa att jag är vädur. Och nu ska vi inte heller förväxla mig med en "quitter for a reason", någon som lämnar saker oavslutade av en anledning, av en särskild orsak. Nej, för sådant är helt okej på skalan. Allt som sker planenligt och som en del av en större agenda äro utan skam. Som när man slutar ett jobb för att man ska börja plugga. Eller slutar plugga för att man ska ha barn. Herregud, folk säger ju upp sig från sina jobb för att gifta sig nu för tiden, men även det tycks vara en godkänd ursäkt. Det finns ju en tanke bakom i alla fall.

Jag har bara slutat för att jag tröttnat. Har inte orkat. I stället för att skriva min D-uppsats i litteraturvetenskap började jag vända hamburgare i en bowlinghall. Jag skäms inte och ångrar mig inte varje dag och tycker inte att det är särskilt konstigt. Det enda som sätter käppar i hjulet för min avhopparattityd är andra människors projicering, påhopp och ständiga ifrågasättande. Det är så uppenbart att det är oacceptabelt att inte spara till en charterresa, att inte ha en utstakad livsplan och att sakna drömmar och mål. Samtidigt verkar det där med yrkestitel inte längre vara viktigt, utan hipsters på Spy bar kommer undan med att kalla sig "livsnjutare" eller "entusiaster", men det är nog för att det i Stockholm anses vara en tillräcklig prestation att klä upp sig så väl att man kommer förbi vakterna på just den där klubben.

Jag är arg och lite trött på att hela tiden bli utfrågad om mina obefintliga planer och mål, och jag vill kräkas på Malous medelklassgäster som aldrig låtit bli att äta en vecka, när lönen inte räckt till. Jag vill inte ljuga, men jag ser att den enklaste lösningen just nu hade varit att nedteckna ett manus för livet. Jag vet inte vilken dröm jag ska låtsas att jag vill få uppfylld. Jag vet inte hur mycket pengar jag ska låtsas att jag sparar varje månad. Jag vet inte hur mycket jag ska gilla att betala hälften av min inkomst till CSN. Jag vet inte hur många barn jag ska vilja få eller vart jag ska vilja åka på nästa semester. Det enda jag vet är att jag, nästa gång någon frågar varför jag inte avslutat min utbildning, ska svara: Jag var tvungen att lägga den åt sidan för att fokusera på min karriär.



karriärmål

WARSAW

vi var i warszawa. det är en bisarr stad, enorm och full av människor som alla tycktes sitta hemma när vi var där. gatorna var breda, enorma avenyer, dammtäckta av vägarbetskalk, vita, soliga, och de enda som syntes till var turisterna, som liksom vi höll kartan krampaktigt i ena handen och skuggade ögonen med den andra. i efterhand gissar jag att även polackerna var chockade av temperaturfallet. -15 grader, och första dagen införskaffades solglasögon och vantar.



det som kanske är den största krocken mellan warszawa och, låt oss säga malmö, är kanske utseendet på entréer. vi i sverige gillar skyltfönster. vi gillar lampor och stora, rejäla ÖPPET-skyltar. i warszawa nöjer man sig med en dörr. kanske ett handtag. och sen får man liksom gissa var man hamnar. finns det ett skyltfönster är det nedsläckt, och butiken tom, trots att det är öppet och rusningstid. enréerna gömmer sig också gärna på fel adress, så man måste veta var man ska för att hitta rätt, om man inte har tur och hittar en av de tre polacker som pratar engelska. (okej, jag överdriver, de flesta under tjugo verkade hur bra som helst på engelska; det var värre med de äldre, de där runt 25 och uppåt, som tyckte att det var fruktansvärt obehagligt att bli tilltalade på detta världsspråk, i en miljonstad och huvustad som tar emot hur många turister som helst.) Ligger en klubb på en viss adress, så ska man helst kolla in kartan innan man beger sig ut, för ingången ligger i regel på en bakgård, runt hörnet eller i en källare, och syns över huvud taget inte.


Palac Kultury, som Bargsgatan i Malmö. Klubbtätt, fast kanske en aning pampigare? gissa var alla ingångar ligger.


warszawa är, i motsats till vad många tycks tro, en väldigt ren stad. papperskorgarna står likt prydnader längs trottoarerna, och även på natten och tidig morgon är skräpplockarna ute och sköter sitt arbete exemplariskt. mitt i nätternas snöstormar gav de sig ut, och saltade så att vi dumhuven kunde vingla hem tryggt efter klubbesöken. imponerande och föredömligt.

en väldigt trött kväll (för lite sömn, och en halvhjärtad siesta på eftermiddagen lämnar en gärna i ett tillstånd av ruggig nyvakenhet) hittade vi en restaurang. jag gick från att betrakta den stela dekoren och de kyliga servitriserna med viss skepsis, till att älska varje centimeter av detta fantastiska etablissemang. råkar ni passera jajo på ul. Zgoda 3 (mitt i stan, mellan Swietokrzyska och Al. Jerozolimskie norr och syd, och Marszalkowska och Nowy Swiat öst och väst, och entrén syns tydligt), gå in! ät! strunta i om ni är hungriga eller inte, det är värt det!


vi satt vid det bordet som är tomt. man kan säga att vi har reserverat det, för all framtid.

hostelet var helt oki doki okej, förresten. det ingår i rekommendationslistan. rekommenderas görs även:
-varm choklad, tjock som sirap, på Coala Café.
-maffiga måltider på någon av Sphinx-restaurangerna.
-att handla cigaretter innan man når flygplatsen.
-barerna szpulka & szpilka på pl. Trzeck Krzyzy, även om servitriserna var vansinnigt märkliga.

I try really hard, actually

igår var vi på bio. vi bestämde oss för att gå, utan att egentligen ha någon särskild film i åtanke, men hamnade på juno, och det var tur!

det var en såndär skön, okonstlad kärlekshistoria, och jag skiter att den var skrikande tydligt PRO LIFE! utan att egentligen argumentera kring frågan, för i det här fallet var det så fint och rätt och ellen pages prestationer är utan tvivel oscarsmaterial, och det var synd att juryn inte riktigt fattade det.

på IMDB pågår vilda diskussuoner om filmen i allmänhet, och om föräldrarnas (pappans och styvmammans) reaktion på gravididteten i synnerhet. människor är upprörda över att scenen är orealistisk. det verkar som att det är alldeles otänkbart i USA att sitta ner lugnt och stilla, acceptera sin dotters beslut, vara ett stöd och ställa upp. i stället verkar de (amerikanerna på IMDB) förutsätta att föräldrarollen erfordrar ilska, tillrättavisningar, svordomar och straff, och att pappan i det här fallet är en olämplig/orealistisk förälder. det är sorgligt, tycker jag. tur att man inte bor på IMDB eller i USA.


kanske är det så att jag har svårt att låta bli att älska en film som har ett soundtrack av kimya dawson. och jag undrar varför jag alltid blir så melankolisk av feel good-komedier.

kan tiden inte bara gå?

Det är så kallt och mörkt. När jag jobbar kvällspassen har det börjat skymma när jag går till jobbet, och när jag cyklar hem är det beckmörkt. När jag kommer hem går martin och lägger sig. Den här veckan har vi växlat runt tio ord. Nio av dem i telefon.

Jag vill att det ska bli jul nu, eller åtminstone en ledig helg (nedräkningen har börjat, om 8 dagar är jag ledig i 2 dagar!). Det som är betungande är egentligen inte arbetet, utan avsaknaden av liv. Jag är så understimulerad att jag spenderar för mycket pengar på att nätshoppa julklappar och lägga bud på fantastiska Lägsta Bud.se, där jag planerar att vinna en resa till thailand för max 300 kr. På så vis hade jag tjänat in både budpengarna och julklappspengarna.


lycka?

När jag är hemma på dagarna i stället för kvällarna känner jag mig, enligt Cosmopolitan, otillräcklig och behöver bekräftelse genom prylar. Det är synd att jag, som är cafébiträde och därför lägst på lönelistan, måste köpa självkänsla. Synd, för jag har inte råd. Dessutom trodde jag ju att jag gillade att köpa julklappar till mina nära och kära för att jag är en fantastiskt generös och välvillig person, men jag förstår ju att Cosmopolitan har rätt och jag har fel. Det är tråkigt att ha fel. Jag blir lite lätt nere av att ha fel. Tur att klänningen från H&M kommer i dagarna, bara till mig mig mig, så mår jag nog bättre sen.



Andra saker som hade gjort mig nöjd, belåten och lycklig(-are) genom konsumtion är:

att lukta gott,

att kunna se tiden gå på en maffig, blaffig klocka,

att smörja in mig i Luscious Lucy Face Cream,

att tända lite farliga doftljus,

och att skicka fantastiska julkort med Anne Taintor-motiv.

nyttiga förebilder

jag är kär i jessika gedin. det är inte så att jag vill hålla henne ömt, men jag hade kunnat sitta vid hennes fötter och dregla lite, insupa hennes fantastiska karisma och hennes slående intellekt. studera hennes kläders fall och hennes hårmans ostyriga framfart. jag vill läsa varje bokstav hon skrivit, jag vill höra varje ord hon sagt. nej, kanske inte kär. besatt.

jag beskyller jessika för min elle-prenumeration och för att jag föredrar svt:s nyhetsmorgon framför tv4:s. jag beskyller jessika för att jag fortfarande tycker att det är okej att bära helsvart på sommaren (trots det svarta håret) och föredrar skräcklitteratur framför romantik. jag beskyller jessika, för att hon personifierar det faktum att det är okej. det är okej att tycka såhär, att klä sig sådär, att slänga ut pengar på löjliga magasin, att diskutera lättsamheter som britney spears och att skoja om sin egen identitet. det är okej. jag hyllar jessika. det är okej.


Bild från Camilla Läckbergs blogg.

inte bara vacker som en dag. har dessutom hunnit vara förläggare, översättare, skribent, sommarpratare, recensent, krönikör i kobra och erkänd tyckare.



just nu har jag svårt att ta tillvara på och omfamna hösten. den känns som en transportsträcka till julpyssel, ledighet, familjeträffar och snö. varje tidig morgon när jag cyklar eller går genom pildammsparken, funderar jag över trädens vackra färger och lövens förflyttning från grenverken till marken, men det räcker liksom inte när det känns som om någon stulit mitt dagsljus. mörker. visst, goda middagar, goda viner, stearinljus och allt sånt skräp som inte spelar någon roll när orken sugits ur en, axlarna värker, visdomständerna trycker på och man helst hade gått i ide. det är så sorgligt alltihop. lyckas man komma på något fint och bra och uppmuntrande (som att gå och se Tillsammans är man mindre ensam) så blir det alldeles hemskt och jobbigt efteråt, när upplevelsen är förbrukad. vad ska man då se fram emot? ännu en vecka med tidiga morgnar, usel lön och griniga kunder.

i dag ska jag trösta mig med att promenera hem till mamma i hyllie, gå promenad med valphunden, sortera och slänga allt jag samlade på mig som barn, och njuta av att bli kvitt ett förflutet.

nytt-a

Vi tog tag i oss själva och fick en pappa att köra med oss till IKEA i går. Dagen blev väldigt effektivt uppfylld av handlande, bärande, skruvande, fikande och jobbande, och nu, runt 24 h senare ser vardagsrummet ut nåt sånthär:





Nej, det blev ingen Klobo från IKEA. Den visade sig vara en fruktansvärt obekväm väntrumssoffa, så i stället slog vi till på en hederlig Klippan, och har redan stora planer på att köpa fina överdrag till den. Soffan, Expediten, Lisa och pappan lassades in i bilen utanför IKEA, glada i hågen. Martin fick ta bussen.


Martins nya favoritgrejer. Kanske inte hyllan, men dess funktion.

roomservice?

I våra hjärnor pågår projekt Extreme Home Makeover. Eller bara en ommöblering. Utlösaren blev Martins nya skivspelare (och han är så himla glad, fastän de bara står på golvet än så länge), och kanske är det lika bra att vi har en anledning att göra något åt rummets dåliga flöde. Andri har beställt tusen saker från Jysk, som han ska inreda sitt nya kollektivrum med. Vi har hängt på blocket i en vecka, men eftersom det är så fruktansvärt svårt att tycka och tänka nåt om halvtaskiga motljusmöbler, så har jag idag bestämt mig för att ta med Martin till IKEA i stället. Det här behöver vi:


en liten 2-sitsare, men jag vill ha en annan färg.


en lurvig pall.


en expedit, liggande, på ben, i lagom skivspelarhöjd.

Och så är vi rörande överens om att vi behöver ett nytt soffbord, men jag kan omöjligt engagera mig i det. Jag tycker inte om soffbord. Jag kan ha åsikter om skrivbord, älska matbord och avfärda sängbord, men soffbord är bara ett nödvändigt ont, och sällan varken praktiska i utformningen eller fina.


lapmpan från ILVA, inte heller så pjåkig.

Den nya imaginära möbleringen tänkte jag att vi skulle komplettera med fantastiska fondväggar och en doft av nybakta bullar och kaffe. Ja, ni ser, jag lever i en drömvärld. Det är svårt att frakta hem soffor och bokhyllor från IKEA på bussen.Särskilt ensam. För som om det där med logistik inte var tillräckligt, så känns det just nu som om vi jobbar hela tiden, om varandra. Och det är en känsla som i alla fall inte är helt tagen ur luften, särskilt inte när vi jobbar olika dagar, helger, tider. Vad vi behöver är en semester (samtidigt den här gången), målarfärg och en massa tid. Kanske kan önska mig det i julklapp?

buy me something sweet

jag är urusel på att skriva. jag beskyller mitt jobb. när jag vaknar på morgonen antecknar jag små anekdoter som hade blivit fantastiska blogginlägg, men när jag kommer hem från jobbet är jag totalt oinspirerad, grinig och illaluktande. ja, man måste tydligen lukta gott för att kunna skapa.

i dag kom i alla fall inspirationen även till min arbetsplats i form utav en liten flicka som skulle köpa godis. hon valde omsorgsfullt och upprymdheten spred sig även till mig. flickan hade 3 kronor. en hel värld av smakupplevelser låg framför henne. hennes dag var räddad! så lite pengar kan göra så stor skillnad i ett litet liv, och jag tänker att egentligen är det inte mycket som förändrats sen jag själv var liten och hade 3 kronor till godis. något ganska litet kan göra en enorm skillnad i tillvaron. som en ny, billig handväska.


framtidsplanerna innefattar en resa till warszava, så fort tiden och ekonomin räcker till, en öl på en uteservering om en timme och storsortering av garderoben. jag känner mig glamourös.

lazy line painter jane

livet, la dolce vita, så underbart det är. i stället för att träla mig igenom den där högen av kurslitteratur som jag byggt upp under vårterminen, så läser jag om harry potter-serien, tjejromaner som Djävulen bär Prada och av någon outgrundlig anledning har jag blivit barnsligt förtjust i att följa flicksnuskredaktörerna i Cosmopolitan, Veckorevyn och Glamour (som kompletterar den obligatoriska Elle-läsningen). jag är inte riktigt säker på hur mitt intresse för skräplitteratur respektive skräpkultur växt fram, men jag kan inte påstå att jag vantrivs eller ens ogillar mitt totalt okritiska slukande av trendrapporter, sexanekdoter, diettips och kroppsvårdsråd. det enda sätt på vilket jag drabbas, är ekonomiskt, eftersom min magra plånbok givetvis inte tillåter mig att köpa den där specifika hårsprayen från lee stafford, den där lipplumpern från too faced eller de där fantastiska kawasaki-sneakersen. entusiasm och fattigdom är en osmakligt plågsam kombination! om det åtminstone varit solsken och varmt, så hade jag kunnat aktivera mig på andra sätt en genom fönstershopping på nätet. och riktig shopping, tja, en del kanske. åkte till butiksmekkat trelleborg och köpte en tröja på rea. that's about it. och då undviker jag givetvis att nämna att ovanstående skönhetsprodukter är beställda från 11.se. för ett halvår sen hade jag aldrig kunnat ana att sommarens mest intellektuellt stimulerande inre resonemang var om vilken näthandel som har billigast lipgloss.


kiss me?!

dagens schema är såklart fullsmockat som vanligt. ska måla naglarna, fylla diskmaskinen, kanske tvätta en omgång vittvätt i tvättmaskinen (minns knappt hur det är att behöva boka tvättid och ha framförhållning), bjuda hem syster stina på middag och kanske se nån film. jag blir alldeles utmattad bara av att tänka på det! bäst att börja med en kopp kaffe, en cigarett och kanske lite TV...

roligast på TV just nu:
superskinny me, onsdagar TV3

så himla kul att 1) de här tjejerna faktiskt ställde upp på skiten, och 2) det är chockerande hur snabbt de sögs in tankemönstret! högkvalitativ underhållning från fetmans favoritland!

språkförbistringen, gamle vän

jag upptäckte precis att alla tjejer som har fotobloggar där de visar hur de klär sig, skriver saker som "strumpisar" (= strumpbyxor?) och "stupisar" (= stuprörsjeans). jag befinner mig för tillfället i ett tillstånd av skräckel (skräck + äckel). för exempel, kolla in den här eller den här bloggen. välkommen, jordens undergång!

We're always making plans for Nigel

snyggast känner jag mig när min grå-svart-randiga, lite smutsiga tischa matchar till mjukisbrallorna, glasögonen lämnat en tyckrand på min näsrot och mina tänder antagit en mystisk ton från allt kaffe.



När det blir höst ska jag bli vuxen. Då ska jag vårda mitt hem, stryka Martins bruna skjortor och hänga upp dem på vadderade klädgalgar i hans sida av garderoben. Jag ska damma ovanpå köksskåpen, som är i en varm nyans av vad som kanske är valnötsträ (jag vet såklart ingenting om trä, eller någon annat som har med naturen att göra, men jag googlade träslag och kom fram till att köksskåpen mest av allt såg ut som valnöt), och som är alldeles mjuka att ta på, och lite klibbiga från matos. Jag ska lägga håret på kvällen, innan jag borstar mina tänder i två minuter, och jag ska aldrig mer somna med TV:n på på, så att man vaknar klockan fem och måste hålla sig vaken för att se slutet av Ellen. Jag ska också sluta lägga mina kläder på golvet eller lämna lampor tända när jag inte är hemma. Jag ska tänka på miljön och på mitt ansvar, och kanske plugga kulturjournalistik och börja hata kommersiella konstnärer. När det blir höst kanske jag ska släpa fram mitt staffli och måla en tavla om min själs lidanden, som jag sedan ska ge till någon jag tycker om. Men mest av allt ska jag bli vuxen, omtänksam och ansvarsfull. Jag ska aldrig glömma låsa min cykel med båda låsen, och aldrig tänka "äsch, den blir inte stulen här på den barrikarderade gården, så det räcker med ett lås", och aldrig tänka "idag är jag trött, så jag tar bussen". Jag ska börja tänka på min karriär och på att ha det rent och snyggt i alla hörn, så att man inte behöver skämmas när man får oväntat besök och en kopp gevalia. Jag ska bli vuxen och kanske övningsköra och betala mina räkningar och mitt kreditkort, och lyssna på jazz med en kopp te och humma med i alla gamla schlagers, och heja på alla jag känner igen på stan, och inte vara sådär sur, grinig, stolt och stursk som jag är nu. vänta ni bara. snart är det höst.

valnöt?

empty houses are lonely

Jag inser att jag är en riktigt lat stackare, när jag blir omåttligt stolt de dagar som jag presterar någonting. Förra torsdagen lämnade jag tillbaka några sena biblioteksböcker, kopierade och fick vidimerat mina betyg och skickade ansökningar inför hösten, och efter det ansåg jag mig förtjäna en gedigen semester.

Ibland slår det mig också att en del av de saker som jag inte reflekterar över som jobbiga, kanske hade varit det för andra. Som att leta lägenhet, och jaga värdar, fixa möten och tvingas tacka nej. Kanske borde jag utbilda mig till mäklarhora? Det har i alla fall varit mödan värd, för efter många turer så är äntligen ett datum och en tid satt med en trevlig värd, då kontrakt ska skrivas och nycklar överlämnas. Och min lägenhet lämnar jag över i Sallys kompetenta händer, övertygad om att hon inte kommer att överbelamra den med fula saker.


Första natten, efter att vi tittat på lägenheten, drömde jag mardrömmar om hur inbrottstjyvar kröp in genom fönsterna (markplan och lisa kommer egentligen inte särskilt bra överens), men när jag vaknade kallsvettig behövde jag bara återminnas det ljuvliga köket, diskmaskinen och tvättmaskinen, för att tryggt kunna somna om. Funderar på att skriva mitt paper i gotikkursen om drömmarnas breda spektra, från mardrömmar till drömmen om en ny diskmaskin. Undrar hur jag ska förankra diskmaskinen i gotiken?

be careful what you wish for

saker jag vill ha nu eller när jag blir rik:


brödboxen, finns på åhlens eller favoritsaker.se.


grytunderlägg, inte dyrt, men det finaste av alla.


tvåsidig skärbräda, från favoritsaker.se.


kartellls bourgie-lampa, fast jag vill givetvis ha den svarta. med den i mitt hem hade jag varit världens lyckligaste någonsin. förmodligen.


en soffa med divaaaaaan.


måste givetvis slå ett slag för detta fantastiska plastkrokskonstverk, som jag gick runt med i näven utan att köpa det, på kitsch kitchen i amsterdam. finns även på la ninja, fast tyvärr inte i rosa.


på kitsch kitchen kan man även hitta dessa ljuvliga plastbackar, och de kunde jag ju drömma om att få med mig i bagaget.


dörrmatta från kitsch.se, betydligt närmre än kitsch kitchen. jag gillar egentligen inte dörrmattor, men herre, den är ju rosa och fluffig och ren.


för att vi älskar våra brevbärare. från kitsch såklart.


snyggaste sättet att förvara toalettrullarna. i gräll plast. från kitsch kitchen, och jag undrar om man inte borde kunna beställa online?


ikeas Gustav. kanske det snyggaste skrivbordet som finns. när storleken har betydelse.




this list could well go on for ever...

flytta i våranda

fyra avsnitt sex and the city säsong 1 i sängen med färskpressad äppeljuice. mina senaste veckor har inte erbjudit tid för extravaganser, så idag har jag verkligen tagit tillvara på det faktum att jag måste vila innan mitt 15-timmar långa jobbpass (tre jobb - en dag/natt). varje morgon borde vara så.


desutom hade jag ett röstmeddelande på min ljudlösa mobil (den gamla, eftersom jag råkade lägga ner en öppen vattenflaska i min väska när jag var i skolan igår, som dödade min nya mobil). det var aron som hälsade att majvi nog kunde tänka sig att ge oss lägenheten till nästa månadsskifte. eftersom jag inte har en planritning, så ritade jag en i paint:




garderobens frågetecken betyder att vi faktiskt aldrig öppnade dörren och såg hur den såg ut, men en av tjejerna som var där ooohade och aaahade över den, så den är säkert bra. och burspråket är bra. och golven. och ytterdöörren får vi måla. och mmmmm, fin lägenhet. har spanat in badkar, och nya småbadkar på fötter går på 2700 spänn. ja, nåt ska man väl spendera sin lön på, så varför inte sitt välbefinnande?

listen now!

den väldigt dåliga dagen följdes av en mycket bättre kväll och en bra dag, så det ska ändå bli kul med middag och dessutom spelade jag in ett bra blandband till mig själv. heja heja. idag ska jag läsa (sådär som jag tänker att jag ska göra varje dag) och sen ska jag åka till mobilia innan jobbet, och köpa mig ett par skor av guld.

but it's sad I keep putting it on

Riktigt jobbig dag. Förmodligen ett resultat av en jobbig helg, ett par jobbiga veckor, en jobbig månad, äsch, jag vet inte. Det känns som om jag inte vilat (sådär VILAT, som vuxna människor gör med en ELLE, en GT och fötterna uppslängda över soffryggen) sen i julas, och nu börjar jag bli trött på allvar. För många intensiva händelser som jag inte bearbetat, som begravning, lägenhetsfiasko, nytt jobb, Amsterdamkaos och vänners mentala ohälsa, och idag fick jag ett fult halsband i stället för de fina örhängena som jag beställt, och då blev jag sur och ledsen och sen orkade jag inte göra nåt mer. Så himla trött. På lördag fyller jag år, och i ett halvhjärtat försök att peppa upp mig själv har jag bjudit tio pers på middag, som jag inte har lust att laga, i Martins kollektivs lägenhet, som jag definitivt inte har lust att städa. Det bästa med lördagen är att Martin ska baka kaka och tända ljus i den som jag ska få blåsa ut, och så kan jag önska något (till exempel att jag vill vara fem år igen, snälla snälla, och slippa betala mina räkningar, jobba, plugga och planera och leka mamma åt andra).

I fredags fick jag i alla fall en tidig present:

och den är ju så fin och bra. tack Martin!


För att bli gladare beställde jag skor från H&M, och det funkade åtminstone i några minuter. Nästa steg är att diska, dricka kaffe och sätta på mig något snitsigt, så att jag över huvud taget orkar ta mig utanför dörren ikväll.

vem jag är? ingen aning.

Jag gillar att tänka att jag någon dag kommer att vara en av de där starka, inte-så-unga-men-snygga, stolta och intelligenta kvinnor som tagit vara på sina liv och sin tid och därför, när de är i 40-års åldern, håller på med någonting de älskar, överlever på sin lön och hinner skriva några romaner på kvällarna. jag gillar att tänka, när jag ser dessa kvinnor på teve eller i tidningar, att jag har gott om tid på mig, och att det kommer att ordna sig (skynda långsamt och allt det där). framför alllt gillar jag att tänka att jag väljer förebilder som inte är ouppnåeliga, övermänskliga eller stenrika. det betyder att jag har fötterna på jorden och en nykter inställning till framtiden. så gillar jag att tänka i alla fall.

Det värsta är förmodligen att jag sällan tror på det där själv, att jag skulle kunna nå upp till den typen av levnadsharmoni med välfriserat huvud, dyra designerglasögon, en välfylld skogarderob, två rena och hela barn lugnt lekandes på köksgolvet medan jag svänger ihop en trerätters middag för mina närmsta vänner, som vi avnjuter med en årgångspinotage och intelllektuellt stimulerande samtalsämnen. jag tror inte riktigt på att det där är jag, hur mycket jag än skulle önska mig ett sådant liv. och kanske är det inte ens alla de yttre accessoarerna som lockar, utan sinnesfriden som liksom lyser ur dessa kvinnors ögon. känslan av att de har lyckats. att de är nöjda. jag har svårt att se mig själv i deras självsäkerhet. jag antar att det är därför jag gillar att underhålla mig med mindre säkra kvinnors spekulationer. i födelsedagspresent önskar jag mig sex & the city-boxen, så att jag kan frossa i ambivalens och tvetydigheter (och ögongodiset såklart). och ett par guldskor.


varför jag kom in på kvinnliga förebilder? jo, jag ramlade in på den fina blogggen letters to marc jacobs, och kom på att hon är något utav en idol för mig. cool, smart, snygg och ordnad. ge mig tjugo år bara, så får vi se sen.

lägenhet. att bo i.

Jag och Martin var och tittade på en lägenhet i går. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att den var fin, och vi var sjukt imponerade av rummens storlek (och inbyggda garderober, gasspis, burspråk, parkettgolv och vackra väggar). Vi sa "javisst är vi intresserade!" varpå en töntig kille dök upp bakom ryggen på oss, och eftersom han var töntig lät han sin tjej säga "Det är han också!", syftandes på den töntige killen. Snart förstod jag att den här töntige killens tjej på något sätt kände killen som ville byta lägenhet med mig, och att det inte direkt var lönt att bråka med den töntige killen i och med dennes nyvunna auktoritet. Så jag och Martin var i stället sådär ödmjuka, trevliga och käcka som vi kan vara i rätt sällskap. (Och tro det eller ej, men jag gillade verkligen killen med lägenheten och hans inneboende. De var softa som tusan, och avslappnade och trevliga och hade det sådär härligt mysigt tillsammans.) Eftersom vi missade Gilmore Girls bestämde vi oss för att lämna lägenheten med stoltheten i behåll, och på vägen till Martins TV konstaterade vi att det nog var ganska kört.

Men det var det inte.


I morgon ska jag och min kille minsann åka ut i Östra hamnen och skriva papper med värden, och om allt går som det är tänkt, så går lägenhetsbytet igenom redan i slutet av mars.



Killen med lägenheten gillade nog oss också.

hon har för få skor

Jag tycker om skor. Nöje för mig kan vara att gå runt och prova mig fram längs gågatans skobutiker, eller att sitta vid skärmen och trycka mig fram genom utländska och inhemska skomärkens nätbutiker, där färger, material, klackhöjd och dessvärre även priser presenteras läderdoftande lockande. Jag tillhör inte kategorin människor som sedan de var små älskat skor, utan snarare är det en passion som vuxit fram sent, och utan större konsekvenser för mitt sociala liv. Från goth-perioden i mitt liv har jag kvar diverse kängor och trasiga sneakers, men även ett par svarta ecco-skor, som trots att de är slitna funkar perfekt när man ska jobba, på stadiga klackar och med rät tå. Jag inbillar mig att skointresset fick sitt uppvaknande när jag bodde i England, och inte hade så myckket annat att göra än spela Desperate Housewife. Det var då jag insåg att det kunde vara riktigt underhållande att städa och diska, med rätt attribut under fotsulorna. Dammvippa och Miss Sixty-slip ins. Städrock och Schuh-sandaletter. Diskborste och DKNY-kopior. Att sköta radhuset i förorten på kullen, blev plötsligt ett rollspel, där jag kunde ikläda mig egenskaper utformade efter klackhöjd och skavsår. Ja, för utanför hemmet med heltäckningsmattan använde jag knappast några extravaganta skor. Det handlar kanske främst om att det tagit mig fem år att över huvud taget kunna gå upprätt i klackar (trots träningen med dammsugaren i trapporna), men även om det faktum att mina fötter tillhör kategorin Kalle Anka, och egentligen inte är utformade att bära skodon över huvud taget. Smärtan, den outhärdliga smärtan, kanske man kan stå ut med hemma i vardagsrummet, där man när som helst kan tänka "Fuck it!" och sparka av sig djävulsskapen, men är man väl ute på stan är det desto svårare att bita ihop och vara snygg, när man helst av allt vill lägga sig på marken och gråta.

Ett par av mina favoritskor har jag lämnat till skomakaren för att få dem utblockade, så att jag kan visa upp dessa prydnader offentligt, men studentbudgeten erbjuder oftast mer kortsiktiga lösningar på skav-problemet. Compeed är ju välkänt och omtyckt, och kan faktiskt få vilka skor som helst att bli bärbara, och vanliga plåster håller ju också ganska långt. Mitt hetaste tips är att byta skor ofta. Varje dag helst. Då slipper man slita sönder dem, och dessutom mår fötterna bättre av omväxlingen, och hjärtat bättre av att få spendera fler pengar på vackra saker. Det behöver inte vara särskilt dyrt med skor. Inte om man är öppen för drastiska lösningar, som skopunkten, din sko, eller bättre begagnade från myrorna eller uff. billigt är gott.

Egentligen kom jag att tänka på det här med skor, när jag läste om boken Älskade skor av Paola Jacobbi (Albert Bonniers Förlag), i både tidningen Elle och mindre glamourösa Glamour. Efter recensionen i Elle, som närmast uttryckte avsky inför konceptet och inte rekommenderade läsarna att röra denna bok ens med tång, avfärdade jag den som just en schabloniserande historiereportage, och det var därför det var så häftigt att slå upp boksidan i Glamour, och finna att samma bok där fått betyget 5 av 5. Jag kanske ska tillägga att jag inte läst boken, och heller inte bläddrat i den, utan bara fått en uppfattning om den utifrån dessa två recensioner. Vad som blev avgörande för mitt beslut att heller aldrig läsa den, blev den lilla intervju med författarinnan, som infogats bredvid recensionen i Glamour. Nog för att hon verkar vara en söt och trevlig tjej, men skriver man en bok om sin skopassion, kanske man, bokstavligt talat, borde ha mer på fötterna. Paola Jacobbi menar nämligen att hon har mellan 30 och 40 par skor, vilket för mig är som att säga att man är klockfantast, och sedan visa upp en Swatch på armen. Nej, hörru Paola. Skofantaster har betydligt fler skor än så. Till och med jag har 40 par skor, men jag håller mig till att påstå att jag tycker om skor. Och jag tänker sannerligen inte skriva en bok om dem.

precis som mammas

jag kallar det min första lediga dag av två, och hittills har jag ändå jobbat en timme med inventering och inköp.

jag har givetvis även hunnit med lite av min favoritsysla på lediga dagar: inköp till mig själv!

på skounkten.se kan man just nu köpa tre par skor och betala för två, och jag kunde såklart inte motstå. problemet är att jag valde snabbt, och kan inte komma ihåg exakt vad det blev för några i slutändan, men jag tror att de här tre paren var vad som beställdes:





nu hoppas jag att alla passar! hatar att skicka tillbaka skor som man betalt för. och även om skupunktens kvalité kan diskuteras om och om igen, så sliter jag ändå sönder skkor på en vecka. och ärligt talat, tre par för drygt 500 spänn, är vär inte så mycket att gnälla över?

har även köpt en svart top, eftersom jag är tråååkiiiig, servetter och ljus på lagerhaus och så har jag bokat bord på just like mamas ikväll. nu ska jag färga mitt hår och tvätta. lediga dagar, what a bliss!

bestefar

jag har hört att somliga ser Bestefar og jeg flera gånger om dagen, och skrattar lika mycket varje gång. detta måste innebära att de kommer att leva längre än övriga. am I right?

vill du också leva länge? klicka på länken.

je suis supercool

jaha, då blev klockan halv fyra. alltså är det dags för en folköl.

i dag stoltserar jag med att ha avslutat 60p litt.vet. med vg på allt allt allt. muntliga tentan kändes som ett tveksamt g, men tydligen ställer jag högre krav än den käre examinatorn, så jag tackade så mycket och kände mig ovärdig. kylan är vedervärdig. därav folkölen. och detta ämnesbyte är givetvis medvetet, som ett försök till att exemplifiera min uselt sammansatta hjärna. långsamt, långdraget och i femårsformuleringar levererade jag mina intryck av den afrikanska litteraturen.

nu, med folköl i stället för kaffe, eftersom jag inte kunde bestämma mig för om jag var törstig, hungrig, trött eller pigg, och alldeles ljuvliga miss mimi and the mysticals genom högtalarna, börjar senaste veckornas stress släppa (icke att förväxla med stressläpp). för den oinvigde rekommenderar jag black hair blue jeans. kom igen, ladda hem den, den är bra!



funderar över hur många lager kläder man behöver för att ta sig till nobelvägen utan att frysa ihjäl. förbannat kallt är vad det är.

nyår

det nya året inleds i vanlig ordning med diverse skräptidningars prognoser. redan här börjar mitt avståndstagande, gentemot en generation som trots sin uppenbara brist på kunskap om det svenska språket som skriftligt verktyg, vågar ge sig på ett slags modernt siande i vad framtiden har att bjuda dem på. snävt inringade är dessa, till tänderna hemmastylade elle-prenumeranter och nöjesguiden-skribenter, som tror att de har någon som helst insikt i vad den vanliga människan har att se fram emot. som om de på något sätt skulle kunna, med hjälp av någon chefredaktörs mobilnummer eller ett gammalt förlegat vipkort, se vad som behövs ses, genom ögon som inte är blinda av accessoarer, gästlistor och bling-bling. inte en chans. det finns inte någon möjlighet för mig, eller någon jag känner, att identifiera mig med någon av alla dessa 18+ töser som sysslar med design alternativt bloggande, eller pojkar i övre 20-årsåldern, som av någon anledning fortfarande ägnar sig åt musik, eller ej att förglömma alla dagens okända festfixare, som av någon outgrundlig anledning får cred för att de lyckas boka halvtaskiga DJ:s, dåliga lokaler och trycka fula affischer. varför ska jag lyssna på vad de säger eller tror om året som komma skall? kan inte mitt år få bli så som jag gör det, och förhoppningsvis utan att jag behöver ansluta mig till något av ovanstående katastrofarrangemmang?

den bittra smaken i min mun skärptes lite extra, då spåtanterna i nöjesguiden fick svara på frågan: Är det i år som insidan kommer att räknas? en av de elva tillfrågade, lyckades krysta fram att insidan räknas varje år, och två vacklade mellan att insidan borde räknas, men kanske inte gjorde det. de övriga åtta verkade hur nöjda som helst med att det är ytan som regerar. upprörande, för oss stackars humanister som lever i villfarelsen att ytan speglar insidan. men visst, jag förstår att det känns tryggt att ytligheten är stor och stark, för de där åtta som lever på sin utsida, då det omöjligt kan ha varit deras skicklighet som skapat arbetstillfällen. att förstå, och att ogilla, min lott år 2007.


med denna galla spydd, och med hopp om en självrannsakande omgivning, ska även jag ta mig i kragen och på fredag gå på den helvetes nöjesguidenfesten, dricka drinkar och tycka att fel nominerade vinner. som vanligt, som alltid, som det är. och jag kommer att kamma mig söt och måla mig smart, för nöjesguiden säger att det är sådant som räknas. och när jag sedan är riktigt full, så ska jag mysa för mig själv, över att jag har något som ingen annan har. en insida full av sprit.

life is a pigsty

christer, min lucia

Missa inte reprisen av luciamorgon kl 23, svt2.

Eller, missa den, spelar egentligen ingen större roll. Jag såg det i morse. Var fruktansvärt frustrerad över att de inte kunde sjunga, när jag zapppade in mitt i programmet. Tänkte, att nu finns det inga pengar att lägga på sådant längre, så tar de vilja jäkla skolklasser som helst. Texterna hade de inte lärt sig heller. Ska man vara med och sjunga i TV så lär man sig väl ändå texterna? Sen var det några dagisbarn med, och det var okej en liten stund, men nog tyckte jag att de höll på lite väl länge, och fingrade med sina snoriga fingrar på pepparkaksdegen. Obehagligt. Sen kom till slut det riktiga luciatåget i alla fall, och det var ju det som var bra! De kunde sjunga, speciellt en stackars liten, kastrerad gosse, som fick sjunga lite solo. Han var bra. Och kören var bra. Inte alls som den halvtaskiga kören i början. Jäkla retards.

Så missa inte reprisen.



Annars har jag mest funderat över Christer, denna morgon. Christer, som bär ett namn som man för en månad sedan inte ens kunde säga högt utan att det åtföljdes av fnitter och hån, har lyckats bli vår nations stora hjälte. Grattis, Christer Fuglesang, du förtjänar det!