dagens låt

idag tycker jag att vi ska lyssna på Dum Dum Girls och fira att jag har fått en bling bling ring. fast så jäkla mycket bling är det kanske inte. men ändå. en ringfinger-ring ring. låt oss tänka på kärleken en stund.

de växande behoven

när jag var liten ville jag ha choklad. det vill jag fortfarande, men utöver det finns det så mycket annat som jag anser mig behöva.

när jag bodde i england ville tjäna så pass mycket att jag kunde finansiera mitt cigarettbehov och enstaka sko/väsk-inköp. när jag pluggade var jag nöjd om jag kunde betala kurslitteraturen och samtidigt gå ut på helgerna och dricka den billigaste stora starka (jag åt inte då och var skitsnygg). när jag började jobba var jag timanställd och ville ha råd att resa några gånger om året, samtidigt som jag ville kunna äta god mat, helst hela tiden. sen blev jag fast anställd och med begränsad semester eftersträvade jag i stället den ultimata lägenheten. och nu sitter jag här i min våning, inser att det är dyrt att bo stort, särskilt med elräkningschockerna, och vill fortfarande gå ut och äta fantastisk mat, dricka öl, läsa böcker och resa ett par gånger om året (och nu räknar jag inte med värmlandsresor) och dessutom vill jag ha choklad.

hur krymper man sina behov igen, när man en gång låtit dem svälla upp likt luftballonger?

att plantera en palm betyder att man välkomnar gäster

efter semestern var mina händer alldeles mjuka, lena och utan småsår. min ansiktshy var full av lyster utan vare sig fnas eller fett och mitt bukomfång hade ökat med minst en halvmeter. hade och hade förresten. jag är fortfarande trind som ett riktigt semesterfetto. damn you menu del dia!

jag har alldeles för lätt för att resa iväg och koppla bort. jag glömmer arbete, räkningar, framtidsoro och förpliktelser så fort jag spänner säkerhetsbältet på flygplanet. när jag kommer hem blir jag därför alltid chockad. brevlådan är full av megafonskrik: KÖP! BETALA! LÄS! VAR EN MÄNNISKA! och jag måste börja uttrycka mig välformulerat, klä mig efter ELLE-standarden, borde jogga, eller hur, klippa mig och skaffa ett nytt jobb. trerätters-luncherna känns plötsligt avlägsna, liksom solnedgångsdrinkarna på balkongen, och som vanligt vill jag stänga dörren om mig, låsa och gömma mig och nyckeln djupt nere under täcket. funderar på att lägga konstgräs i ett av rummen. ställa in några sköna trädgårdsstolar och ett parasoll. kanske en bar av bambu. fly in dit i stället för till magont och spänningshuvudvärk. vad tror ni?


länge leve semestrar. länge leve promenader utan mål. länge leve havsbrus, varmt trä, ostron och champagne.

vardagsbetraktelse #1

jag har tjatat om det innan, men det tål att upprepas: jag älskar att titta på mina grannar! det är som att se svår, långsam stumfilm utan egentlig handling.

mitt emot oss bor ett par som ser ut att vara i vår ålder. rummet mitt över vardagsrummet har hittills verkat användas som datorrum, fast även en symaskin och ett sånt där gammalt utfällbart syskrin har skymtat. penslar i en glasburk har förekommit och jag inbillar mig att tavlorna på väggarna har bytts ut. någon gång har killen som bor där gått runt och fotograferat i rummet. oftast sitter han bakom skärmen.

idag händer det spännande saker må ni tro! för det första har det dykt upp ett hjul av någon sort. kanske ett tunt cykelhjul utan däck. och verktyg. från min soffa ser jag hur han sliter med sågar stora som hus, borrmaskin och eventuellt sandpapper (utanför bild). förväntansfullt sneglar jag i varje reklampaus. fram och tillbaka går han mellan det mystiska hjulet och sina verktyg. små träbitar dyker upp, ett eventuellt stativ, hjulet målas rött.



fattar ni?! jag tror att min granne bygger en spinnrock. fortsättning följer.

så ni vet

semester. ber pappa kolla uppkopplingen på datorn, för jag får inte igång internet. han fixar det, sen ska han bara. han kollar mail, svarar, skrattar åt You Tube-klipp och jag står bredvid. hovrar.

tänker att jag inte är i japan i alla fall.



det har regnat och blåst. vi botade det dåliga vädret med att bli kalasdragna och sjunga karaoke. mamma dansade.

solen är här nu.

packad

när vi ska resa någonstans packar vi så tight som möjligt även på ditvägen. undermedvetet försöker jag borttvinga semestershoppingen och skyller på utrymmesbrist i stället för dålig budget.

nu åker vi till Spanien.

kära barn

idag har jag blivit kallad tösen, stumpan, snäckan, lilla vännen, lilla damen, lilltjejen, fröken, bruden och tanten. en gång blev jag till och med kallad Lisa, vilket gjorde mig alldeles förvirrad.

det är en jäkla tur att jag inte får några nyp i rumpan ovanpå det.






















till och med i soptunnan lurar de fula gubbarna.

Tradera - vett&etikett

åh, jag grämer mig!

har sålt ett gäng prylar på Tradera. som vanligt har det till större del varit besvärligt. människor vill visst veta de mest besynnerliga saker, som exakt färg och mått på plaggen. drygt. i alla fall fick jag ett gulligt mail från en köpare som köpt en kappa. hon var supernöjd och det var precis en sådan kappa hon ville ha, oh happy days. flera av de andra tackade också så mycket för den fina paketeringen och det trevliga bemötandet. fint. av en annan köpare fick jag ett negativt omdöme, utan att hon ens kontaktat mig först, för att, och lyssna noga: klänningen var för liten!


klänningen i fråga var en blommig dröm från Forever 21, och i annonsen skriver jag:
"Aldrig använd eftersom den är för liten för mig (Forever 21-storlek), men har hängt i garderoben i ett år eftersom jag har svårt att skiljas från den. Hoppas att den kan få ett bra hem."

jag förstår att det kan kännas missvisande om man inte har en aning om vad Forever 21 är, men jag anser att en klänning som jag kan få på mig är en L. att den sen inte är så himla bekväm handlar ju mest om att jag föredrar XL. framför allt gör det mig surbitter att hon inte bara mailade mig i stället, skällde lite och lät mig köpa tillbaka den (så att jag kunde fortsätta hoppas på att den en dag ska sitta som en smäck). negativt omdöme är så himla för evigt.



jag är kanske lite extra känslig när det gäller Traderaomdömen, eftersom jag är för snäll. jag ger inte negativa omdömen. inte när skinnväskan visar sig vara av plast, eller när stövlarna i stl 40 är mer som trettioåttor. inte ens när säljaren vägrar skicka med kvitton till iPhonen och slutar svara på mail när jag undrar var han köpt den. varför? för att jag får hjälp och svar via telefon och mail (utom gällande iPhonen dårå, men det löste sig) och erbjudanden om byte och återköp gör en bra säljare.

åh. grämer mig.

8 mars

alla uppmärksammar orättvisorna, och jag blir sådär varm och geggig i magen, som man blir när man gått i ett fett demonstrationståg, eller som när man läser Liv Strömquist-serier. uppfylld av en naiv föreställning att världen är god och att saker kan förändras om bara du och jag hjälper till.

ibland håller känslan i sig i flera dagar. då är jag som gladast. oftast passerar det på ett ögonblick, och jag kommer ihåg att världen är ond.

fira söndag med stil

att åka på biltur är kanske det ultimata sättet att spendera en solig marssöndag. åtminstone om man, som jag, blir superexalterad av att se hav, kor, traktorer och road kill, och gillar att rota bland dammiga loppisprylar.




storslagen natur, kondisfika på landet, finfint tittskåp och öppet hav i all ära. det bästa med vår Skånetur var nog Monalisa 2.0.

ja, ni ser ju själva hur jäkla gla' hon är!? vårt kök är plötsligt en skrattfest.


nästa söndag tänker jag fira i Torrevieja. så det så.

fest!

min kille har handlat. hårfärg, pepparkaksdeg och musslor. ett glas bib-vin på det så kan man nästan tro att det är helg!

all black men look the same, eller you are who you hang with

pinsamt, city.

levande

sedan vi flyttade så dör inte blommorna. tvärtom. de frodas och växer, blir högre och längre. allra mest vid liv är en konstig röd växt som Martin tagit hem. på nätterna fäller den ihop sig.


























undrar vad den gör när den dör?

slå två flugor

Sherlock Holmes hade listat ut det med en gång. ett skinande rent handfat i ett för övrigt ganska dammigt badrum betyder bara en sak.






















någon har glömt boka tvättid.

nä, nu skiter vi i det här!

efter helgjobb och extrapass och sjuk chef och övertid är jag inte sugen längre. via bokrea och systembolag på vägen hem.

en annan sorts näthat.

vissa fruktar jordens undergång, andra är rädda för krig och nazister. själv darrar jag vid tanken på att Monki ska öppna nätbutik.

jag kommer att ruinera mig.


billigt, snyggt och så himla vackert presenterat. hejdå H&M.

att inte äta en massa kött är ju en sak, men choklad?

att godis- och chipsfrosseriet påverkar miljön otroligt negativt hade man ju kunnat räkna ut själv. om man hade velat. men det ville man ju inte.

go bananas!

hittade den här bilden hos TATTOOLOGIST, och det är så jäkla kungligt! bland alla ankare, fåglar, hjärtan och texter man inte kan tyda, så är en sunkig banan rätt fräscht, eller hur?




jag har för övrigt sett den IRL. bananen alltså, inte tatueringen. fast det jag gillade bäst med den Warhol-utställningen (på Lousiana för tio år sedan eller nåt) var skisserna. osammanhängande i blyerts. så kan det gå.

volontärarbetets hårda plikter

väl på jobbet blir jag plötsligt trött. trött i fötterna, trött i ryggen och alldeles fruktansvärt trött i ögonen. och jag tänker att om man ställt upp och gått till jobbet frivilligt, så borde man väl kunna gå hem när man känner för det. eller?





dessutom såg jag precis att det är dubbelavsnitt av Top Model klockan åtta.

hobbyjobba

vikarien för den bortresta extrajobbaren är sjuk, och det är med iver i blicken jag slänger mig över mobilen och meddelar att jag minsann kan hoppa in på min lediga dag. det är lugnt. jag kan jobba.

chefen frågar om jag vill jobba idag, så tar hon nåt pass av mig i veckan i stället. jag säger nej. "jag behöver pengar mer än fritid för jag har inget liv."


nu slipper jag ha ångest över att inte veta vad jag ska göra idag, eftersom jag inte är sugen på att göra sådant som normala människor gör (jag tänker shoppa, fika, dammsuga, men jag kanske har fel). arbeit macht frei.

klara färdiga g... eller?

jag har blivit frisk och jag har jobbat hela helgen och i kroppen finns ett sug efter att göra något kul. gå på kalas eller va fan, bara dricka en öl i gott sällskap. i stället sitter jag i soffan, mätt på indisk take out, och väntar på att det ska bli läggdags och ny dag och mer jobb och vår och sommar och framtid.

jag konstaterar för mig själv att det var tre veckor sedan jag umgicks med någon utanför min arbetsplats, och då var det martins kollegor. inget illa med det, men vad hände med mitt sociala liv?


hur tar man sig ur det här jävla melodifestivalhänget? allt är så himla fredagsmysigt, chipsprassligt och pyjamasbyxslappt att jag glömt bort vilka jag känner, vad jag gillar att göra och hur man sysselsätter sig på sin fritid. glamour har blivit en folköl i morgonrock och hur bekvämt det än är att styra upp hela livet efter TV-tablån så får det nog räcka nu. jag är redo att leva igen. det är dags. länge leve livet!




(ja, med start i morgon då. ikväll är det nån film och Oscarsgala och dessutom har jag redan knäppt upp knappen i byxorna och tagit på morgontofflor osv.)

true romance

"här, de är till dig! jag hade tänkt köpa blommor till dig sedan jag såg dem i affären idag och köpte dem."

förbannad flärd

blev väckt av trappstädaren i morse (det där med att ha sovrum vägg i vägg med trappan verkar smart tills man testar), och genom mitt huvud for associationerna som de bara kan göra på morgonen:

fredag - lön - ledig - bokrea - räkningar - helvete

eftersom jag inte är en mes tog jag tjuren vid hornen med en gång och ägnade mig åt lite härlig, själauppviglande skuldsanering. förutom att de vanliga räkningarna är betalda, så har jag dessutom sagt upp alla hjärndöda tidningsabonnemang och försökt bli av med den fasta telefonen. det känns bra. det känns zen.


för jag skiter faktiskt i vilken nyans av gult som finns representerad i Vero Modas vårkollektion, eller vilken dildo som är Carolas favorit. hör ni det, Veckorevyn?! jag ville ändå bara ha prenumerationsgåvan!

svt-appen är ju bara så bra

SVT tycker att det är dags för alla som kan motta public service att betala TV-licens. vilken skräll, va. jag skulle vilja se radiotjänst pejla tolv-trettonåringarna på skolgårdarna, kanske rikta en lampa i deras ansikten i mörka förhörsrum och väsa "betalar din mamma licensen på den där smart phonen, eller ska du ha en snigel på ögat, va?"


när, när, när ska TV-licensen bli en del av skatten, så att vi slipper dessa desperata skämt?!

i stället för stöld

svårroad medelålders

det är inte det att jag är en negativ person. jag bara tycker att mycket som händer är ganska trist. eller, kanske inte trist, bara ointressant. klart att det kan vara kul att gå ut på nån klubb och bli lite för full, men minnesvärt? jag tycker faktiskt inte det.

därför blir jag så galet peppad när det dyker upp saker som engagerar något i mitt lyckocentra. som spelningen med allo darlin' i fredags, som jag värmt upp inför i en månad, myslyssnat på och ringt hit en vän från borås bara för att ha någon att dansa lite extra med. och så blev jag sjuk. hej hopp, livet.

eller som när den här inbjudan damp ner i inkorgen:

GALAPREMIÄREN
av Jessica Nettelbladts
Jag är min egen Dolly Parton

I NÄRVARO AV REGISSÖR, MEDVERKANDE OCH PRODUCENT


VISNINGEN FÖLJS AV EN MUSIKALISK HYLLNING TILL DOLLY PARTON
AV GUDRUN HAUKSDOTTIR, NINA PERSSON, HELENA JOSEFSSON,
CECILIA NORDLUND OCH LOTTA WENGLÉN MED VINDLA STRING QUARTET.



bubbel, film, bra musik, lite DJ-häng och mingel. jag uppskattar det. starka fruntimmer och glamour. en chans att träffa gamla kollegor och ett tillfälle att ta på sig klänning och så röda skor som möjligt. men tror ni att jag kan den dagen? nä, för då är jag bortrest. tjohej.




jag ska hur som helst gå och se filmen. läs mer om den här.

sportigt

jag har upptäckt snooker. egentligen har jag väl aldrig haft nånting emot det innan, men det är nu i veckan som jag äntligen fattat grejen. jag är ju inte nån sporttjej, så det sitter alltid rätt långt inne, det där med att uppskatta fysisk aktivitet. särskilt som åskådare. snooker har emellertid det som andra sporter saknar: outfiten. om jag någon gång ska hänge mig åt idrott så ska det vara i någon gren där man, liksom i snookerns underbara värld, får knyta på sig en fluga innan tävlingen drar igång. till den hör såklart skjorta, väst och lackskor. det är så himla festligt och får alla andra sporter att framstå som ociviliserade. till och med dressyrryttarna i sina kavajer och hattar verkar vulgära i jämförelse. detta nya sportintresse har påverkat vår vardag chockartat och i fredags yttrade jag för första gången i vårt hem frasen : "älskling, kan du sätta på Eurosport?"

jag känner att det nya livet börjar nu.

från det ena till det andra

kommer hem, springer in i köket och svänger ihop en delikat saltlösning, går ut till badrummet och kör upp hälften i näsan. gurglar i resten. två Sinova och lite otrivin comp på det.



min influensa försvann och ersattes av en förkylning. en mansförkylning. en jag-tror-att-jag-dör-förkylning. en apatiskapande jag-kan-inte-andas-förkylning. en stressframkallande rikta-näsan-mot-taket-förkylning. jag har aldrig förr lidit så mycket av snorighet. nu fattar jag var allt ståhej kommer ifrån.


eftersom jag inte har feber längre så anser jag mig såklart vara frisk, för man är ju ingen tönt (och inte heller kaxig nog att sjuka mig när jag redan varit hemma i sex dagar). att le och småprata med kunder samtidigt som man känner att det när som helst ska droppa från nästippen är svårt. att säga "äsch, det är bara lite snuva" när man i själva verket vill skjuta sig i huvet är ännu svårare. så snälla, tipsa mig om hjälp och bot; huskurer, undermediciner, tesorter, you name it! hela mig!






ett plus i kanten är att jag varken kunnat dricka kaffe eller röka på tio dagar. grönt och rött te (inte slembildande som svart) och frukt i stället. jag vet. det är läskigt. känns onaturligt. som att det strider mot guds ord eller nåt. kompenserar med ohälsosamma mängder choklad. det tar udden av skammen.

ytan bedrar

jag stod utanför porten, febersvettig, med morgonfrisyr och rosa tygskor, och med en lapp i handen med en adress på. det slog mig senare att de förnuftigt klädda (för fem minus) passerande stirrade så på mig eftersom de förmodligen tänkte att jag var en sån där galen och småsenil äcklig tant, som luktar, och som var vilsen och inte hittade hem till gruppboendet, därav adresslappen.


i själva verket väntade jag på en taxi dom skulle köra mina nycklar till chefen, men hur skulle de kunna veta det?

mycket jobb för att bekräfta att svar saknas

man vinglar dit feberyr, betalar, checkar in, väntar, får hosta på beställning, blir stucken (dubbelt upp för att de är klåpare), hånad ("så du tränar inte, men röker?") och blir utslängd med det vanliga "hör av dig om det blir värre".

varje gång jag varit på vårdcentralen undrar jag varför jag aldrig kommer på några smarta frågor, varför jag aldrig ställer krav. om provresultaten inte visar nåt, vad ska jag göra då? snällt vinglar jag hem, feberflimmer i blick och frossvärk i benen, tittar på min alvedonask, min tekopp, mina halstabletter och mår sämre än någonsin.


kom igen doktorn, hjälp!

alla hjärtans gourmémiddag

eller inte. jag avskyr när vi blir sjuka samtidigt. jag är alldeles för egoistisk. jag blir sur när jag inte blir omhändertagen, när ingen tycker synd om mig eller lägger en orolig hand på pannan.

så här sitter vi, med en alla hjärtans dagsbuffé uppdukad på soffbordet, och snorar i vars ett soffhörn. valentine sucks. och ingen av oss pallar göra något åt det.

dislike-knappen

nä men okej. jag har inte så mycket till övers för krig, våldtäkter, när åttondeklassare måste redovisa för sin svensklärare om "första gången" eller det där med att skjuta vargar, men det jag ogillar mest av allt är faktiskt när man tagit på sig en outfit, sminkat sig, fixat frillan och går till helkroppsspegeln för att beundra resultatet, och upptäcker att man är ful.


hatar det.

så funkar kapitalismen

Åhléns - you sneaky bastards!

det där med kollegor...

kvart i åtta

jag älskar att vara den som är snäll vid gratistidningslådorna. ibland hänger jag kvar extra länge i hopp om att någon ska komma fram, så att jag kan dyka ner med armen först och säga "här, ta du den här". de blir så förvånat glada, gratistidningsmänniskorna, särskilt på morgonen.

annars försöker jag låta bli att vara snäll. jobbar på min image.

populär pensionär

-va fan ränner du här för? du är inte tillräckligt gammal.
-vaddå inte tillräckligt gammal?
-jamen du är ju inte pensionär. jobbar du?
-du, jag är sextioåtta år och det var länge sedan jag jobbade.
-nää, du ser ju ut som en liten pågablära! men då ska du börja spela i vår klubb!
-jag vet inte det. jag får se till nästa säsong.
-ja, okej, men fan ta dig om du går med i nån annan klubb!

omkullkastade planer

hade stora planer på att leta upp vårt vindsförråd och baxa upp några lådor, borra upp ett par gardinstänger och kanske toppa håret.

fick mensvärk och drack dry martini istället. och nä, inga oliver.

livet upphör aldrig att överraska.

dagens, veckans, månadens eller kanske årets lyxigaste problem

jag inte bara vill, utan jag kommer att se pulp i år. det bara är så. punkt. eftersom jag känner mig misstänksam mot way out west, både prismässigt och genom mysighetsanalyser, så återstår då det ganska skitsvåra valet: wireless i hyde park eller primavera i barcelona? helst hade jag velat gå på spelningen i gamla sheffan såklart, men den är nästa fredag och det är visst så; if you snooze you lose.


alltså, fattar ni?! pulp turnerar. fy satan.

samband

plötsligt vill alla bli kompis med mig på Facebook. det kan ju givetvis bero på en kedjereaktion, eller kanske grupptryck, men jag väljer att tro att det beror på att jag blivit snyggare.

man blir ju gla'

tack Metro. finast idag.

veckotidningsdramatik

jag har sent omsider tagit mig igenom Sofi Fahrmans Elsas mode, och min mage känns som om den blivit matad med en låda Noblesse. den är inte dåligt skriven och produktplaceringarna stör mig inte det minsta, men den där Elsa alltså... jag finner det outhärdligt att försöka identifiera mig med den här typen av skinn-på-näsan-brudar, som vill ha och ha och som i förbifarten reflekterar över att det de gör är fel, men sedan ignorerar magkänslan och fortsätter ångvälta sig fram för att nå målet, som såklart är att få Vara Någon. hela problematiken i boken cirkulerar kring hur vedervärdiga de snobbiga Stureplanstyperna är och hur gärna Elsa vill vara en av dem (och helst inte låtsas om sitt Boråsursprung). och hur det slutar? jo, som vilken prinsesshistoria som helst. prins, champagne, flådigt jobb och alla VIP-kort kungariket har att erbjuda.

samtidigt är det härligt. som tantsnusk för tjugoåringar. insugande, sliskigt och övermättande. på bussen vek jag bak pärmen så att ingen skulle se vad jag läste, för det hade varit som att spela Carola ur högtalaren på mobilen; något man kan göra i hemmets ljudisolerade vrå.



det värsta av allt är att min sockerstinna blondinbuk redan längtar efter att få sätta tänderna i uppföljaren. litterär bulimi!

ofta är det oförklarliga låtar, som Mare Mare eller I am sailing

läste Sofie Oksanens Utrensning. kom på mig själv med att ha Knutna Nävar-hits på repeat i mitt inre soundtrack. osmakligt.


dagens boktips:

all dressed up and nowhere to go?

igår var ledig och festlig kväll, som inleddes med småhysterisk jakt efter den perfekta outfiten. stressad och svettig provade jag nästan varje plagg i garderoben innan jag kunde bege mig ut i snålblåsten. vi gick på wrestling och det var som vanligt fantastiskt, trots oroväckande näsblod, inte mitt. det var efteråt som de typiska helgproblemen började; det där hattandet och velandet. tänkte gå på en fest i källaren, men de tog inga kort. gick på en hemmafest helt snabbt, begav oss ut på stan med dans och flärd i åtanke. halv två-köer överallt.

är det åldern som gör att man inte orkar stå och frysa i en halvtimme för att sedan köa än en gång till en armbågstrång bar? är det bekvämligheten som gör att man ställer in dansplanerna och tänker att det är en dag i morgon också?


när jag kom hem hade jag perfekt frisyr, ofelbara mascaraögonfransar och en paljettklänning som inte hade velat något hellre än att ta en svängom. jag har aldrig somnat så snygg.

dagens yrkeskår

i hysteriskt raseri riktar befolkningen sitt allra heligaste hat mot de anställda på Försäkringskassan. som om de dikterar villkoren. dags att höja blicken?

spontant

fick tulpaner och en skiva av min kille häromdagen. otrogen? eller används presenter och blommor fortfarande som ett slags tecken på uppskattning?

hatar till exempel sysselsättningen krig.

jag läste i en blogg att skribenten gillade "den svenska artisten Robyn". är inte det som att säga att man gillar frukten äpple eller klädesplagget tröja?

-Fattar du inte att ingen vill leka med dig, Mubarak? ropade barnen.

det började på dagis. alla visste att Mubarak var skitjobbig, luktade kiss och rev sönder andras teckningar. ingen ville att han skulle vara med och leka, vilket gjorde honom ännu mer efterhängsen, som om barnens ilska triggade hans beslutsamhet. honom skulle man minsann inte bestämma över!

i mellanstadiet drog han flickorna i håret, snärtade dem med BH-banden och slog killarna med pinnar. han var den som de andra tog omvägar för att slippa, men som ändå alltid dök upp. på discona valde Mubarak alltid att bjuda upp den av tjejerna som avskydde honom mest och som redan hade pojkvän. när hon sa nej så sparkade han henne på smalbenet och blev arg.

i högstadiet våldtog han en tjej i parallellklassen. han fattade liksom inte att ett nej betydde nej.

på arbetsplatsen blev Mubarak genast impopulär. han var bossig och hittade på egna regler. i fikarummet stal han bakelser med andras namn på och diskade aldrig efter sig. när han blev varslad blev han arg, beskyllde företaget för orättvis behandling och eldade upp lagerlokalen. även efter att anställningen tagit slut fortsatte Mubarak att dyka upp utanför porten om morgnarna, och där stod han och ropade skällsord efter sina forna kollegor. en dag fick de nog och gav honom på truten. så kan det gå.

den avundsvärda trångsyntheten

jag tänker att människor som tycker att livet är så himla härligt och fantastiskt måste vara korkade. och så skäms jag.

jag älskar att hyra

i ett försök att vara duktiga döttrar åkte jag och min lillasyster (och hennes son, men han var helt värdelös) till vårt barndomshem för att röja lite inför våra föräldrars snabba sverigebesök om drygt en vecka. vi torkade kakel, städade ur kyl och skafferi, fyllde på med nödvändigheter som kaffe, matlagningsgrädde, rotfrukter och pasta, skurade toaletter och bäddade rent i sängarna. de rum där vi hittade spindelkadaver stora som hundvalpar i stängde vi helt sonika dörren till, för att inte tappa sugen, och gjorde helt enkelt vårt bästa för att deras hemkomst ska bli så angenäm som möjligt.

plötsligt märker lillasyster emellertid en pöl på köksgolvet. på någon vänster rinner vattnet från kökskranen, via diskmaskinen, rakt ut på golvet, och inuti maskinen är det algigt som i en ankdamm av gammalt stillastående vatten.

jag är ingen VVS-människa. jag får kortslutning av problem som är större än hår i vattenlåset (som jag är expert på, eftersom jag fäller som en sommarhund) och när vatten rinner från en olokaliserad källa vill jag antingen gråta lite eller rycka på axlarna och gå. hemma hos mina föräldrar kunde vi inte göra någotdera, utan vi torkade, öste, vred på kranar, drog ur kontakter och försökte fånga det ständiga droppandet i små vattenglas. till slut fick vi lämna huset, efter att ha fastställt att det inte rann mer. däremot hade kleggläckaget runnit in under diskmaskin och köksskåp och kommer säkert att skapa en härlig mögelmiljö inom kort.


jag älskar att bo i hyresrätt. jag älskar att kunna ringa ett nummer och få en vaktmästare att lösa alla problem. är man en struts som inte tar tag i problem finns det ingenting bättre.


jag ska aldrig äga.

för sakens skull

damen ser jämt missnöjd ut. det är som om ansiktet fastnat i en hopknipt grimas, mungiporna håller på att trilla ner på golvet. hon håller armarna i kors, har kappan över de smala axlarna och när hon tittar på en lutar hon huvudet bakåt, för att kunna se ner oavsett nivåskillnad.

efter att ha vankat fram och tillbaka mellan bordet och smörgåsmontern några gånger bestämmer hon sig för att slå till. hon tar sin kaffekopp och en assiett och öppnar luckan. det tar tid. hon väljer, jämför, flyttar runt de färdigbredda ost- och rostbiffsmackorna. jag hinner ladda om kaffebryggaren, plocka fram nya servetter och fylla på kaffeskedar. till slut har hon masat sig fram till kassan.

-du, den här mackan e helt sne!
-ja, ojdå. jag har visst skurit snett.
-det är ju inte ens en halv bulle, bara som en fjärdedel.
-hehe, jo, jag är ju ingen maskin, så jag kan göra fel.
-borde va halva priset.
-vet du vad, jag byter gärna ut den mot en annan, som är större.
-ja, det kan du gott göra.


känns skönt, att jag lyckats liva upp hennes dag med en gammal hederlig gnällstund. nu är hon nog nöjd.


hon har för övrigt en trevlig man, en enormt trevlig syster och en trevlig, om än en smula senil svåger. ett välbalanserat sällskap med andra ord.