Vi tog tag i oss själva och fick en pappa att köra med oss till IKEA i går. Dagen blev väldigt effektivt uppfylld av handlande, bärande, skruvande, fikande och jobbande, och nu, runt 24 h senare ser vardagsrummet ut nåt sånthär:
Nej, det blev ingen Klobo från IKEA. Den visade sig vara en fruktansvärt obekväm väntrumssoffa, så i stället slog vi till på en hederlig Klippan, och har redan stora planer på att köpa fina överdrag till den. Soffan, Expediten, Lisa och pappan lassades in i bilen utanför IKEA, glada i hågen. Martin fick ta bussen.
Martins nya favoritgrejer. Kanske inte hyllan, men dess funktion.
I våra hjärnor pågår projekt Extreme Home Makeover. Eller bara en ommöblering. Utlösaren blev Martins nya skivspelare (och han är så himla glad, fastän de bara står på golvet än så länge), och kanske är det lika bra att vi har en anledning att göra något åt rummets dåliga flöde. Andri har beställt tusen saker från Jysk, som han ska inreda sitt nya kollektivrum med. Vi har hängt på blocket i en vecka, men eftersom det är så fruktansvärt svårt att tycka och tänka nåt om halvtaskiga motljusmöbler, så har jag idag bestämt mig för att ta med Martin till IKEA i stället. Det här behöver vi:
en liten 2-sitsare, men jag vill ha en annan färg.
en lurvig pall.
en expedit, liggande, på ben, i lagom skivspelarhöjd.
Och så är vi rörande överens om att vi behöver ett nytt soffbord, men jag kan omöjligt engagera mig i det. Jag tycker inte om soffbord. Jag kan ha åsikter om skrivbord, älska matbord och avfärda sängbord, men soffbord är bara ett nödvändigt ont, och sällan varken praktiska i utformningen eller fina.
lapmpan från ILVA, inte heller så pjåkig.
Den nya imaginära möbleringen tänkte jag att vi skulle komplettera med fantastiska fondväggar och en doft av nybakta bullar och kaffe. Ja, ni ser, jag lever i en drömvärld. Det är svårt att frakta hem soffor och bokhyllor från IKEA på bussen.Särskilt ensam. För som om det där med logistik inte var tillräckligt, så känns det just nu som om vi jobbar hela tiden, om varandra. Och det är en känsla som i alla fall inte är helt tagen ur luften, särskilt inte när vi jobbar olika dagar, helger, tider. Vad vi behöver är en semester (samtidigt den här gången), målarfärg och en massa tid. Kanske kan önska mig det i julklapp?
jag är urusel på att skriva. jag beskyller mitt jobb. när jag vaknar på morgonen antecknar jag små anekdoter som hade blivit fantastiska blogginlägg, men när jag kommer hem från jobbet är jag totalt oinspirerad, grinig och illaluktande. ja, man måste tydligen lukta gott för att kunna skapa.
i dag kom i alla fall inspirationen även till min arbetsplats i form utav en liten flicka som skulle köpa godis. hon valde omsorgsfullt och upprymdheten spred sig även till mig. flickan hade 3 kronor. en hel värld av smakupplevelser låg framför henne. hennes dag var räddad! så lite pengar kan göra så stor skillnad i ett litet liv, och jag tänker att egentligen är det inte mycket som förändrats sen jag själv var liten och hade 3 kronor till godis. något ganska litet kan göra en enorm skillnad i tillvaron. som en ny, billig handväska.
framtidsplanerna innefattar en resa till warszava, så fort tiden och ekonomin räcker till, en öl på en uteservering om en timme och storsortering av garderoben. jag känner mig glamourös.
livet, la dolce vita, så underbart det är. i stället för att träla mig igenom den där högen av kurslitteratur som jag byggt upp under vårterminen, så läser jag om harry potter-serien, tjejromaner som Djävulen bär Prada och av någon outgrundlig anledning har jag blivit barnsligt förtjust i att följa flicksnuskredaktörerna i Cosmopolitan, Veckorevyn och Glamour (som kompletterar den obligatoriska Elle-läsningen). jag är inte riktigt säker på hur mitt intresse för skräplitteratur respektive skräpkultur växt fram, men jag kan inte påstå att jag vantrivs eller ens ogillar mitt totalt okritiska slukande av trendrapporter, sexanekdoter, diettips och kroppsvårdsråd. det enda sätt på vilket jag drabbas, är ekonomiskt, eftersom min magra plånbok givetvis inte tillåter mig att köpa den där specifika hårsprayen från lee stafford, den där lipplumpern från too faced eller de där fantastiska kawasaki-sneakersen. entusiasm och fattigdom är en osmakligt plågsam kombination! om det åtminstone varit solsken och varmt, så hade jag kunnat aktivera mig på andra sätt en genom fönstershopping på nätet. och riktig shopping, tja, en del kanske. åkte till butiksmekkat trelleborg och köpte en tröja på rea. that's about it. och då undviker jag givetvis att nämna att ovanstående skönhetsprodukter är beställda från 11.se. för ett halvår sen hade jag aldrig kunnat ana att sommarens mest intellektuellt stimulerande inre resonemang var om vilken näthandel som har billigast lipgloss.
kiss me?!
dagens schema är såklart fullsmockat som vanligt. ska måla naglarna, fylla diskmaskinen, kanske tvätta en omgång vittvätt i tvättmaskinen (minns knappt hur det är att behöva boka tvättid och ha framförhållning), bjuda hem syster stina på middag och kanske se nån film. jag blir alldeles utmattad bara av att tänka på det! bäst att börja med en kopp kaffe, en cigarett och kanske lite TV...
roligast på TV just nu:
superskinny me, onsdagar TV3
så himla kul att 1) de här tjejerna faktiskt ställde upp på skiten, och 2) det är chockerande hur snabbt de sögs in tankemönstret! högkvalitativ underhållning från fetmans favoritland!
jag upptäckte precis att alla tjejer som har fotobloggar där de visar hur de klär sig, skriver saker som "strumpisar" (= strumpbyxor?) och "stupisar" (= stuprörsjeans). jag befinner mig för tillfället i ett tillstånd av skräckel (skräck + äckel). för exempel, kolla in den här eller den här bloggen. välkommen, jordens undergång!
snyggast känner jag mig när min grå-svart-randiga, lite smutsiga tischa matchar till mjukisbrallorna, glasögonen lämnat en tyckrand på min näsrot och mina tänder antagit en mystisk ton från allt kaffe.
När det blir höst ska jag bli vuxen. Då ska jag vårda mitt hem, stryka Martins bruna skjortor och hänga upp dem på vadderade klädgalgar i hans sida av garderoben. Jag ska damma ovanpå köksskåpen, som är i en varm nyans av vad som kanske är valnötsträ (jag vet såklart ingenting om trä, eller någon annat som har med naturen att göra, men jag googlade träslag och kom fram till att köksskåpen mest av allt såg ut som valnöt), och som är alldeles mjuka att ta på, och lite klibbiga från matos. Jag ska lägga håret på kvällen, innan jag borstar mina tänder i två minuter, och jag ska aldrig mer somna med TV:n på på, så att man vaknar klockan fem och måste hålla sig vaken för att se slutet av Ellen. Jag ska också sluta lägga mina kläder på golvet eller lämna lampor tända när jag inte är hemma. Jag ska tänka på miljön och på mitt ansvar, och kanske plugga kulturjournalistik och börja hata kommersiella konstnärer. När det blir höst kanske jag ska släpa fram mitt staffli och måla en tavla om min själs lidanden, som jag sedan ska ge till någon jag tycker om. Men mest av allt ska jag bli vuxen, omtänksam och ansvarsfull. Jag ska aldrig glömma låsa min cykel med båda låsen, och aldrig tänka "äsch, den blir inte stulen här på den barrikarderade gården, så det räcker med ett lås", och aldrig tänka "idag är jag trött, så jag tar bussen". Jag ska börja tänka på min karriär och på att ha det rent och snyggt i alla hörn, så att man inte behöver skämmas när man får oväntat besök och en kopp gevalia. Jag ska bli vuxen och kanske övningsköra och betala mina räkningar och mitt kreditkort, och lyssna på jazz med en kopp te och humma med i alla gamla schlagers, och heja på alla jag känner igen på stan, och inte vara sådär sur, grinig, stolt och stursk som jag är nu. vänta ni bara. snart är det höst.
valnöt?
Jag inser att jag är en riktigt lat stackare, när jag blir omåttligt stolt de dagar som jag presterar någonting. Förra torsdagen lämnade jag tillbaka några sena biblioteksböcker, kopierade och fick vidimerat mina betyg och skickade ansökningar inför hösten, och efter det ansåg jag mig förtjäna en gedigen semester.
Ibland slår det mig också att en del av de saker som jag inte reflekterar över som jobbiga, kanske hade varit det för andra. Som att leta lägenhet, och jaga värdar, fixa möten och tvingas tacka nej. Kanske borde jag utbilda mig till mäklarhora? Det har i alla fall varit mödan värd, för efter många turer så är äntligen ett datum och en tid satt med en trevlig värd, då kontrakt ska skrivas och nycklar överlämnas. Och min lägenhet lämnar jag över i Sallys kompetenta händer, övertygad om att hon inte kommer att överbelamra den med fula saker.
Första natten, efter att vi tittat på lägenheten, drömde jag mardrömmar om hur inbrottstjyvar kröp in genom fönsterna (markplan och lisa kommer egentligen inte särskilt bra överens), men när jag vaknade kallsvettig behövde jag bara återminnas det ljuvliga köket, diskmaskinen och tvättmaskinen, för att tryggt kunna somna om. Funderar på att skriva mitt paper i gotikkursen om drömmarnas breda spektra, från mardrömmar till drömmen om en ny diskmaskin. Undrar hur jag ska förankra diskmaskinen i gotiken?
saker jag vill ha nu eller när jag blir rik:
brödboxen, finns på åhlens eller favoritsaker.se.
grytunderlägg, inte dyrt, men det finaste av alla.
tvåsidig skärbräda, från favoritsaker.se.
kartellls bourgie-lampa, fast jag vill givetvis ha den svarta. med den i mitt hem hade jag varit världens lyckligaste någonsin. förmodligen.
en soffa med divaaaaaan.
måste givetvis slå ett slag för detta fantastiska plastkrokskonstverk, som jag gick runt med i näven utan att köpa det, på kitsch kitchen i amsterdam. finns även på la ninja, fast tyvärr inte i rosa.
på kitsch kitchen kan man även hitta dessa ljuvliga plastbackar, och de kunde jag ju drömma om att få med mig i bagaget.
dörrmatta från kitsch.se, betydligt närmre än kitsch kitchen. jag gillar egentligen inte dörrmattor, men herre, den är ju rosa och fluffig och ren.
för att vi älskar våra brevbärare. från kitsch såklart.
snyggaste sättet att förvara toalettrullarna. i gräll plast. från kitsch kitchen, och jag undrar om man inte borde kunna beställa online?
ikeas Gustav. kanske det snyggaste skrivbordet som finns. när storleken har betydelse.
this list could well go on for ever...
fyra avsnitt sex and the city säsong 1 i sängen med färskpressad äppeljuice. mina senaste veckor har inte erbjudit tid för extravaganser, så idag har jag verkligen tagit tillvara på det faktum att jag måste vila innan mitt 15-timmar långa jobbpass (tre jobb - en dag/natt). varje morgon borde vara så.
desutom hade jag ett röstmeddelande på min ljudlösa mobil (den gamla, eftersom jag råkade lägga ner en öppen vattenflaska i min väska när jag var i skolan igår, som dödade min nya mobil). det var aron som hälsade att majvi nog kunde tänka sig att ge oss lägenheten till nästa månadsskifte. eftersom jag inte har en planritning, så ritade jag en i paint:
garderobens frågetecken betyder att vi faktiskt aldrig öppnade dörren och såg hur den såg ut, men en av tjejerna som var där ooohade och aaahade över den, så den är säkert bra. och burspråket är bra. och golven. och ytterdöörren får vi måla. och mmmmm, fin lägenhet. har spanat in badkar, och nya småbadkar på fötter går på 2700 spänn. ja, nåt ska man väl spendera sin lön på, så varför inte sitt välbefinnande?
den väldigt dåliga dagen följdes av en mycket bättre kväll och en bra dag, så det ska ändå bli kul med middag och dessutom spelade jag in ett bra blandband till mig själv. heja heja. idag ska jag läsa (sådär som jag tänker att jag ska göra varje dag) och sen ska jag åka till mobilia innan jobbet, och köpa mig ett par skor av guld. 
Riktigt jobbig dag. Förmodligen ett resultat av en jobbig helg, ett par jobbiga veckor, en jobbig månad, äsch, jag vet inte. Det känns som om jag inte vilat (sådär VILAT, som vuxna människor gör med en ELLE, en GT och fötterna uppslängda över soffryggen) sen i julas, och nu börjar jag bli trött på allvar. För många intensiva händelser som jag inte bearbetat, som begravning, lägenhetsfiasko, nytt jobb, Amsterdamkaos och vänners mentala ohälsa, och idag fick jag ett fult halsband i stället för de fina örhängena som jag beställt, och då blev jag sur och ledsen och sen orkade jag inte göra nåt mer. Så himla trött. På lördag fyller jag år, och i ett halvhjärtat försök att peppa upp mig själv har jag bjudit tio pers på middag, som jag inte har lust att laga, i Martins kollektivs lägenhet, som jag definitivt inte har lust att städa. Det bästa med lördagen är att Martin ska baka kaka och tända ljus i den som jag ska få blåsa ut, och så kan jag önska något (till exempel att jag vill vara fem år igen, snälla snälla, och slippa betala mina räkningar, jobba, plugga och planera och leka mamma åt andra).
I fredags fick jag i alla fall en tidig present:
och den är ju så fin och bra. tack Martin!
För att bli gladare beställde jag skor från H&M, och det funkade åtminstone i några minuter. Nästa steg är att diska, dricka kaffe och sätta på mig något snitsigt, så att jag över huvud taget orkar ta mig utanför dörren ikväll.
Jag gillar att tänka att jag någon dag kommer att vara en av de där starka, inte-så-unga-men-snygga, stolta och intelligenta kvinnor som tagit vara på sina liv och sin tid och därför, när de är i 40-års åldern, håller på med någonting de älskar, överlever på sin lön och hinner skriva några romaner på kvällarna. jag gillar att tänka, när jag ser dessa kvinnor på teve eller i tidningar, att jag har gott om tid på mig, och att det kommer att ordna sig (skynda långsamt och allt det där). framför alllt gillar jag att tänka att jag väljer förebilder som inte är ouppnåeliga, övermänskliga eller stenrika. det betyder att jag har fötterna på jorden och en nykter inställning till framtiden. så gillar jag att tänka i alla fall.
Det värsta är förmodligen att jag sällan tror på det där själv, att jag skulle kunna nå upp till den typen av levnadsharmoni med välfriserat huvud, dyra designerglasögon, en välfylld skogarderob, två rena och hela barn lugnt lekandes på köksgolvet medan jag svänger ihop en trerätters middag för mina närmsta vänner, som vi avnjuter med en årgångspinotage och intelllektuellt stimulerande samtalsämnen. jag tror inte riktigt på att det där är jag, hur mycket jag än skulle önska mig ett sådant liv. och kanske är det inte ens alla de yttre accessoarerna som lockar, utan sinnesfriden som liksom lyser ur dessa kvinnors ögon. känslan av att de har lyckats. att de är nöjda. jag har svårt att se mig själv i deras självsäkerhet. jag antar att det är därför jag gillar att underhålla mig med mindre säkra kvinnors spekulationer. i födelsedagspresent önskar jag mig sex & the city-boxen, så att jag kan frossa i ambivalens och tvetydigheter (och ögongodiset såklart). och ett par guldskor.
varför jag kom in på kvinnliga förebilder? jo, jag ramlade in på den fina blogggen letters to marc jacobs, och kom på att hon är något utav en idol för mig. cool, smart, snygg och ordnad. ge mig tjugo år bara, så får vi se sen.
Jag och Martin var och tittade på en lägenhet i går. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att den var fin, och vi var sjukt imponerade av rummens storlek (och inbyggda garderober, gasspis, burspråk, parkettgolv och vackra väggar). Vi sa "javisst är vi intresserade!" varpå en töntig kille dök upp bakom ryggen på oss, och eftersom han var töntig lät han sin tjej säga "Det är han också!", syftandes på den töntige killen. Snart förstod jag att den här töntige killens tjej på något sätt kände killen som ville byta lägenhet med mig, och att det inte direkt var lönt att bråka med den töntige killen i och med dennes nyvunna auktoritet. Så jag och Martin var i stället sådär ödmjuka, trevliga och käcka som vi kan vara i rätt sällskap. (Och tro det eller ej, men jag gillade verkligen killen med lägenheten och hans inneboende. De var softa som tusan, och avslappnade och trevliga och hade det sådär härligt mysigt tillsammans.) Eftersom vi missade Gilmore Girls bestämde vi oss för att lämna lägenheten med stoltheten i behåll, och på vägen till Martins TV konstaterade vi att det nog var ganska kört.
Men det var det inte.
I morgon ska jag och min kille minsann åka ut i Östra hamnen och skriva papper med värden, och om allt går som det är tänkt, så går lägenhetsbytet igenom redan i slutet av mars.
Killen med lägenheten gillade nog oss också.
Jag tycker om skor. Nöje för mig kan vara att gå runt och prova mig fram längs gågatans skobutiker, eller att sitta vid skärmen och trycka mig fram genom utländska och inhemska skomärkens nätbutiker, där färger, material, klackhöjd och dessvärre även priser presenteras läderdoftande lockande. Jag tillhör inte kategorin människor som sedan de var små älskat skor, utan snarare är det en passion som vuxit fram sent, och utan större konsekvenser för mitt sociala liv. Från goth-perioden i mitt liv har jag kvar diverse kängor och trasiga sneakers, men även ett par svarta ecco-skor, som trots att de är slitna funkar perfekt när man ska jobba, på stadiga klackar och med rät tå. Jag inbillar mig att skointresset fick sitt uppvaknande när jag bodde i England, och inte hade så myckket annat att göra än spela Desperate Housewife. Det var då jag insåg att det kunde vara riktigt underhållande att städa och diska, med rätt attribut under fotsulorna. Dammvippa och Miss Sixty-slip ins. Städrock och Schuh-sandaletter. Diskborste och DKNY-kopior. Att sköta radhuset i förorten på kullen, blev plötsligt ett rollspel, där jag kunde ikläda mig egenskaper utformade efter klackhöjd och skavsår. Ja, för utanför hemmet med heltäckningsmattan använde jag knappast några extravaganta skor. Det handlar kanske främst om att det tagit mig fem år att över huvud taget kunna gå upprätt i klackar (trots träningen med dammsugaren i trapporna), men även om det faktum att mina fötter tillhör kategorin Kalle Anka, och egentligen inte är utformade att bära skodon över huvud taget. Smärtan, den outhärdliga smärtan, kanske man kan stå ut med hemma i vardagsrummet, där man när som helst kan tänka "Fuck it!" och sparka av sig djävulsskapen, men är man väl ute på stan är det desto svårare att bita ihop och vara snygg, när man helst av allt vill lägga sig på marken och gråta.
Ett par av mina favoritskor har jag lämnat till skomakaren för att få dem utblockade, så att jag kan visa upp dessa prydnader offentligt, men studentbudgeten erbjuder oftast mer kortsiktiga lösningar på skav-problemet. Compeed är ju välkänt och omtyckt, och kan faktiskt få vilka skor som helst att bli bärbara, och vanliga plåster håller ju också ganska långt. Mitt hetaste tips är att byta skor ofta. Varje dag helst. Då slipper man slita sönder dem, och dessutom mår fötterna bättre av omväxlingen, och hjärtat bättre av att få spendera fler pengar på vackra saker. Det behöver inte vara särskilt dyrt med skor. Inte om man är öppen för drastiska lösningar, som skopunkten, din sko, eller bättre begagnade från myrorna eller uff. billigt är gott.
Egentligen kom jag att tänka på det här med skor, när jag läste om boken Älskade skor av Paola Jacobbi (Albert Bonniers Förlag), i både tidningen Elle och mindre glamourösa Glamour. Efter recensionen i Elle, som närmast uttryckte avsky inför konceptet och inte rekommenderade läsarna att röra denna bok ens med tång, avfärdade jag den som just en schabloniserande historiereportage, och det var därför det var så häftigt att slå upp boksidan i Glamour, och finna att samma bok där fått betyget 5 av 5. Jag kanske ska tillägga att jag inte läst boken, och heller inte bläddrat i den, utan bara fått en uppfattning om den utifrån dessa två recensioner. Vad som blev avgörande för mitt beslut att heller aldrig läsa den, blev den lilla intervju med författarinnan, som infogats bredvid recensionen i Glamour. Nog för att hon verkar vara en söt och trevlig tjej, men skriver man en bok om sin skopassion, kanske man, bokstavligt talat, borde ha mer på fötterna. Paola Jacobbi menar nämligen att hon har mellan 30 och 40 par skor, vilket för mig är som att säga att man är klockfantast, och sedan visa upp en Swatch på armen. Nej, hörru Paola. Skofantaster har betydligt fler skor än så. Till och med jag har 40 par skor, men jag håller mig till att påstå att jag tycker om skor. Och jag tänker sannerligen inte skriva en bok om dem.
jag kallar det min första lediga dag av två, och hittills har jag ändå jobbat en timme med inventering och inköp.
jag har givetvis även hunnit med lite av min favoritsysla på lediga dagar: inköp till mig själv!
på skounkten.se kan man just nu köpa tre par skor och betala för två, och jag kunde såklart inte motstå. problemet är att jag valde snabbt, och kan inte komma ihåg exakt vad det blev för några i slutändan, men jag tror att de här tre paren var vad som beställdes:
nu hoppas jag att alla passar! hatar att skicka tillbaka skor som man betalt för. och även om skupunktens kvalité kan diskuteras om och om igen, så sliter jag ändå sönder skkor på en vecka. och ärligt talat, tre par för drygt 500 spänn, är vär inte så mycket att gnälla över?
har även köpt en svart top, eftersom jag är tråååkiiiig, servetter och ljus på lagerhaus och så har jag bokat bord på just like mamas ikväll. nu ska jag färga mitt hår och tvätta. lediga dagar, what a bliss!
jag har hört att somliga ser Bestefar og jeg flera gånger om dagen, och skrattar lika mycket varje gång. detta måste innebära att de kommer att leva längre än övriga. am I right?
vill du också leva länge? klicka på länken.
jaha, då blev klockan halv fyra. alltså är det dags för en folköl.
i dag stoltserar jag med att ha avslutat 60p litt.vet. med vg på allt allt allt. muntliga tentan kändes som ett tveksamt g, men tydligen ställer jag högre krav än den käre examinatorn, så jag tackade så mycket och kände mig ovärdig. kylan är vedervärdig. därav folkölen. och detta ämnesbyte är givetvis medvetet, som ett försök till att exemplifiera min uselt sammansatta hjärna. långsamt, långdraget och i femårsformuleringar levererade jag mina intryck av den afrikanska litteraturen.
nu, med folköl i stället för kaffe, eftersom jag inte kunde bestämma mig för om jag var törstig, hungrig, trött eller pigg, och alldeles ljuvliga miss mimi and the mysticals genom högtalarna, börjar senaste veckornas stress släppa (icke att förväxla med stressläpp). för den oinvigde rekommenderar jag black hair blue jeans. kom igen, ladda hem den, den är bra!
funderar över hur många lager kläder man behöver för att ta sig till nobelvägen utan att frysa ihjäl. förbannat kallt är vad det är.
det nya året inleds i vanlig ordning med diverse skräptidningars prognoser. redan här börjar mitt avståndstagande, gentemot en generation som trots sin uppenbara brist på kunskap om det svenska språket som skriftligt verktyg, vågar ge sig på ett slags modernt siande i vad framtiden har att bjuda dem på. snävt inringade är dessa, till tänderna hemmastylade elle-prenumeranter och nöjesguiden-skribenter, som tror att de har någon som helst insikt i vad den vanliga människan har att se fram emot. som om de på något sätt skulle kunna, med hjälp av någon chefredaktörs mobilnummer eller ett gammalt förlegat vipkort, se vad som behövs ses, genom ögon som inte är blinda av accessoarer, gästlistor och bling-bling. inte en chans. det finns inte någon möjlighet för mig, eller någon jag känner, att identifiera mig med någon av alla dessa 18+ töser som sysslar med design alternativt bloggande, eller pojkar i övre 20-årsåldern, som av någon anledning fortfarande ägnar sig åt musik, eller ej att förglömma alla dagens okända festfixare, som av någon outgrundlig anledning får cred för att de lyckas boka halvtaskiga DJ:s, dåliga lokaler och trycka fula affischer. varför ska jag lyssna på vad de säger eller tror om året som komma skall? kan inte mitt år få bli så som jag gör det, och förhoppningsvis utan att jag behöver ansluta mig till något av ovanstående katastrofarrangemmang?
den bittra smaken i min mun skärptes lite extra, då spåtanterna i nöjesguiden fick svara på frågan: Är det i år som insidan kommer att räknas? en av de elva tillfrågade, lyckades krysta fram att insidan räknas varje år, och två vacklade mellan att insidan borde räknas, men kanske inte gjorde det. de övriga åtta verkade hur nöjda som helst med att det är ytan som regerar. upprörande, för oss stackars humanister som lever i villfarelsen att ytan speglar insidan. men visst, jag förstår att det känns tryggt att ytligheten är stor och stark, för de där åtta som lever på sin utsida, då det omöjligt kan ha varit deras skicklighet som skapat arbetstillfällen. att förstå, och att ogilla, min lott år 2007.
med denna galla spydd, och med hopp om en självrannsakande omgivning, ska även jag ta mig i kragen och på fredag gå på den helvetes nöjesguidenfesten, dricka drinkar och tycka att fel nominerade vinner. som vanligt, som alltid, som det är. och jag kommer att kamma mig söt och måla mig smart, för nöjesguiden säger att det är sådant som räknas. och när jag sedan är riktigt full, så ska jag mysa för mig själv, över att jag har något som ingen annan har. en insida full av sprit.
Missa inte reprisen av luciamorgon kl 23, svt2.
Eller, missa den, spelar egentligen ingen större roll. Jag såg det i morse. Var fruktansvärt frustrerad över att de inte kunde sjunga, när jag zapppade in mitt i programmet. Tänkte, att nu finns det inga pengar att lägga på sådant längre, så tar de vilja jäkla skolklasser som helst. Texterna hade de inte lärt sig heller. Ska man vara med och sjunga i TV så lär man sig väl ändå texterna? Sen var det några dagisbarn med, och det var okej en liten stund, men nog tyckte jag att de höll på lite väl länge, och fingrade med sina snoriga fingrar på pepparkaksdegen. Obehagligt. Sen kom till slut det riktiga luciatåget i alla fall, och det var ju det som var bra! De kunde sjunga, speciellt en stackars liten, kastrerad gosse, som fick sjunga lite solo. Han var bra. Och kören var bra. Inte alls som den halvtaskiga kören i början. Jäkla retards.
Så missa inte reprisen.
Annars har jag mest funderat över Christer, denna morgon. Christer, som bär ett namn som man för en månad sedan inte ens kunde säga högt utan att det åtföljdes av fnitter och hån, har lyckats bli vår nations stora hjälte. Grattis, Christer Fuglesang, du förtjänar det!
12-timmarspasset är ÖVER! det var roligt. popscene är en fantastisk klubb de första två timmarna, innan tonåringarna är berusade och det är för trångt för att dansa. ja, jag dansade ju inte, men åtminstone den första timmen var det jag och simona som sjöng med och var lyckliga i våra nittiotalshjärtan. ibland är det fantastiskt skönt med förutsägbara låtval. håkan. nirvana. belle&sebastian. och man kan känna i tårna (eller tårarna) vilken nästa låt ska bli. tragiskt magiskt. och så är det fint att se de där genuina gästerna som kommer varje gång för musikens skull, och som är söta (och enligt ullis bögar) och lite randiga och snälla och artiga och som är sådär fina att de hälsar på stan om man ses. jag gillar dem mer än några andra stammisar. några av dem vill jag egentligen lära känna, men jag vågar ju inte prata med dem...
sen har vi de andra stammisarna, som man inte riktigt kommer ihåg att de finns. de där som ett tag under kvällen låg i en hög precis utanför entrén, rökte varandras sistor och hånglade. jag sa till johan att jag skulle sparka på dem om de fortsatte. då gick han ner och sattte på håkan hellström, och på en sekund hade hela högen tjutande vältrat sig nerför trapppan, in i dimman.
slutsatsen, när alla hade gått i kväll, var att popscene-barnen är söta men äckliga. kissar på golvet på toaletten, och spiller öl på golvet. (men det är ju inte sådant som MINA stammisar gör, utan de där valparna, de där håkan-valparna som är arton-och-tre-dagar gamla.)
i morgon (i kväll) när andri och philip och kanske andrina kommer hit till mig, så ska jag minsann bränna av varenda pulp-dänga jag har!
OMFG, i löv my job. särskilt efteråt.
Indiepop, britpop och post-basebollträ indie. Inga elektroniska remixar! Inga fancy gäst-djs som spelar blog-mptreor!
om man vill köpa alkoholfri glögg måste man tydligen gå till systembolaget. det kan tyckas paradoxalt, men har vi ett monopol så har vi. apropå det så hade det varit kul med ett monopol-spel i julklapp. old school.
camillafika på cosmopolitan. camilla är en av de få som vet att uppskatta frukostfikan. för det första är man relativt pigg och orkar diskutera mer än vad som hänt i helgen, och för det andra kan man äta en macka som man står sig på resten av dagen. prisvärt! och så är det såklart en fördel att både hon och jag pluggar och jobbar konstiga tider, så att vi faktiskt är lediga vid den tid på dygnet när alla andra slavar som bäst på sina jobb.
fikans stora samtalsämne blev knark, och den stora fördelen som det innebär att vara konservativt anti-drog-propagandist. är man inställd på att aldrig prova någonting och att aldrig dricka ett glas vin för mycket, så slipper man helt enkelt många av de problem som kan uppstå en utekväll. å andra sidan så är varken camilla eller jag av den läggningen, men vi var överens om att det hade varit det bästa för alla.
hon upplyste mig även om att pink floyd-gitarristen inte alls är död, bara instängd på mentalsjukhus. jag undrar om jon visste det när han satt och bölade över livespelningen av comfortably numb? LSD. mentalsjukdom. örnar och slingerväxter. stackars rock star. eller, dog han inte i somras? diabetes, var vad jag hörde... aldrig varit ett stort fan av pink floyd.
c-uppsatsen är kanske inte direkt påbörjad, men jag har gjort upp en plan, och kanske kan jag snart börja skriva på allvar. känns som om jag måste traggla mig igenom en massa extra litteratur först, men det ordnar sig. såklart. det gör det ju alltid. tycker bara att det är konstigt att det ska vara klart innan jul. jag menar, vad är det meningen att vi ska göra i januari?
hittade en fantastisk novellsamling i urval av Jan Ristarp. Sydafrika berättar: En stereo i Soweto. den består av 27 noveller, väldigt olika inbördes, men alla skrivna ur ett sydafrikanskt vardagsperspektiv. favorit: Rachelle Greeffs "Säg till honom att det aldrig är för sent". kanske var det sköna med samlingen att de flesta av novellerna saknade poäng. de var inte uppbyggda efter novellmönster och struktur. det där med att ha en vitsig knorr var inte så viktigt.
coco rosies good friday bättre än någonsin.
fullproppad av alvedon och halsen full av taggtråd.
dagens ilska riktar sig mot la redoute, som idag erbjudit den omtalade 50% rean. idén gick ut på att man, om man registrerat sig i förtid, kunde gå in och handla mellan 19.00 och 19.30 för halva priset, och man kunde dessutom maila ut inbjudningar till sina nära och kära.
så. smått förväntansfull dag i feberyra. tio minuter innan rean skulle starta sitter jag och stirrar på länken som ska öppna readörrarna. orolig över att sidan ska överbelastas, och för att underlätta min egen shopping har jag stängt ner alla överflödiga program på datorn. sista minutens nedräkning, och jag trycker på knappen inom en hundradels sekund när länken dyker upp. hamnar i ett fönster som talar om att "Det är många som shoppar just nu. Var god försök igen om ett par minuter." Ilska och oro. i tjugo minuter trycker jag på länken så ofta som datorn tillåter. till slut, när det är tio minuter kvar av den beryktade rea-halvtimmen, kommer jag in. eftersom jag förberett kan jag gå direkt till shoppingbagen och fylla i artikelnummer på det jag på förhand valt ut. trycker på kassa-knappen med fem minuter kvar. allting är olidligt långsamt, och till min fasa dyker plötsligt alla artiklar upp två gånger. måste knappa bort dem en och en och eftersom la redoute är överbelastat, som väntat, så tar det en evighet. prick 19.30 kan jag äntligen trycka mig tillbaka till betalningssidan, och då, hör och häpnad, råder tekniskt fel, med den underbara kommentaren "är denna information otydlig? vänd dig till kundtjänst." så var den rean över.
jag är ilsk som ett bi. och sjuk. och hatar reor. och har ont i halsen. och ångrar att jag skickade inbjudningar till mina nära och kära, eftersom det är alla dessa obehöriga som fyllt upp hemsidan. det är min övertygelse. nu ska jag gråta blod.
jag var riktigt dålig på att shoppa i london. plåster och alvedon, halstabletter och öl. listan blev det inte så mycket av, trots att jag letade. köpte BH'n på Dorothy Perkins, men skippade väskan och klänningarna. hittade en underlig indien-affär som sålde skräp, så där köpte jag ett bälte och ett par örhängen i äkta guld för ett pund.
mer äkta än såhär blir det knappt. när jag går i dem så låter jag som en rudolf julbock. bling bling kling.
hann köpa de här skorna för £10, plåstra om skoskav och förebygga med compeed, ta på mig skorna och ha dem unde middagen (världens godaste mat för att vara i london, och söta servitriser, gott vin, bella italia), gå till tunnelbanan och i trappan gick översta remmen på vänsterskon sönder. tur att martin var med, så att han kunde springa tillbaka till vårt rum och hämta mina riktiga skor. min uppgift idag är att försöka sy ihop dem.
jag intalar mig att om jag haft dem på mig under lördagsnatten på the Coronet, så hade jag säkert trampat på glas och skurit sönder mina fötter. och det känns inte som en omöjlighet i efterhand heller. även om det inte blev sådär vansinnigt mycket dans, så var rörligheten ett faktum (när vi inte satt på balkongen och tittade på film), backstage-rummet var nog det smutsigaste och jag köpte bara ett glas vatten på hela kvällen.
såhär roligt hade vi det i alla fall.
på prtobello road hittade jag i alla fall en fantastisk affär full av saker som jag kände att jag behövde men inte hade råd med. roliga, fina, söta, praktiska och vansinniga saker. sådär som en affär ska vara. köpte värmeljushållare och försökte att inte tänka på att jag ville stanna och tillbringa resten av mitt liv just där i den butiken.
vi upplevde i alla fall regn och sol, tittade på stenar på natural history museum och såg bilar och nintendospel och robotar på natural science museum. drog med martin till harrod's matavdelning, innan vi flirtade med glädjeflickorna i soho. lunch med ola på nåt smörgåshak, jag gick vilse och fick ont i fötterna. avverkade oxford street, drack vin på james street, åt fusion platter och drack en pitcher long island ice tea på onanon (piccadilly). traditionella pubar i notting hill, rosa toalettpapper, alldeles för mycket bröd och skräpmat. det grova brödet i england är vitt.
att resa är hemskt omständigt. tog en taxi för £20 hem på lördagen (söndag morgon). orkade inte leta upp rätt bussar. checkade ut klockan elva am, söndag, efter fåtalet timmars sömn, och jag är trött trött trött, fortfarande.
laters.
På torsdag ska vi åka till London. Martin ska spela på nån klubb vid Elephant&Castle på lördagen, så vi kan kalla det 2½ dagar, en bakisdag och flera, långa kvällar. Eftersom vi reser budgetklass, känns det lockande att strunta i att äta under vistelsen och i stället försöka leva på smuts, avgaser och det klorberikade kranvattnet. Borde funka. Vi är ju bara där fyra nätter. Dessutom ingår frukost på hostelet, men det brukar inte vara så pålitligt, och med vår tur så är det väl ingenting näringsrikt över huvud taget.
Vi åker i alla fall utan pengar, men ifall jag skulle få lust att spendera, så råkar jag ha en aning om vad jag vill ha:
(klicka för att förstora)
grön klänning £40 m&s
spetsBH £10 dorothy perkins
hårklämmor £4 monsoon
armband £30 monsoon
tweedbälte £9,50 m&s
jacka £40 dorothy perkins
blommönstrad top £25 next
svartvit klänning £20 dorothy perkins
svart klänning £15 dorothy perkins
röd kuvertväska £6 dorothy perkins
röd kjol £12 dorothy perkins
guldslejf-skor £35 office
blå skor £50 office
rosa skor £30 office
röda loafers £15 barratts
men herregud, vem har kollat? jag vet ju inte ens om jag kommer att lyckas dra med mig martin längre än till notting hill market (runt hörnet från vårt hostel).
Är i alla fall väldigt glad att vi ska åka! Känns som om sommaren har varit olidligt lång, och alla andra har rest kors och tvärs, utom jag som fastnat i malmö hela sommaren. Avundsjuk? Lite. Bitter? Absolut.
För att ha en chans att handla ovanstående på listan, har jag försökt byta mitt missbruk av Tradera-handel, mot ett liknande missbruk av Tradera-försäljning. Gammal mobil, stereo, lite kläder och skor... Man får ju dessutom börja göra sig av med saker och inse att man bor i en etta utan nämnvärd garderob. Är så himla trött på att ha kläder i kassar överallt; i förrådet, på hyllor, under sängen och framför allt hemma hos mamma och pappa. Kan ju dessutom sluta spara på skor som inte passar (jag kommer inte att växa i dem, det är ju bara att inse), kläder som är för små (jo, visst, bra att ha motivation, men är det verkligen lönt att samla på ångest-plagg?) och framför allt alla saker som jag fått i present eller impulsköpt och aldrig använt, hur fina de än är. Och så säljer jag såklart fula saker också.
Problemet är bara att det är mycket, mycket roligare att köpa än att sälja. Det är bara så det är.
Det slog mig precis att jag lagt ner alldeles för lång tid på det här. Länkar hit och dit och klipp-och-klister-bilder. Som om Andri kommer att klicka sig igenom min shopping-upplevelse? Vem fan tror jag att jag är?
de senaste veckorna har jag bedrivit martyr-agitation, och jag ber om ursäkt till de som har råkat ut för mina utbrott. MEN JAG ÄR SÅ JÄVLA ARG över den hormonella stympning som kvinnor utsätts för. inte nog med att kvinnor, vilket är vanligare än man tror, får fel doser (fel sorter) utskrivna till sig, och går runt och tror att det är naturligt att kräkas och gråta om vartannat var fjärde vecka. dessutom ska så gott som alla gå upp de där preventivmedelskilona, som i dagens samhälle är helt oacceptabla, med den kvinnobild som råder. det dåliga självförtroendet över att ha en kropp som inte stämmer överens med paris hiltons, leder till försämrad självbild, minskad sexlust (för vem fan vill knulla med ett hormonellt fetto?), och ändå lägger tjejer ut över hundra spänn i månaden för att deras pojkvänner, jordens minoritet, ska kunna knulla oskyddade. herregud, det är fan värt att göra abort var åttonde vecka om man bara får må bra däremellan, och i slutändan blir det säkert billigare också. eller varför inte låta bli att knulla hela tiden, och så kan man väl vara lite smart och skydda sig. AAGGHHHHHHH.
nej, jag vet. jag överdriver. jag är bara så jävla trött på det. och jag blir ännu tröttare av att jag är lat och gillar att skylla på andra. och mest av allt gillar jag att skylla på män. män med pengar som väljer att stödja forskarmän för att bedriva forskning om allt annat än den där lilla petitessen som kallas preventivmedel. för de här hormonerna riktar sig ju ändå bara till 60% av befolkningen, och det är ju inte så mycket när hon bara får ta del av 1% av världens samlade förmögenhet och alltså inte är värd ett ruttet korvöre.
dagens ilska tillfaller den kliniska prövningen för rökare, som hade kunnat ge mig 6000 spänn i enkla fickpengar, om det inte var för det preventivmedel som jag förgiftar min kropp med. det du, martin. är sex värt 6000 spänn?
(nej, det är inte ditt fel heller. du är ju också feminist.)
en extra parantes: de hormoner som kvinnor stoppar i sig, förvandlas inte till väldoftande, fluffiga, rosa moln, som avdunstar och försvinner i ett fantastiskt ingenting. nej, de hamnar på tippen. i våra vattendrag. i naturen. jorden, gott folk, lider av pms.
den här veckan har alla mina skor kollapsat. dragkedjorna i mina stövlar gick sönder alldeles, och skomakaren berättade att det skulle gå på 600 att byta båda. kom på att jag köpte stövlarna när sofie var hemma förra året, så det måste ha varit i september eller början av oktober, så det är egentligen inte så konstigt att de är så slitna. i dagarna har jag också insett att två av mina par ballerinaskor håller på att lossna från sina sulor, och mina gamla sneakers har fått hål på tårna. tråkigt att plötsligt inse att man inte har ett enda par skor som är hela och som kan användas dagligen (jag räknar inte med mina femton par skor som jag inte kan gå i). igår fick jag således ta mig ut på stan och tvångsmässigt köpa ett par skor.
fast svarta. kanske synd. jag kanske borde köpt bruna?
när jag inte behöver skor kan jag utan problem köpa hur många par som helst. igår fick jag verkligen tvinga mig till det. som om det var straffbart att köpa ett par som jag inte kommer att använda i ett år. trams! efter inre övertalning bestämde jag mig för att släppa mina neuroser, och dessutom kan jag ju göra skoinvesteringar i london istället, där utbudet är lite större än Din Sko, Håkansson, Wedins och Nilsons.
efter skoshoppingen åkte jag och martin till Ikea. jag skulle köpa en billig byrå, och stod i valet och kvalet mellan en ganska snygg, men med lite förvaringsutrymme, eller den vansinnigt fula anebodan. när vi kom till lageravdelningen och skulle plocka upp den snygga (men dyrare), så insåg vi att det fick bli den andra. annars hade jag nog brutit min killes rygg, eftersom det är han som är karl och bär det jag pekar på. utöver byrån köpte jag bland annat en rullgardin (efter 6 månader utan), som jag nu har surrat fast vid de existerande gardinhållarna med tunn koppartråd. man tager hvad man haver! och jag vägrar borra nya hål i den skruttiga väggen som faller sönder när man pillar på den. fantastiskt lyxigt att slippa ha ett gammalt överkast för fönstret när man ska sova!
för att definiera den man är tar man ofta till billiga tricks som yttre faktorer: kläder, musiksmak och aggressiva åsikter som ropas ut till höger och vänster över en öl på en väl vald lokal. det gäller att lyda under reglerna, vårda sin genre-medvetna stil och akta sig för fauter i fråga om felaktiga accesoarer.
eller också kan man definiera sitt jag utifrån de tankar man tänker tyst. och då är man en välbevarad hemlighet. slutsats: då får man ha på sig vad fan man vill.
själv klär jag mig i jeans från lindex. de passar mig. de är billiga och sköna och har snyggare passform än vilka cheap monday-jeans som helst. jag lyssnar på blandskivor som jag låter andra spela in. det får mig att komma på saker om musik som mina egna skivor inte tillåter. mina örhängen har jag köpt på indiska, och även om jag syr om tröjor då och då så ägnar jag mig inte åt DESIGN!
sommaren utan internet. sommaren då jag jobbade, handtvättade kläder, drömde om att bada i havet och åka långt, långt bort. sommaren som aldrig tycktes ta slut. sommaren då solen förbannades, då folk i allmänhet var dumma får, då det inte ens fanns tid att sakna något. sommaren, ta slut nu. jag gillar inte dig längre. det är över mellan oss.
det är märkligt hur trojanen som sabbade datorn, fick vardagen att flyta samman som en trött gröt. arbete, arbete, ont i alla muskler, sömn, arbete, glömska. ingen tid för vänner, ingen tid för att boka tvättid, diska, städa, betala räkningar. och sen kom internet tillbaka till mig! (andri, det ordnade sig efter att du petat lite på den!) plötsligt blev det så mycket enklare. banken under sträng bevakning, csn-ansökningen e-skickad, lägenheten städad, posten sorterad och köket diskfritt. internet, det är du och jag mot sommaren!
hade jag bara haft en miljon extra pengar, så hade jag shoppat tills jag droppat på La Ninjas hemsida. det är bara när man upptäcker sådana butiker, som man förstår varför människor vill bo i stockholm. eftersom frakten trots allt hamnar på 50:-/leverans, så är det svårt att gå in och köpa ett paket näsdukar, eller en kylskåpsmagnet, sådär som man hade kunnat om butiken låg nere på gatan. fantastiskt fina saker! på min önskelista (ifall någon vill spontanhandla presenter till mig alltså), står:
Anne Taintors diskhandduk - "she was shaken and stirred"
Anne Taintors glasunderlägg, serien 'Bad Girl'
ljusstakarna
spetsörhängen mmmmmmm
mitt kitch-hjärta av plast och flamingos slår såklart lite extra hårt av hemsidans snygga utformning, och om det finns en konstnär värd att uppskatta så är det Anne Taintor! finurlig text i kombination med prylar som är helt meningslösa, är sådant som får mig att tro att jag lever i vardagslyx.
lite lyckligare kan man väl få vara i alla fall?
annat som gör flickor lyckliga är när deras pojkvänner kommer hem till dem med läsk när de är bakis. martin är bäst på sånt. jag försöker såklart vara en bra flickvän också: när han skulle komma hit igår, så skakade jag bort knäckebrödsmulorna från lakanet, så att han skulle slippa sova på dem. han gillar inte att sova på smulor av någon anledning. det spelar ingen roll hur mcyket jag tjatar om att det säkert har en peelande effekt.
man kan säga att jag har haft sommarlov den senaste veckan. har pysslat om min lägenhet och tagit hand om sådant man gör när man är ledig: shopping, jobbintervju, middag hos mamma, öl på möllan och inlämning av kompletterande meriter till min ansökan. det var en pärs, må jag säga! fick inte mina betygsdokument från kristianstad förrän igår, och då var det ju bara att sätta sig på tåget till lund och lämna in dem direkt, eftersom det var sista kompletteringsdagen.
nu är semestern i alla fall slut, och idag ska jag jobba med alexis eftersom vi har personalfest. lika bra att stå bakom baren istället för framför, då jag ska provjobba imorgon. bäst att vara pigg och duktig, för det här verkar vara ett bra jobb på många sätt. ja, om semestern är slut så ska jag väl inte söla mer nu. ta tag i mig. nu.
jag drömde i helgen att jag och pappa bodde med hitler i ett hus. det var konstigt. hitler var inte snäll.
jag och min granne lyssnar på samma musik. ibland samtidigt. det ekar konstigt. ibland spelar han tyst, så att jag bara hör det om jag går in i garderoben, men jag vet ju exakt vilka skivor han har, så det blir aldrig några långvariga gissningslekar. när vi skulle se morrissey så spelade både han och jag nya plattan på repeat i flera dagar innan, och idag är det såklart the life pursuit som går om och om igen. fast idag var det han som började, så nu vågar jag inte sätta igång min, och dessutom har jag redan lyssnat på den flera gånger när jag jobbade. senare. senare, när viktor kommit hit, så kanske jag till och med ska knacka på och kolla om vi ska gå dit tillsammans. så kanske jag äntligen lär mig hur han ser ut. så himla jobbigt att veta att han alltid hälsar när vi är ute, men att jag aldrig känner igen honom.
trött, efter splittrad natt. gick hem som en duktig askunge klockan tolv inatt, somnade vid ett, vaknade när martin kom hit vid fyra, och han däckade såklart med en gång som ett knarkat murmeldjur, vilket lämnade mi klarvaken i två timmar. och när jag vaknade av trafiken vid tio fanns det ingen anledning att somna om. och sen jobb. jag gnäller som en gammal dörr. ska äta studentmat: pasta med ketchup och basilika, duscha, gå till lidl och köpa folköl och vänta på viktor och vakenheten.
