När jag väl konstaterat för mig själv att mitt klottrande på nätet mest handlar om saker jag vill ha eller gillar, känns det helt plötsligt mycket mer motiverat att fortsätta kräka ur mig önskelistor. Det är väl inget fel med att hylla fina, smarta, söta eller bra saker? Idag blir listan tredelad:
1. Saker jag köpt och tror att jag tycker om
Tror är nyckelordet, för jag har inte fått dessa stövlar än, men de borde vara bra och passa och inte vara trasiga, för de är helt uppenbart inte representanter för någon ny modeinriktning eller galet infall, utan de är helt enkelt ersättningsstövlar. Mina gamla ska begravas. Med trasigt foder och hål vid tår och hälar är det slutligen dags att ta farväl.
Nästa fynd som inte levererats än: alldeles blanka och luddiga. När man tröttnat på hagel, snö, slask och den iskalla vinden, är det väl inte konstigt om man impulsbudar på märkliga saker på Tradera, om de tycks ge löfte om värme i vintern? Jag tror att de kan vara värda femtio riksdaler, om jag så bara använder dem på väg till jobbet.
Nya datorn! Verkar bra än så länge, även om tangentbordet sviktar suspekt. Kanske är det jag som hamrar för hårt? Konstigt att jag tycker att det är så spännande med nya datorer, men det är väl något visst med ett utrymme som man får fylla med sin egen skit? Denna Fujitsu Siemens kostar under 4000 på Dustin Home. Jag tycker att den är fin, men det tycker man ju om alla sina vänner.
Örhängen med ugglor. Ugglor är bra djur. De här örhängena gör sig säkert uruselt i par, så jag får helt enkelt separera syskonen (men älska dem likvärdigt och köpa julklappar till dem för lika mycket pengar). Tradera. Bra ställen för smycken, gamla som nya. Där har jag även köpt till exempel:
Bling bling från H&M, via Tradera, 19:-. Jag känner mig inte som en glamourös eller lyxig person alls, men någonstans finns skat-mentaliteten, och allt som glimrar vill jag äga. Därmed inte sagt att gedigna smycken av plast inte är bra. Se här:
Är det inte gulligt? Plastdiadem med rosett, 29:- från Glitter. Min systerdotter Alice hjälpte mig att välja. Hon är bara ett enda år gammal, men har redan en välutvecklad modekänsla. Jag har hört att lite snor under näsan är helt rätt våren -09.
2. Saker jag inbillar mig att jag behöver
Sorteringshjälp! Nej, inte nån som plockar bland våra saker, utan kanske nån fin möbel eller några praktiska påsar/lådor som rymmer allt såntdär tråkigt som lästa tidningar, glasburkar och pant. Sådant som ska vandra bort till återvinningsstationen, men inte kommer att göra det av sig själv, varken idag eller i morgon, utan alltid stannar kvar lite för länge och är konstigt iögonfallande även när vi försöker dölja det under köksbänken. Några tips?
Ny hallmatta. Jag gillar den gamla plastmattan från Indiska, men måste acceptera att den är uttjänt efter 4 (?) år. Trist att köpa matta när de flesta känns som dammsamlande monster.
Jag tror verkligen att lösningen på alla mina problem hade varit extra förvaring i lägenheten. Helst garderober som man kan gömma allt, allt, allt i. Gärna också bokhyllor. Problemet är att det inte är lätt att hitta plats att ställa vare sig garderober eller hyllor i en 2:a på 56 kvm. Jag fortsätter tänka så det knakar.
Jag har aldrig förstått riktigt när man behöver en fickplunta, och ändå köpte jag en på en car boot sale i Sheffield. Jag som inte ens kan gå från en fest till en klubb med en öl i handen för att det känns tacky, skulle aldrig få för mig att gå någonstans med sprit i fickan. Denna vet jag inte heller varför jag tror att jag behöver, men det är väl som med det mesta annat; att omge sig av vackra saker gör själen lite lyckligare. Jag borde skylla behovet på Anne Taintor-samlingen som växer sig större för varje år. Att samla är accepterat. Att konsumera är fult.
3. Saker som jag önskar att jag kunde ha
Balmains nya outfits, som dykt upp i ALLA tidningar den senaste tiden, är sådär lyxiga, farliga, bekväma och otroligt coola, att jag inte kan tänka mig att någon skulle tacka nej. Ekonomin säger att Balmaiplaggen inte kommer att ta över min garderob, men med lite fantasi ska jag kanske lyckas hitta lite billiga kopior?
En stoooor, fluffig och mjuk soffa som både jag och Martin får plats i, men som inte får plats i vardagsrummet. Vår pyttelilla tvåsits-Klippan behöver ny klädsel, men det känns så tråkigt när jag helst av allt vill byta ut den mot något enormt, opraktiskt och oproportionellt.
Miss Juniversum på Davidshallstorg är butiken som representerar vad jag vill ha och göra i en oöverskådlig framtid. Det är inte så att jag bestämt mig för att ta över just Miss Juniversum, och sälja samma saker, men jag stjäl gärna konceptet, ytan och området. Bland roliga, originella prylar och möbler ska jag sedan sitta på en tron och bara titta på allt som jag älskar.
julen tog slut idag. det var på tiden. barr i vasken, återigen dunkla vrår och jag når inte lådan som elljusstaken ska packas ner i. jag sörjer inte julen. tror aldrig att jag gjort det. det enda jag saknar är isen på alkvettern, pussel, pyssel och valfrihet, och det hör snarare vintern till än julen. vinternjutningarna ska jag å andra sidan ersätta med atlantvatten, tapas och en annan typ av valfrihet, åtminstone i en vecka. värme utlovas inte. i Puerto de la Cruz är det 14 grader (men 20 i vattnet).
jag inbillar mig att var sak har sin tid. julen har ju, förutom all mat, alla sillar och nubbar, julklappar, och jag tillhör den bortskämda skaran som får mer och mer julklappar för varje år. genant och underbart (och tack igen). våren måste givetvis representeras av ett slags nyvaknande, en omstart, gröna dofter och solkänslor (fast när frosten går ur marken här i pildammsparken luktar det mest hundbajs). nu däremot, i tiden mellan vinter och vår, i blåsten, det grå ljuset och i duggregnets säsong, kan man väl knappast göra någonting annat än att drömma om saker som man saknar, önskar eller tycker om.
1. Zatôichi
Samurajfilmer är en udda njutning, men med Takeshi Kitano som Zatôichi (the blind swordsman) och härlig actionhumor i kombination med vackert foto blir det förståelig underhållning. lemmarna flyger som sparvar över himlen, och av någon anledning är det underbart. Nu önskar jag bara att jag hade hela Zatôichi-boxen.
2. tapas
Jag vet, jag ska ju äta tapas nästa vecka, och det är säkert det som gör att jag drömmer om manchego, papas arrugadas med mojo, lufttorkade skinkor och vitlöksmarinerade oliver. je suis en matturist.
3. fina klänningar
...som den här. ser egentligen inte mycket ut för världen, men jag älskar den! precis som jag älskar alla andra klänningar som passar och som passar mig. och kanske älskar jag denna rutiga bakelse allra mest eftersom den är ett mellandagsfynd och kostade under 200 pengar.
4. en paljettjacka
denna dröm är stickad och kommer från marc jacobs och har en prislapp på 415 pund. den hade kanske inte gjort mig lyckligast i världen, men för en kväll hade jag helt klart glittrat ikapp med reflektionerna!
5. resväska
vi behöver en stor resväska. det kanske är för att jag är dålig på att packa, men förmodligen beror det på att jag helst reser som en snigel, med mitt hem i resväskan. resväskor är oftast tråkiga. tråkiga att titta på, tråkiga att släpa runt på, tråkiga att köpa. men denna från samsonite är faktiskt fin.
6. allt är inte guld som glimmar...
Erica Weiners fina halsband Wolf tooth med en coyote-tand. kolla även in hennes Book lover och Rhino. underbart roligt och fint!
Bados ryssinspirerade armband är alldeles övercoola.
Jag vet att jag är tjatig, men Lochers Paris smycken är en långvarig förälskelse.
alla ovan finns på accessora.se. här finns även mi lajkis fina berlockarmband, Littmarcks läderarmband, Steven Sheins hästar och mysiga läppbalsam, väskor, parfymer, oljor och sjalar. I lajki!
drömmar, drömmar, och åter till verkligheten. jag förstår inte varför jag blir sjuk varje gång jag ska åka någonstans. med snorig näsa och läbbig hosta ska jag nu gå igenom sommarens linnen, shorts och kjolar, för att se vad som ska packas ner till Teneriffa. jag önskar att jag hade en guide i packning, eller att jag var synsk och visste vad jag kommer att behöva. är rädd att jag kommer att packa ner tre par överflödiga skor och alldeles för många böcker (och i iPoden har jag laddat upp med John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda och Håkan Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö). Vad jag däremot inte tänker behöva är alvedon, nässpray, mentolnäsdukar och bafucin.
Glashuset. Jag trodde aldrig att det skulle vara så fascinerande att lyssna på samma människor dag ut och dag in, men detta fenomen är beroendeframkallande. Det kan vara för att jag och Martin båda är lite småkära i Kitty, eller kanske för att de tillfälligt bosatt sig på just Malmös torg i stället för Göteborgs eller Stockholms, men jag vill verkligen inte missa något. Och så är det ju såklart det där med att önska låtar. Vilken supersmart idé, för önskar man en låt så vill man ju lyssna och höra om den spelas, och så blir man såklart sugen på att önska mer, och varför skulle man inte göra det? Pengarna spenderas ju väl, och alla vill ju såklart ta del av just MIN fantastiska musiksmak. Heja Musikhjälpen! Heja engagemanget! Heja Kitty, Henrik och Ehsan! Ni är bäst i Sverige just nu.
Gå in och önska en låt, annars får ni skämmas lite:
musikhjälpens donationssida
För vissa kanske julen ännu känns avlägsen, men hemma hos oss har den klivit in med sjumilasteg på bara en kväll. Anledningen är såklart Amelias julupplaga, som jag älskar! Förra årets decembernummer har legat på kökshyllan hela året, och nu fått sällskap av en framrotad dito från 2006, plus såklart årets nyinköpta (och några AlltiHemmet, Leva & Bo och vad-de-nu-heter, som inte riktigt är lika bra). Jag älskar att läsa om julen. Jag älskar att tänka på vilka julprylar jag har kvar, vad jag behöver skaffa och vad jag bara drömmer om att en gång äga. Jag älskar att fundera över vilka sorters julgodis vi ska koka ihop, vilka ingredienser som behövs och om vi kanke behöver köpa till små fina formar:
Jag älskar att tänka på julen, men har däremot lite svårt att komma till skott och faktiskt ta tag i allt som borde göras. Det där med att klättra up till vinden och leta julprylar känns liksom inte alls lika kul som att fantisera om hur fint det skulle bli om man hade allt som finns på display i tidningarna. Vad jag däremot är bättre på, och på något sätt lyckas hinna med varje år, är det där med julklappar. Att köpa julklappar är något av det bästa jag vet, och det finns ingen bättre känsla än den som kommer smygande, just innan presenten öppnas, och man bara vet att det som ligger inslaget är perfekt för mottagaren. I år har jag emellertid försökt sköta inhandlandet annorlunda. Dels eftersom vi lämnar Malmö redan den 18:e för att fira jul i Kyrksten, och därför ska fira någon slags nästanjul med min familj redan den andra advent, och dels för att jag börjar bli less på mig själv som en av huvudaktörerna i detta konsumtionssamhälle. Årets julshopping ska alltså vara enkel, gå snabbt och vara eko/människovänlig. Lösningen är Internet!
Återigen vänder jag mig till min goda vän Amelia, och tackar för olika uppslag som har underlättat brainstormingen. För det hade ju varit lite väl enkelt att bara köpa miljövänligt och sedan strunta i vem som ska få skiten (för erkänn, många ekologiska grejor är både fula och oanvändbara). Utmaningen ligger i att hitta roliga, fina och passande julklappar, utan att behöva ha dåligt samvete efteråt. Hittills har det gått förvånansvärt bra, och jag har blivit positivt överraskad av bland annat Individuell Människohjälps sida, vars butik innehåller riktigt många fynd! Hade jag haft massor av pengar hade jag köpt ett helt gäng lyxiga handdukar till alla jag känner:
Dessa stödjer dessutom RTU, som hjälper föräldralösa barn i Indien.
Även Unicef har en fin e-butik, där man kan hitta fina barnleksaker, block och julkort, eller varför inte en sjal i silke från Indonesien, för 675:-?
Kolla även in Amnestys butik och WWF-butiken.
Annars kan man ju alltid ge bort mat. Jag tycker om mat, och den ska gärna vara fin att titta på, och där ligger ekologiska produkter långt före de andra, världsförtryckande. På ekohandel.se finns inte bara mat, utan även kläder och skor, men jag fastnade såklart för den här:
Ekologisk choklad i sex smaker. Problemet är att denna dyrgrip på 180g kostar 99:-, och minsta beställningssumma är 300 spänn. Drygt när man inte har råd att spendera hur mycket som helst, och dessutom tillkommer ju fraktavgift.
Vill man ha inredningsprylar som blir bra presenter är Minthe (står för Mind the earth), en bra site. Jag snöade helt in på de här virkade korgarna:
Problemet är att de inte kommer färdiga, utan man får återanvända trikåtrasor, virknålar och bruksanvisning, och sen är det bara att sätta ihop korgarna själv. Det hela beskrivs som "enkelt", men jag är tveksam. Visst, men slipper ju barnarbetet, men jag hade aldrig lyckats följa en virkanvisning på papper. Jag lärde mig ju aldrig ens virka i mellanstadiet på slöjden, och då hade vi ändå en syfröken som stod bredvid och flåsade oss i nacken. Nåja, för den händiga är det såklart en jättebra present, och alla delar förpackas i Göteborg i återvinningsbar polypropylenplast. Coolt.
I min jakt på bra julklappar hittar jag såklart en massa prylar jag själv vill ha, som det här underbara förklädet från Nyttadesign, 495:-:
Här finns även förkläden utan snöran, som hålls uppe med metallskenor. Rackarns innovativt och smidigt. Färgerna är som smarriga karameller, och allt verkar alldeles mjukt och mysigt och välgörande. Gå in och se själv!
I butiken by Poppel, som både syr om gamla kläder, trycker egna ekologiska t-shirts och säljer second hand-fynd, hittade jag det här halsbandet som jag blev helt förälskad i:
259 resonabla kronor.
Vill du ge en donation i julklapp till den som har allt, gå in på till exempel
diakonia, där du får ett fint paket att ge bort där din donation står inskriven.
Med dessa gåvor hjälper du till exempel kvinnor till en mekanikerutbildning i Burkina Faso, eller så ordnar du konflikthanteringskurser på Västbanken. Det är bara att välja.
Vill du vara snäll, men ge något mer specifikt än pengar, så tycker jag att du ska gå in på barnfondens gåvokatalog, där du till exempel kan ge leksaker till en förskola i Zambia för 180:-, eller en gris till en familj i Uganda för 260:-.
Det är vad jag kallar god julskinka!
För att vara extra miljvänlig så ska man såklart även tänka på inslagningen av paketen. Att slå in presenter är halva nöjet med att ge, och det kan lika gärna få ta en liten stund (tid är supermiljövänligt, mycket bättre än elektricitet). Jag hittade i Amelia(!) anvisningar till hur man viker lådor, och det ägnade jag gårdagskvällen åt. Hittills har det blivit 18 delar som mer eller mindra passar ihop, och alla är dessutom i olika mönster. Jag ska erkänna att jag kände mig något manisk. Vad jag sedan ska lägga i alla små lådor är ännu ett mysterium, men någon sorts julklapp ska det väl kunna bli, om storlekarna tillåter.
Andra inslagningsknep är:
Klassikern att återanvända papper, lådor och band.
Råbudgettipset att ta till exempel ica-papperskassar, vända ut och in på dem och transportera presenter i dem.
Pysslet, om man orkar göra egna julkort av collage-principen.
Snyggfusket, att skarva med olika sorters papper, och på så sätt få restpappret att räcka hur länge som helst. Slå till exempel in i tidningspapper och slå sedan om en remsa återanvänt presentpapper och ett gammalt band. Inte så fult som det låter.
Sådär, nu har jag hjälpt till och bidragit med en massa tips för en grönare, godare jul! Glöm inte att Zoegas Hazienda-kaffe är gott OCH både krav- och rättvisemärkt (i stället ör julkaffet), och det är lätt att hitta ekologisk julmat i butikerna (jag älskar Coop). God jul några veckor i förväg!
Det pratas mycket om hur handikappade diskrimineras, och därför vill jag skicka en applåd till spanair, som ger krigsveteraner lite rekorderlig rabatt.
det kan vara så att jag har träffat scarlett johansson. kanske, kanske. åtminstone om jag ska fortsätta vidhålla att tiden inte är linjär, utan snarare cyklisk. i så fall kan det vara så att vi sågs på casa milas tak. kanske inte 1998. och kanske inte 2008. men kanske någon annan gång i en annan tid. hela tiden. om det nu skulle vara så att tiden går ihop, alltså. det kan ju också vara därför som jag vill åka till alla europas omskrivna ställen, utmärkta av guideböcker och folkmun som kulturskatter. så att jag kan stå där någon annan stått eller kommer att stå. kanske har jag träffat miguel cervantes, emily brontë och johnny depp.
i woody allens vicky cristina barcelona står scarlett johansson på samma ställe på taket av en antoni gaudí-byggnad som jag stod på för tio år sedan. där möttes vi, utan att vi vet om det än.
snart ses vi igen, läskiga masker, det lovar jag.
Jag vill åka till stockholm för att se hannes fossbos utställning om britney spears. 24-29 okt, galleri kocks. jag ska givetvis inte göra det, eftersom jag jobbar och ska äta middag med syster och inte har råd att åka till stockholm, men det hade varit fint.
ni andra som har pengar och tid borde åka dit och dokumentera mentalt åt mig. britney. en riktigt spännande karaktär. och det verkar hannes fossbo vara också. gå in och kolla igenom hans galleri, det är roligt.
jag älskar höstvinden, med solen i ögonen och alla vackra höstfärger, som blommor mot en djupblå himmel.
jag hatar höstvinden, som en vägg i ansiktet som förhindrar all framfart, solen som förvandlar cykelturen till en dödsfälla och alla blöta lövdrivor vars väta tränger rakt igenom förra årets åldrade fuskskinnstövlar.
hej, nyss sken solen.
hej, nu regnar det.
jag har varit arg hela dagen. det första som mötte mig i morse var det här:
jäkla josefin. ska jag börja gå runt i hennes vita lurar nu, eller?
I Malou von Sivers soffa pratar kändisar om skam i relation till pengar och om att det är fult att slösa. I Nöjesguiden pratar kändisar om sina utbildningar och om hur kurserna de läst (eller inte läst) inte påverkat deras karriärer. Jag får en känsla av att Malous program sätter fingret på den svenska mentaliteten, och representerar större delen av den svenska medelklassen, då de lite skämtsamt pratar om hur man ska skämmas om man inte sparar pengar. De småskrattar, och försöker låta ironiska när de påstår att alla har råd att spara och investera i sin framtid. Man vet ju aldrig när man behöver en buffert, eller hur? I Nöjesguiden berättar Andres Lokko att han aldrig tog några studielån. Han arbetade i stället natt på en psykklinik under sin studietid.
Jag är tjugofem och skäms fortfarande inte över att jag inte sparar pengar. Jag har inte tid att spara pengar när jag jobbar sex dagar i veckan för en skitlön som inte ens går att leva av. Jag har dessutom inte tid att skämmas, när jag måste jobba dubbelt så många timmar för att kunna ge CSN vad de kräver i återbetalning. Kan man påstå att mitt sätt att spara var att plugga på högskolor och universitet i tre år? Pengarna som jag nu betalar min utbildning med är ju de jag eventuellt hade kunnat spara. Hade jag sparat pengar varje månad hade jag varit en aktningsvärd och duktig människa. Nu betalar jag tillbaka till CSN och borde skämmas för att jag inte har ett sparkonto, men även för att jag lånat pengar (vilket är det fulaste en svensk kan göra, även om CSN ligger högs upp på okej-skalan). Mina nästan 120 högskolepoäng är inte värda mer än vad de kostar fyra gånger om året i en märkligt uttänkt avbetalningsplan, som inte tar hänsyn till inkomst. Jag undrar vilka kurser Andres Lokko läste, som var så lättsamma att han kunde jobba om nätterna och plugga om dagarna, och ändå bli behörig lärare?
En annan sak som vi vanliga svenskar ska skämmas över, är att inte avsluta saker. Vi ska vara driftiga, påhittiga, konsekventa, men kanske viktigast av allt organiserade nog att lägga upp en plan med en början och ett slut. Jag har aldrig avslutat något. Det kanske är för att jag är vädur, och liksom alla vädurar vet så står det ganska ofta i våra horoskop att vi har svårt för det. Jag skäms inte över att jag inte avslutar saker, trots att det kan vara allt från böcker och efterfester till utbildningar och förhållanden. Egentligen borde jag kanske skämmas, eftersom det är det vi förväntas göra, men jag kan liksom inte hjälpa att jag är vädur. Och nu ska vi inte heller förväxla mig med en "quitter for a reason", någon som lämnar saker oavslutade av en anledning, av en särskild orsak. Nej, för sådant är helt okej på skalan. Allt som sker planenligt och som en del av en större agenda äro utan skam. Som när man slutar ett jobb för att man ska börja plugga. Eller slutar plugga för att man ska ha barn. Herregud, folk säger ju upp sig från sina jobb för att gifta sig nu för tiden, men även det tycks vara en godkänd ursäkt. Det finns ju en tanke bakom i alla fall.
Jag har bara slutat för att jag tröttnat. Har inte orkat. I stället för att skriva min D-uppsats i litteraturvetenskap började jag vända hamburgare i en bowlinghall. Jag skäms inte och ångrar mig inte varje dag och tycker inte att det är särskilt konstigt. Det enda som sätter käppar i hjulet för min avhopparattityd är andra människors projicering, påhopp och ständiga ifrågasättande. Det är så uppenbart att det är oacceptabelt att inte spara till en charterresa, att inte ha en utstakad livsplan och att sakna drömmar och mål. Samtidigt verkar det där med yrkestitel inte längre vara viktigt, utan hipsters på Spy bar kommer undan med att kalla sig "livsnjutare" eller "entusiaster", men det är nog för att det i Stockholm anses vara en tillräcklig prestation att klä upp sig så väl att man kommer förbi vakterna på just den där klubben.
Jag är arg och lite trött på att hela tiden bli utfrågad om mina obefintliga planer och mål, och jag vill kräkas på Malous medelklassgäster som aldrig låtit bli att äta en vecka, när lönen inte räckt till. Jag vill inte ljuga, men jag ser att den enklaste lösningen just nu hade varit att nedteckna ett manus för livet. Jag vet inte vilken dröm jag ska låtsas att jag vill få uppfylld. Jag vet inte hur mycket pengar jag ska låtsas att jag sparar varje månad. Jag vet inte hur mycket jag ska gilla att betala hälften av min inkomst till CSN. Jag vet inte hur många barn jag ska vilja få eller vart jag ska vilja åka på nästa semester. Det enda jag vet är att jag, nästa gång någon frågar varför jag inte avslutat min utbildning, ska svara: Jag var tvungen att lägga den åt sidan för att fokusera på min karriär.
karriärmål
vi var i warszawa. det är en bisarr stad, enorm och full av människor som alla tycktes sitta hemma när vi var där. gatorna var breda, enorma avenyer, dammtäckta av vägarbetskalk, vita, soliga, och de enda som syntes till var turisterna, som liksom vi höll kartan krampaktigt i ena handen och skuggade ögonen med den andra. i efterhand gissar jag att även polackerna var chockade av temperaturfallet. -15 grader, och första dagen införskaffades solglasögon och vantar.
det som kanske är den största krocken mellan warszawa och, låt oss säga malmö, är kanske utseendet på entréer. vi i sverige gillar skyltfönster. vi gillar lampor och stora, rejäla ÖPPET-skyltar. i warszawa nöjer man sig med en dörr. kanske ett handtag. och sen får man liksom gissa var man hamnar. finns det ett skyltfönster är det nedsläckt, och butiken tom, trots att det är öppet och rusningstid. enréerna gömmer sig också gärna på fel adress, så man måste veta var man ska för att hitta rätt, om man inte har tur och hittar en av de tre polacker som pratar engelska. (okej, jag överdriver, de flesta under tjugo verkade hur bra som helst på engelska; det var värre med de äldre, de där runt 25 och uppåt, som tyckte att det var fruktansvärt obehagligt att bli tilltalade på detta världsspråk, i en miljonstad och huvustad som tar emot hur många turister som helst.) Ligger en klubb på en viss adress, så ska man helst kolla in kartan innan man beger sig ut, för ingången ligger i regel på en bakgård, runt hörnet eller i en källare, och syns över huvud taget inte.
Palac Kultury, som Bargsgatan i Malmö. Klubbtätt, fast kanske en aning pampigare? gissa var alla ingångar ligger.
warszawa är, i motsats till vad många tycks tro, en väldigt ren stad. papperskorgarna står likt prydnader längs trottoarerna, och även på natten och tidig morgon är skräpplockarna ute och sköter sitt arbete exemplariskt. mitt i nätternas snöstormar gav de sig ut, och saltade så att vi dumhuven kunde vingla hem tryggt efter klubbesöken. imponerande och föredömligt.
en väldigt trött kväll (för lite sömn, och en halvhjärtad siesta på eftermiddagen lämnar en gärna i ett tillstånd av ruggig nyvakenhet) hittade vi en restaurang. jag gick från att betrakta den stela dekoren och de kyliga servitriserna med viss skepsis, till att älska varje centimeter av detta fantastiska etablissemang. råkar ni passera jajo på ul. Zgoda 3 (mitt i stan, mellan Swietokrzyska och Al. Jerozolimskie norr och syd, och Marszalkowska och Nowy Swiat öst och väst, och entrén syns tydligt), gå in! ät! strunta i om ni är hungriga eller inte, det är värt det!
vi satt vid det bordet som är tomt. man kan säga att vi har reserverat det, för all framtid.
hostelet var helt oki doki okej, förresten. det ingår i rekommendationslistan. rekommenderas görs även:
-varm choklad, tjock som sirap, på Coala Café.
-maffiga måltider på någon av Sphinx-restaurangerna.
-att handla cigaretter innan man når flygplatsen.
-barerna szpulka & szpilka på pl. Trzeck Krzyzy, även om servitriserna var vansinnigt märkliga.
igår var vi på bio. vi bestämde oss för att gå, utan att egentligen ha någon särskild film i åtanke, men hamnade på juno, och det var tur!
det var en såndär skön, okonstlad kärlekshistoria, och jag skiter att den var skrikande tydligt PRO LIFE! utan att egentligen argumentera kring frågan, för i det här fallet var det så fint och rätt och ellen pages prestationer är utan tvivel oscarsmaterial, och det var synd att juryn inte riktigt fattade det.
på IMDB pågår vilda diskussuoner om filmen i allmänhet, och om föräldrarnas (pappans och styvmammans) reaktion på gravididteten i synnerhet. människor är upprörda över att scenen är orealistisk. det verkar som att det är alldeles otänkbart i USA att sitta ner lugnt och stilla, acceptera sin dotters beslut, vara ett stöd och ställa upp. i stället verkar de (amerikanerna på IMDB) förutsätta att föräldrarollen erfordrar ilska, tillrättavisningar, svordomar och straff, och att pappan i det här fallet är en olämplig/orealistisk förälder. det är sorgligt, tycker jag. tur att man inte bor på IMDB eller i USA.
kanske är det så att jag har svårt att låta bli att älska en film som har ett soundtrack av kimya dawson. och jag undrar varför jag alltid blir så melankolisk av feel good-komedier.
Det är så kallt och mörkt. När jag jobbar kvällspassen har det börjat skymma när jag går till jobbet, och när jag cyklar hem är det beckmörkt. När jag kommer hem går martin och lägger sig. Den här veckan har vi växlat runt tio ord. Nio av dem i telefon.
Jag vill att det ska bli jul nu, eller åtminstone en ledig helg (nedräkningen har börjat, om 8 dagar är jag ledig i 2 dagar!). Det som är betungande är egentligen inte arbetet, utan avsaknaden av liv. Jag är så understimulerad att jag spenderar för mycket pengar på att nätshoppa julklappar och lägga bud på fantastiska Lägsta Bud.se, där jag planerar att vinna en resa till thailand för max 300 kr. På så vis hade jag tjänat in både budpengarna och julklappspengarna.
lycka?
När jag är hemma på dagarna i stället för kvällarna känner jag mig, enligt Cosmopolitan, otillräcklig och behöver bekräftelse genom prylar. Det är synd att jag, som är cafébiträde och därför lägst på lönelistan, måste köpa självkänsla. Synd, för jag har inte råd. Dessutom trodde jag ju att jag gillade att köpa julklappar till mina nära och kära för att jag är en fantastiskt generös och välvillig person, men jag förstår ju att Cosmopolitan har rätt och jag har fel. Det är tråkigt att ha fel. Jag blir lite lätt nere av att ha fel. Tur att klänningen från H&M kommer i dagarna, bara till mig mig mig, så mår jag nog bättre sen.
Andra saker som hade gjort mig nöjd, belåten och lycklig(-are) genom konsumtion är:
att lukta gott,
att kunna se tiden gå på en maffig, blaffig klocka,
att smörja in mig i Luscious Lucy Face Cream,
att tända lite farliga doftljus,
och att skicka fantastiska julkort med Anne Taintor-motiv.
jag är kär i jessika gedin. det är inte så att jag vill hålla henne ömt, men jag hade kunnat sitta vid hennes fötter och dregla lite, insupa hennes fantastiska karisma och hennes slående intellekt. studera hennes kläders fall och hennes hårmans ostyriga framfart. jag vill läsa varje bokstav hon skrivit, jag vill höra varje ord hon sagt. nej, kanske inte kär. besatt.
jag beskyller jessika för min elle-prenumeration och för att jag föredrar svt:s nyhetsmorgon framför tv4:s. jag beskyller jessika för att jag fortfarande tycker att det är okej att bära helsvart på sommaren (trots det svarta håret) och föredrar skräcklitteratur framför romantik. jag beskyller jessika, för att hon personifierar det faktum att det är okej. det är okej att tycka såhär, att klä sig sådär, att slänga ut pengar på löjliga magasin, att diskutera lättsamheter som britney spears och att skoja om sin egen identitet. det är okej. jag hyllar jessika. det är okej.
Bild från Camilla Läckbergs blogg.
inte bara vacker som en dag. har dessutom hunnit vara förläggare, översättare, skribent, sommarpratare, recensent, krönikör i kobra och erkänd tyckare.
just nu har jag svårt att ta tillvara på och omfamna hösten. den känns som en transportsträcka till julpyssel, ledighet, familjeträffar och snö. varje tidig morgon när jag cyklar eller går genom pildammsparken, funderar jag över trädens vackra färger och lövens förflyttning från grenverken till marken, men det räcker liksom inte när det känns som om någon stulit mitt dagsljus. mörker. visst, goda middagar, goda viner, stearinljus och allt sånt skräp som inte spelar någon roll när orken sugits ur en, axlarna värker, visdomständerna trycker på och man helst hade gått i ide. det är så sorgligt alltihop. lyckas man komma på något fint och bra och uppmuntrande (som att gå och se Tillsammans är man mindre ensam) så blir det alldeles hemskt och jobbigt efteråt, när upplevelsen är förbrukad. vad ska man då se fram emot? ännu en vecka med tidiga morgnar, usel lön och griniga kunder.
i dag ska jag trösta mig med att promenera hem till mamma i hyllie, gå promenad med valphunden, sortera och slänga allt jag samlade på mig som barn, och njuta av att bli kvitt ett förflutet.
Vi tog tag i oss själva och fick en pappa att köra med oss till IKEA i går. Dagen blev väldigt effektivt uppfylld av handlande, bärande, skruvande, fikande och jobbande, och nu, runt 24 h senare ser vardagsrummet ut nåt sånthär:
Nej, det blev ingen Klobo från IKEA. Den visade sig vara en fruktansvärt obekväm väntrumssoffa, så i stället slog vi till på en hederlig Klippan, och har redan stora planer på att köpa fina överdrag till den. Soffan, Expediten, Lisa och pappan lassades in i bilen utanför IKEA, glada i hågen. Martin fick ta bussen.
Martins nya favoritgrejer. Kanske inte hyllan, men dess funktion.
I våra hjärnor pågår projekt Extreme Home Makeover. Eller bara en ommöblering. Utlösaren blev Martins nya skivspelare (och han är så himla glad, fastän de bara står på golvet än så länge), och kanske är det lika bra att vi har en anledning att göra något åt rummets dåliga flöde. Andri har beställt tusen saker från Jysk, som han ska inreda sitt nya kollektivrum med. Vi har hängt på blocket i en vecka, men eftersom det är så fruktansvärt svårt att tycka och tänka nåt om halvtaskiga motljusmöbler, så har jag idag bestämt mig för att ta med Martin till IKEA i stället. Det här behöver vi:
en liten 2-sitsare, men jag vill ha en annan färg.
en lurvig pall.
en expedit, liggande, på ben, i lagom skivspelarhöjd.
Och så är vi rörande överens om att vi behöver ett nytt soffbord, men jag kan omöjligt engagera mig i det. Jag tycker inte om soffbord. Jag kan ha åsikter om skrivbord, älska matbord och avfärda sängbord, men soffbord är bara ett nödvändigt ont, och sällan varken praktiska i utformningen eller fina.
lapmpan från ILVA, inte heller så pjåkig.
Den nya imaginära möbleringen tänkte jag att vi skulle komplettera med fantastiska fondväggar och en doft av nybakta bullar och kaffe. Ja, ni ser, jag lever i en drömvärld. Det är svårt att frakta hem soffor och bokhyllor från IKEA på bussen.Särskilt ensam. För som om det där med logistik inte var tillräckligt, så känns det just nu som om vi jobbar hela tiden, om varandra. Och det är en känsla som i alla fall inte är helt tagen ur luften, särskilt inte när vi jobbar olika dagar, helger, tider. Vad vi behöver är en semester (samtidigt den här gången), målarfärg och en massa tid. Kanske kan önska mig det i julklapp?
