jag behöver inte tvätta så ofta = viktig miljöaspekt!

caroline af ugglas berättar i senaste elle att hon handlar kläder på samma sätt som hon handlar mat. kortsiktigt och impulsivt. jag gillar det. det känns bra att även intelligenta människor gör så.


egentligen skäms jag över hur mycket smågrejer (billiga basplagg, svarta koftor, leggings och trosor) jag konsumerar, men jag försöker tänka att jag även är ganska bra på att inte slänga något. jag sparar på hög eller säljer vidare. och det ger ju kläderna en lång livslängd, även om deras små liv spenderas i garderoben.



det är ju inte som att handla mat som man glömmer längst in i kylen och sen får slänga när man hittar det en månad senare. för så skulle vi ju aldrig göra. visst.

vardagsmotion: så gör jag

jag fattar inte att jag är i så dålig form, när varje arbetsdag är som ett långt träningspass.


varje gång jag plockar fram något från nedre hyllplanen i kylen eller frysen gör jag ju faktiskt utfall.



varje gång jag bär en diskback tränar jag såklart triceps och bröstmuskler och det ena med det andra. diskbacken kan givetvis bytas ut mot en bricka, sopsäck eller varför inte en läskback.



när jag sms:ar på jobbet brukar jag stå i sittande stolen, eftersom jag då ser ut som att jag inte riktigt satt mig på en stol (= slött), fast ändå inte står rakt upp och ner (= signalerar en manisk plikttrogenhet som jag inte vill förknippas med). tränar således mag/core-muskler.



eftersom det ofta är stressigt och en hel del som ska hinnas med, så jobbar jag på att röra mig så snabbt som möjligt från punkt A till B. jogging, powerwalking eller i zig-zag i värsta terränglöparstilen. kondition!?



varor ska flyttas från golvet till översta hyllorna. hej: armarna uppåt sträck! som en arbetsrelaterad solhälsning i miniformat.



den muskel som används mest och vars kondition arbetats upp avsevärt, är såklart skrattmuskeln/smilbanden. mungiporna är i så bra form att jag helt utan ansträngning kan gå runt och le mot främlingar på stan och ibland till och med skratta på min fritid.



önskar bara att alla de andra övningarna kunde ge samma storartade resultat.

men fötterna säger att jag är dum i huvet.

fördelen med att jobba från åtta på morgonen till nio på kvällen är att helgen, med ett födelsedagskalas och en inflyttningsfest, kommer närmre med stormsteg. i och med att man inte hinner uppleva någonting spännande över huvud taget, så känns det som om tiden går fruktansvärt snabbt.

de som säger att tiden går fort när man har roligt ljuger.

hang the dj

igår var jag på Designtorget och fingrade på de här hängande männen.

kroken heter Offside.

hade varit fin som snus i hallen.
när vi, inom en snar men ej bekräftad framtid, får en stor och fin lägenhet, så ska jag köpa den för att fira.
695 kr. som hittat.

om man inte vill vänta på bussen

sydsvenskan skriver om Linda, som liftar fram och tillbaka från jobbet. jag gillar sådana artiklar.

jag pendlar mellan att tycka att hon är modig och idiotisk.
hon pendlar gratis.
hon har sparat över tjugosex tusen svindlande kronor.

blogawards 2010?

måste man vara snygg och smal för att vara duktig på att blogga? är det en förutsättning för att få läsare?

eller, förlåt. duktiga på att blogga är kanske en överdrift. jag försökte gilla kissie och kenza och miffi och baffi och allt vad de nu heter, men det gick inte.

men läsare har de ju. så frågan kvarstår: måste man vara snygg och smal?

förmodligen. är det någon som är duktig på photoshop? jag skulle nämligen så gärna vilja gå på blogawards nån gång, och få gratisprylar.

så det så.

en kund kommer till kassan med en kaffemugg och en chokladboll.

jag: Det blir 22 kronor, tack.
han: Kostar den här lilla kakan verkligen 12 kronor?
jag: Nä, den kostar tio och kaffet tolv.
han: Men det står ju att kaffet kostar tio och kakorna tolv?!
jag: Jamen, då säger vi det! ...det blir 22 kronor, tack.

två saker jag undrar över:

1. en av mina gäster luktar vind. eller gammalt förråd.
hur funkar det?
bor han i en garderob? dags att komma ut?


2. när jag såg nick and norah's infinite playlist, så tyckte jag att kat dennings (norah) var lite störig. jag undrar om det är för att jag är hemligt förälskad i michael cera.

if you like it you like it big time

ibland finns det låtar, texter, melodier, sånger, som får en att svettas, le, sjunga, skratta, rycka i alla muskler och hata, hata, hata alla som är dumma i huvet. det vet william shatner också.

jag stressar i förtid för att jag inte har något annat att göra.

det finns verkligen knappt något som är värre, än att sitta och slösurfa på jobbet för att det är stendött och allt man ska göra är gjort, när man vet att man har tusen saker att göra hemma.

jäkligt orättvis fördelning av dygnet.

I'm a loser, baby

jag hatar att bli lurad och veta om det, men ändå gå med på det.

nu måste jag ju beställa en gång till. fastän jag redan är sur för att den första leveransen hittills dröjt i över tre veckor.


det är som när man får rabatterbjudanden på konstiga matvaror. och handlar. fastän man inte tänkt handla något alls. och så inbillar man sig att man sparat pengar.

eller när det bjuds på fri frakt om man beställer över en viss summa, och det slutar med att man tvingar sig själv att handla för betydligt mer än vad fraktkostnaden skulle ha blivit, för hey, alla gillar ju gratissaker!

eller som jag, som tvångsmässigt stjäl småflaskorna med schampo och badskum på hotell. som att jag någonsin skulle använda dem igen.




jag är så jäkla lurad.


men att jag skulle missa den där gåvan kan ni fetglömma!

som originalen, fast ännu bättre!

vardagar är det som är bra på mitten av veckan.

vardagar och söndagskvällar. det gillar jag. det där som ryms mellan tröttsläpiga bakismorgnar, eller jobbmaniska lördagspass. för då kan till exempel martin klä ut sig till en ensam martin söker.

och så lagar han efterrätter av tofu line-glass med maryland cookies och choklad.

eller så äter vi hjärtchips och ser hells kitchen. (inte konstigt att jag börjar se gravid ut.)

eller så kommer jag bara hem från jobbet och får presenter. som den här nya magneten till badrumsskåpet.

eller en fin pin som han tagit hem från jobbet.

och det är ju sånt som räknas. nä, inte sockerchocker och presenter, men att man värdesätter vardagen. idag värdesatte jag till exempel mitt jobb. jag hann läsa 200 sidor i min bok utan att skämmas det minsta över att jag inte sysselsatte mig med städning eller inventering. livskvalitet, kallas det visst. det där som händer mellan lördagskvällarna.

second hand art

att köpa tavlor kan vara riktigt roligt. särskilt om man hittar något fint på loppis eller i en dammig källare. att bläddra bland stora ramar längst in i ett mörkt hörn, bakom luggslitna soffor och slitna furubord, är en sådan sysselsättning som fler borde värna om.

men jag orkar sällan ta mig ut och dit, så jag knappar hem väggkonst från tradera i stället. idag fick mina sovrumstavlor ramar och hamnade äntligen på väggen.


Late Stuart Costume - 1706


Regency Costume - 1815



och ovanför TV:n hänger sedan förra veckan dessa tre bistra herrar. så att fulkulturen där under, som vi så gärna vilar ögonen på skäms lite extra.

det är såklart mozart, chopin och beethoven. där kan de gott hänga och samspråka. chopin är gladast av de tre. kanske för att jag alltid gillat honom mest.

nio miljoner cyklar

om det inte vore för de där satans panflöjtshelvetena, eller vad det nu är, så är det möjligt att det här hade varit världens bästa låt just nu.

vissa borde väl bara lära sig att hålla truten stängd helt enkelt.

ibland tänker man att man inte ska tänka på något, men det slutar ju med att det är det enda man tänker på.

som idag. vi träffade mitt ex och hans pappa på IKEA. och pappan frågade om jag var gravid.

på riktigt.

pinsamt för oss alla.


sen, när jag tröståt en kanelbulle i cafeterian, frågade jag martin om jag verkligen ser gravid ut, för själv tycker jag bara att jag är lite charmigt plöfsig, sådär så att det syns att jag gillar det goda i livet. han sa att jag inte alls ser gravid ut. sen var det bra med det.

men det enda jag kan tänka på, fast jag sysselsatt mig med att panta burkar, rama in bilder, plantera om blommor och laga rotfruktsgratäng, är att jag ser gravid ut.

sunday morning, praise the dawning

söndag efter jagvetintehurmånga timmars sömn, långfrukost med frukostapelsin (= grapefrukt, om martin får bestämma), småbläddrande i söndagsdelen av tidningen, te som blir kallt och stora planer i en liten värld.

för att utnyttja tid, vara äventyrliga och ha en anledning att gå ut i allt det kalla grå, så ska vi sätta oss på bussen till IKEA. köpa en bäddmadrass. för att lindra tantsymptom och låta oss uppslukas av knivar som heter fattbar och hyllor som heter rexbo.

whatever makes her happy on a saturday night

igår gjorde vi 5 kg sushi. 5 kg sushi på fem personer. och lite vegetarisk sushi vid sidan om, men den fick inte vägas, och dessutom var det till vegetarianen; den sjätte.

sliskiga drinkar, roliga katter och världens längsta parti fia (med knuff, som gjorde mig svartögd och hämndlysten).

helt utan koll

på bloglovin' vill de ha hjälp till förbättring, och ber att man fyller i ett formulär.

på frågan om hur många bloggar jag följer svarade jag 25. på ett ungefär, tänkte jag. sen beslöt jag mig för att räkna. mina ungefär är inte rimliga.

när jag beställde bananer på jobbet igår, drog jag till med en annan höftning. jag rabblade listan och tyckte att "en låda" bananer ju lät bra. men vår grönsaksleverantör är hyvens och påminde mig om att en låda bananer innehåller ca 22 kg, och vi brukar ju faktiskt bara beställa runt 5.

lyx eller last.

jag kan inte bestämma mig för om jag ska skämmas eller inte, men en av mina laster och lyx-sysselsättningar är att tända en cigarett, sätta mig i mormors gamla fåtölj vid köksfönstret och läsa cosmopolitan eller elle eller amelia eller vad som nu finns till hands. helst med ett glas rom eller vin eller, va fan, till och med vatten om det är fel tid på dygnet.

jag älskar den där cigaretten. jag önskar alltid att den aldrig ska ta slut. jag älskar de där dumma reportagen. jag älskar att titta på nästa säsongs kappor, skor, handväskor och läppstift. men mast av allt kanske jag älskar mormors skräpiga fåtölj, och det faktum att jag skiter fullständigt i om köket luktar lite rök. att bara hålla käften en stund. så jäkla underskattat.

av alla slumpvis valda namn

en av fiskarna i mitt happy aquarium heter sushi. unhappy aquarium?

mässfötter, mässhuvud, kålpudding.

att åka på mässa är att möta döden och livet på samma gång.

att trängas med medelålders fruntimmer, försöka vara trevlig mot försäljare som är sådär försäljaraktiga (lite äckligt trevliga och snokande, som gillar att läsa namnskylten med kundnumret extra noggrant eftersom den sitter på bröstet), inte låta fötternas värk påverka humöret, gå igenom samma förvirrade beställningsprocedur hos alla företag och hela tiden försöka få tag på de bästa gratisgrejerna. det är en konstform. jag ska inte påstå att jag lärt mig hur man hanterar det bäst, men nästa gång ska jag ha med mig platta skor till mässdravlet och skyhöga klackar till festkvällen.

min chef hade köpt bacardi breezers till tågresan, och envisades med vin till lunchen. hon är bra på sådant (och själv lämnar hon alltid kvar hälften i flaskan eller glaset, vilket resulterar i ett orättvist men trevligt underläge för mig). efter att armbågats, tjatat, spelat på chokladhjulet och gafflat med den stackars mässpersonalen, drack vi vin i Leifs lounge innan vi svepte in oss i hotellbadrockar och äntrade spa-avdelningen.

det är något visst med att bo på hotell med sådana lyxfaciliteter. jag själv är en envis hostel/vandrarhemsbesökare, och blir lika imponerad varje gång. pool, jacuzzis, isvak, ångbastu, en tyst meditationsavdelning och utomhuspool med havsutsikt. det hade varit himmelriket om inte de andra spa-besökarna var, liksom vi, mässbesökare, fast de var otäcka, salongsberusade, grabbiga grabbar som pratade grabbspråk och tittade grabbigt på oss när vi struttade runt i ograbbiga badkläder.

halv åtta var det vip-kväll. trerätters med underhållning i form utav sång, mer sång, allsång, tokroligheter, mer sång och efter några glas vin spontan sing along. sådant som till en början är vansinnigt jobbigt, men eftersom det är så roligt att se andra göra bort sig så tvingas man dras med och själv göra bort sig lika mycket. som att gunga fram och tillbaka i en lång armkrok. eller dansa runt i matsalen i ett långt tåg.




efter denna orgie i mat var det disco i loungen, och jädrar vad gunde dansade! eftersom jag respekterar andras integritet ibland, så lät jag bli att fotografera honom med alla brudarna.

vi drack i alla fall vodka lime, och urartade bara pyttelite.




dagen efter gick vi, efter den fantastiska hotellfrukosten, på en promenad runt byggnaden och ut stranden. gunde joggade. hurtigt, med tanke på att han fortfarande var i sitt esse kvällen innan, när vi vinglade upp på rummet.





det är tur att hav och hotell får en på så bra humör. annars hade jag kanske blivit ledsen när chiefen ringde och väckte mig vid sjusnåret i morse. men jag hoppade gärna in och jobbade. det gav mig kvällen ledigt, så jag och martin har ägnat oss åt husmanskost. kålpudding, lingonsylt och kokt potatis. om jag fortsätter äta såhär så kommer jag inte kunna gå om en vecka.

vaniljbrulén var veckans bästa.

vansinne.

jag har varit på mässa. jag kan berätta massor om hotellinredning, trerättersmiddag med trerättersförrätt, havsutsikten, hysteriska försäljare, ännu mer hysteriska mässbesökare, vinsippande, utomhusbad i uppvärmd spa-pool och intensiv dans med gunde svan (ja, den gunde svan), men just nu vill jag bara ligga på soffan och läsa stieg larsson med twistpåsen som jag fick av vår serverasäljare.

bad hair day

min halloweenperuk har anlänt!



jag är tacksam över två saker:
1. att jag inte har så långt hår.
2. att jag inte har den hårfärgen.

fulare kombination till just mig får man leta efter med ljus och lykta.


funderar i alla fall på att gå ut på stan och svänga käckt med mina lockar.

den som spar är smart. vi andra får helt enkelt omprioritera.

vi har en fin sparbössa. precis som den säger, så är alla pengarna tänkta att gå till en semester. inte nödvändigtvis paris.



efter nästan två års sparande är vi uppe i den astronomiska summan 23 och 75. danska. i småmynt.

det blir till att promenera på semester, för de pengarna räcker inte ens till ett par bussbiljetter. att undersidan är uppbruten med en konservöppnare behöver jag väl inte berätta?

går, och går, och går, och går, och går och lägger sig.

åh, herregud vad jag behöver en kopp kaffe.

igår gjorde jag mig själv imponerad. jag var en sån som jag avundas, en sån Duracellkanin som inte tar slut utan som orkar, en sån som inte säger nää, och sedan slänger sig i soffan.

efter jobbet tänkte jag: hey! det är över! sen drog jag på mig vinterjackan som åkt fram dagen till ära, och satte mig på cykeln med siktet inställt på Kvarngården. att cykla igår var ungefär lika smart som det hade varit att flytta in i en blåval. man visste liksom knappt vad som var upp eller ner. när vinden kom rakt framifrån kunde jag varken trampa eller andas. folk saktade ner i sina bilar för att alla barnen i baksätet skulle få sig en ordentlig titt. "se där, barn! där ser ni en tjej som helt saknar överlevnadsinstinkter!" och kvistarna for kring öronen, och slet i styret och jag skulle verkligen behöva pumpa upp däcken nu igen. när jag kom fram till mamma och pappas hus (som för övrigt är beläget på malmös högsta punkt) såg jag ut som en blåröd kantstött frukt eller grönsak, eller nåt annat från grönsaksavdeliningen.

men sen fick jag mat och vin och efterrätt, och jag satt länge i soffan och funderade på om jag skulle ta bussen tillbaka in till stan, men jag är ingen liten lort, utan en Duracellkanin, så jag sa "det är lugnt!" och kastade mig med dödsförakt upp på sadeln igen. och det har aldrig gått snabbare att ta sig till Möllan. medvind, utan tramptag, och med en flaxande anorak som segel.



ta en öl? jamenvisst! kvällen var ju ung, och jag hade ju bara varit vaken sen sex, och carpe fucking diem! isiga hoegaardens på tröls, långsammaste servicen i mannaminne (jag hade varit sjukt mycket bättre), och sen fick jag stupa i säng.


idag har jag ont i ryggen. jag blir nog ingen bra kanin. det där aktiva livet överlåter jag åt någon annan. idag ska jag i stället promenera bort till nyhavn, ta en fika med lillasystern, sen gååå hem och packa en liten väska, för i morgon tar min chef med mig till Halmstad, på mässa. vi ser det som R'n'R, det som alla andra verkar tycka är jobb. hotellfrukost, here I come!


hotell tylösand

men först ska jag dricka kaffe!

no alarms and no surprises

det känns som om det har varit en rolig helg. för de som inte jobbar. det ligger en air av djupgående lycka över staden. så många efterlängtade konserter med billiga inträden, så många proffsigt hopsnickrade klubbkoncept. en helg efter löning, när alla fortfarande har leendena kvar och inte knuffas och bråkar, för alla mår bra och har roligt. rolig helg. det är alltid de man missar.

you win some, you lose some

dagens i-landsproblem:

jag hade så hård medvind hem att jag var tvungen att bromsa.


dagens silver lining:

inte alla dagar är så jävliga som denna.

årstiderna

det är mörkt ute fortfarande, och regnigt, och det där med att cykla till jobbet känns skrattretande när håret är blött och morgonrocken alldeles för varm.


för är det inte så, att tiden mellan vår och sommar varar i en evighet. den tassar på tå, bjuder på förvånade varma vindar, yra solstrålar och doftande knoppar.

tiden mellan sommar och höst existerar inte. det går på en nanosekund. någon drar ner en betongridå. brak. idel väta, piskande vindar, atomvinterhimmel och så står man där i sin kavaj med för korta ärmar, med glipor mellan skoskaftet och leggingsen, och varje exponerad hudyta skriker av den plötsliga kölden.



men jag ska inte gnälla. tiden går. så är det. ett expresståg mot döden.

fredagsfaser

Fas 1:

det brukar börja ett par dagar innan, med förväntningarna. bara tanken på att vara ledig och inte göra någonting är som ljuv musik. tänk. läsa tidningen i lugn och ro, zappa på TV:n och datorn utan att någonting stör, klä sig illa och bekvämt, äta lyxig ledigmat och dricka te eller nåt annat harmoniskt, iaktta dammråttorna och låta dem vara ifred.

Fas 2:

dagen d. ledigheten. lätt illamående och trött, gärna med täcket över huvudet så länge som möjligt. upptäcka att man inte har nån intressant frukost hemma. missa de vettiga TV-programmen eftersom slösurfandet tar upp all tid, men ändå tänka att det är lite gött att bara vara.

Fas 3:

borde jag verkligen bara slöa hela dagen? kanske borde tvätta, diska, dammsuga, gå och handla eller nåt annat vettigt? kanske borde hyra en film så att jag inte klättrar på väggarna i kväll? vad är det egentligen för skit på TV idag? inget att se, inget att göra, det drar i nacken, har inte jag sett det här avsnittet tidigare, och vad gör alla på facebook hela tiden egentligen?

Fas 4:

hur lätt som helst ju! en dag varar ju bara i några timmar egentligen. tänk. att bara göra ingenting en hel dag. hur bra som helst! kan jag gå och lägga mig nu?

favorit i repris.

tjejblogg, del 2:

när jag var liten var jag arg, hade kajalpenneblick och svart hår. oftast med utväxt, men annars, jäklar vad svart det var.

det var ju fint och sådär, men sen började jag i gymnasiet och lät håret växa, lyssnade på belle&sebastian och skaffade sidbenan, som alla hade.

sen kom jag på att det inte var särskilt häftigt alls, så då lyssnade jag på knutna nävar och klippte mig som pelle i nile city.

och det var ju snyggt. fast även då lät jag håret, mest sidorna växa ut, och sen har jag haft samma lugg i åtta år.

för att det är lätt. för att det är party. för att det är som omslaget på tigermilk, fast utan bröst och tiger.

men sen. sen vet jag inte vad som hände. sen blev det längre, säkert för att det var sommar, och sen sa alla att det var fint med längre lugg och nu tycker alla om den och jag hatar den.

vad gör man med luggen i ögonen hela dagarna? kan någon berätta, för jag fattar inte grejen.

nästan.

herrejesus.

ibland är det guldkanten på tillvaron, eller bara ohämmad lyx, att komma hem halv nio efter en fantastisk middag (i ackompanjemang av rött), uppföljd av ännu mer vin och några drinkar i goda vänners lag, och vara sådär härligt salongsberusad.

ännu mer guldkant är (as we speak) att be den där sambon:

hej, häll upp ett glas vin till mig. jag bloggar.

och få det gjort.

efter dagen från h e l v e t e t, så blir det knappt inte bättre. om ingen råkar ringa och vilja dra med mig på fest såklart. då hade det varit mitt sanna nöje att tacka nej eller ja, beroende på stundens sinnesmod.




och om någon bor i malmö, så tycker jag att ni ska se u-nokini på garaget klockan fyra på lördag.

inte hemlös, inte hämndlös, och en dag ska jag vinna allt!

malmö har en ny bostadsförmedling, Boplats Syd, som de menar ska göra hyresrättsjakten mer rättvis. i stället för att använda sig av poängsystem, kontakter eller först till kvarn, så tilldelas lägenheterna nu de som har stått längst i kön.

jag, som köat på malmös tidigare hyresrättsförmedling MKB, sedan början av 2007, får behålla min kötid i flytten till Boplats Syd. det kändes ju bra, tänkte jag och betalade in de 300 kronorna som det kostar att vara medlem i kösystemet.

MKB brukade kalla oss till visningar. det var bra, eftersom deras system gick ut på att de som varit på flest visningar i området där man sökte lägenhet, hade störst chans att få kontraktet. nu räknas dessa visningar inte längre. men jag tänkte ändå att det kändes bra. för jag har ju köat så länge.

så jag sökte en lägenhet. en stor, bra lägenhet, bara ett stenkast från där vi bor, och jag var ganska peppad, eftersom jag såg att det bara var 290 sökande. i malmömått är det ingenting. en droppe i havet.

i Boplats Syd-mått är det tydligen en ocean.

vi hamnade på plats 185 av dessa 290, och den som låg på första plats hade köat sedan 2003. hur fan kan man leta lägenhet i över sex år utan att hitta något?

nu vet jag sanningen om mig själv. nu känner jag mig själv på riktigt. jag är ett elitistiskt kukhuvud som tycker att man inte förtjänar en lägenhet om man inte lyckats hitta någon på sex jävla år.

de som väntat så länge utan att få nåt måste ju dessutom ha betalningsanmärkningar, vara arbetslösa eller bara cp. och ja, det är den elaka sidan av mig som talar, och inte socialisten. det är den egoistiska, smyghögern som bara vill ha och äga. och inte hon som tycker att livet ska vara rättvist för alla. det är den heltidsarbetande kapitalistfittan, som tycker att hon är mer värd än de som inte har eller kan, och inte jag så som jag egentligen är.

men ändå.

fuck it.




med lite tur kan vi ju få en lägenhet år 2013. fram till dess kan vi fetglömma en ny soffa, ett riktigt matbord eller för den delen att skaffa barn och bilda familj. welcome to malmö.

de pesadilla

smittar drömmar?

i går kväll var jag sådär mysigt nedlåtande:

jag: vad drömmer du egentligen?
martin: usch, jag drömmer om monster.
jag: meh, varför då? det finns ju inga monster.

sen jävlar började mardrömmarna. utan monster, men med psyksjuka barn, män utan armar och brevinkast stora nog att släppa in diverse otyg (och så en lesbisk flirt mitt i alltsammans, fast det var såklart inte en del av mardrömmen).