semester#2

är i värmländska obygden och firar semester. det betyder att man äter alldeles för god mat, badar varje dag och dricker för mycket vin under en himmel som aldrig mörknar.

igår firade vi pappersbröllop, men jag vet inte om det är så mycket att fira. ett år ska man väl klara av, efter sju.

dagens stora plan var att gå upp i rimlig tid och dra till Berghain vid tio, men efter nattens housedansande, vodkamate-bälgande och snick-snackande med bästa Burgschki så försov vi oss och hamnade på en solig gräsmatta i Mauerpark i stället. och så en öl och en weisswurst på Prater som avrundning. att äta wurst och dricka öl borde banne mej vara en rättighet på söndagar!

sedan promenerade vi, gick vilse, tänkte fel och blev griniga, så som man gör på semester. hamnade under ett parasoll med en sejdel i näven lagom till ännu ett åskutbrott med hällregn. de verkar gilla sånt här i Berlin. intensiva oväder. jämt ska allt vara så dramatiskt.

jag vill aldrig åka hem. säger jag nu, för att jag ligger på en nybäddad hotellsäng med en corona bredvid mig. fråga mig igen i morgon. då lider jag förmodligen av sviterna av denna dags flytande måltider, som ska avrundas med tapas på en vineria. och ja, just det, vin.

utlandsutflykt

jag är så himla kär i sommarberlin. luften här är tjock av fukt och förväntan. grönskan har exploderat i alla skrymslen och bildar väggar och tak, och någons spayade målningar blir världens vackraste kuliss till promenaden.

idag tog vi en tur runt Spree Park, det övergivna nöjesfältet i Plänterwald. för fega för att bryta oss in, men på andra sidan stängslet skymtade vidunderliga ting. får återvända någon gång, i skydd av jeans, sneakers och dunkel, kanske komma närmre.

felbedömningar

om alla bara kunde sluta beställa jävla chai latte och latte machiato, så hade kanske mjölken räckt idag också! fattar ni inte att det inte är kaffe?! gay.

vad JAG pratar om när jag pratar om löpning

när andra kör intervallträning så springer de långsamt, sedan snabbare och slutligen snabbt som blixten. när jag gör det så springer jag i en minut, dör, går i tre och börjar om från början. fördelen är att jag kan titta på ankungar, träd och pensionärer och lyssna på Sommar i P1 samtidigt. andra bara flåsar på.

vad jag vill säga är att jag kanske borde sluta leva som en dekadent tjugoåring. och att jag kanske borde springa oftare än en gång i kvartalet.

den enda av murakamis böcker jag inte kommer läsa:

two wrongs make right

härom dagen var jag på postkontoret för att hämta ut ett paket. efter sjutusen förflyttningar av vikten från den ena foten till den andra blev det slutligen min tur och jag rabblade avinumret från mobilen och räckte blixtsnabbt fram mitt leg, eftersom jag är både erfaren och läskunnig, till skillnad från de flesta före mig i kön, som bestämde sig för att börja rota efter id-kortet i fickor, jackor och väskor när de väl stod där framme vid luckan (idioter). nog om det. postenmannen rotar bland försändelserna på hyllan och drar fram en påse från Ellos. lustigt, tänkte jag, eftersom avin kom från la redoute (ja, jag är hyfsat trigger happy i REA-tider, men det vet ni redan). och ser man på, han hade tagit fel paket! och jag tänkte att det var väl höjden av flax att kunna gå hem med båda på samma gång, och inte behöva gå hem, plocka avin ur brevlådan och sedan trava tillbaka igen. hurra!

glad som en lärka släpade jag hem mina paket, slet upp påse efter påse och provade plagg efter plagg allt eftersom en pärlrad av svett gjorde sig synlig på min övre läpp och mina kinder antog en rödlila nyans, delvis på grund av mitt exalterade tillstånd men också eftersom det är en pärs att prova kläder som inte passar, är i fel nyanser, fel material och har hopplös passform. efter en timme var elva av tretton hemklickade plagg och prylar prydligt hoppackade i returpaket och placerade på hallbyrån. jag var fortfarande nöjd över postmannens misstag. effektivitet är underskattat.

ett par dagar senare skulle martin ut och köpa ingefära, och i förbifarten ropade jag åt honom att gå till tobaken och posta paketen, och nä, han behövde inte ta kvitto och tack så mycket, och så gick han och frid och fröjd vare i huset.

klockan fyra i natt slog jag upp ögonen med endast en tanke i mitt klarvakna huvud: "Det var ju till Posten paketen skulle!" och i en halvtimme funderade jag över vad tobakskillarna gjort med mina paket. de har ju hand om Schenker och kanske skickar ändå? eller har de gått bort till Posten med dem? står mitt namn tydligt på adresslappen? kommer de och ringer på?

när martin vaknade i morse var mina paket det första jag tog upp. "JAG SA FEL! JAG SA TOBAKEN MEN DET VAR POSTEN!" och martin svarade "äh, det hörde inte jag så jag gick till posten med dem i alla fall."


alltså älskar jag när folk gör fel. och när ingen lyssnar på mig. och en av tröjorna från Ellos.


undrar däremot vad det var i mitt undermedvetna som fick mig att komma att tänka på mitt direktivmisstag klockan fyra, när jag sov...

hälsotipsen haglar

apropå det där med dieter, så tipsar min syster om en mycket effektiv metod här!


själv hamnade jag i ett samtal om bovete.

-är det här nyttigt eller?
-njäe, det är ganska rikt på kolhydrater och kalorier...
-varför äter vi det då?
-...det är glutenfritt...
-vi är inte allergiska.

man kan inte få allt.

ett försök att vara konsekvent

eftersom jag är så himlarns tjock hoppar jag ibland på olika dietförsök, alltid med hopp om den omtalade livsstilsförändringen. för två år sedan var det GI för hela slanten, och fy tusan vad det gjorde skillnad snabbt, men det var ju bara för att all vätska lämnade min kropp så att jag blev ett russin i stället för en trind vindruva. sen åt jag typ en baguette eller nåt, och poff, så hade jag gått upp 273 kg.

förra sommaren var jag ute och sprang. jag tänkte att det var lagom sportigt, man behövde inte så mycket utrustning, man kunde ta det i sin egen takt och så fick man ju se den vackra naturen också! efter den gången var jag så nöjd med mig själv att jag aldrig gjorde om det.

sen gifte jag mig och sen blev det höst och sen vinter och vår. plötsligt ska man ha på sig linne och bikini och visa sin smäckra figur, och jag blir lika förvånad varje år. det som gömts i leggings och stickade tröjor väller fram som en blekvit lavin och säger tjenamors, som om jag skulle vara glad att träffa på hen. alltså plockas det tunga artilleriet fram i form utav appen ShapeUp. i den skriver man i vad man äter och vad man gör, och när den visar rött blir man ledsen för då är man fet och kan inte balansera plus och minus i kalorijakten.

egentligen är det ju astöntigt att räkna kalorier, men det fiffiga med den här appen är att man (jag) blir medveten om vad av det jag stoppar i mig som vill mig illa. inte för att jag saknar grunderna i matlära, jag jobbar i branschen, men det känns aldrig som på riktigt om man inte ser det svart på vitt. försöker man hålla ett jämnt kaloriintag blir man dessutom peppar på att ta tag i sig själv och GÖRA saker, eftersom det betyder att man sedan får unna sig, och det vill man ju!


idag åt jag till exempel en skål grönsallad till lunch. nu dricker jag en dry martini. frukosten bestod av 80 kalorier. ikväll ska jag äta ostron, råbiff och dricka mousserande vin. om jag gör några situps kanske det blir en avec till kaffet. ni fattar grejen.


och nä, jag tror inte att jag kommer att bli en svan, men det hade varit skönt att inte vara den fula ankungen som sjönk som en sten eftersom paddelfötterna inte kunde hålla den späckfyllda fågelkroppen flytande.

inbyggt fotografi

-förlåt, men var kommer du ifrån egentligen?
-jag är från Leeds.
-aha. jag tyckte att du lät som en norrbo. [...] jag bodde i Sheffield ett tag.
-ahhh, ett fantastiskt ställe!

och det är det väl inte, men vet du, när man varit på en plats under tillräckligt lång tid så gror den rötter in i själen, och vart man än tar vägen sedan så känns de ingångna stigarna och invanda vyerna i hjärtat. och även om man glömmer varför man var där eller vad man gjorde, så har stämningarna och tonerna fastnat på insidan. och det finns en saknad. efter dofterna, gatorna, smakerna och ljuden. efter de som man kände då, det som man upplevde. det finns en förskönad dröm som sjunger. som om man bara kunde öppna dörren och vara där; ta en promenad till dammarna, shoppa upp sina sista pennies på the off licens eller ta en tur till reservoarerna. röka svarta sovereign i fönstret med utsikt över kyrkogården. det sitter på insidan nu, bakom allt annat gammalt bråte som man samlat på sig, i de dammiga bakersta skrymslena, dit man sällan går. som en saknad vän. som insidan av fickan i förra sommarens shorts.

-det är kanske likadant för dig, här i Malmö?

ni vet vilka ni är

hej, ni jävla mähän som inte pallar sopsortera! kan ni vara vänliga att låta bli att slänga ert blandade hushållsavfall i mat- respektive kartongavfallstunnorna? hade varit snällt, så att vi andra slipper dyka ner i sopkärlen varje satans gång vi själv ska slänga nåt.

tack som fan.

MVH grannen.

man vill ju inte vara en diva, eller?

jag älskar att se på TV. jag tycker till och med att reklamavbrotten kan kännas uppfriskande då de ger mig en chans att utforska andra kanaler eller gå på toa. en sak som däremot gör mig FÖRBANNAD i denna apatiska/nöjda TV-tillvaro är de där jävla reklamfilmerna för Snickers. ni vet vilka jag menar. grabbeligrabbgängen åker bil eller byter om i ett grabbigt omklädningsrum, och så får den ena grabben ge den andra grabben en Snickers, eftersom han förvandlats till det värsta man kan bli om man är medlem i en grabbsamvaro - en framgångsrik kvinna.

ja, det måste vara outhärdligt, jag förstår det, att behöva umgås med någon av det täckta könet när man har siktet inställt på manshäng, så för all del, tryck choklad i truten på'na så blir hon en medelmåttig karl igen. phu. ordningen återställd. och en ryggdunk på det.


att reklamfilmerna skapats av en man råder det väl ingen tvekan om. bara män är så naiva att de inte är medvetna om att män i själva verket är betydligt mer benägna att gnälla än kvinnor.

skatteåterbäring och REA-tider

det spelar ingen roll att jag känner till och äger hipstertrosor, jag fnissar ändå tyst inombords varje gång jag läser det. hipstertrosor. som punktrosor, feministtrosor, bimbotrosor eller gothtrosor.

vill man inte bära hipstertrosor kanske man är intresserad av dessa från la redoute. de är kanske det knasigaste jag sett sedan jag för första gången såg ett par spetstrosor med öppen gren.



själv letar jag efter gedigna svarta bomullstrosor, och allt jag hittar är boxermodeller eller konstiga micromaterial. tacka vet jag förr i världen, då man handlade i riktiga affärer och betalade med riktiga pengar och kunde känna och klämma på plaggen först. det var tider det.

jorden vi ärvde

rasseonsdag, SD-påhitt, rojalistnonsens eller hittepåhelg. kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill. nationaldagen firar vi i ariskt horisontalläge, ser utrikiska filmer utan svenska undertexter, sover lite, följer med spänning kattens jakt på en fluga och äter traditionell svennebanankost: pizza.



en annan dum katt.

ambitiöst sötsug

ibland kan man inte sluta när man väl börjat tänka på något. som crème brûlée. därför blev onsdagsmiddagen hastigt avbruten, tvätten lämnad åt sitt öde i tvättstugan och med siktet välriktat begav vi oss till gasolbrännarbutiken där, hör och häpnad, en gasolbrännare införskaffades. (när vi ändå var i köpcentrat köpte vi en blommig radioapparat, en sänglampa till mig och tusen andra saker, men det har faktiskt ingenting med historien att göra.)


jag vet att Amelie från Montmartre-citat gör att det kommer kräk i munnen, men visst är det lite underbart, det där krasandet när det knäckiga sockret krossas? och krocken i munnen av lent och hårt och varmt och kallt? egentligen finns det ingen efterrätt som är godare...

arbetsskada

idag hände en obehaglig grej. jag skummade lattemjölk, som jag gör när jag har öppet mellan 07.45 och 15.00, då jag plötsligt upptäckte att arbetsbänken snabbt kom närmare och det började svartna för ögonen. jag ruskade på huvudet, upplevde ett par sekunder av desorientering, lutade mig mot kanten och efter ett par sekunder gick det över något. det värsta var att när jag analyserade situationen lät det såhär:

-shit. höll jag på att svimma?
-synd att jag inte gjorde det.
-ja, då hade jag kanske kunnat gå hem.*
-nä, vet ni vad. jag somnade nog bara lite.


att jag somnade på jobbet i en sekund hade jag kunnat skylla på att jag var ute och festade hela natten eller att jag hoppade bungy jump igår, men jag är varken 20 eller äventyrlig, utan såg den tidiga visningen av Hunger Games på bio och gick sedan hem och såg Game of Thrones. gick därför inte och la mig förrän halv elva. likadant i söndags minus bion. och eftersom jag är äldre än 20 kan jag inte sova sex timmar per natt och sedan utföra mitt slentrianmässiga kroppsarbete utan att börja gråta. eller somna, visar det sig. så himla deppigt.

somna sådär hur som helst. hmpf. störtlöjligt.




tyckte förresten att Hunger Games var oväntat bra. förutsägbar? visst. men med många intressanta blinkningar. och spännande? ja. mycket. två gånger hoppade jag så högt i min lilla biosoffa att någon av de övriga fem i salongen säkert märkte det.





*ni tror säkert att jag, efter att gång på gång snacka skit om mitt jobb, är en jäkla slacker som lever efter minsta möjliga motstånd, men faktum är att jag jobbar hårt, och att det är det som gör mig missnöjd med mitt jobb.

att ta sig från punkt A till B

om ni hade hört vad jag tänker då jag hamnar bakom samma slöa cyklister gång på gång på vägen hem, då de envisas med att tränga sig före och köra om mig vid varje rödljus, så hade ni blivit rädda. RÄDDA, I tell you!



annars har jag varit en sväng i Torrevieja. och nej, jag ville faktiskt aldrig åka hem, men jag gjorde det ändå, för jag är ingen liten lort. eller är jag det? jag är nog det.

ett ögonblick av en dag

som vanligt om söndagarna så kändes det lämpligt att stiga upp halv sju, och nu sitter jag här med kaffet, tidningen och det bästa som går på TV innan nyhetsmorgon börjat (drömhem vid havet), och känner mig störd. det tog ett tag innan jag förstod vad det var. något envist, ihärdigt som slet min uppmärksamhet från datorskärmen och tvingade ögonen mot det soliga fönstret.

fågelkvitter.

innan bussarna börjat avlösa varandra nere vid hållplatsen, innan söndagsflanörerna dragit på sig promenadskorna, innan a-lagarna börjat chit-chatta över sina elefantöl och innan alla sätter sig i sina bilar för att fly hemmet i tron att verkligheten är bättre någon annanstans - då hör man det.

jävligt enerverande.

11 frågor

sandra har bett mig att svara på 11 frågor, och eftersom jag är en gammal Skunk-tjej, så älskar jag allt som har med frågeformulär att göra. det får mig att känna mig viktig och bekräftad att skriva saker om mig själv. so here goes:

1. Hur skulle du hantera om du vann typ 108 000 000 kr?
jag skulle hantera det hur bra som helst! jag skulle konsumera som bara den! bostad, prylar, presenter, ja, vad som helst. skulle förmodligen sluta jobba och skriva en best seller. och dricka en himla massa drinkar.

2. Vad tycker du om ordet hen?
hen är fantastiskt bra, och vet ni vad? oavsett vad folk säger och gnäller om, så finns det redan. så det så.

3. Vilket är ditt bästa recept och varför, mat eller bak spelar ingen roll?!
min farfars far skrev en kokbok som använts flitigt i restaurangvärlden och i kockskolor. den har jag aldrig använt. lagar jag något för första gånger så googlar jag olika recept för att få riktlinjer (tillagningstider etc.) och sedan improviserar jag och litar på mina smakkunskaper. och det brukar bli bra. jag är aldrig rädd när jag lagar mat. om jag bakar använder jag recept eftersom jag avskyr att baka, vilket betyder att det blir äckligt om jag gör som jag själv vill.

4. Vad är du bäst på? Utgå från dig själv...
jag är superbra på att jobba. jag är plikttrogen, servicemedveten, ser vad som behövs göras, är noggrann och skäms när jag inte gör mitt bästa. om detta är bra eller dåligt för mig vet jag ärligt talat inte. så jag kanske borde skriva att jag är bäst på att se på TV. gör det varje dag. har inget emot reklampauser heller.

5. Vad tycker du om köttkonsumtion?
jag önskar att alla var smarta nog att skära ner på sin köttkonsumtion för vår och våra efterkommandes skull. vi är tillräckligt smarta för att fatta att det inte är hållbart, det vi håller på med. själv äter jag mer och mer kött för varje år och det gör mig rädd.

6. Är du beroende av något?
jag röker. dessutom vill jag dricka ett glas vin när jag lagar pasta och en dry martini eller två när jag kommer hem från jobbet på fredagar. långa bad och goda böcker får jag också abstinens av om jag måste leva utan.

7. Vilken musik triggar din nostalgiska sida mest och varför?
varje gång jag blir lite för överförfriskad vill jag lyssna på kent och winnerbäck. och suede och pulp. och the andrew sisters. kanske för att de får mig att minnas mina äldre tonår, med all plåga och sorg, eller också är det bara för att jag vill sjunga med lite för högt.

8. Vad gör dig riktigt förbannad?
mitt jobb. varje dag. det är helt otroligt.

9. Har du något riktigt bra husmorstips?
cillit bang med klorin är en fantastisk produkt. lite lurig att få tag på, men funkar som i alla rengöringsreklamer - spraya, låt verka, torka. annars är glasputs underbart. till speglar, ja, men även handtag, kakel, bordet, kranvred och diskbänk. glasputs är dessutom det ultimata sista-minuten-rengöringsmedlet, eftersom det är så gott som doftfritt, och alltså kan du putsa loss som satan och tre minuter senare välkomna gäster med ett försynt "ja, ursäkta röran, jag har inte städat".

10. Finns det någon reklam du tycker är riktigt bra?
för några år sedan fanns det en Benetton-reklambild föreställande en barbröstad man som låg ner och blev trampad på av en kvinna i höga klackar. jag älskade den bilden. inte för att jag vill trampa på nån, men ett par snygga skor gillar man ju. att bilden bjöd in till debatt i media (blev anmäld om jag inte minns fel) var fint som snus.

11. Är du dig lik nu, som du var när du var barn?
hade varit trist att vara 30 och se ut som fem. men jag ser ut som jag fortfarande. tror att jag tänker likadant också, fast mer eller mindre.



varje gång jag ber andra att svara på sådana här frågor svarar alla artigt men bestämt nej tack, så jag skickar inte vidare, men tack Sandra! hoppas du är nöjd med min prestation.


avslutar med hundkatten.

inte ENSAM-ensam

mannen är bortrest och det slår mig att det är ganska skönt alltihop. att kunna göra vad jag vill när jag vill. det är såklart inte så att jag inte kan göra vad jag vill annars, men när vi är två är det alltid så lockande att kura ihop sig i vardagsrummet hela helgen, bygga bo och köra TV-seriemaraton. när jag är själv däremot, inbillar jag mig att jag är Carrie (SATC, inte Stephen King) och med diskbänk och bord avtorkat och sängen bäddad sippar jag kallt, vitt vin och är så upptagen med att känna mig som någon som känner sig själv, att jag inte har någon som helst längtan efter TV.

det var igår, när jag var hemma hos min väninna (vi kan kalla henne en blandning av Miranda och Charlotte), åt take away-thai och såg svenska filmer*, som spiken slogs på huvudet. förr, när jag fortfarande hade mitt gamla jobb, jobbade jag kväll en dag i veckan + varannan helg, och hade således en dag för mig själv varannan fredag och varannan tisdag eller torsdag. då lade jag ansiktsmasker i badet, surfade runt på meningslösa webshoppar, läste bloggar, läste böcker, rensade garderoben och hade det alldeles knäpptyst runt omkring mig. nu jobbar vi efter ganska exakt samma schema, skiljs åt i porten med en puss varje morgon tjugo i sju, kommer hem samtidigt, äter samtidigt, sover samtidigt. det är fint egentligen, och det får mig alltid att tänka på Bertils föräldrar i Nils Karlsson pyssling som jobbar tillsammans på fabriken dag efter dag, men det är fortfarande ovant efter att i ett helt liv ha haft udda rutiner och ganska mycket ensam-tid. den gamla hunden sitter inte riktigt än.

och det är när martin åker iväg nån helg som jag glider in i den sköna och driftiga singelpersonen; hon som är händig, flyttar möbler, sorterar och donar. idag har jag till exempel ränt runt på stan och letat efter Sartres Muren, utan resultat (någon som har den?), gjort tusen sit ups (jag ljuger) lämnat in en massa junk på Myrorna, flanerat runt i butiker och fallit för frestelser. har till exempel köpt brun-utan-sol. varför? vet inte, för pigmenten i min hud är superkänsliga för sådant och jag blir alldeles smutsflammig, men jag tänkte att det kanske var bättre att vara fet, obeläst och orange än fet, obeläst och blek. har även köpt praktiska förvaringspåsar och en klänning som jag definitivt inte behöver, men herregud, vem gör?

som nästa steg i min självständiga singelhelg ska jag läsa klart en bok, dricka mer vin i badet, använda en pimpsten för första gången i livet och röka en cigarett endast iklädd militärjacka. ni hör ju själva. en helg i sus och dus. tänker därefter vägra att gå på någon av de fester jag är bjuden på. kanske ta en öl på någon blåsig och regning uteservering i stället. tror att det är vad Carrie hade gjort.




*en enkel till antibes - sjukt ojämna skådespelarinsatser, fin historia men inte värd att spendera tid på.
jag saknar dig - som jag fortfarande vill ska heta jag saknar dig, jag saknar dig, även den ojämn i skådespeleriet, men bra och gör ont där inne i bröstet och varje gång någon i filmen grät så grät jag med.

när man har ett knegarjobb

och så står man där efter en tvåtimmarsrush med svettpärlor på överläppen och i nacken, och det enda man tänker på är hur kissnödig man är och man ska precis springa iväg till toaletten när den där gästen kommer släntrande och beställer en latte (alltid latte, alltid dessa jäkla latte) och man säger "javisst!" och snabbt som blixten fixar lisa lightning en latte, placerar den på bardisken där plånboken redan ligger, och gästen säger "tack!" men ser plötsligt en kollega som hon bara måste prata med och så vänder hon sig om och man lutar sig demonstrativt lite över disken, fortfarande med handen runt pappmuggen, men gästen babblar och man börjar plocka med saker för att tiden ska gå och man torkar lite bänkar, lägger papperspåsar och servetter i högar, putsar ångröret en extra gång och håller på att kissa på sig. och man ställer sig vid disken och hrrmm-hrmm-ar, men gästen står med ryggen mot, och hon pratar och gestikulerar och efter fyra minuter kommer ett gäng andra kunder och DÅ säger lattegästen "nämen oj, har jag inte betalat? här står jag och snackar!" och så slänger hon upp jämna pengar, tar kaffet och går. och så har man missat chansen till kisspaus eftersom kön byggs på, som vanligt, och när man efter en timme får en lugn stund igen så har man glömt vad det var man skulle göra eftersom huvudvärken trummar sönder baksidan av ögongloberna och benen känns som spagetti av betong.

ja, ni vet hur det är.


en viktig sak att minnas som konsument är att en ensam kund är också en kö för den som jobbar.

en annan viktig sak att komma ihåg är ATT MAN INTE BEHÖVER VARA SÅ JÄVLA DRYG OCH LÅNGSAM BARA FÖR ATT MAN SJÄLV HAR ALL TID I VÄRLDEN OCH HAR HUR MÅNGA SATANS KAFFERASTER SOM HELST!!!!


det var bara det jag ville säga...

domestically disabled

det händer att jag inte städar. att jag låter tvätten samlas på hög på sovrumsgolvet (den rena ligger kvar i tvättpåsarna, ovikt och ouppmärksammad), disken travas på diskbänken, dammråttorna dansa salsa i varje vrå och badrumsspegeln täckas av tandkrämsstänk. det händer att jag ligger i soffan, ser tusen avsnitt av en TV-serie och tänker på förfallet runt omkring mig.

och då händer det att jag försöker rättfärdiga det. att jag tänker att det är starkare av mig att låta bli att städa, sortera och skura. för jag är ingen piskad kvinna. jag tänker att ingen minsann ska komma och säga till mig att jag måste vara husfru i alla lägen eller att det är en skam att stänket från den där bolognesen inte blivit upptorkat på tre dagar. jag intalar mig att jag är en riktig kvinnosakskvinna; en sådan som njuter av livet och inte gräver när sig i det yttre, i hushållssysslor eller livsstilspetitesser.

sen mår jag dåligt, dricker beskt, svart te och gömmer mig och mina fläckiga mjukisbyxor under filten.


varje gång jag faktiskt tar tag i allt det där som ska göras, putsar kaklet, bäddar rent och dukar fint, så mår jag plötsligt så mycket bättre. känner mig som en miljon dollars, skiner som ett ljus och tror att mina muskler kan välta bilar. trots att det där fröet på insidan talar om för mig att jag är bättre än så, att det är jag som räknas och inte min fläckfria toalett eller mitt glänsande kranvred.


är det inte hemskt sorgligt att vara så styrd av sin omgivning?

inte för att jag älskar snorrika, snygga tjejer, men ändå...

det är ingen som älskar de fula för att de är fula. däremot hatar vi så gärna vackra människor.

den senaste tiden har jag råkat ut för ett tätt haglande camilla läckberg-hat. vid samtliga tillfällen är det människor som inte läst hennes böcker som tar sig ton, och jämt försvarar de sitt hat med att "jag har hört att hennes böcker är bra men [...]" följt av haranger om hennes ögon, skor och val av äkta man. som om det där med att hon kanske är en bra författare gör att hatet lindas in i mjuka bomullsbollar eller skumemballage. kan folk inte bara erkänna att de är precis som alla andra, och alltså sitter inne på en jävla massa fördomar och politiskt inkorrekta åsikter som de vill ventilera till höger och vänster? att sitta och trolla på Flashback eller diskutera i ett intimare forum med ett glas rödtjut i näven (lillfingret ut - never forget!) är ju liksom sak samma, när det är samma fördömande som i slutändan kommer ut.

jag finner mig försvara den där camilla läckberg omotiverat ofta, med tanke på att jag läser hennes böcker liksom jag läser alla andra - som slit och släng-underhållning och tidsfördriv. och jag tittar inte på Let's Dance. och jag är inte med i någon fan club. men ändå. låt tjejen vara, precis som man låter den hiskeligt fula killen på bussen vara. det där med att tycka att offentliga personer tigger om att bli skvallrade om känns ganska gammalt, eller?

det mest provocerande är att samma människor som tycker att "fy fan vad hon ser störig ut!" gärna hugger tag i floskler som alla är lika värda! och min kropp är min egen! och draperar sig i sina goda auror och ekologiska paprikor. och de skulle aldrig drömma om att kasta skit på någon fet, ful och misslyckad.

äventyrsafton

vi är tydligen inte så mycket för det där med gemensamma personalaktiviteter på mitt jobb. idag ska vi emellertid ha någon sorts kick off tillsammans med andra restauranger i samma kedja. jag vet inte vad vi ska kicka off. sommaren kanske? semesterperioden?

våra gruppchefer har slagit sina kloka huvuden ihop och bestämt att vi ska skämmas bort rejält på detta första personalevenemang sedan istiderna drog över jorden. alltså ska vi fiska. från en båt som avgår en kvart efter att jag slutar, dvs vid den tiden då jag de facto slutar. jag får helt enkelt teleportera mig. frågan är om jag verkligen vill komma i tid? det är april och vädret utlovar regnskurar, och trots att jag är en sådan som peppar loss ganska bra (har alltid lyckats bra med lekar och lagsporter, engagerat andra i bl. a. elevråd och diskussioner under skoltiden) undrar jag om jag ska orka vara odelat positiv i ett svänggäng bestående av slitna restauranganställda som inte riktigt känner varandra. själva fiskandet är jag däremot nyfiken på.

efter den tre timmar långa turen till havs ska vi eventuellt hem till en gruppchef och grilla. eftersom han inte själv lagar mat, är det mest troligt att vi får göra jobbet. regnar det blir det deppigt. jag ska ha med öl. det där med att bjuda på saker är inte företagstypiskt.

back up-planen är att vi ska ut och äta allihop, på någon lämplig restaurang. jag tänker pizzeria eller kebabhak.


den här dagen kan bli hur bra som helst!

hejdå skatteåterbäringen

varje år när jag får hem min deklaration tänker jag "jahapp, det ser ju rätt och riktigt ut det här" och så SMS:ar jag in mitt godkännande snabbt som katten, som om jag är rädd att de söta slantarna ska gå upp i rök ifall jag inte bekräftar dess existens kvickt nog. och varje år får jag vid den här tiden ett brev där Skatteverket tackar för att jag deklarerat elektroniskt, men att uppgifterna är uppåt väggarna och att jag måste komplettera. och varje år måste jag leta fram kontrolluppgifterna (i år saknar jag till och med underlag, bara för att göra det extra besvärligt) och varje år fattar jag inte varför de och jag har fått olika och varje år undrar jag varför arbetsgivare är ena klåpare som inte kan deklarera rätt från början och varje år mailar jag Skatteverket och säger att jag hade blivit så himla glad om jag kan få min skatteåterbäring till midsommar som alla andra små tjurar och snälla please.

alternativ ett: att börja spara kontrolluppgifter och lönespecar.
alternativ två: skaffa en revisor/sekreterare som kan jaga rätt på siffrorna.
alternativ tre: keep on wingin' it. det brukar lösa sig till slut. och vem behöver pengar när man har kärlek?

när situationen gång på gång blir ohållbar

för några månader sedan var jag förtvivlad. jag fattade inte hur jag skulle klara av mitt jobb, hur jag skulle hinna med allt, vara trevlig och inte jobba över en halvtimme varje dag. jag bad om ett möte med min chef och efter en månads tjatande gick hon med på det. min förväntan på bättring liksom mina förslag på detsamma sköts ner likt paddlarna i gevärsbåset på Tivoli.

nej, jag kunde inte få avlastning gällande arbetsbördan. nej, jag kunde inte få rast samtidigt som mina kollegor. nej, jag kunde inte få ersättning för mina övertidstimmar och nej, och åter nej, jag kunde inte få avlösta pauser under dagen.


sänkt, men tacksam över vissheten om att inget skulle bli bättre, tog jag mig i kragen och gjorde egna regler. utan ersättning för övertiden började jag gå hem i tid. struntade helt enkelt i att vara så petig med att saker blev gjorde. herregud, det är inte som om jag har provision. tvärt om. ju färre kunder desto bättre för mig. jag började även ta pauser. en på förmiddagen och en på eftermiddagen. oavlösta. sätter helt enkelt upp min kommer strax-skylt och smiter ut på lastbryggan där jag röker en cigarett och svär över kunders beteenden, oftast med min kollega som jobbar i köket. det har känts bättre sedan vi började ta pauser tillsammans. jag har någon att prata med och jag får reda på saker som händer på min arbetsplats, vad som planeras, vilka ändringar som görs, vad chefen informerat om på mötena (som jag aldrig är med på eftersom jag inte har pauser) och på vilket humör folk är på. där, på lastkajen vid containern med varsin cigg i truten, går vi igenom vad som behövs beställas, vad i utbudet som funkar eller vad som ska bytas ut och vad som kan göras annorlunda för att förbättra vår service gentemot kunderna. hon är den enda av mina kollegor jag träffar, utöver den där kvarten på morgonen när jag förbereder min frukost i köket. när jag är klar för dagen har alla andra slutat och gått hem.

idag när vi kom in efter halv två-pausen tyckte min chef att nu måste rutinerna ändras. ni kan inte gå ut båda två samtidigt. det måste alltid finnas avlösning!

för mig går det inte riktigt ihop. för det första är min rökkollega inte min avlösare; våra arbetsuppgifter har inte något med varandras att göra. för det andra har jag blivit tillsagd att jag inte kan få avlösta pauser. vilket innebär att jag inte har några pauser. punkt.


och ja, jag letar efter ett annat jobb, så hör ni nåt så hojta!


PS: jag är så trött...



ännu en som längtar bort.

bråk om bråkstakar

jag hamnade häromveckan i en otroligt hetsig diskussion med en kompis om armhålehårsdebatten. han var fruktansvärt upprörd över allt ståhej som "ni feminister" skapat kring något så obetydligt. ja, han var så upphetsad över tjatet att han fortsatte älta och hålla låda ända tills alla andra i rummet, efter att ha tröttnat på att argumentera emot och suttit tysta i flera minuter, unisont konstaterade: NU FÅR DU VÄL FÖR FAN HÅLLA KÄFTEN OCH SLUTA TJATA OM ATT ANDRA TJATAR!


lite sådär känns det i hen-debatten med. tycker man att hen är bra så tycker man det och sedan är det inte mycket mer med det. motståndarrörelsen är däremot högrött ilsken och slår på väldigt stora trummor. själv blir jag matt och trött av alla mäns (i båda nämnda debatter, av outgrundliga anledningar) reaktionära utbrott.

Fiat skriver om det fantastiskt bra här. läs!


...och så en ponny på det.

inflyttningsfest

jag håller på att flytta in i min nya dator. det går ganska långsamt. jag försöker känna efter, vrida och vända på saker, ställa dem på olika saker och se hur ljuset faller. eftersom den är nyrenoverad behövs inget spacklas eller skuras, utan det handlar bara om följsamhet. det första jag bar in var Firefox, lite som en skön fåtölj. har ännu inte Word, skrivbord, men bestämt mig för att det behövs, trots att mitt exemplar är lite nött och inte särskilt ergonomiskt. de viktiga filerna ligger kvar i mappar på gamla datorn och ska nog få flytta upp till min motsvarighet av vindsförråd - USB-minne. efter att ha promenerat runt i rummen och skrymslena i några veckor känner jag att jag nog ska trivas här. kopplar in stereon - spotify - och kör igång inflyttningsfesten i morgon. ska försöka låta bli att hälla vodka russian i tangentbordet på den här...

intellektuell standard

en gång började jag skriva en roman. den måste ha varit himla spännande för än idag undrar jag hur den slutar.


till min bokcirkel läste vi senast Sista kulan sparar jag åt grannen (Fausta Marianovic). cirkelmötet skulle vi haft i januari, men på grund av ett nytt spädbarn blev det uppskjutet till nästa vecka. för det första hade jag svårt att bestämma mig för vad jag tyckte när jag läste den. för det andra är det nu flera månader sedan och därför minns jag inte varför jag var så tveksam. den gjorde hur som helst inte alls samma intryck som min egen roman.


eftersom jag tycker att mitt jobb är så fruktansvärt deppigt läser jag just nu bara lättsmält litteratur. deckare. de flesta är riktigt dåliga och tråkiga. kanske väljer jag dem för att matcha min vardag.


dessutom läser jag mig bara till sömns. aldrig mitt på dagen. så fort jag har en sekund över letar jag jobb på platsbanken eller googlar restauranger jag vill äta på, så jag har inte tid att läsa. att läsa ger mig huvudvärk. förmodligen för att glasen i mina läsglasögon har fel styrka, där de ligger hopvikta på byrån.


jag brukar säga till martin "Nu ska jag gå och lägga mig." och försvinna in i sovrummet. när han kommer efter blir han tjurig för att min lampa är tänd. "Varför sa du inte att du skulle läsa? Nu kommer jag aldrig kunna somna!" muttrar han och börjar snarka så fort huvudet landar på kudden. sedan lägger jag mig på sidan eftersom det är det enda sättet att ligga när fötterna är så trötta att det gör ont i dem om hälarna vidrör madrassen, och så blir jag trött och till slut tappar jag boken i huvudet på martin så att vi båda vaknar med ett ryck.


i en låda i underklädesbyrån ligger en trave av de finaste barnböckerna jag läste när jag var liten. de med finast bilder. det säger det mesta.

knarkarkatten

när jag städar med klorin blir katten galen. alltså heltokig. hög. rullar sig frenetiskt och kelar med saker, tuggar på klösbrädan som hon i vanliga fall ej ägnar en blick. rusar fram och tillbaka i gångarna och upp på möbler. en gång vaktade hon alla strumpor som låg på sängen för att paras ihop efter tvätten. försökte man ta en högg hon med en gång. de var hennes udda barn.

hon blir som den där tjejen man kan se på ett i övrigt tomt dansgolv vid halvtvåsnåret, som har bestämt sig för att högtalaren är den ultimata danspartnern och därför försöker ragga upp den med yviga gester, introvert ansiktsuttryck och monotona benrörelser. (vet inte om jag tror att klorin är den gemensamma nämnaren.)


eftersom jag inte tror att den här typen av substansbetingat beteende kan vara hälsosamt försöker jag minimera användandet, trots att jag är barnsligt förälskad i cillit bangs klorinspray. kanske finns det någon kattkännare därute som kan tala om mig om det kan vara farligt med städångor? tills vidare försöker jag få det mesta rent med skona handdiskmedel (äpple. luktar vår.) helst städar jag så lite som möjligt.



...fast cillit bang är magiskt...

arla pensionärsmorgon

klockan visar 05.55 när katten äntligen lyckas väcka mig med sina jamanden och strykningar. hon hoppar upp och lägger sig som en höna på min axel och jag somnar om. klockan 06.30 har jag legat och dragit mig lättjefullt i en kvart. tänkt att sovmorgnar är en fantastisk lyx. smyger upp, hämtar tidningen och brygger en balja starkt kaffe. slår mig ner i min soffa, lägger katten på ryggstödet och njuter av att i lugn och ro kunna ta del av vad som hänt i världen (det enda som stör är att nyhetsmorgonsändningarna inte börjar förrän åtta, och jag får således nöja mig med Sverige-repris som bakgrundssorl - att jag har utmärkt radio i datorn har ännu inte slagit mig). jag bläddrar, genom flikar på datorn och sidor i tidningen. låter en flabbfull kaffe slinka ner någonstans mellan Tolgfors och Frida Fahrman. ser den första solen kasta siluetter på min vägg. klockan 07.45 skickar jag iväg ett SMS till en kompis. tipsar om att man kan köpa tre paket kaffe för 59 kronor på Lucu Food. klockan åtta börjar nyhetsmorgon. min man har vaknat och vi lagar frukost.


om någon visat mitt tjugoåriga jag denna pensionär till tjugonioåring, så hade jag smällt av.

igår drack jag en (1) öl på en uteservering och gick hem. kollade på Postkodmiljonären och somnade till Let's Dance.

idag ska jag gå igenom lådor som ska upp på vinden, och sedan har jag lite styrelseuppdrag inbokat.

mitt tjugoåriga jag hade kanske varit på väg hem nu, med glansig blick och rökdoftande hårspraysfrisyr.

Sveriges Mästeroptimist

det har hänt en läskig grej.

i och med att finalen i Sveriges Mästerkock stod mellan sura, pessimistiska, griniga Josephine (ja, jag vet att det är ihopklippt och inte överförbart på verkligheten, och jag vet inget om henne utöver det de väljer att visa, men man tager vad man haver, right?) och milda, livsbejakande Sigrid, förstod jag att jag förändrats långt inne i mitt innersta. för jag tyckte inte att Josephine var charmig i sin mörka butterhet. jag tänkte inte att hon måste vara den enda vettiga eftersom man inte kan vara sprudlande lycklig i denna onda värld osv osv. tvärtom. jag tänkte fy fan va JOBBIGT det måste vara att umgås med någon som bölar hela tiden och lever med en Det Går Inte-attityd. Sigrid däremot, imponerade på mig med sin vilja att lära sig och utvecklas i sin matlagning.

jag tänker att det finns två alternativ här. kanske är det så att jag själv tagit steget från sur pessimist till livsbejakande kunskapsslukare, och därför kan relatera mer till Sigrid. eller så har min stubin blivit så kort att jag inte står ut med någon som säger Jag Kan Inte, eftersom det innebär att jag måste hjälpa till, guida och peppa, och det tänker jag inte för jag har faktiskt nog med mina egna motgångar.


jag kan givetvis bara spekulera. ett som är säkert är att jag måste sluta så på TV så mycket. hade varit skönt om mina livsinsikter kom någon annanstans ifrån.


bild: Metro

lär er

saker jag ABSOLUT inte har tålamod med:

#1 när folk köar i fem minuter för att sedan inte riktigt veta vad de vill ha.

#2 när folk köar i fem minuter, beställer en latte och när man är tre sekunder ifrån klar med den meddelar att de vill ha en till.

#3 när människor som köat i fem minuter står med ryggen mot expediten (mig) när de kommer fram till disken, eftersom det är viktigare att prata med polarna.



över huvud taget finns det många dumma saker människor gör i och vid köer. alla ovanstående visar inte bara på ohälsosam konsumtion, då folk uppenbarligen handlar för handlandets skull och inte för att de faktiskt vet vad de behöver/vill ha, utan även på total avsaknad av solidaritet med övriga köande gäster och personalen som väntar på beställningen.


jag menar, vem fan går in på ICA, ställer sig i kön, väntar i sju minuter på att komma fram till kassörskan för att sedan vända ryggen mot henne, fundera på vad man egentligen vill ha och slutligen be hen vänta medan man hämtar varorna. "jo, jag ska ha lite mjölk, vänta här bara!" nä, precis.



vad jag hade kunnat skriva här, i stället för gnäll, är att jag fick besök av Anders Borg idag, och sedan fick jag blindprova olika mjölksorter som håller på att utvecklas av Skånemejerier. men gnället känns mer i magen och är dessutom i utbildande syfte. lapa i er.

den stora, feta världen

eftersom jag har en ny dator (tack igen fina familjen!) kan jag återuppta min favorithobby - att dega i soffan och läsa bloggar. det var ett par år sedan jag sist kunde surfa runt utan att vara bunden vid köksskrivbordet aka kontoret, och vem vill leva sitt liv på en pinnstol när man kan ligga mjukt med katt på benen i stället?

jag har verkligen försökt hänga med i världen, främst med hjälp av mobilen, men Bloglovin' för iPhone suger och jag inser nu att det har hänt så himla mycket som jag missat! låtar, YouTube-klipp, länkar och artiklar har förblivit outforskade då min lilla skärm och trista uppkoppling inte inbjudit till några längre sittningar. det största och viktigaste på Internet, som jag inte hade en aning om, verkar vara att alla är med barn. typ, alla. nästan. det känns bra och fint. människor blir vuxna. världen snurrar på. djur äter varandra, vi äter dem, vi krigar och utvecklar vaccin mot sjukdomar och sedan förökar vi oss.

själv är jag inte det minsta gravid, men däremot har jag blivit smällfet (-are). det är inte avsiktligt. det bara blev så.


i lördags lade min fina supergravida syster en moderlig hand på min tjocka mage och tyckte att jag var fin. sådär som man säger till någon i sjunde månaden med andakt och förväntan i rösten. och det är väl tur det, att jag är fet och fin och inte fet och ful. det måste vara min lyster.

barnsligt glad

SÅHÄR exalterad blev jag när jag fick en dator i födelsedagspresent av min man och hans familj:

att fylla år.

när jag fyllde 28 hade jag en fruktansvärt deppig födelsedag. ingen frukost på sängen, vill minnas att jobbdagen var jobbig, inga presenter, på restaurangen var personalen dryg och måltiden inte perfekt (fast den svenska ostbrickan drömmer jag fortfarande våta drömmar om). efter maten skulle jag träffa vänner och båda två ställde in. hamnade i ett ölsällskap, oplanerat. de var på jobbfest. ingen ville prata med mig; jag var party och dryg. sa att jag skulle ta en cigg och gick i stället hem.

dagen efter fick jag blommor, choklad och grattiskort på posten, men då var det ta mig fan för sent att ta tillbaka tårarna av besvikelse.


i år har jag planerat bättre. på lördag SKA jag äta god frukost med min katt, min tidning och min man. sen ska jag städa. sen ska jag äta lunch och dricka bubbel. sen ska jag ha fritid. sen ska jag äta middag med min extended family (gravad oxe med gin och äggula till förrätt?). sen ska jag gå på wrestling och har fått nye svenske mästaren att reservera bord så att mina födelsedagsben slipper stå och efter allt det är schemat öppet, vilket innebär att jag antingen kommer dansa mig svettig eller äta en french hot dog och gå hem.


jag älskar att fylla år. idag hittade jag en ny rynka och fick visa leg på Systembolaget. jag är inte rädd för åldrande. jag använder Nivea Q10. när jag var nitton trodde jag att tjugosexåringar var vuxna. nu är jag barn, gift, har katt och gillar att gå upp sju på helgen (sovmorgon). på lördag fyller jag 29. trodde aldrig att jag skulle överleva så här länge.

vi reder ut ett och annat

om ni undrar hur mango och papaya luktar, så är det inte såhär.

drar igång dagen med lite gnäll

ja, VARFÖR, Skånetrafiken, tror ni att människor köper nya reskort i stället för att ladda sina befintliga?

ladda i biljettautomat, säger ni. vilka då? undrar jag. jaha, ni menar på tågsrationerna (hur många har vi? tre eller fyra? inte new york direkt.) och om man busspendlar och inte åker i närheten av dessa stationer, men däremot passerar Pressbyrån, 7eleven eller någon av de andra återförsäljarna på väg till bussen, tror ni då att det där med att ladda känns aktuellt?

ladda på nätet, säger ni. jo, jag tackar jag! påladdningssystemet på Mina Sidor är verkligen något av ett mästerverk i den stora utställningen med användarovänliga tjänster.

till en början ska man logga in och sedan betala. efter det måste man vänta i mellan 24 och 72 timmar innan kortet kan användas. låter man däremot bli att använda kortet inom 72h går laddningen tillbaka till ditt bankkonto minus en serviceavgift på 20 kronor. denna senilavgift är förvisso inte särskilt hård, men att tvinga resenären att planera sin resa på detta sätt är så förlegat att min moderna hjärna inte kan förstå hur man ska göra! ska jag åka till min syster på lördag måste jag alltså betala på torsdag, och blir det inställt på lördag måste jag åka nånstans ändå i helgen, vare sig jag vill eller ej, annars går laddningen tillbaka.


enligt annonsbilden ovan tycker Skånetrafiken även att jag ska plugga in kortet i mobilen och ladda på så sätt. eller nej, det förstår jag väl att de inte menar, utan att de anspelar på själva laddningen. jag är däremot en sådan som försöker läsa mellan raderna, och därför tolkar jag sladdbilden som att det går fint att ladda med mobilen. men det gör det alltså inte. med med min iPhone-app kan jag kolla avgångstider, hållplatser och priser, och visst är det fiffigt på alla sätt och vis, men nog hade det varit smart om man kunde messa eller ringa in pengar till sitt busskort? sååå sci-fi är väl inte den idén ändå? kom igen nu, teknikens under!



varför, oh varför, ska det vara så förbaskat svårt att åka kollektivt? jag älskar min cykel.




och HÄR kommer min brasklapp:

ovanstående ilskna dravel baserar jag på mina senaste laddningsförsök, på mina möten med servicecentermedarbetare och på information jag tidigare tagit del av på Skånetrafiken.se. för att dubbelkolla tider och priser i samband med morgonens utbrott besökte jag webplatsen endast för att upptäcka att man numera har 30 dagar på sig att aktivera sin laddning (känns som en mer rimlig tid) och att återförsäljarna nu för tiden även laddar resekorten utan att man behöver köpa nytt. det är sällan man känner sig så lyckligt tillrättavisad som jag gör nu. älskar att ha fel!

till pella

min älskling, du är som en ros
du luktar så gott och river sönder allt du kommer i närheten av.

livets mening

att laga mat och veta att Per Moberg inte kommer att få smaka känns busigt och helt meningslöst på samma gång.

hår eller inte.

jag tänkte på det här med kroppsbehåring och människans rätt att inte vara.

när jag var liten var det supertufft att vara punkare. alltså inte häftigt-tufft, utan svårt-tufft. man skulle ha rätt modell på kängorna, rätt modell på jackan, nitarna på rätt ställe, autentiskt slitna jeans och GUD NÅDE DIG om du bar patches med fel bandnamn. fast just det. gud var hängd.

själv lyssnade jag mest på brit pop och nynnade med till de andras vrål. det gick bra det med. jag var ju tjej.

det börjar liksom så tidigt. den tjocka tjejen i klassen får inte vara med och hoppa hopprep i ettan, eller vara med i fotbollslaget. killen som luktar konstigt och har konstiga kläder får inte dansa tryckare till Celine Dion på mellanstadiediskot. tjejen som försöker imitera Tommy Hilfigher-brudarna, i blonderat hår, brunkräm och vitt (?) läppstift, får aldrig vara med när häxblandningen skickas från hand till hand bakom gympasalen en fredagkväll, eftersom hennes hela outfit är en kopia från Lindex. i högstadiet blev jag kallad kommunistfitta och hora för att jag bar docs och skinnrock. (en gång blev jag även kallad monarkisthora - kreativt, som om -istorden tagit slut.) en kollega till mig (25?) började i förra veckan spontant snacka skit om en tjej i hennes fotbollslag, för att hon hade hår under armarna. "men vaddå då? det gör väl ingen något?" undrade jag. "nä, men hon är helt konstig också. jag tror hon är efterbliven." sa min kollega.

det är så jävla läskigt det där med att vi aldrig i något sammanhang bara kan acceptera varandra. och armhålsdebatten på FB gör mig så illamående. och medias bevakning måste skärpas. och barnen måste lära sig att det inte är OK att säga vad som helst till vem som helst. och jag vill ha någon att skylla på för allt det här. och jag är så trött...

inte om jag hamnade på en öde ö eller så, men om valfriheten begränsades.

om jag var tvungen att välja endast 5 livsmedel att leva av tills jag dör (eller i ett år, en månad, nåt åt det hållet) hade jag valt

1. potatis
2. choklad
3. kikärtor
4. krossade tomater
5. bananer

vad som slår mig är att jag egentligen inte äter alla fem tillräckligt ofta för att rättfärdiga mitt val, men framför allt att potatis heter potatis (singularis) och kikärtor kikärtor. fast vem vill ha en endaste kikärta? en potatis å andra sidan är en halv måltid. choklad är en obegränsad enhet. idag ska jag äta fiskgratäng. varken en eller flera.

i morgon hoppas jag på något med rotfrukter och kyckling. livet är bra spännande ibland.

lördag. bra bok av Ian McEwan vill jag minnas

jag har en onormalt normal dag. var på vinprovning igår, vilket paradoxalt nog är en aktivitet som signalerar tidig, nykter hemgång (kan bero på allvaret, sällskapet eller en feber jag valt att ignorera). alltså var kattväckningen kvart över sju inte nämnvärt bekymmersam. tidning, te och nyhetsmorgon. promenad till skräddaren och sedan take away latte, via clas ohlson, apoteket ("ärenden"), ett strosande i vindarnas stad till centralstationens saluhall. dumplinglunch. inte så pjåkigt. svag för chili, soja och koriander. promenad till väninna med vårens första tulpanknippe i näven. kaffe. prat om tjocka duvor och häleri. flanera hem med eftermiddagssol i ögonen, inom Netto där jag motstod frestelsen att handla som normala människor gör. nöjde mig med bananer och ännu en tulpanbukett. tyckte att damerna i mjukisbyxor med överfyllda varukorgar tittade snett på mig. struntade i dem. frös om händerna på vägen hem och tänkte "nu behöver man minsann inte ha vantar längre för nu är det vår". ombyte. mitt nya puder matchar min hudton. någon gång ska vara den första. kan även vara det falska ljuset över badrumsspegeln. ska åka buss till en middag. leka med ett barn. som man gör på lördagar.


en vanlig lördag hade jag sett ett par filmer och gnällt över min oförmåga att resa mig ur soffan. ur led är tiden och världen är upp och ner. vad ska det bli av mig.

polis polis potatismos

samtidigt som jag inte tror att jag någonsin skulle känna mig avslappnad med att trycka i mig korv och slänga käft med lagens långa arm, så är det något rörande i idén att bjuda kvarteret på mat. för mat gillar väl alla. eller?





SDS 25/2/11

för det blir ju inte automatiskt fler matgäster

krogpriserna har inte sänkt lika mycket som beräknat. svennebanan rasar.

jag undrar: om priset sänks motsvarande momsen, hur ska nya arbeten skapas? jag förstår inte ekvationen.


och för en gångs skull vill jag inte verka hånfull och dryg i tonen, utan jag vill verkligen veta...

lönetrappan

det här med att man tjänar mer om man tar hand om döda saker; en verkstadsarbetare mer än en sjukvårdare etc. vad säger det om vår människosyn?


allting gör mig så trött. jag begraver mig i pictionary-appen Draw Something. (lisalightning)

alla hjärtans dag

gav Martin mina schyssta lökar.

jag bara undrar

vem ska städa era kontor, putsa era fönster, bygga era hus och frakta hit er champagne? vem ska sälja er era basvaror, servera er er mat, sopa era trottoarer och dela ut er post? vem ska tömma era återvinningskärl, ta betalt för ert gymkort, skruva i glödlamporna i era korridorer och diska er lattemugg när ni fikat? vem ska stapla era konservburkar på butikshyllan, sälja er popcorn på biografen och köra er hem efter era fester, nu när alla ska satsa på sina drömkarriärer och bara ta jobb som kan bli ens "livsstil"?


själv ska jag sadla om till kortdistanslöpare. 100 meter. tänker att jag kommer vara attraktiv på er arbetsmarknad när jag är 75.

stoppa

tappra försök

det är mycket snack om filmfestivaler just nu. eftersom termometern visar minus femton tänkte vi att det inte var en så dum idé att gräva igenom videobutikens fyndhörna och skapa vår egen tablå. resultatet blev tio ganska dåliga filmer, 800 g lösgodis och en makalös helgpepp.

men säg den glädje som varar. igår försökte vi oss på två av våra fynd. Hobo With a Shotgun såg jag tre minuter av innan jag tänkte att det var för obehagligt för mig och The Informant hade förvisso potential, men efter en kvart sov jag som ett barn.

idag laddar jag med kaffe. många koppar. ignorerar solsken och söndagsbilaga. dåliga romcoms - here we go!

full associationslek

igår hängde jag med min väninna och hennes sommeliersambo. han ska beställa ett gäng naturviner till restaurangen, och vi fick äran att provsmaka.

jag har trots att jag dricker groteska mängder vin aldrig deltagit vid en vinprovning förut, men snart fattade jag galoppen. "gott" blev en av de mer nyanserade kommentarerna, ofta i samband med "doftar som vahetere... ehh... såna ni vet..." osv. medan min väninna kände toner av mogna päron, gräs och roquefort så uppfattade jag rått kött och swipper. inte nödvändigtvis i kombination.

jag gillar för övrigt naturviner, även om de är lite mer ansträngande. och det är väl aldrig för sent att lära sig prova vin?