för vem vill egentligen ha en bajsborste stående i sitt hem? och hur snygga är de där superdesignade saker som man betalar hundratals kronor för, för att sedan äckla ner med toalettvatten och skit? ska man ha en fin borste framme, för gäster, och ha en vanlig fulborste i ett hemligt badrumsskåp? eller, hur gör ni?
själv har jag valt. jag tänker inte betala mer än 16 kronor på ica, eller de 6:- som IKEA tar. men jag tänker banne mig aldrig ha en vit toalettborste! skillnaden mellan en vit tråkborste och en rosa pimpborste är enorm! man blir inte glad av att skrubba bort bajsränder i toan, men visst tusan blir man lite, lite gladare om toaborsten är rosa?
(tryck på rubriken, så får du se mitt drömbadrum.)
har ni tänkt på hur ofantligt stor skillnad det är på sjalar och halsdukar? vintertjocka, fluffiga stickade saker som man sveper om sig när vinden viner och snön piskar gatorna har en konstig benägenhet att påminna en om huttrande gråslask, och så utsöndrar de en unken lukt av våt hund. sjalar däremot, doftar romantiskt av parfym, mjuk hud och schampo, och är lyxigt silkiga, vackert mönstrade och flärdfulla.
så är det. hellre en stor, mjuk sjal än en stickad korv runt halsen, any time.
vad gör man en ljuvlig majdag då vinden viner om möllans husknutar och regnet piskar rakt in i ögonen? jo, man drömmer sig bort till en mindre komplicerad värld. en värld där stress inte tycks existera och där ölet flödar som vatten. en värld där människor är glada, bär uttrycksfulla kreationer och tar tillvara på varje dag som om det vore den sista. en värld som i folkmun kallas Berlin.
biljetterna är bokade och i juni får vi vår fix. beroendet tillfredsställt. och redan nu spritter det i benen som så gärna vill ut och gå på tyska gator, dansa med tyska ben, korsas kyskt i en tysk bar och knappt få vila på fem dagar. denna längtan i magen efter currywurst, weissbier, rökig klubbluft och avgaser. mina händer rycker efter ett begär att få bläddra fram och tillbaka i guideböcker, att inte riktigt kunna vika ihop kartan, att få känna på skor och plagg på enorma second handpalats, att få hålla handen på promenader och att få kylas ner av en kall caipirinha.
idag har jag värmt upp. jag har googlat adresser, studerat kartor, letat efter bloggar och hemsidor som kan vara till nytta inför avspark. allt detta, trots att jag vet att berlin är ett svart hål. vi kommer inte att se något annat än det som vi råkar passera på vägen till någon annanstans. vi kommer inte att planera in alla butikerna på min lista, men kanske snubbla över dem ändå på någon strapats. vi kommer inte att undra: vad ska vi göra nu? och leta i guideboken, för sådant har berlin inte tid till. vi ska låta oss svepas med.
det enda jag är helt bombsäker på är att vi kommer att hamna här.
jag går igenom en personlig kris. det brukar bli så på våren, eftersom jag måste hitta sommarjobb eller annan sysselsättning under juni-juli, och det är varken roligt eller stimulerande, utan endast ångestframkallande. varje år.
när jag tvingas söka andra jobb börjar jag såklart med en gång ifrågasätta mitt vanliga arbete. är det verkligen okej? är detta vad jag vill göra just nu?
jag började tänka på när jag arbetade på Cafeteria i Sheffield (hittade en suddig bild här). där var dagarna aldrig så monotona som de är nu. där hände oväntade saker. ägarinnan sov på frysboxen i köket, det bodde skalbaggar i ett av skåpen, väggarna var målade i en tjock orange nyans, och på väggarna satt tavlor i brunt och guld som vi blev stämda för. det var varmt i Sheffield. när det regnade satte vi fram den gula bocken, Caution, wet floor, som ingen såg, och så kurade vi ihop oss och mös på insidan av de väldiga fönsterrutorna. gästerna kom ändå. fredagstanterna som ville ha sina cappuccinos gjorda av mig, eftersom det bara var jag som gjorde dem "frothy as hell", sådär så att mjölken stod som hårt vispad grädde, som en plym rakt upp ur koppen. den grå mannen som kom varje lunch, beställde en kanna breakfast-te och en äggmacka och alltid ville ha ett handskrivet kvitto. chris, som var en deprimerad tonårsviolinist och fick rabatt på kaffet eftersom han satt hela dagarna på samma plats i det vänstra fönstret. den kvinnliga sportjournalisten som alltid berömde mitt hår, mina smycken eller mina kläder, och som ville ha sin stora skinny latte med en extra shot. rutiner och stammisar, men aldrig meningslös tristess. på fredagarna skurade vi trappan med blekmedel och på söndagarna putsade vi stolsbenen.
jag tjänade £4,20 i timmen, men tyckte aldrig att det var slöseri med min tid att åka in och jobba ett lunchpass. jag gillade att ta bussen från Fulwood. tyckte att det var roligt att lyssna på de uniformerade skolbarnens tjatter, och se vilka som steg på och av. jag brukade sitta på ovanvåningen. bussen åkte längs fulwood road, glossop road förbi sjukhuset och längs med west street, men jag minns inte var den stannade. förmodligen på leopold street vid orchard square.
min busshållplats, fulwood road. vår gata, chorley road. huset på vänster sida var vårt. Cafeteria har fått en ny skylt. ägarbyte? fulwood, med tobaksbutiken och postkontoret på vänster sida, och coopen och slaktaren åt höger. svänger man vänster här så hamnar man vid ån som Jarvis gillar att sjunga om.
bilderna har jag stulit från google. det är spännande med google street view. man kan resa utan att röra en muskel. jag såg att jons föräldrar antingen sålt eller bygger om huset på winchester avenue. som att spionera med tillstånd. vemodigt att besöka platser som man aldrig kommer att återvända till. i trädgården bodde hundratals grodor och stora guldfiskar.
det är inte lika spännande att jobba längre. att cykla till bowlinghallen innebär i somliga fall irritation över att ingen i den här stan tycks kunna trafikregler, men oftast stilla apati. visst, somliga i restaurangbranschen menar att det är underbart att jobba kväll, eftersom man har tid att uträtta ärenden på dagarna, men ärligt talat, hur ofta behöver man egentligen gå till banken eller posten, och hur många känner man som vill ta en fika mitt på dagen? livet är inte så glamouröst när alla andra arbetar när jag är ledig. jobba, sova och inte så mycket däremellan. inte konstigt att tanken finns där: självförverkligande är av godo. jag borde komma underfund med vad jag vill göra i livet, förutom att läsa böcker och bloggar, resa med google street view och cut and pasta bilder. jag borde hitta värmen i malmö, tycka att regnet är mysigt och gå promenader i min stadsdel. jag borde lita på att allt ordnar sig. jag borde gå igenom krisen. ångest är ju så tråkigt.
jag tror att jag har förvandlats till en såndär irrationell och rädd människa. en apatisk åttiotalist. handlingsförlamad, paralyserad, asocial och arg.
när jag skulle gå hem i lördags, efter att ha lämnat martin med en urdrucken tequilashot på Balthazar, var det en man som ropade på mig utanför närbutiken. "Hallå! Hallå!" ropade han, och "hallå du" svarade jag och fortsatte mot min grind. när han ropade en gång till låtsades jag att jag inte hörde, skyndade på stegen och med nyckeln i handen tog jag mig igenom grinden noggrann med att inte öppna den för mycket så att den skulle gå igen snabbt, snabbt. jag hann precis svänga upp i min trappa när jag hörde mannen vid grinden. "Hallå! Hallåååå!" han ryckte i gallerna en stund.
"Shit!" tänkte jag. "Jag har just undsluppit en hemsk våldtäktsman!"
jag samlade mig och tog mig in i min lägenhet med bultande hjärta. sedan började jag fundera på vad han egentligen hade velat. det var ingen jag kände, och det är väl inte nödvändigtvis så att alla män som följer efter en på möllan vill våldta och mörda. ett tag var jag övertygad om att jag måste ha tappat nåt och att mannen försökt lämna tillbaka det, vad det nu var, så jag slet upp min väska och räknade igenom vad jag haft med mig och vad jag kunde tänkas ha förlorat. hittade inte mobilen och tänkte att jag är fånig om jag förlorat min telefon bara för att jag är för rädd för att konfrontera främlingar på stan. men mobilen låg i fickan såklart.
undrar fortfarande vad han ville, och kan inte bestämma mig för om det är bättre att fly än bemöta eventuella hot. mitt handlingssätt känns som en metafor för hela mitt liv. jag har tappat något, men inte min mobiltelefon. jag har tappat tron på att jag är man nog att bemästra oförutsedda situationer. jag har blivit en mesig tjej.
nästa gång ska jag sparka våldtäktsmännen på pungen.
det sägs att jag liknar olika personer. jag vet inte hur det är för andra, men i mitt fall påpekas det förbluffande regelbundet. såhär ser jag tydligen ut: visst måste det finnas något program där man sätter ihop alla bilder? i så fall skulle man nog ändå inte komma i närheten av hur jag ser ut på riktigt. det är roligt sånt där. undrar vilka referenser de använder, som till exempel påpekat att jag ser ut som gwen stefani. den finaste komplimangen har jag fått av min vän niklas. han säger att jag har ett så speciellt utseende att jag ser bättre ut ju längre man tittar på mig. det är jag nöjd med. jag är inte tråkig. det måste vara nåt med blicken.
visst är det irriterande när man inte kan kanalisera sin energi? har ingen möjlighet att skrida till verket med alla mina planer, eftersom jag måste sitta hemma och vänta på vaktmästaren. känns som om jag inte gjort annat de senaste veckorna. fixa den snart, snälla du!
om han, mot förmodan, dyker upp snart så hinner jag handla i god tid, så att laxen och räkorna tinar innan de ska slukas, och så hinner jag ränna runt bland butikerna och kanske hitta någon fin fejkfetaost och eventuellt lite fin sparris, broccoli och annat grönt och vårigt. salladslök och sugersnaps.
vi ska fira valborg med systrar, systerdöttrar, eld i hyllie och hundar av olika storlek. vi ska grilla. känns så sommaridylliskt att jag säkert kommer att supa mig full på mamma och pappas vin, för att jag inte kan hantera för mycket fint på en gång (eller så blir allt bara bra och mysigt).
på radion idag spelas bara bra musik. en indirekt uppmaning till disk och tvättvikning. jag måste vara ett slags medium som ser alla dessa dolda signaler överallt. eller hur? fattar inte varför alla tycker så illa om kitty jutbring.
i väntan på paketet från broarne.se gick jag till posten och fick ut en stor ellospåse. jag glömmer alltid vad det är jag beställt, så det är som julafton varje gång paketet slits upp. idag var det till min glädje bara fina och bra saker!
jag älskar blusar i fina mönster! den här är finare i verkligheten, och alldeles fladdrig och glad.
jeansshorts som inte är oanständigt korta ar förra sommarens hedersplagg, så ett par i en lite ljusare färg känns som en god investering (och ett plus för passformen som verkar perfekt).
på sommaren måste man ha framförhållning. den där fikan på förmiddagen kan lätt leda till vilda strapatser, promenader, öl i off road-terräng och svettig dans, alltså måste fötterna vara förberedda. då behövs det tygskor som man inte är rädd om. som dessa, fjuttbilliga. jag kan meddela att de båda är från duffy och i samma storlek (jag är en gedigen stl 40), men det vänstra paret känns som två storlekar mindre än det högra. konstigt. jag tänker emellertid gå in dem så att de är uttänjda lagom till juni.
jag fick även en massa bra BH:ar, trosor och linnen. ibland är ellos alldeles för praktiska! åtminstone när allting passar.
vad jag däremot inte fick var den här klänningen som jag sett fram emot: men den kommer i mitten av maj. verkar den inte alldeles underbar?
vädret tillåter inte mig springa runt lättklädd i mjuka skor än, men däremot har jag fått avnjuta en stillsam fika på sim3 med en lillasyster, en hundvalp, en camilla, en astridbebis och en john. och en sjukt god macka som jag ångrar att jag åt upp. är så mätt att jag mår illa! men vem kan motstå cheddar och avokado, varmt och gojsigt med en massa sallad intryckt emellan? inte jag i alla fall, när magen kräver en kolhydratsspäckad frukost.
dags att slappa med oprah och martin innan jobbet ska få engagera mig.
det är sommar, och då behövs vissa hjälpmedel för att göra tillvaron dräglig. jag väntar spänt på ett paket från broarne.se, som ska innehålla bland annat:
en finfin salladsslunga från RICE.
en matlåda för sallader (eller nåt annat trevligt) med dressingskål och gaffel inbyggt i locket. parkmåltiden kommer i fortsättningen att slippa innehålla snordyr, äcklig färdigsallad från konsum eller hemköp.
små lila burkar som man kan ha bra saker i, som oliver, såser eller örhängen.
väckt av vaktmästaren halv åtta i morse, yr, mjukisbakis och inte särskilt intresserad av att få lampan fixad. blev lite mer peppad när kaffet var klart och vaktismannen sa att han skulle komma tillbaka på måndag och försöka laga diskmaskinen.
visade lägenheten för några bankmänniskor. de fotograferade rör och pratade om röken från branden i hamnen.
sen betalade jag mina tusentals räkningar och firade med att beställa den här väskan: 42 dollars med frakt från turkiet.
nu när min händelserika morgon är över ska jag
1) inte läsa DN. 2) inte gå ut i solen. 3) ligga på soffan i nystädat hem och se på Hem till gården.
dessa fina ölkapsyler säljer JustineJustine för 12 dollars.
lulubugjewelry säljer pippfåglar, $32, men också trollsländor och andra insekter.
jag älskar alla olika textörhängen! dessa är från gleaming och går på åtta pengar.
REread, $6.
Marie Antoinette av designsbyLeahBest, $12.
så mycket spexigare än sådant som går att hitta i affärerna! (Knit2getherInLove $15.99)
jag kan frossa bland alla fina designer hur länge som helst! det bästa är att alla skickar överallt, allting är genuint hantverk och det är så sjukt billigt! kolla även T-shirts (finns massor av superfina), väskor och tygtryck!
finns det någon i hela vida världen som någonsin fått ett jobb genom att skicka in en så kallad "spontanansökan" eller "intresseanmälan" via arbetsgivarens hemsida? ni vet, sådana sidor där man fyller i formulär. man anger ålder, utbildningsnivå, vilka olika tjänster man kan tänka sig och i vilka städer man kan arbeta. det värsta är när man, som jag, inte har erfarenhet av just den typen av arbete som man söker. det är med apatiska fingertryckningar och regnmolnigt sinne som man kryssar i "nej" "nej""nej!" på frågor om kvalifikationer.
det känns fint på något sätt att jag fortsätter att skicka in dessa spontanansökningar, utan att för en sekund tro att det ska leda till ett jobb.
jag vet, man ska gå in där man vill jobba, veva CV och ansökan i ansiktet på chefen och le så brett att visdomständerna ser ut som framtänder, men det kan jag inte gärna göra när jag känner mig febrig och skakig.
och om man väljer att vara positiv så har jag sökt fem jobb idag.
hade jag haft en arbetsförmedlare hade han/hon varit stolt.
det där med arbetsförmedlingen är ju kul. de är som ett eget folkslag. till för att hjälpa? jag är inte så säker. och a-kassan sen! jag blir gråtfärdig när jag tänker på det: jag betalar in pengar till a-kassan, men med min nuvarande anställning kommer jag aldrig att få ut ett öre. eftersom jag är timanställd och jobbet har säsongsstängt på sommaren, kan jag aldrig redovisa tolv månaders arbete. visst är det ironiskt? och störtidiotiskt.
för några veckor sen mailade jag iväg en ansökan där jag poängterade mitt goda ordningssinne, bara för att komma på i efterhand att jag glömt bifoga CV. också smart.
jag är sjuk. när jag böjer huvudet fram eller tillbaka så är det som att en medecinboll rullar runt därinne och krossar alla nervändar. bakom mina ögon brinner helvetets eldar och i mina öron håller någon på att borra sig in med en såndär handborr som man vevar, som man fick använda i lågstadiet på den tiden då det inte fanns elektricitet. jag är sjuk och orkar inte se ett helt program på TV. inte ens Hem till gården, vilket innebär att jag är sjuk på allvar! det enda jag vill är att bli underhållen utan att behöva deltaga eller på annat sätt anstränga mig, bli matad med något gott som jag inte själv ska laga (eller inhandla för den delen - vårt kylskåp är ödsligt urplockat på näringsämnen), och att det mirakulöst ska dyka upp alvedon, treo, morfin eller vad som helst i badrumsskåpet.
för att få tiden att gå har jag ägnat senaste timmarna åt att läsa ikapp bland bloggarna. jag roas av någon anledning speciellt av bloggar skrivna av yngre flickor. kanske för att de är oförstörda, tror på sig själva och på världen och har liv som inte befläckats av cynism och tunnelseende. läs till exempel solrosland, som skrivs av en tjej som inte ens är femton år gammal, men ändå alldeles härligt välformulerad och glad på ett smittsamt sätt. eller den lite mer dekadenta egoina. vardagsproblemen i hennes liv är mycket mer underhållande än i mitt. när jag inte är sjuk och behöver pepp ägnar jag min internettid åt att följa diverse matbloggar. det är med beundransfylld ångest som jag läser om hur människor orkar följa strikta dieter (se här eller här) eller vara så passionerat intresserade av mat att det tycks ha blivit en livsstil (här eller här), som jag både önskar att jag själv kunde anamma, men som jag också irriteras av, då jag aldrig skulle ha råd att leva så extravagant. just idag önskar jag att jag hade en stor tallrik med nästan vad som helst, och valfri matbloggare får gärna komma hit med mat till mig! det är märkligt att jag alltid blir hungrig när jag är sjuk, när alla andra tappar aptiten. kroppen behöver kanske extra näring för att orka bekämpa viruset, eller vad det nu är? ska festa till det med turkisk yoghurt, pumpakärnor och solrosfrön. en underskattad delikatess.
resten av dagen ska jag tillbringa halvhorisontalt, med solen nästan i ögonen och med TV:n på lite för låg volym.
jag väntade inte länge med att använda bakpyntet! det är tydligen en tradition att ta med tårta till jobbet på sin födelsedag. det visste inte jag när jag fyllde år, och dessutom var jag mitt inne i första sockeravvänjningsfasen och skulle inte drömma om att sätta tänderna i ett bakverk. så när micke på jobbet fyllde år igår, passade jag på att kompensera och tog med mig citron- och chokladmuffins.
för att vara en icke-bakare så gjorde jag ett bra jobb! jag förundras som vanligt över att ett recept som ska ge 60 muffins bara räcker till 14. jag använder muffinsformar, inte knäckformar.
dessutom tycker jag att man ska slippa anstränga sig på sin födelsedag. bättre om andra tar med tårta.
om jag inte hade köpt weiss bier för alla mina slantar igår, hade det här varit en bra dag för en promenad i stan. jag hade till exempel velat köpa mig ett melodiägg. jag fattar inte att det inte uppfunnits tidigare! tänk på alla gånger som äggen blivit överkokta, bara för att man inte har tålamod att stå och vakta kastrullen. aldrig mer! själv är jag en killing me softly-tjej.
melodiägget hade varit bra att ha i helgen, då en sen påsk ska firas. vi som arbetade oss igenom hela storhelgen ska få vår revansch. stina och erik ska laga lammet, jag och martin ska fixa äggfärg, förrätt och en dunk jelzin. påskigt.
igår var jag, camilla och hennes barn + pappan på den orientaliska mässan på Amiralen (folkets park). där fanns allt för den som gillar magdansdräkter, handledsbjällror, guldpaljettssjalar och fula snidade träfigurer. vi fyndade bling bling, och det är roligt när man hamnar i situationer där försäljaren prutar åt en. skylten var tydlig. allt på stället 50:-/st. jag plockade på mig dessa fina örhängen, som väger som en mindre skolklass, och rosettarmbandet. lämnade nöjt fram en hundralapp. försäljaren stack sedermera en tjuga i handen på mig innan jag hann gå. roligt med mässor.
sedan gick vi i blåsten, och jag njöt i fulla drag av känslan av sol, även om den var förhöljd i disiga moln. fikade gjorde vi även det utomhus, och sim3s innergård låg nästan i lä.
Igår var jag hemma hos min storasyster för att gå igenom hennes kläder och saker. hon ska flytta nu igen och kan inte ta med hela bohaget till Kanada. Det är härligt och obehagligt att rota igenomnågon annans liv. på loppis eller i en second hand-butik är det okej att bli exalterad eller rata prylar och plagg, men när ägaren är närvarande känns gamigheten olustig. särskilt när de olika fynden direkt förknippas med den forna bäraren. jag är i alla fall nöjd med de pinaler jag roffade åt mig. två par skor, varar ett par trasiga, men som jag som är händig lagade på nolltid. en väska som jag för alltid kommer att se som sofies snarare än min, liksom hennes lila morgonrock som är alldeles mjuk, lång och fluffig. fina blusar, koftor och ett par jeans som är för små, men som jag måste förbarma mig över eftersom jag var med vid inköpstillfället (i Sheffield) följde också med hem till mig. några fantastiska svarta toppar hamnade först i min påse, men åkte tillbaka i bortskänkes-högen i andra sorteringen. för jag ska vara ärlig: jag har inte varit en storlek S eller 36 sedan jag var elva år gammal, och kommer inte att bli det igen. kryddor, sesamfrön och väldoftande värmeljus var däremot i precis min storlek! vilken tur. och en fickspegel med blommönster, flygstrumpor och ännu en svart kappa är ju sådant som knappt tar någon plats ch alltså är varmt välkommet. två saker undrar jag däremot över:
1) varför plockade jag på mig en chockrosa, för liten paljettklänning från HM i stället för den blommiga laura ashleyklänningen som passade? 2) när ska jag använda alla bakgrejorna när jag inte gillar att baka, aldrig har uppskattat muffins och dessutom äter GI de flesta dagar i månaden?
alla fina dekorationssaker, som hjärtströssel, fairy dust och kristyr, kan ju användas till annat än muffins, så om jag bara kan hitta ledig tid och inspiration, så kan det vankas finbak i alla fall. en pyntad chokladtårta kanske, som jag kan glufsa i mig någon dag när jag ger fan i dietisternas goda råd? och jag tycker ju om att bjuda på saker, så jag behöver inte äta alltihop själv.
det där med att hitta tid borde bli enklare framöver, nu när jobbpärsen är över. de vanliga rutinerna känns märkligt långsamma och slöa efter allt kaos, och jag undrar för mig själv om det var detta jag längtade tillbaka till. det är klart att jag efter att ha jobbat min vanliga arbetsvecka kände mig trött och sliten och var inte överpeppad på att gå rakt in i en åttiotimmarsvecka utan en enda ledig dag emellan. nej, jag var faktiskt inte peppad alls. inte ett dugg. jag var tvärtom gråtfärdig av långa dagar, förvirring och trötthet. men det blev bra till slut och det var kul och hemskt och över femtio grader i köket och det känns i efterhand som om jag (och vi alla) har övervunnit något svårt och komplicerat. och kanske är det bättre att slita hund och bemästra situationen, än att gå i halvfart på halvtid och vara halvnöjd?
nästa helg ska jag i alla fall få vara ledig och göra sådant som normala människor gjorde den här helgen: måla ägg, äta lammstek, dricka snaps och sitta på soliga uteserveringar. påsken kommer sent till mig i år, men den ska inte gå mig förbi. heja att ta tillvara på traditioner som handlar om god mat och trevligt sällskap!
idag ska jag nog gå till Triangeln och sätta sprätt på lite av mina presentkortspengar. inneskor är prio ett, men såg även en fin topp på JC som jag ska syna närmre i sömmarna. kan bli en berikande dag.
trött, så trött, efter allt jobb och av all sömn som jag tagit igen det senaste dygnet. jag visste inte att det var möjligt att sova så mycket, om man inte var döende eller på annat sätt allvarligt sjuk. jag var bara lite bakfull efter en hysterisk jobbkväll (bankett med tråkig mat, för mycket billigt vin, följt av en utekväll på centiliter och gram, där jag mest ville gå och lägga mig och inte orkade engagera mig i samtalen).
mellan jobbet och banketten lyckades vi (tre slitna, svettiga, trötta tjejer i jobbkläder) med konststycket att panikshoppa varsin outfit på mobilia, som tydligen är det enda som håller öppet en påskdagskväll. med skrikande däck sladdade vi in på parkeringen med T minus 43 minutes innan stängning. det slets i galgar, fingrarna fick skavsår av allt plaggbläddrande och ögonen började rinna av att stirra på allt som hängde på display samtidigt. i andra butiken slet jag åt mig en fantastisk paljettklänning som egentligen är lite för vulgär, men som jag krampaktigt höll kvar under resterande stresshopping (och jag funderade inte mindre än fem gånger på om jag skulle lämna tillbaka den), och lyckades efter mycket om och men hitta både strumpbyxor och leggings som jag eventuellt kunde ha till (inte på hm, för där har de tydligen bara s och m i sådant, till min ilska och frustration, men lindex fixade biffen), samtidigt som jag agerade smakråd åt de andra och försökte hålla koll på vart de var, vilket inte är lätt i en tid av döda mobilbatterier och osammanhängande direktiv. både på h&m och på lindex blev jag stoppad av andra förvirrade söndagskunder, som undrade om jag kunde hjälpa dem med att hitta diverse plagg i deras respektive storlekar. det kunde jag inte. min gröna staff-tröja måste verkligen ha kontrasterat till den rufsiga, halvt nerfallna hästsvansen och min trötta, glasartade blick.
väl avsläppt hemma, efter en alldeles för lång dusch, kunde jag konstatera att jag älskar min nya klänning, trots att den är alldeles för kort: till den var jag konservativ i svarta leggings, svart kavaj, svart handväska och mina underbara röda skor. jag köpte dem på wedins på förra sommarens rea, och de är mina storfavoriter. dels är de röda, har skönt rundad tå och en enormt bred klack som man inte ramlar i, men de har också den där sköna fyndauran omkring sig. minns inte exakt vad jag betalade, men tror att det var under 200. inget är skönare än sådant som är billigt!
utekvällen slutade med en suddig taxiresa hem, många glas vatten och en halväten macka. sedan fick jag äntligen min lediga dag, som jag som bekant spenderade i horisontalläge. jag försökte verkligen se vissa TV-program, men det var lönlöst när ögonen bara ville blunda.
idag hade jag också svårt att vakna, men så fick jag ett mess på facebook om en ny blogg: ami's berlin, som är annamarias fina hyllning till en stad som jag glömmer är så fantastisk som den är! gå genast in och läs och dröm er bort till en plats utan bestämda regler och normer, där vattnet är lite närmre och himlen lite klarare.
den fick i alla fall mig att piggna till avsevärt, och idag ska jag låtsas att jag är på ett bättre ställe än smutsiga malmö. åtminstone tills jag ska jobba. hej så länge!
bloggen har tagit semester bara för att jag absolut inte har gjort detsamma. värkande ben efter långa, långa pass (är på tionde dagen av fjorton, sen är jag ledig en dag innan vardagen är återställd, junior EM är över och mina vanliga jobbpass är tillbaka), trött huvud av konstant trevlighet (från min sida), ljud (från bowlarnas sida) och tusen saker att hålla reda på (i kaos). så idag fuskar jag.
Nämn något som gjorde dig glad igår: stina bjöd på after woek-öl i nya lägenheten och martin köpte en kyckling. Vad gjorde du kl 08 imorse: hackade grönsaker till sallader och bagels, samtidigt som jag bekämpade tröttheten med sunkigt kaffe. Vad gjorde du för 15 min sedan: drack ett glas vitt vin med Laga Lätt i köket. Det sista du sa högt: "kom hem tidigt och var försiktig!" till martin, innan han bega sig till Köpenhamn på en klubbkväll som jag ville följa med på. Det senaste någon sa till dig: "ska träffa ullis också!" sa martin. konstigt att ingen av oss säger hejdå. Vad har du druckit idag: ett gäng kaffeslurkar, c-vitaminbrus, två loka, tusen liter vatten och två glas vitt vin, för att inte tycka alltför synd om mig själv. Vad var det senaste du åt: kycklingsallad som jag fick med mig hem från jobbet. Vad var det senaste du köpte: igår skickade jag in stina i affären efter cigaretter, men sådant räknas kanske inte? Vad är det för färg på din ytterdörr: fulbrun. Vad är det för väder hos dig nu: vackert och skymningsmörkt, och jag önskar att jag var ledig under de här härliga vårdagarna, men jag får vackert vänta till den obetalda semestern i augusti. Godaste glassmaken: föredrar sorbet. Tror du på kärlek vid första ögonkastet: kanske, men inte av den långvariga sorten. Sover du tungt: just nu sover jag som en död, men det beror på min jobbsituation. Drömmer du mardrömmar: ibland, men oftare drömmer jag om sådant som hänt eller kommer att hända. Trivs du med ditt jobb: jag trivs med mitt jobb men vantrivs med min lön. Favoritklädsel: just nu älskar jag min stora och tvärrandiga tröja som är alldeles mjuk och skön och har värmande, långa ärmmuddar. Favoritlåt just nu: american boy, estelle. trots att det är min alarmsignal. Vad ser du om du tittar till höger: fjärrkontrollen som vilar tryggt på ryggstödet till soffan. Vad gör dig glad just nu: tanken på lönen som kommer i slutet av maj. Vad ska du göra härnäst: lägga mig under täcket, ställa klockan på 05.30 och se nåt riktigt tråkigt på TV. Höger eller vänsterhänt: höger. Humör just nu: bittert. Favoritgodis: choklad. Kläder just nu: randiga tröjan och jeans som har fått knän. Sommarplaner:? jobb, om jag har tur (får besked efter påsk, men intervjun var lovande), och i augusti ska jag och martin vakta huset i kyrksten i en vecka, vilket innebär bad i sjön och drinkar på altanen. Hur många kuddar sover du med: tre, fast inte ovanpå varandra såklart. Spelar du något instrument: nej, men jag lyssnar på nyckelknippans klirrande när jag går. Morgon eller nattmänniska: rutinmänniska. Vad är viktigast för dig: att vara nöjd med tillvaron och att få lov att vara som jag är. Är du kittlig: bara ibland, om jag är spänd och trött. Snarkar du: ja. Stjärntecken: vädur. Äckligaste insekten: spindlar. de ska alla dö. Längtar du mest efter just nu: söndag kväll, när min tvåveckorsperiod är över och i kan gå på banketten, dricka vin och sedan vara lediga en dag.
ja, jag vet. fusk och misär. men listan låg på cosmopolitans hemsida, och jag har haft lite ångest över min inaktivitet här. jag ska bättra mig. lovar. men först ska jag gå igenom dimman och komma ut helskinnad på andra sidan. jag har redan rivit av en tumme på ett rivjärn och mina fötter har berättat att de aldrig kommer att bli sig lika, men levande ska jag väl kunna vara i alla fall.
sådär. nu har jag och min mobilkamera gjort det vi gör bäst. tagit suddiga, halvtaskiga bilder alltså. men låt inte bildkvalitén försämra intrycket av mina fina, fina födelsedagspresenter. kolla bara:
de fina tulpanerna fick jag av min chef, och den fina kannan av min syster. kannan kan man även kolla in i Meloas blogg här, och jag var ju såklart tvungen att lämna en kommentar på det inlägget.
en köksvåg med den här über high tech knappsatsen fick jag av ma o pa. seriöst: man kan få reda på livsmedels fettprocent, kalorier, kolestorol, ja, vad du vill. tänk vad roligt jag ska ha!
mamma har planterat penseer till mig, och de matchar tulpanerna. och så fick jag den smarta snodden Osnodd (Designtorget), fina kort, och örhängen:
örhängena fick jag av syster sofie, och de är gjorda av knappar och känns som skönt återvinningshantverk. tjejen som gör dem skriver en blogg som ni kan läsa här.
av syster stina fick jag ett riktigt gött paket med ansiktsmask, ögonbrynspenna (i rätt färg!), en enorm flaska body lotion som inte kom med på bilden, och de roliga äggljusen. även presentasken förtjänar att vara med på ett hörn.
om ni skärper blicken ordentligt så kanske ni ser att denna bild föreställer cyklar, och om ni anstränger er lite extra så kan ni kanske urskilja min nya cykelsadel. det är den i mitten. när jag cyklar nu så är det som att sitta i en skön fåtölj. och jag blir inte genomblöt i rumpan heller, som av den förra, trasiga.
så visst är det roligt att få presenter, även om jag blir besvärad för stunden.
jag älskar att fylla år! varje år blir jag smått besatt av att fixa kalas, och jag snöar in på teman, knep och knåp och så maten såklart. i år har jag förkastat ett tjugotal briljanta idéer, i ett försök att vara realistisk gällande ekonomi, förberedelsetid och god ton. så nej, det blir ingen fiskdamm, det blir inga påtvingade lekar, det blir inte godispåsar, goodie bags med presenter eller en massa bubbel till alla. jag har dessutom fått stryka tio rätter från min festmeny. mest för att jag inte är peppad på att laga en massa mat som jag själv inte kan äta, men också för att jag inte skulle hinna förbereda allt (och hur vet man hur mycket mat man ska laga egentligen?). vad som blivit kvar på listan är en massa goda sallader, ugnsbakade grönsaker, ostar, sauterade champinjoner, en vegangryta, spansk tortilla, krämiga såser, salami, oliver och nötter. och ovanpå det en fruktsallad med vispgrädde, bara för att det är den perfekta efterrätten: skönt sund och härligt syndig.
ja, jag älskar att ha kalas, särskilt när jag fyller år, för då passar jag på att bjuda hem familj och vänner från helt olika bekantskapskretsar. jag har sett så vacker vänskap uppstå i min lägenhet, och dessutom blir mamman och pappan så glada när de får titta på de där vännerna som de inte träffat sen vi var små tonåringar.
när man har fest får man också lov att pynta och flytta runt, bränna speciella skivor, röja undan och tända tusen stearinljus. stearinljusen kommer att komma väl till pass det här året, för det är klart att alla lampor ska släckas på earth hour. vi klarar oss nog utan musik och robinson (till somligas fasa).
ja, jag älskar att ha kalas. åtminstone fram tills det att det kommer hit folk. då börjar det bli jobbigt, dels att få folk att slappna av, men kanske också att slappna av själv. och så är det hela grejen med att fylla år. det är ju egentligen ganska ansträngande att stå i centrum, så det gör mig inget när folk dyker upp och har glömt anledningen till kalaset. grattisbiten ska helst överstökas så fort som möjligt, och herregud vad jag besväras av presenter! jag älskar såklart att få fina saker, men ni vet det där ögonblicket när man liksom står med ett fint inslaget paket i händerna och givaren tittar sådär förväntansfullt på en och väntar på den glada reaktionen? då blir jag till en docka med plastleende. tack, tack, tack och åh, vad fint! det är ju inte förrän senare eller dagen efter som jag kan uppskatta den fina gesten. synd. jag ska öva på det, jag lovar. jag ska bli en skönt chillad värdinna som tar mig tid att njuta av att vara mittpunkten. jag ska börja öva på lördag.
på min riktiga födelsedag fick jag en massa fantastiska presenter från mamman, pappan och systrarna. bilder kommer i morgon. nu ska jag plugga goda recept och mysa av planeringen.
ibland, när jag känner mig som mest avtrubbad, bedövad, likgiltig och tillrättalagd, finner jag en oerhörd tröst i min förmåga att bli vansinnigt sjuhelvetes förbannad över hur orättvist livet kan vara.
min chef mår bra när hon har fått skälla och gorma på inkompetenta leverantörer. hon blir alldeles avslappnad och leende. jag mår bra när jag har fått koka tyst, nästan gråta en liten stund. bara för att världen är hemsk och jag är i mitten. ilska är bra, terapeutiskt. man vaknar av den. katharsis.
just idag är alla arga på fattigbloggen, men inte jag. hon försöker ju i alla fall öka förståelsen för hur det är att leva utan pengar. att hon sedan har noll koll är något jag väljer att se mellan fingrarna på.
jag är hellre arg på blondinbellas läsare som låter henne komma undan med sin uppenbara marknadsföring i bloggform. dikt och förbannad lögn, alltihop. vad jag inte heller förstår är blondinbelladebatten om goda respektive dåliga förebilder. vem i hela fridens namn har blondinbella som förebild? här är blondinbella och hennes kompisar på en filmpremiär. visst ser de ut som barbiedockor i sina stela poser och matchande outfits? jag är glad att jag inte har någon av dem som förebild, för då hade jag säkert behövt köpa en ful, stor väska och det vill inte jag. jag vill inte heller vara rädd för söder (sthlm), vara med i muf, eller få 102 kommentarer på ett inlägg om hårlasson. jisses. hon är ju varken en bra eller dålig förebild. hon är ju bara en ung tjej som skriver en blogg om sin värld.
men, som sagt, när jag tampats med orättvisor större än i bloggvärlden, och nästan gråtit, nästan skakat, nästan gormat, så känner jag mig ganska mild till sinnet. så nu ska jag sluta vara bitter och ilsk, och ägna mig åt viktiga saker som en kopp kaffe, nyhetsmorgon och bloggen om fredrik jansson, detta till tonerna av erasure.
åh, vad fint det är med udda axlar, sneda sömmar och vackra tyger! när catwalkfotografierna bombarderar alla tidningar såhär i början av säsongen, kan jag inte låta bli att sukta efter yves saint laurents klänningar och kappor, eller varför inte marnis kragar och jackor, D&G'sprinsessklänningar och alla färger i kombination med bärbarheten i dries van notens höstkollektion:
hade jag varit miljonär hade jag använt tiden och pengarna väl, jag lovar, iklädd endast de absolut roligaste, finaste, sötaste och mest originella av designerkreationerna.
nu råkar jag vara världens antimiljonär, så jag ska i stället låna mammas symaskin och göra mina egna lisa van notens och lisa saint laurents. hur svårt kan det vara?
och om man inte riktigt orkar sy och snickra, så får man bege sig ut på vintagespaning. kolla in bloggen drömma, och bli inspirerad av livet bakom disken, eller gå bort till den där fina vintagebutiken på engelbrektsgatan, ni vet, den som har barnkläder från 40-talet som är så söta att man vill kräkas.
idag ska jag vila bort min huvudvärk, dricka C-vitaminbrus, jobba och tänka att det snart är helg igen.
moralpredikningar är så himla tråkiga, men jag måste uppmana er till att sluta behandla servicepersonal som maskiner! tanten i kassan på ICA är inte en jäkla automat som man stoppar in pengar i för att få ut varor. tjejen i baren är inte en vending machine. chauffören på bussen är ingen GPS-robot. för sjutton gubbar, öppna käften, era dryga idioter! för att underlätta för er socialt handikappade som inte kan normala regler i vett och etikett, har jag satt samman en lista: 1. säg "hej" och "tack". det skadar er inte. till och med dövstumma signalerar ett hallå när de ska betala i en kassa.
2. i en bar: vissla inte för att få personalens uppmärksamhet. hundar jobbar sällan i barer. fullkomligt oförskämt.
3. i en lång kö: bestäm vad du vill ha innan du kommer fram. det är fruktansvärt frustrerande att jobba under stress och behöva vänta på någon som stått och babblat med sina polare i tio minuter i stället för att fundera ut vad de vill ha. det är även störigt för de som står bakom i kön.
4. släng aldrig pengar. inte på någon. lämna över dem i personalens hand, och här kanske ögonkontakt är överkurs, men trevligt. pengar som slängs på en bar eller disk bör automatiskt räknas som dricks.
5. lämna dricks! på bussen är det kanske olämpligt, men i alla matserveringssammanhang, även där det är självbetjäning (vi har samma grundlön och minst lika avancerade jobb), när du betalar taxi, köper take away-kaffe eller hos frisören, ja, du fattar va?
6. fråga inte personalen vad de tycker att ni ska beställa, utan att åtminstone hinta vilket område i sortimentet du är intresserad av. dricker du bara drinkar, säg att du vill ha en drink av något slag, så slipper vi gå igenom öl- och vinsortimentet innan din veliga hjärna reagerar.
7. om något är bra, säg det! om något är dåligt, tala om det med. kommunikation uppskattas! beröm är underskattat.
8. om maten är dålig, säg ifrån med en gång. en uppäten maträtt kan inte bedömas av personalen, och dessutom har många ställen som policy att man inte lämnar ersättning om gästen ätit allt. är maten för kall, har dålig smak eller inte motsvarar förväntningarna, så är det ju bara att säga till med en gång. nöjda kunder är ju vad ställen lever av.
9. riktar sig främst till creepy killar: om du står och hänger i en bar, ägna dig åt din öl eller spana ut i lokalen. stå inte och stirra oavbrutet på servitrisen/bartendern. dels är det sjukt obehagligt, men det resulterar också i att personen bakom baren kommer att fråga dig vad du vill ha, och när du säger att du är nöjd har du just satt en stor "PATETISK"-skylt i din egen panna. påkalla uppmärksamhet med ögonkontakt om du faktiskt vill köpa något eller fråga något, inte för att du är så tråkig att du inte kan knyta kontakt med någon annan i lokalen.
10. låt inte din dåliga dag gå ut över de du möter. det borde vara en självklarhet, även för de mest korkade, att det inte är killen på pressbyråns fel att din chef tvingat dig att jobba över eller att cykelkedjan hoppat av.
sådärja. memorera. lär dig vikten av ett värdigt bemötande. annars tar jag dig när du sover!
och apropå jobb: jag hoppas att ingen missade dokumentären om cannabis på TV3 i onsdags - Trebarnsmamma och hög på cannabis. vi skrattade så att vi grät, och det gjorde försökskvinnan i reportaget också. tänk att ha som jobb att åka till amsterdam och röka ner sig, bli injicerad med THC, köra rattfull och dessutom låta alla bevittna katastroferna. vilken mardröm, men herregud vad underhållande! hoppas att de visar en repris, annars kan man hämta den på pirate bay! dokumentären kommer såklart från BBC och heter Cannabis: The Evil Weed?
tänk vad vi uthärdar för att vara nöjda. nöjda med oss själva inför oss själva och inför andra. självförtroende är ett svårt begrepp.
från tonåring till vuxen.
jag vägrar gå med på allt skitsnack om att tjejer gör sig till för killars skull. tjejer gör sig till för sin skull, och ibland, i pressade lägen, för andra tjejers skull. för killar bryr sig inte om vad som är hett, snyggt, matchande eller trendigt. de har ingen aning, de famlar i mörker och tycker att alla flickor är söta och fantastiska varelser, ända tills deras väninna informerar dem om vad som är rätt eller fel. informationsskiftet brukar ske i yngre tonåren, eftersom det är då tjejer börjar hata varandra. åsikter börjar spela roll, utseende börjar väga tyngst, och saknas attityd och tjock hud blir man lätt mat åt gamarna. varför hatar tjejer varandra så? för att uppmärksamhet avundas, höga röster vänder blickar, snygga kroppar väcker drömmar, och de förvirrade tjejer som inte vet exakt vilka de är eller vilka de vill bli, måste rikta sin frustration åt rätt håll - neråt, på fienden.
jag tror på systerskap och styrka. jag tror att de flesta växer ifrån den där livsfarliga osäkerheten som får tjejer att hugga varandra i ryggen. men jag tror att det sitter kvar en kärna längst in, längst bak i maggropen, som fortfarande när tjejerna blivit vuxna och självsäkra, kan få dem att slänga oroliga blickar omkring sig i rummet, och undra: "ser jag okej ut idag, eller kommer jag att bli klöst av någon felriktad kommentar?" det är samma kärna som får en djup urringning att sticka i de konservativas ögon, och får dem att undra: "har hon ingen värdighet?", när frågan i själva verket borde studsa tillbaka på den som uttrycker den. för om man vågar tro på att vi är lika, och att vi har en hemlig samhörighet, så behövs inte de onda tankarna längre.
man kan nog träna bort många dåliga beteenden. man kan testa lite egen KBT, slå sig själv på fingrarna om man njuter av att läsa om kändisars dåliga klädval, eller när man fnttrar åt en snygg tjejs oförmåga att uttala ord på fler än fyra stavelser. övning ger färdighet, men det är en lång process, och det känns ibland som om jag har en livstid kvar.
jag saknar självdisciplin. jag säger aldrig nej. jag ler oavbrutet när jag är utanför dörren. jag är ofta irriterad på mig själv. jag tycker att jag alltid måste vara duktig. och duktig är man när man lyckas balansera sitt liv, med jobb, vila, fest, kost och motion. jag är trött på att inte ha någon plan. jag är trött på att ha en carpe diem-attityd och gå två steg fram och ett tillbaka. jag kanske har tystat de inre rösterna som får mig att jämföra mig själv och min kropp med andras, men jag har inte lyckats tysta rösten som ber mig att ta mig själv i kragen.
räcker det som anledningar till att börja jogga, dansa salsa, meditera, gå en kurs i franska eller äta GI-käk? jag tycker det, och jag valde det sista alternativet. det är inte bara maten som spelar roll, utan förmågan att säga nej. nej, jag äter inte mjöl just nu, eller potatis och pasta och sådant som jag levt av i tjugo år. nej, jag är inte en sådan som inte klarar av att sätta gränser. nej, jag bråkar inte med mitt utseende, jag bråkar bara med min lata själ, och nu ska det bli en bättring. nu ska det få smyga in lite jävlar anamma i mitt liv, med lite regler (som jag undvikit sen jag slutade skolan).
efter några riktigt hemska dagar med abstinensbesvär (yrsel, huvudvärk, illamående), stöter jag på motgångar i form utav fantasilöshet och problem med att avgöra vilka fakta/åsikter inom GI-världen jag ska tillämpa, men även intressanta glädjeämnen. nej, jag har inte vägt eller mätt eller nåt sånt, så den fysiska aspekten av det nya livet får dröja. däremot har jag börjat njuta av konstiga livsmedel. jag, som egentligen bara vill äta mackor, potatis i alla former och choklad, åt en fantastisk skål yoghurt med linfrön och kanel till frukost. jag som inte har tyckt om vare sig linfrön eller kanel, börjar plötsligt känna smaker. jag vet inte om det är normalt när man lägger av med kolhydrater, men till och med kaffet smakar bättre. och jag mal på som alla andra nyfrälsta: det är ingen svältdiet, maten är god, man kan variera måltiderna (måste bara lära mig hur) och jag mår bättre när jag inte mår sämre.
för att återgå till att tjejer gör sig till för andra tjejer, så tror jag att jag mår bättre med en plan, även om det för tillfället bara är en plan om att må bättre. en plan ger styrka och fokus, och gör att man inte funderar så mycket på hur andra uppfattar en. och jag struntar fullkomligt i om män i min omgivning tycker att jag är misslyckad och ful; det är kvinnor som spelar roll. i den värld jag lever är alla kvinnor starka, snygga och målmedvetna, och jag tror att det är därför jag måste bli bättre, om jag kan. må bättre i alla fall, så att jag till slut kan sluta jämföra, och inse att alla ibland sneglar på varandra, och att det inte behöver vara så fult att vara full av beundran.
förutom att räkna proteiner har jag blivit förälskad i en väska: så mjuk och brun från Cole Haan, i dark chocolate leather (bara det!), som hittad på bluefly.com för bara 237 dollars. den ska jag äga när jag bytt personlighet från en slösa till en spara, eller när jag skaffat ett riktigt välbetalt jobb.
ont i huvudet, och jag kan inte skylla på förkylning, översynthet eller en smygande influensa, utan bara på ett försök att äta mat med lågt GI. jag, som jämt har levt av pasta och potatis, tycker att det börjar bli dags att bli vuxen. jag måste börja "ta hand om mig själv". inte konstigt att jag har huvudvärk med så höga pretentioner.
med händerna upptagna av diskberget, återupptog jag funderingarna kring allt som kunde/borde/ska göras här hemma. förvaring är ju alltid det största problemet, och kan det lösas snyggt och snart ska jag sluta tjata. jag förstår varför vi har så många saker: jag är ju beroende av sådant som är smått, rosa, fyndigt och smart. men jag förstår inte varför vi är så dåliga på att köpa vettiga möbler att stoppa undan allt i.
i den eviga jakten på lösningar, ramlade jag in på broarne.se, där jag hittade de här fina plåtburkarna: de hade man kunnat fylla med stearinljus, batterier och annat krafs. det är över huvud taget en sån där inspirerande nätbutik, där man kommer på tusen saker att göra själv, bara genom att knappa runt bland kategorierna. jag fastnade för en massa fina band och spetsar, som vi hade kunnat sy insynsskydd av, och de fina prickiga vaxdukarna som inte alls är dyra, eller varför inte göra ett montage av alla virkade grytlappar, som kan hänga på nåt bra ställe. de säljer loppisprylar i butiken också, och det ligger mig såklart extra varmt om hjärtat. broarne - lantlig inredning with a twist. den här lådan hade vi behövt till kryddorna i skafferiet, så att man slapp välta allt på jakt efter det längst in. jag tror att ernst hade uppskattat den också. för visst har den patina? och hade det inte varit fint att hänga upp små bilder eller vykort i de här? en femtilapp för tolv små rackare. inte illa alls. andra RICE-prylar finns också (som alla deras fina assietter och koppar med fat till exempel). gå in och kolla!
tills jag får pengar och kan investera i smarta saker ska jag fortsätta med disken och planera laxmiddag.
