svårroad medelålders

det är inte det att jag är en negativ person. jag bara tycker att mycket som händer är ganska trist. eller, kanske inte trist, bara ointressant. klart att det kan vara kul att gå ut på nån klubb och bli lite för full, men minnesvärt? jag tycker faktiskt inte det.

därför blir jag så galet peppad när det dyker upp saker som engagerar något i mitt lyckocentra. som spelningen med allo darlin' i fredags, som jag värmt upp inför i en månad, myslyssnat på och ringt hit en vän från borås bara för att ha någon att dansa lite extra med. och så blev jag sjuk. hej hopp, livet.

eller som när den här inbjudan damp ner i inkorgen:

GALAPREMIÄREN
av Jessica Nettelbladts
Jag är min egen Dolly Parton

I NÄRVARO AV REGISSÖR, MEDVERKANDE OCH PRODUCENT


VISNINGEN FÖLJS AV EN MUSIKALISK HYLLNING TILL DOLLY PARTON
AV GUDRUN HAUKSDOTTIR, NINA PERSSON, HELENA JOSEFSSON,
CECILIA NORDLUND OCH LOTTA WENGLÉN MED VINDLA STRING QUARTET.



bubbel, film, bra musik, lite DJ-häng och mingel. jag uppskattar det. starka fruntimmer och glamour. en chans att träffa gamla kollegor och ett tillfälle att ta på sig klänning och så röda skor som möjligt. men tror ni att jag kan den dagen? nä, för då är jag bortrest. tjohej.




jag ska hur som helst gå och se filmen. läs mer om den här.

sportigt

jag har upptäckt snooker. egentligen har jag väl aldrig haft nånting emot det innan, men det är nu i veckan som jag äntligen fattat grejen. jag är ju inte nån sporttjej, så det sitter alltid rätt långt inne, det där med att uppskatta fysisk aktivitet. särskilt som åskådare. snooker har emellertid det som andra sporter saknar: outfiten. om jag någon gång ska hänge mig åt idrott så ska det vara i någon gren där man, liksom i snookerns underbara värld, får knyta på sig en fluga innan tävlingen drar igång. till den hör såklart skjorta, väst och lackskor. det är så himla festligt och får alla andra sporter att framstå som ociviliserade. till och med dressyrryttarna i sina kavajer och hattar verkar vulgära i jämförelse. detta nya sportintresse har påverkat vår vardag chockartat och i fredags yttrade jag för första gången i vårt hem frasen : "älskling, kan du sätta på Eurosport?"

jag känner att det nya livet börjar nu.

från det ena till det andra

kommer hem, springer in i köket och svänger ihop en delikat saltlösning, går ut till badrummet och kör upp hälften i näsan. gurglar i resten. två Sinova och lite otrivin comp på det.



min influensa försvann och ersattes av en förkylning. en mansförkylning. en jag-tror-att-jag-dör-förkylning. en apatiskapande jag-kan-inte-andas-förkylning. en stressframkallande rikta-näsan-mot-taket-förkylning. jag har aldrig förr lidit så mycket av snorighet. nu fattar jag var allt ståhej kommer ifrån.


eftersom jag inte har feber längre så anser jag mig såklart vara frisk, för man är ju ingen tönt (och inte heller kaxig nog att sjuka mig när jag redan varit hemma i sex dagar). att le och småprata med kunder samtidigt som man känner att det när som helst ska droppa från nästippen är svårt. att säga "äsch, det är bara lite snuva" när man i själva verket vill skjuta sig i huvet är ännu svårare. så snälla, tipsa mig om hjälp och bot; huskurer, undermediciner, tesorter, you name it! hela mig!






ett plus i kanten är att jag varken kunnat dricka kaffe eller röka på tio dagar. grönt och rött te (inte slembildande som svart) och frukt i stället. jag vet. det är läskigt. känns onaturligt. som att det strider mot guds ord eller nåt. kompenserar med ohälsosamma mängder choklad. det tar udden av skammen.

ytan bedrar

jag stod utanför porten, febersvettig, med morgonfrisyr och rosa tygskor, och med en lapp i handen med en adress på. det slog mig senare att de förnuftigt klädda (för fem minus) passerande stirrade så på mig eftersom de förmodligen tänkte att jag var en sån där galen och småsenil äcklig tant, som luktar, och som var vilsen och inte hittade hem till gruppboendet, därav adresslappen.


i själva verket väntade jag på en taxi dom skulle köra mina nycklar till chefen, men hur skulle de kunna veta det?

mycket jobb för att bekräfta att svar saknas

man vinglar dit feberyr, betalar, checkar in, väntar, får hosta på beställning, blir stucken (dubbelt upp för att de är klåpare), hånad ("så du tränar inte, men röker?") och blir utslängd med det vanliga "hör av dig om det blir värre".

varje gång jag varit på vårdcentralen undrar jag varför jag aldrig kommer på några smarta frågor, varför jag aldrig ställer krav. om provresultaten inte visar nåt, vad ska jag göra då? snällt vinglar jag hem, feberflimmer i blick och frossvärk i benen, tittar på min alvedonask, min tekopp, mina halstabletter och mår sämre än någonsin.


kom igen doktorn, hjälp!

alla hjärtans gourmémiddag

eller inte. jag avskyr när vi blir sjuka samtidigt. jag är alldeles för egoistisk. jag blir sur när jag inte blir omhändertagen, när ingen tycker synd om mig eller lägger en orolig hand på pannan.

så här sitter vi, med en alla hjärtans dagsbuffé uppdukad på soffbordet, och snorar i vars ett soffhörn. valentine sucks. och ingen av oss pallar göra något åt det.

dislike-knappen

nä men okej. jag har inte så mycket till övers för krig, våldtäkter, när åttondeklassare måste redovisa för sin svensklärare om "första gången" eller det där med att skjuta vargar, men det jag ogillar mest av allt är faktiskt när man tagit på sig en outfit, sminkat sig, fixat frillan och går till helkroppsspegeln för att beundra resultatet, och upptäcker att man är ful.


hatar det.

så funkar kapitalismen

Åhléns - you sneaky bastards!

det där med kollegor...

kvart i åtta

jag älskar att vara den som är snäll vid gratistidningslådorna. ibland hänger jag kvar extra länge i hopp om att någon ska komma fram, så att jag kan dyka ner med armen först och säga "här, ta du den här". de blir så förvånat glada, gratistidningsmänniskorna, särskilt på morgonen.

annars försöker jag låta bli att vara snäll. jobbar på min image.

populär pensionär

-va fan ränner du här för? du är inte tillräckligt gammal.
-vaddå inte tillräckligt gammal?
-jamen du är ju inte pensionär. jobbar du?
-du, jag är sextioåtta år och det var länge sedan jag jobbade.
-nää, du ser ju ut som en liten pågablära! men då ska du börja spela i vår klubb!
-jag vet inte det. jag får se till nästa säsong.
-ja, okej, men fan ta dig om du går med i nån annan klubb!

omkullkastade planer

hade stora planer på att leta upp vårt vindsförråd och baxa upp några lådor, borra upp ett par gardinstänger och kanske toppa håret.

fick mensvärk och drack dry martini istället. och nä, inga oliver.

livet upphör aldrig att överraska.

dagens, veckans, månadens eller kanske årets lyxigaste problem

jag inte bara vill, utan jag kommer att se pulp i år. det bara är så. punkt. eftersom jag känner mig misstänksam mot way out west, både prismässigt och genom mysighetsanalyser, så återstår då det ganska skitsvåra valet: wireless i hyde park eller primavera i barcelona? helst hade jag velat gå på spelningen i gamla sheffan såklart, men den är nästa fredag och det är visst så; if you snooze you lose.


alltså, fattar ni?! pulp turnerar. fy satan.

samband

plötsligt vill alla bli kompis med mig på Facebook. det kan ju givetvis bero på en kedjereaktion, eller kanske grupptryck, men jag väljer att tro att det beror på att jag blivit snyggare.

man blir ju gla'

tack Metro. finast idag.

veckotidningsdramatik

jag har sent omsider tagit mig igenom Sofi Fahrmans Elsas mode, och min mage känns som om den blivit matad med en låda Noblesse. den är inte dåligt skriven och produktplaceringarna stör mig inte det minsta, men den där Elsa alltså... jag finner det outhärdligt att försöka identifiera mig med den här typen av skinn-på-näsan-brudar, som vill ha och ha och som i förbifarten reflekterar över att det de gör är fel, men sedan ignorerar magkänslan och fortsätter ångvälta sig fram för att nå målet, som såklart är att få Vara Någon. hela problematiken i boken cirkulerar kring hur vedervärdiga de snobbiga Stureplanstyperna är och hur gärna Elsa vill vara en av dem (och helst inte låtsas om sitt Boråsursprung). och hur det slutar? jo, som vilken prinsesshistoria som helst. prins, champagne, flådigt jobb och alla VIP-kort kungariket har att erbjuda.

samtidigt är det härligt. som tantsnusk för tjugoåringar. insugande, sliskigt och övermättande. på bussen vek jag bak pärmen så att ingen skulle se vad jag läste, för det hade varit som att spela Carola ur högtalaren på mobilen; något man kan göra i hemmets ljudisolerade vrå.



det värsta av allt är att min sockerstinna blondinbuk redan längtar efter att få sätta tänderna i uppföljaren. litterär bulimi!

ofta är det oförklarliga låtar, som Mare Mare eller I am sailing

läste Sofie Oksanens Utrensning. kom på mig själv med att ha Knutna Nävar-hits på repeat i mitt inre soundtrack. osmakligt.


dagens boktips:

all dressed up and nowhere to go?

igår var ledig och festlig kväll, som inleddes med småhysterisk jakt efter den perfekta outfiten. stressad och svettig provade jag nästan varje plagg i garderoben innan jag kunde bege mig ut i snålblåsten. vi gick på wrestling och det var som vanligt fantastiskt, trots oroväckande näsblod, inte mitt. det var efteråt som de typiska helgproblemen började; det där hattandet och velandet. tänkte gå på en fest i källaren, men de tog inga kort. gick på en hemmafest helt snabbt, begav oss ut på stan med dans och flärd i åtanke. halv två-köer överallt.

är det åldern som gör att man inte orkar stå och frysa i en halvtimme för att sedan köa än en gång till en armbågstrång bar? är det bekvämligheten som gör att man ställer in dansplanerna och tänker att det är en dag i morgon också?


när jag kom hem hade jag perfekt frisyr, ofelbara mascaraögonfransar och en paljettklänning som inte hade velat något hellre än att ta en svängom. jag har aldrig somnat så snygg.

dagens yrkeskår

i hysteriskt raseri riktar befolkningen sitt allra heligaste hat mot de anställda på Försäkringskassan. som om de dikterar villkoren. dags att höja blicken?

spontant

fick tulpaner och en skiva av min kille häromdagen. otrogen? eller används presenter och blommor fortfarande som ett slags tecken på uppskattning?

hatar till exempel sysselsättningen krig.

jag läste i en blogg att skribenten gillade "den svenska artisten Robyn". är inte det som att säga att man gillar frukten äpple eller klädesplagget tröja?

-Fattar du inte att ingen vill leka med dig, Mubarak? ropade barnen.

det började på dagis. alla visste att Mubarak var skitjobbig, luktade kiss och rev sönder andras teckningar. ingen ville att han skulle vara med och leka, vilket gjorde honom ännu mer efterhängsen, som om barnens ilska triggade hans beslutsamhet. honom skulle man minsann inte bestämma över!

i mellanstadiet drog han flickorna i håret, snärtade dem med BH-banden och slog killarna med pinnar. han var den som de andra tog omvägar för att slippa, men som ändå alltid dök upp. på discona valde Mubarak alltid att bjuda upp den av tjejerna som avskydde honom mest och som redan hade pojkvän. när hon sa nej så sparkade han henne på smalbenet och blev arg.

i högstadiet våldtog han en tjej i parallellklassen. han fattade liksom inte att ett nej betydde nej.

på arbetsplatsen blev Mubarak genast impopulär. han var bossig och hittade på egna regler. i fikarummet stal han bakelser med andras namn på och diskade aldrig efter sig. när han blev varslad blev han arg, beskyllde företaget för orättvis behandling och eldade upp lagerlokalen. även efter att anställningen tagit slut fortsatte Mubarak att dyka upp utanför porten om morgnarna, och där stod han och ropade skällsord efter sina forna kollegor. en dag fick de nog och gav honom på truten. så kan det gå.

den avundsvärda trångsyntheten

jag tänker att människor som tycker att livet är så himla härligt och fantastiskt måste vara korkade. och så skäms jag.

jag älskar att hyra

i ett försök att vara duktiga döttrar åkte jag och min lillasyster (och hennes son, men han var helt värdelös) till vårt barndomshem för att röja lite inför våra föräldrars snabba sverigebesök om drygt en vecka. vi torkade kakel, städade ur kyl och skafferi, fyllde på med nödvändigheter som kaffe, matlagningsgrädde, rotfrukter och pasta, skurade toaletter och bäddade rent i sängarna. de rum där vi hittade spindelkadaver stora som hundvalpar i stängde vi helt sonika dörren till, för att inte tappa sugen, och gjorde helt enkelt vårt bästa för att deras hemkomst ska bli så angenäm som möjligt.

plötsligt märker lillasyster emellertid en pöl på köksgolvet. på någon vänster rinner vattnet från kökskranen, via diskmaskinen, rakt ut på golvet, och inuti maskinen är det algigt som i en ankdamm av gammalt stillastående vatten.

jag är ingen VVS-människa. jag får kortslutning av problem som är större än hår i vattenlåset (som jag är expert på, eftersom jag fäller som en sommarhund) och när vatten rinner från en olokaliserad källa vill jag antingen gråta lite eller rycka på axlarna och gå. hemma hos mina föräldrar kunde vi inte göra någotdera, utan vi torkade, öste, vred på kranar, drog ur kontakter och försökte fånga det ständiga droppandet i små vattenglas. till slut fick vi lämna huset, efter att ha fastställt att det inte rann mer. däremot hade kleggläckaget runnit in under diskmaskin och köksskåp och kommer säkert att skapa en härlig mögelmiljö inom kort.


jag älskar att bo i hyresrätt. jag älskar att kunna ringa ett nummer och få en vaktmästare att lösa alla problem. är man en struts som inte tar tag i problem finns det ingenting bättre.


jag ska aldrig äga.

för sakens skull

damen ser jämt missnöjd ut. det är som om ansiktet fastnat i en hopknipt grimas, mungiporna håller på att trilla ner på golvet. hon håller armarna i kors, har kappan över de smala axlarna och när hon tittar på en lutar hon huvudet bakåt, för att kunna se ner oavsett nivåskillnad.

efter att ha vankat fram och tillbaka mellan bordet och smörgåsmontern några gånger bestämmer hon sig för att slå till. hon tar sin kaffekopp och en assiett och öppnar luckan. det tar tid. hon väljer, jämför, flyttar runt de färdigbredda ost- och rostbiffsmackorna. jag hinner ladda om kaffebryggaren, plocka fram nya servetter och fylla på kaffeskedar. till slut har hon masat sig fram till kassan.

-du, den här mackan e helt sne!
-ja, ojdå. jag har visst skurit snett.
-det är ju inte ens en halv bulle, bara som en fjärdedel.
-hehe, jo, jag är ju ingen maskin, så jag kan göra fel.
-borde va halva priset.
-vet du vad, jag byter gärna ut den mot en annan, som är större.
-ja, det kan du gott göra.


känns skönt, att jag lyckats liva upp hennes dag med en gammal hederlig gnällstund. nu är hon nog nöjd.


hon har för övrigt en trevlig man, en enormt trevlig syster och en trevlig, om än en smula senil svåger. ett välbalanserat sällskap med andra ord.

tid är pengar

ibland är det de små stunderna i livet som är avgörande för välbefinnandet.

jag skulle göra en pytt i panna. jag var sliten och trött. jag tärnade de förbaskade rotfrukterna och kycklingen (var livrädd för att kontaminera mitt kök, som vanligt, så diskade redskap och skärbräda med en gång efteråt, först kallt sen varmt, bara för att upptäcka att jag gick runt med en bit rå kyckling under strumpan). lyssnade på tankesmedjan. drack ett glas vin. kom på att jag aldrig ville att det skulle bli klart. det var så himla trevligt, avslappnande och lustfyllt, alla dessa förberedelser och radion och vinet. hällde ut mitt grönsakshack och skar allting igen, i hälften så små bitar.

aldrig har en pytt i panna tagit så lång tid.

serverades med en timjancreme.


(det var gott också.)

hello my name is lisa and I live in Sweden. here we have something called "i-landsproblem".

jag befann mig mitt i mörkaste januari, tyngd av långa arbetsdagar, dålig ekonomi, avsaknad av fantasi och kreativ lusta, och försökte på alla möjliga sätt finna förströelsen i allt det grå. hamnade således framför datorn och klickade hem en drös helt onödiga plagg från en icke namngiven postorder-site. min tanke var att jag skulle prova lite, på skoj, och skicka tillbaka hälften eftersom det säkert skulle vara skitfult och i fel storlekar.

döm min förvåning när jag hämtade ut mitt paket och kläderna passade! nu sitter jag alltså här och deppar med en massa nya, snygga kläder. livet. det suger.

dagens ord: våldtäkt

det finns så himla många saker som gör mig heligt förbannad, men på första plats kommer Sveriges våldtäktsdomar. det är för min lilla ömkliga hjärna helt jävla obegripligt att så många män går straffria, trots att det framkommit att övergrepp skett. hur tänker man? "ja, jo, hon ville kanske inte, men hon borde ha varit TYDLIGARE!" precis som om man inte skulle märka om den man sätter på inte är sugen på en kuk i rumpan. om man är så skev att man inte vet om ifall den man ligger med vill eller inte, så behöver man vård, oavsett hur välartikulerad partnern är. och om en tjej hävdar att hon blivit våldtagen och visar upp ett SMS där förövaren ber om ursäkt över densamma så är det väl klart som korvspad, eller?! inte nödvändigtvis verkar det som.

för helvete.

är det inte dags att sätta dit svinen?






på andraplats kommer de som friade i fallet med snubben som drämde en katt in i en lyktstolpe. den låg kvar död på platsen. tydligen var detta ändå inte djurplågeri eftersom man inte kan fastställa att djuret led. retarderade fucks.

ledarinstinkt

jag hade nog inte blivit en så bra chef som jag inbillat mig.


kommer på mig själv med att bli förbannad på arbetarna i TradeNations när de latar sig.

ännu en trendspaning

hetaste accessoaren vintern 10-11.

trendspaning 2011

som de vitmålade golven i början av 2000-talet, som de röda tightsen med nerhasade american socks i början av 90-talet, som slavarna i Sparta, som de prickiga klänningarna på 50-talet, som åttiotalets neonfrisyrer, som matserviser med guldkant på 1800-talets slut, som renässansens avrakade ögonbryn, som det elizabetanska sminket, som tatuerade kroppar i kama sutra...

lite så är näthatet mot Marcus Birro. en trend som bara växer. som den lilla svarta ungefär.







(bild från expressen.se)

vks

alltså, jag vet ju inte säkert, men jag tror att ostron är ganska safe jämfört med exempelvis dörrhandtag och barn.


jag är ännu inte drabbad, trots att vårt badrum just nu är en högriskzon. peppar, peppar.

upp och ner

ända sedan jag var liten har jag tänkt att det hade varit så himla fint om man kunde vända på alltihop och ta en promenad i taken i stället för de överbelamrade golven. i vårt kök hade vi kunnat ha hinderbana. kanske är det det vackraste tak jag vet.

i väntan på resultat

en kille i fjortonårsåldern kom ner och köpte godis. stolt höll han upp ett prov han just fått MVG på. jag berättade att jag var en sån som jämt hade MVG i hans ålder. killen tittade på mig och mitt förkläde. "Och ändå..?" "Ja. Det lönar sig inte att plugga."

så har jag lyckats knäcka någons motivation idag också.

tröttsamt att vara knegare

förra veckan glömde min chef säga till mig att jag skulle stänga och gå hem. idag glömde hon säga till kollegan att hon skulle lösa av mig tidigare. jag är inte bitter, jag är sur och maktlös.

så vet ni

den röda Volvo som Hanna Hellquist körde i gårdagens lyckojakt tillhör Lisbet Hellquist.


ibland är jag så insnöad och nördig att det skrämmer mig. fordonsregistret? allvarligt? livet med iPhone erbjuder definitivt för snabb och lättillgänglig information.

vardag

det dekadenta livet: jag blev överlycklig när derek vann Masterchef. förmodligen för att jag druckit för mycket vin.

och ibland är det sant. det blir inte rent, utan överraskande rent. yep. jag älskar min diskmaskin som fixar allt.

tisdag. en jäkligt jobbig och bra dag om ni frågar mig.

girls night out?

nä. in.

the Carrie diaries får mig för övrigt att känna mig som en fjortonårig oskuld. trevligt med omväxling.

skadeglädje

jag älskar att be riktigt manliga män om hjälp med machosaker, som att bära tunga saker eller öppna hårda lock. de blir så glada när de lyckas, men framför allt så ledsna när de misslyckas.

och så är det gött att låtsas att man inte klarat det själv. finns ju viktigare saker att göra.

team work är inte min grej om det inte laget består av bara mig

på helgerna är vi två som jobbar. det är bra. det är också dåligt. jag är nämligen en jävligt passivt aggressiv person.

jag säger: Hade du inte torkat borden?
jag menar: Fy tusan vad dåligt torkat det är.

jag säger: Snacka om att du är noggrann!
jag menar: Snacka om att du är långsam!

jag säger: Ta du en diskrunda så kan du gå sen.
jag menar: Kan du åtminstone jobba lite innan du går hem?


vi har också en del fina stunder tillsammans, jag och min kollega. som när vi sitter med näsan i varsin del av dagstidningen, och hon frågar vad olika ord betyder. besvärliga ord, som kommunist och naturreservat. eller som när jag kommer på henne med att stå och titta på diskmaskinen i väntan på att den ska bli klar.

då skrattar jag inombords. men mest gråter jag. så är det, livet.

konsten att njuta av ångest

november drabbade mig hårt. det blev så mörkt, livet blev så hemskt och allting blev omöjligt. januari är likadant, fast tvärtom. det är så mörkt, allting känns tungt, och jag njuter av att bestämma mig för att det inte gör något att jag inte gör något. det är okej. jag ger mig själv tillåtelse att fördela min tid mellan jobb, sömn, TV och bok (och lite iPhone-spelande, när jag har rast från resten).

det är möjligt att det hade varit svårare för mig att acceptera min nya, overksamma livsstil om jag haft medel att leva upp, men efter en sån där månad med elräkning, CSN (tar det aldrig slut?), bredbandsbolagets flyttillägg och jo, ja, vår nya hyra är inte gratis, så skramlar det ödsligt kring mynten i levnadskassan. så vad gör man då?

för det första kan vi glädjas åt att julen är över. i och med Knut kan adventsljusstakarna åka tillbaka i lådan och jisses vad vi kan spara in elpengar där då! för det andra så är vattnet i hyresrätten varmt och gratis, och i badrummet finns inga fönster, så nedsjunken i badkaret är det tokenkelt att ignorera slask, is och grå fasader. som sällskap i skummet beställer man tusen (nja, nio i alla fall) böcker från Bokus, som man givetvis betalar på faktura när lönen kommer. en tredje glädje är helt otippat det som grämde mig i november. att inte ha möjligheten att välja kläder har blivit en slags trygghet. jobbkläder, mjukiskläder hemma och vinterkläder utomhus (gärna med mjukiskläder under). det räcker väl så? förutom en rea-klänning till nyårsafton så har jag inte känt något som helst behov av att införskaffa nya kläder på hela vintern, plagg av värmande karaktär uteslutna. där kanske man kan tro att den pressade ekonomin spelar in så smått, men se jag är väl upplyst om postorderförsäljarnas kreditsystem, så sådant som pengar på banken brukar inte oroa mig nämnvärt vid klädköp. och sist men inte minst: att inte göra ett smack är, förutom ganska gratis, kanske precis vad som behövs när hela kroppen skriker efter solljus, energi och livslust. som ett slags ide. filt och fjärrkontroll får bota januariångesten, så länge jag tillåter det.



underhållningen:

dialekt eller genus?

jag lyssnar på Din Gata (100,6 i Malmö, eller via sr.se) och förundras. hip hop och r'n'b blandas med förortsdialekt, spanska haranger och habibi, och det känns så himla mjukt och fint. det är det där med brödraskap som rör mig mest. radioprataren säger "ja, asså vi bråkade som fan när vi var yngre, men det är lugnt, han är min bror." och jag blir lite avundsjuk på de starka band som verkar så lätta att uttrycka på rosengårdssvenska, men som låter krystade och tillrättalagda när jag försöker artikulera dem.

för när tjejer pratar om sina systrar, så är de PK och provocerande, medan killar är fina som visar känslor.

jag vill reclaima.

verbala 2011

uttryck jag hoppas på att använda mer 2011:

1. fo' def
2. fett
3. jag får spel


uttryck jag hoppas på att slippa:

1. ja
2. tack
3. absolut


ålder jag vill vara:

typ fjorton.

mat-TV, till exempel

förra torsdagen chockerades vi över att TV3 helt sonika hade hoppat över ett avsnitt av Masterchef USA. denna fadäs kompenserade de för igår genom att visa torsdagens avsnitt ännu en gång. behöver jag berätta att jag kände mig sviken?

ledig förmiddag, och åttan sviker aldrig, utan matar ständigt ut kockprogram, vilket får mig att fundera på om det värsta jobbet i världen kanske inte alls är att knacka ner istappar från takåsarna, eller något lika obekvämt och riskabelt, utan att jobba för TV. inte som kändis; att vara kändis har jag fått för mig är ganska soft, men att vara upptäckaren måste vara en mardröm. du hittar någon som ger din kanal eller ditt network miljoner nya tittare och denna någon tjänar i sin tur miljoner nya kronor, men vad får du? ära? berömmelse? lite hederlig street cred? nix. du får ingenting. kanske dyker ditt namn upp i någon eftertext och kanske får du en obehaglig ryggdunk, men det är också allt. så fruktansvärt otacksamt yrke.


jag hade i alla fall hellre varit jamie än pat.

nej, jag är inte styrd av tablån

16.55 Top Chef Masters
17.50 Masterchef - the professionals
18.25 Masterchef - the professionals
19.00 Masterchef USA

...och någonstans där emellan ska man hinna laga mat och äta också.

loser

åh, vilken lycka att vakna kvart i tolv, ha spelat bort alla kontanter på poker, ha päls på tungan och ett kök som detta.

man kan ju inte gnälla över sådant man inte kan påverka

jag är inte en sån som blir överjävligt sur på Skånetrafiken när bussarna inte kommer som de ska. nej, jag sparkar hellre på mig själv. varför gick jag inte hemifrån tidigare? varför går jag inte i stället? varför tog jag inte en annan buss? varför torkade jag inte håret ordentligt innan jag gick? varför har jag inte utvecklat flygfärdigheter? etc.

som kändiskåthet, fast osexigt

i gårdagens Afronbladet listades de i Sverige som höjt sin lön mest 2010. jag vet inte varför jag gillar sådana listor. det är ju inte så att jag planerar att skicka tiggarbrev eller spränga deras bilar eller något annat lika underhållande. både min husläkare (som jag besökt en gång och som var sur och inte visste vad det var för fel på mig) och min granne när jag växte upp fanns med på listan, med en löneförhöjning på 151 respektive 52 procent. grannen har varit verksam som tandläkare, till min stora glädje vid diverse jul- och semesterakutbesök, men är nu mig veterligen pensionerad. när jag blir pensionär vill jag också ha 1,5 mille i årsinkomst.

det är med hatkärlek jag ögnar igenom namnen på dubbeluppslaget, ivrig att hitta personer jag känner (till), men samtidigt förfärad. för det första vill jag inte veta hur mycket andra, anonyma, tjänar, eftersom det gör mig deprimerad och arbetsskygg, och för det andra så känns det ganska äckligt att veta hur mycket de man känner tjänar. pengar ger mig kalla kårar. önskar att jag hade mer. önskar att jag inte önskade att jag hade mer.


ni fattar.

som en hyllning av dåtiden

minns ni de där stora rummen som man betalar pengar för att gå in i? där det finns en massa stolar som ser mjuka ut, men är ganska hårda, som står i rader och har nummer, och så sitter man på ett speciellt nummer som står på en lapp, och så är det ljust och så visas det TV-reklam, och sen dras draperier för och så blir det mörkt och sen dras draperierna ifrån igen (och ingen har någonsin förstått detta ständiga draperidragande) och sen visas film som man lika gärna hade kunnat se gratis på datorn hemma i sängen. i alla fall så sitter där även andra människor på de andra stolarna, och så bara sitter man där tillsammans och tittar rakt fram (om man har tur) och sen när det är slut så reser man sig upp innan lamporna tänds och köar för att gå ut, precis som om det är det som är höjdpunkten med hela vistelsen i det där rummet. kanske glömmer man en vante eller en gammal godispåse. kanske har någon lämnat ett nytuggat tuggummi under armstödet.



jag ska till ett sånt rum ikväll.

2011

fattar inte varför det ska vara så besvärligt att lära sig att skriva rätt årtal varje januari. plussa på ett på det gamla. hur svårt kan det va?



tjugohundraelva har jag inlett med stil. satt standarden för året.


tre dagar i soffan. ett par fjärrkontroller. mat som värms i ugnen utan ansträngning. en chokladask där pralinerna ätits en halva åt gången. vissa äckliga, men vad spelar det för roll. även chokladkalendrarna har tömts, en lucka i taget. rostade mackor och pulversoppa. pyjamasbyxor och täcke. isländska deckare i badkaret. rullgardinerna nerdragna. ett par decimeter DVD-film plöjd.





men hej, ni behöver inte vara oroliga. latmaskdagarna är över och snart är även jag återställd i vardagen. något motvilligt, men utvilad som få (på nyårsnatten somnade jag i värdparets säng redan vid halv tre och missade festen).