arla pensionärsmorgon

klockan visar 05.55 när katten äntligen lyckas väcka mig med sina jamanden och strykningar. hon hoppar upp och lägger sig som en höna på min axel och jag somnar om. klockan 06.30 har jag legat och dragit mig lättjefullt i en kvart. tänkt att sovmorgnar är en fantastisk lyx. smyger upp, hämtar tidningen och brygger en balja starkt kaffe. slår mig ner i min soffa, lägger katten på ryggstödet och njuter av att i lugn och ro kunna ta del av vad som hänt i världen (det enda som stör är att nyhetsmorgonsändningarna inte börjar förrän åtta, och jag får således nöja mig med Sverige-repris som bakgrundssorl - att jag har utmärkt radio i datorn har ännu inte slagit mig). jag bläddrar, genom flikar på datorn och sidor i tidningen. låter en flabbfull kaffe slinka ner någonstans mellan Tolgfors och Frida Fahrman. ser den första solen kasta siluetter på min vägg. klockan 07.45 skickar jag iväg ett SMS till en kompis. tipsar om att man kan köpa tre paket kaffe för 59 kronor på Lucu Food. klockan åtta börjar nyhetsmorgon. min man har vaknat och vi lagar frukost.


om någon visat mitt tjugoåriga jag denna pensionär till tjugonioåring, så hade jag smällt av.

igår drack jag en (1) öl på en uteservering och gick hem. kollade på Postkodmiljonären och somnade till Let's Dance.

idag ska jag gå igenom lådor som ska upp på vinden, och sedan har jag lite styrelseuppdrag inbokat.

mitt tjugoåriga jag hade kanske varit på väg hem nu, med glansig blick och rökdoftande hårspraysfrisyr.

Sveriges Mästeroptimist

det har hänt en läskig grej.

i och med att finalen i Sveriges Mästerkock stod mellan sura, pessimistiska, griniga Josephine (ja, jag vet att det är ihopklippt och inte överförbart på verkligheten, och jag vet inget om henne utöver det de väljer att visa, men man tager vad man haver, right?) och milda, livsbejakande Sigrid, förstod jag att jag förändrats långt inne i mitt innersta. för jag tyckte inte att Josephine var charmig i sin mörka butterhet. jag tänkte inte att hon måste vara den enda vettiga eftersom man inte kan vara sprudlande lycklig i denna onda värld osv osv. tvärtom. jag tänkte fy fan va JOBBIGT det måste vara att umgås med någon som bölar hela tiden och lever med en Det Går Inte-attityd. Sigrid däremot, imponerade på mig med sin vilja att lära sig och utvecklas i sin matlagning.

jag tänker att det finns två alternativ här. kanske är det så att jag själv tagit steget från sur pessimist till livsbejakande kunskapsslukare, och därför kan relatera mer till Sigrid. eller så har min stubin blivit så kort att jag inte står ut med någon som säger Jag Kan Inte, eftersom det innebär att jag måste hjälpa till, guida och peppa, och det tänker jag inte för jag har faktiskt nog med mina egna motgångar.


jag kan givetvis bara spekulera. ett som är säkert är att jag måste sluta så på TV så mycket. hade varit skönt om mina livsinsikter kom någon annanstans ifrån.


bild: Metro

lär er

saker jag ABSOLUT inte har tålamod med:

#1 när folk köar i fem minuter för att sedan inte riktigt veta vad de vill ha.

#2 när folk köar i fem minuter, beställer en latte och när man är tre sekunder ifrån klar med den meddelar att de vill ha en till.

#3 när människor som köat i fem minuter står med ryggen mot expediten (mig) när de kommer fram till disken, eftersom det är viktigare att prata med polarna.



över huvud taget finns det många dumma saker människor gör i och vid köer. alla ovanstående visar inte bara på ohälsosam konsumtion, då folk uppenbarligen handlar för handlandets skull och inte för att de faktiskt vet vad de behöver/vill ha, utan även på total avsaknad av solidaritet med övriga köande gäster och personalen som väntar på beställningen.


jag menar, vem fan går in på ICA, ställer sig i kön, väntar i sju minuter på att komma fram till kassörskan för att sedan vända ryggen mot henne, fundera på vad man egentligen vill ha och slutligen be hen vänta medan man hämtar varorna. "jo, jag ska ha lite mjölk, vänta här bara!" nä, precis.



vad jag hade kunnat skriva här, i stället för gnäll, är att jag fick besök av Anders Borg idag, och sedan fick jag blindprova olika mjölksorter som håller på att utvecklas av Skånemejerier. men gnället känns mer i magen och är dessutom i utbildande syfte. lapa i er.

den stora, feta världen

eftersom jag har en ny dator (tack igen fina familjen!) kan jag återuppta min favorithobby - att dega i soffan och läsa bloggar. det var ett par år sedan jag sist kunde surfa runt utan att vara bunden vid köksskrivbordet aka kontoret, och vem vill leva sitt liv på en pinnstol när man kan ligga mjukt med katt på benen i stället?

jag har verkligen försökt hänga med i världen, främst med hjälp av mobilen, men Bloglovin' för iPhone suger och jag inser nu att det har hänt så himla mycket som jag missat! låtar, YouTube-klipp, länkar och artiklar har förblivit outforskade då min lilla skärm och trista uppkoppling inte inbjudit till några längre sittningar. det största och viktigaste på Internet, som jag inte hade en aning om, verkar vara att alla är med barn. typ, alla. nästan. det känns bra och fint. människor blir vuxna. världen snurrar på. djur äter varandra, vi äter dem, vi krigar och utvecklar vaccin mot sjukdomar och sedan förökar vi oss.

själv är jag inte det minsta gravid, men däremot har jag blivit smällfet (-are). det är inte avsiktligt. det bara blev så.


i lördags lade min fina supergravida syster en moderlig hand på min tjocka mage och tyckte att jag var fin. sådär som man säger till någon i sjunde månaden med andakt och förväntan i rösten. och det är väl tur det, att jag är fet och fin och inte fet och ful. det måste vara min lyster.

barnsligt glad

SÅHÄR exalterad blev jag när jag fick en dator i födelsedagspresent av min man och hans familj:

att fylla år.

när jag fyllde 28 hade jag en fruktansvärt deppig födelsedag. ingen frukost på sängen, vill minnas att jobbdagen var jobbig, inga presenter, på restaurangen var personalen dryg och måltiden inte perfekt (fast den svenska ostbrickan drömmer jag fortfarande våta drömmar om). efter maten skulle jag träffa vänner och båda två ställde in. hamnade i ett ölsällskap, oplanerat. de var på jobbfest. ingen ville prata med mig; jag var party och dryg. sa att jag skulle ta en cigg och gick i stället hem.

dagen efter fick jag blommor, choklad och grattiskort på posten, men då var det ta mig fan för sent att ta tillbaka tårarna av besvikelse.


i år har jag planerat bättre. på lördag SKA jag äta god frukost med min katt, min tidning och min man. sen ska jag städa. sen ska jag äta lunch och dricka bubbel. sen ska jag ha fritid. sen ska jag äta middag med min extended family (gravad oxe med gin och äggula till förrätt?). sen ska jag gå på wrestling och har fått nye svenske mästaren att reservera bord så att mina födelsedagsben slipper stå och efter allt det är schemat öppet, vilket innebär att jag antingen kommer dansa mig svettig eller äta en french hot dog och gå hem.


jag älskar att fylla år. idag hittade jag en ny rynka och fick visa leg på Systembolaget. jag är inte rädd för åldrande. jag använder Nivea Q10. när jag var nitton trodde jag att tjugosexåringar var vuxna. nu är jag barn, gift, har katt och gillar att gå upp sju på helgen (sovmorgon). på lördag fyller jag 29. trodde aldrig att jag skulle överleva så här länge.

vi reder ut ett och annat

om ni undrar hur mango och papaya luktar, så är det inte såhär.

drar igång dagen med lite gnäll

ja, VARFÖR, Skånetrafiken, tror ni att människor köper nya reskort i stället för att ladda sina befintliga?

ladda i biljettautomat, säger ni. vilka då? undrar jag. jaha, ni menar på tågsrationerna (hur många har vi? tre eller fyra? inte new york direkt.) och om man busspendlar och inte åker i närheten av dessa stationer, men däremot passerar Pressbyrån, 7eleven eller någon av de andra återförsäljarna på väg till bussen, tror ni då att det där med att ladda känns aktuellt?

ladda på nätet, säger ni. jo, jag tackar jag! påladdningssystemet på Mina Sidor är verkligen något av ett mästerverk i den stora utställningen med användarovänliga tjänster.

till en början ska man logga in och sedan betala. efter det måste man vänta i mellan 24 och 72 timmar innan kortet kan användas. låter man däremot bli att använda kortet inom 72h går laddningen tillbaka till ditt bankkonto minus en serviceavgift på 20 kronor. denna senilavgift är förvisso inte särskilt hård, men att tvinga resenären att planera sin resa på detta sätt är så förlegat att min moderna hjärna inte kan förstå hur man ska göra! ska jag åka till min syster på lördag måste jag alltså betala på torsdag, och blir det inställt på lördag måste jag åka nånstans ändå i helgen, vare sig jag vill eller ej, annars går laddningen tillbaka.


enligt annonsbilden ovan tycker Skånetrafiken även att jag ska plugga in kortet i mobilen och ladda på så sätt. eller nej, det förstår jag väl att de inte menar, utan att de anspelar på själva laddningen. jag är däremot en sådan som försöker läsa mellan raderna, och därför tolkar jag sladdbilden som att det går fint att ladda med mobilen. men det gör det alltså inte. med med min iPhone-app kan jag kolla avgångstider, hållplatser och priser, och visst är det fiffigt på alla sätt och vis, men nog hade det varit smart om man kunde messa eller ringa in pengar till sitt busskort? sååå sci-fi är väl inte den idén ändå? kom igen nu, teknikens under!



varför, oh varför, ska det vara så förbaskat svårt att åka kollektivt? jag älskar min cykel.




och HÄR kommer min brasklapp:

ovanstående ilskna dravel baserar jag på mina senaste laddningsförsök, på mina möten med servicecentermedarbetare och på information jag tidigare tagit del av på Skånetrafiken.se. för att dubbelkolla tider och priser i samband med morgonens utbrott besökte jag webplatsen endast för att upptäcka att man numera har 30 dagar på sig att aktivera sin laddning (känns som en mer rimlig tid) och att återförsäljarna nu för tiden även laddar resekorten utan att man behöver köpa nytt. det är sällan man känner sig så lyckligt tillrättavisad som jag gör nu. älskar att ha fel!

till pella

min älskling, du är som en ros
du luktar så gott och river sönder allt du kommer i närheten av.

livets mening

att laga mat och veta att Per Moberg inte kommer att få smaka känns busigt och helt meningslöst på samma gång.

hår eller inte.

jag tänkte på det här med kroppsbehåring och människans rätt att inte vara.

när jag var liten var det supertufft att vara punkare. alltså inte häftigt-tufft, utan svårt-tufft. man skulle ha rätt modell på kängorna, rätt modell på jackan, nitarna på rätt ställe, autentiskt slitna jeans och GUD NÅDE DIG om du bar patches med fel bandnamn. fast just det. gud var hängd.

själv lyssnade jag mest på brit pop och nynnade med till de andras vrål. det gick bra det med. jag var ju tjej.

det börjar liksom så tidigt. den tjocka tjejen i klassen får inte vara med och hoppa hopprep i ettan, eller vara med i fotbollslaget. killen som luktar konstigt och har konstiga kläder får inte dansa tryckare till Celine Dion på mellanstadiediskot. tjejen som försöker imitera Tommy Hilfigher-brudarna, i blonderat hår, brunkräm och vitt (?) läppstift, får aldrig vara med när häxblandningen skickas från hand till hand bakom gympasalen en fredagkväll, eftersom hennes hela outfit är en kopia från Lindex. i högstadiet blev jag kallad kommunistfitta och hora för att jag bar docs och skinnrock. (en gång blev jag även kallad monarkisthora - kreativt, som om -istorden tagit slut.) en kollega till mig (25?) började i förra veckan spontant snacka skit om en tjej i hennes fotbollslag, för att hon hade hår under armarna. "men vaddå då? det gör väl ingen något?" undrade jag. "nä, men hon är helt konstig också. jag tror hon är efterbliven." sa min kollega.

det är så jävla läskigt det där med att vi aldrig i något sammanhang bara kan acceptera varandra. och armhålsdebatten på FB gör mig så illamående. och medias bevakning måste skärpas. och barnen måste lära sig att det inte är OK att säga vad som helst till vem som helst. och jag vill ha någon att skylla på för allt det här. och jag är så trött...

inte om jag hamnade på en öde ö eller så, men om valfriheten begränsades.

om jag var tvungen att välja endast 5 livsmedel att leva av tills jag dör (eller i ett år, en månad, nåt åt det hållet) hade jag valt

1. potatis
2. choklad
3. kikärtor
4. krossade tomater
5. bananer

vad som slår mig är att jag egentligen inte äter alla fem tillräckligt ofta för att rättfärdiga mitt val, men framför allt att potatis heter potatis (singularis) och kikärtor kikärtor. fast vem vill ha en endaste kikärta? en potatis å andra sidan är en halv måltid. choklad är en obegränsad enhet. idag ska jag äta fiskgratäng. varken en eller flera.

i morgon hoppas jag på något med rotfrukter och kyckling. livet är bra spännande ibland.

lördag. bra bok av Ian McEwan vill jag minnas

jag har en onormalt normal dag. var på vinprovning igår, vilket paradoxalt nog är en aktivitet som signalerar tidig, nykter hemgång (kan bero på allvaret, sällskapet eller en feber jag valt att ignorera). alltså var kattväckningen kvart över sju inte nämnvärt bekymmersam. tidning, te och nyhetsmorgon. promenad till skräddaren och sedan take away latte, via clas ohlson, apoteket ("ärenden"), ett strosande i vindarnas stad till centralstationens saluhall. dumplinglunch. inte så pjåkigt. svag för chili, soja och koriander. promenad till väninna med vårens första tulpanknippe i näven. kaffe. prat om tjocka duvor och häleri. flanera hem med eftermiddagssol i ögonen, inom Netto där jag motstod frestelsen att handla som normala människor gör. nöjde mig med bananer och ännu en tulpanbukett. tyckte att damerna i mjukisbyxor med överfyllda varukorgar tittade snett på mig. struntade i dem. frös om händerna på vägen hem och tänkte "nu behöver man minsann inte ha vantar längre för nu är det vår". ombyte. mitt nya puder matchar min hudton. någon gång ska vara den första. kan även vara det falska ljuset över badrumsspegeln. ska åka buss till en middag. leka med ett barn. som man gör på lördagar.


en vanlig lördag hade jag sett ett par filmer och gnällt över min oförmåga att resa mig ur soffan. ur led är tiden och världen är upp och ner. vad ska det bli av mig.

polis polis potatismos

samtidigt som jag inte tror att jag någonsin skulle känna mig avslappnad med att trycka i mig korv och slänga käft med lagens långa arm, så är det något rörande i idén att bjuda kvarteret på mat. för mat gillar väl alla. eller?





SDS 25/2/11

för det blir ju inte automatiskt fler matgäster

krogpriserna har inte sänkt lika mycket som beräknat. svennebanan rasar.

jag undrar: om priset sänks motsvarande momsen, hur ska nya arbeten skapas? jag förstår inte ekvationen.


och för en gångs skull vill jag inte verka hånfull och dryg i tonen, utan jag vill verkligen veta...

lönetrappan

det här med att man tjänar mer om man tar hand om döda saker; en verkstadsarbetare mer än en sjukvårdare etc. vad säger det om vår människosyn?


allting gör mig så trött. jag begraver mig i pictionary-appen Draw Something. (lisalightning)

alla hjärtans dag

gav Martin mina schyssta lökar.

jag bara undrar

vem ska städa era kontor, putsa era fönster, bygga era hus och frakta hit er champagne? vem ska sälja er era basvaror, servera er er mat, sopa era trottoarer och dela ut er post? vem ska tömma era återvinningskärl, ta betalt för ert gymkort, skruva i glödlamporna i era korridorer och diska er lattemugg när ni fikat? vem ska stapla era konservburkar på butikshyllan, sälja er popcorn på biografen och köra er hem efter era fester, nu när alla ska satsa på sina drömkarriärer och bara ta jobb som kan bli ens "livsstil"?


själv ska jag sadla om till kortdistanslöpare. 100 meter. tänker att jag kommer vara attraktiv på er arbetsmarknad när jag är 75.

stoppa

tappra försök

det är mycket snack om filmfestivaler just nu. eftersom termometern visar minus femton tänkte vi att det inte var en så dum idé att gräva igenom videobutikens fyndhörna och skapa vår egen tablå. resultatet blev tio ganska dåliga filmer, 800 g lösgodis och en makalös helgpepp.

men säg den glädje som varar. igår försökte vi oss på två av våra fynd. Hobo With a Shotgun såg jag tre minuter av innan jag tänkte att det var för obehagligt för mig och The Informant hade förvisso potential, men efter en kvart sov jag som ett barn.

idag laddar jag med kaffe. många koppar. ignorerar solsken och söndagsbilaga. dåliga romcoms - here we go!

full associationslek

igår hängde jag med min väninna och hennes sommeliersambo. han ska beställa ett gäng naturviner till restaurangen, och vi fick äran att provsmaka.

jag har trots att jag dricker groteska mängder vin aldrig deltagit vid en vinprovning förut, men snart fattade jag galoppen. "gott" blev en av de mer nyanserade kommentarerna, ofta i samband med "doftar som vahetere... ehh... såna ni vet..." osv. medan min väninna kände toner av mogna päron, gräs och roquefort så uppfattade jag rått kött och swipper. inte nödvändigtvis i kombination.

jag gillar för övrigt naturviner, även om de är lite mer ansträngande. och det är väl aldrig för sent att lära sig prova vin?

jobb

januaridieter

egentligen fattar jag inte varför alla är så himla nojiga över bukfettet såhär efter julhelgen. ju mer jag tänker på det desto fler positiva aspekter kommer jag på med att ha en matbebis i magen.

man får äta för två. man får sitta på bussen. magen funkar som push up-BH. man kan skylla på foglossning och slippa delta i förnedrande aktiviteter. man får hänga i leksaksaffärer utan att känna sig creepy. människor tindrar med ögonen när de pratar med en. man slipper försöka se snygg ut hela tiden eftersom man ändå utstrålar en naturlig lyster. man får ha mjukisbyxor överallt hela tiden och när man är laktos- eller kolhydratssvullen är det bara att pösa loss och flytta fram nedkomstdatumet några månader.


ja, det enda negativa jag kan komma på är att man får fula blickar när man röker en cigg till sin draja och att raggningspotentialen förmodligen sjunker något.

...och så det där med hälsan då.

nästan tam katt

vi ligger i soffan. när jag är ensam har hon ingenting emot att hoppa upp och låta mig skeda henne. jag klappar och kelar, hon spinner. det är när de där hemska sakerna händer på TV:n, morden, knivhuggandet och våldtäkterna, som jag glömmer att hon inte är min och inte en del av mitt eget skinn. min hand fastnar och kurar ihop sig någonstans över hennes mage med fingrarna i den mjuka pälsen, och hon tittar på mig och undrar vem jag tror att hon egentligen är.

så glider hon ifrån mig, hoppar ner, lägger sig tillrätta i sin stol i stället. och jag kommer ihåg att hon är en vild. att hon är sin egen.

och det är därför hon alltid sätter sig och ser fåglarna flyga på naturprogrammen. hon är aldrig min på riktigt. bara sin.

top cat SE01E03

de där korta glimtarna av insikt

hittade en hårnål dold under en golvlist. funderade över om den var min eller kvarglömd av någon hantverkare. ALLTSÅ ÄR JAG INTE EN KÖNSSTEREOTYPT TÄNKANDE SEXIST sa jag, klappade mig själv på huvet och sa "duktig flicka".

coachen tipsar: att gå och fika

eftersom jag bara tänker på mitt eget bästa kommer här en uppmaning innan långhelgen:


efter alla år i restaurangbranschen har jag lärt mig att om det är något som finns i överflöd så är det enkronor (förr även 50-öringar, och avskaffandet kom som en skänk från ovan). att räkna enkronor vid dagens slut är ett slit, och jag önskar att jag var en höftare eller en det är inte så noga-re, men i stället vill jag redovisa varenda korvöre och spenderar därför åtskilliga värdefulla minuter om dagen med nävarna fulla av skrot.

min första önskan i denna tvåstegsuppmaning är inte att ni inte ska slänga fram jämna pengar när ni ska betala för er latte i morgon bitti, för jämna pengar är finemang, men rensa inte spargrisen för att sedan stå och räkna upp trettioåtta kronor i enkronor på bardisken. det är inte okej. lämna enkronorna på ICA som verkar behöva växel ofta, eller i välgörenhetsbössorna, om ni så himla gärna vill bi av med ert skrammel. ingen annan blir glad över de där högarna med mynt. det är inte kul att räkna dem vid betalning - och dessutom slutar det alltid med att man står där och tjafsar om att det är en krona för mycket eller för lite - och det är ingen som vill räkna dem när pengarna ska sättas in på kontot.

min andra vädjan gäller snålheten. eller förlåt - sparsamheten. kostar din läskeblask och din macka 47 kronor på fiket på hörnan, och det står en dricksskål på serveringsdisken, ge inte det stackars biträdet en femtiolapp och två kronor "för att göra det enkelt" för de där tre kronorna i dricksen är sjukt mycket enklare än att lämna tillbaka en femma, som det av någon anledning alltid råder brist på.



det var bara det jag ville säga. nu var det sagt.

hej hemmafru!

det är lustigt det där med hobbies. eftersom vi har tvättid - viktiga grejer! - tänkte vi oss en lugn kväll i hemmet, denna afton före nyårskvällen. för inte förgås helt i vår ensamhet bjöd vi in vår fina, fina vän på "mat och På Spåret", vilket ju låter ganska soft för en intet ont anande väninna.

nu är tre rätters-middagen förberedd, jag har druckit ett par (ganska svaga, om jag får säga det själv) dry martinis, bordet är dukat, toan skurad, sängen bäddad, naglarna målade och ljusen tända. det bor ett monster inom mig som vägrar låta mig ha folk hemma på en lugn hemmakväll.

som sist bokklubben var här. vi har en så gott som uttalad regel att det ska vara enkelt, nån snabb rätt och ett glas vin, och så ska det handla om boken. sist vi var här blev det gåsamiddag med alla tillbehör, inklusive svartsoppa till förrätt. det är inte okej nånstans. jag skämdes lite.


nästa år lovar jag att jag kanske ska bli bättre på att vara avslappnad. åtminstone med damm och stök. middagarna tänker jag fortsätta med för evigt.

det positiva slutet

jag kan inte sammanfatta 2011. eller, jag tycker inte att det behövs. året kom, året går. däremot kan jag berätta att något av det bästa jag vet (förutom att laga mat och dricka vin) är att lägga mig under filten i soffan och ta av mig strumporna. kanske även byxorna. det är den ultimata befrielsekänslan.

en annan sak jag uppskattar är att när man trycker "gilla" på Facebook så slipper man följder. inga notifications på det. det är bra.

en annan ny favorit är cortado. kaffet alltså. dämpar deppighet. tips från kaffecoachen.

ofta tänker jag också att jag är väldigt glad över julpyntet. granen som barrar rakt ner i Pellas päls, hyacinterna och alla lampor. det kommer att kännas hemskt tomt, det här med januari.

och så tänker jag på att jag är en fryntlig skåning. ett redigt ålaräns. när hände det? måste vara för att jag vill vara en fubick som kontrasterar martins blandblod från norr. det gör inget. vill inte byta bort min skånskhet mot en rullebör av guld eller allt rabbemos i världen. eller jo. det hade jag nog gjort.


det jag ser mest fram emot nästa år är att ha semester. någon gång. med lite tur och framförhållning. det blir nog fint.

step into my office, baby.

jag jobbar som barista i entrén till ett större företag. företagets ekonomiska system har julstängt och företagets anställda har huvudsakligen tagit julledigt. jag vet, jag gnäller mycket över hur arbetsbelastningen gör mig tokig, men att sitta på en pall hela dagen när jag vet att lägenheten behöver julfejas och kroppen juletvagas inför kvällens julfirande känns som asiatisk vattendroppstortyr. advent har aldrig varit så väntigt som nu.

men! vi har ju flygarhundar i vår gran!

man vill ju inte överdriva heller

igår härjade Ernst på TV och Martin satt bredvid mig i soffan och suckade över vår otillräcklighet. vem orkar? undrade han. man får ju prestationsångest!

jag lugnade honom med att vi är sådana som ger andra prestationsångest. vem mer börjar med glögg i september, bakar lussekatter, gör granriskärve klädd i kulor, bakar pepparkakor, gör kola, wienernougat, tusen sorters julchoklad, har julstjärna och adventsljusstakar, bränner av de fyra ljusen i tid och är noga med sifferljuset, har ett helt bibliotek av julskivor (ja, riktiga - inte mp3), en minigran i fönstret, julduk på bordet, julduk till kattmatsskålarna, julkulor i palmen, blommande amaryllis, nejlikor i apelsiner, en enorm julgran klädd i bland annat hemmålade julgransdekorationer, blinkande gran kopplad i datorns USB-port, porslinstomtar och tomteljus och julskum så det sprutar ur öronen.

jag tror att vi kan slappna av.

men ett bakbord tänker jag fan aldrig bygga.

det är bättre nu

känslan av att något saknas

så nära

tänker på twitter och på hur fantastiskt det är att kunna kommunicera med människor man inte ens känner. idag kom en kund in med en väldigt blöt mobil. jag gav henne en servett och hon berättade skamset att hon tappat telefonen i toan. "Aha, bakfickan? Du har gjort en Camilla Läckberg." sa jag sakkunnigt. min kund blev glad över att ha fått sig ett namn på företeelsen och jag fick tillfälle att fundera över Twitter.

någon gång i någon tweet tackade jag Camilla Läckberg över att hon twittrat om det där med att tappa iPhones i toan för att de ligger i bakfickan. jag skrev nåt om att hennes verklighetsbekännelser var bra och preventiva och billigare än en drulleförsäkring. hon retweetade. det är som om vi är kompisar nu. vips är man bara några @-tecken ifrån varandra och kan leva lyckliga i alla dagar.

härom dagen nämnde jag Musikhjälpen i en tweet utan vare sig @ eller #, men Musikhjälpen-Emmy svarade. full koll. likadant när jag kallade alla deltagare i Pengarna på bordet-tävlingen för sär (minns inte den exakta formuleringen, men det var något ganska elakt men sant om att vi bara tittar för att få peka och skratta) och fick ett svar från en som vann. det visade sig att han var centerpartist. inte mycket mer att säga om det ju, förutom att även den killen verkade ha full koll på de sociala medierna. jag beundrar det, även om det i slutändan förmodligen bottnar i djuprotad narcissism (förutom i Musikhjälpen-fallet där det handlar om välgörenhet).


själv har jag blivit lat och orkar varken blogga, kolla mail eller Facebook och det där med att scrolla tweets är ett minne blott. ändå känns det tryggt att veta att om man vill att en annan människa ska lägga märke till ens existens så är det bara att sätta ett @ framför hans eller hennes namn.

top cat SE01E02

framme.

börjar bli expert på begravningar. begravningar, Göteborg och scandic-hotell. och alltid regnar det. och alltid tycker jag så himla mycket om familjen jag gift mig med.

hate to say I told you so

det är alltid ostadigt mellan Falkenberg och Varberg. bussen kränger där. kanske är det det underkylda regnet eller kastvindarna som får fritt spelrum över åkrar, vattenpölar och kvarglömda höbalar. inte konstigt att vindmöllorna blivit placerade just här, tänker jag. jag brukar också tänka att någon gång kommer bussen att köra av, sladda för mycket och välta. sånt händer, tänker jag och greppar tag i sätet framför. jag undrar varför jag aldrig använder säkerhetsbältet och jag sneglar på busschauffören som obesvärat kliar sig bakom örat och tycks ovetande om bussens gungande över vägbanan. jag kanske ska lita lite mer på honom och lite mindre på min mage. ville bara säga att om vi alla dör i en sorglig olycka, så har ni det svart på vitt här: jag SA ju det!

Pella aka Pelly - top cat SE01EP01

det är inte bara doom and gloom i december. katten har insett sin potential som modell. se bara, posen, gracen, smizen!

Per Nilsson. remember the name, dudes!

jag hatar när det händer

konversationer på en arbetsplats

lisa och kund:

-Jasså du stänger redan klockan tre?
-Ja, precis.
-Skönt att ha så korta dagar!
-Ja, fast jag är ju aldrig härifrån förrän vid fyrasnåret, och morgnarna är väldigt tidiga.
-Jamen ändå! Hela eftermiddagarna och kvällarna är ju fria!
-Ja, haha. Men när man går upp vid halv sex är det ganska lagom att bara gå hem och äta och sen gå och lägga sig.
-Men ändå. Mycket ledigt blir det ju.
-Kanske det. Jag är här nio timmar eller så. Det är väl en rätt normal arbetsdag?
-Låter skönt att sluta tre...



lisa och kollega:

-Är det inte lustigt att det är så himla jobbigt att jobba här?
-Nä. Så har det alltid varit.
-Men det är ju så himla dålig stämning hela tiden. Varför är det så?
-Alla hatar att joba här.
-Jaha...



ibland tänker jag att de som glider in vid åtta, köper en latte, kommer tillbaka vid elva för ännu en, och sedan har eftermiddagsfika med polarna klockan två för att slutligen gå hem vid kvart över tre inte har en aning om vad ett riktigt jobb är. och jag skiter i att de har pluggat i fem år och har tio tusen mer än jag i lön. jag har pluggat i tre år, har tio års arbetslivserfarenhet och betalar i blod, svett och tårar.

vi gör våra val

katten är uppmärksamhetstörstande. jamar och spinner och stryker sig med hela kroppen mot mina händer när jag klappar henne. efter en stund öppnas gapet och mitt i de mest högljudda kärlekskurren försöker hon sluta sina gaddar runt mina fingrar. sån är hon. såna är vi.

känns skönt att vi trots allt, mitt i all profithunger, vågar säga ifrån. både i det stora och i det lilla.


(den dystra färgskalan beror på att bilden är tagen i soffan i sällskap av en draja och med nedräkningen till På Spåret som primär sysselsättning.)

dagen

sov tolv timmar, åt lika lång frukost. gick till parken och matade fåglarna. konstaterade att det var just en sådan dag som par i vår ålder travar bort till parken snabbast möjliga väg, knäpper en bild med mobilen och skyndar tillbaka hem för att i soffans trygga vrå och med en chipspåse som sällskap, knappa in uppdateringar på Facebook i stil med gick en mysig söndagspromenad runt pildammarna med älsklingen *puss*. vi gick via Lidl. köpte udda mat. gick till pressbyrån och köpte två trisslotter. "Med vinst, va?" frågade vitsige biträdet. "Nä, behövs inte." sa jag. kände mig inte särskilt turlig. skrapade på Södervärn i en hög av matkassar, toalettpappersbal och fallna löv. vann inget. gick hem. men se. vi var på en mysig promenad i alla fall.

Honey, I'm home!

när jag kommer hem från jobbet vill jag bara slänga upp de trötta fötterna, blanda mig en kall dry martini och girigt röka dagens första cigarett (det där med att vara nykter rökare på jobbet är så fruktansvärt överskattat).

så det gör jag. fast där efter måste maten lagas, disk diskas, tvätt tvättas, ytor torkas, katt matas, räkningar betalas, toalett skuras, inköpslista skrivas, eventuell planering göras och om man har pyttelite tur hinner man träffa någon och vara social. nä, bara skoja. det orkar man inte.

skillnaden mellan att arbeta och vara hemmafru är att man, som till exempel arbetslös, hinner ta itu med vardagens bestyr med en större smula njutning och med en liten smula mindre cash. som jag ser det hade det varit en win win situation om min make dragit in degen och jag fixat och donat med alt här hemma, och dessutom orkat vara trevlig och tillmötesgående när han kom hem från jobbet.


låter jag hemskt förlegad och tråkig? förmodligen. men det hade gjort mig glad att orka vara glad mot den som betyder mest i världen, i stället för att vara sönder och slut när vi äntligen hinner ses. dessutom har jag alltid varit svag för små förkläden och genomarbetade middagar.


när jag hade bokcirkeln här i fredags, bjöd jag på gåsamiddag med anka i stället för gås. det tog flera dagar att förbereda på grund av all trötthet och tidsbrist. tänk ändå, om man hade haft tid att laga riktig mat även när det bara är torsdag.

dagens baristaskämt

när någon suckar, gnäller över tröttheten och säger "ja, idag får jag nog ta en STOR latte macchiato!"


det är så himla pinsamt.



tycker hon som fått i sig en halvliter bryggkaffe och två dubbla espressos redan innan öppning kvart i åtta.

förlåt.

jag känner att jag gnäller så att det sprutar ur öronen, så här kommer en skitbra grej: när jag har mördande spänningshuvudvärk fastnar mitt ansikte i en grimas som påminner väldans mycket om ett litet leende. det gör att människor tror att jag är glad och ler tillbaka. tips tips!

suck it up

vilken tur det är att man ändå är en sådan som är uppfostrad med god arbetsmoral och pliktkänsla.

när man vill sova hela tiden helst, är nära att börja gråta flera gånger om dagen, har huvudvärk och ont i magen och mår lite större delen av dagen. då känns det ju bra att man kan smeta på ett leende. att man vet hur man ska göra för att verka pigg, käck och glad. tur är det att man är en sådan som vet hur man vadar i sin självömkan på insidan bara, och uppvisar en stabil exteriör.

vem vet hur det hade gått annars, liksom?!

vardag - tid

det är svårt nu. jag har ett jobb. alla ska tycka att det är så himla fint. sanningen är att jag förmodligen mådde mycket bättre när jag var arbetslös. varje dag är tyngre än någon annan. jobbet är tyngre än något annat (och jag har jobbat hårda barpass, jag har jobbat som barchef, jag har jobbat på malmöfestivalen under omständigheter som får roskildefestivalen att kännas som charter) och jag känner mig tyngst i världen.


det är något så sorgligt med att kämpa sig upp varje morgon 05.20, uthärda dagen och sedan komma hem, äta kvällsmat och vara redo att somna halv sju. livet saknas.

det är motstridigt. dagarna, veckorna, tiden passerar i ljusets hastighet. nyss var det sommar och om en minut är det jul, och det är fantastiskt att en arbetsvecka förflyter under loppet av ett andetag, men livet, det är det som händer utanför fönstret under de sekunder varje dag som jag har en chans att titta ut och se det, och jag saknar det så mycket att det gör lite ont. att ta tillvara på helgerna har blivit ett dystert mantra, för samtidigt som jag skulle vilja göra tusentals saker, träffa alla som jag älskar, dansa, äta goda middagar och se löven falla till marken i alla parker, så känns det viktigast att vila kroppen som gör ont i varje led och sova sömnen som saknas hela veckan. hur gör ni, ni som arbetar hårt? hur lyckas ni hålla ihop er själva?


i år ska vi jobba oss igenom julen. planen är att starta med gran redan i advent, koka knäck och kola utav bara helvete och dricka glögg så gott som varje dag. ett tappert försök till stämning. tur att familjen består av två och en katt, så att inga barn undrar varför de inte får ha jullov som alla andra.

som att hitta allt smör i Småland

tänker på det där med klyschor. förra helgen var vi i Göteborg. på sara katts initiativ (med medhåll från götlaborgarna) hamnade vi på Haga Bio med en öl i näven. och in kom såklart Håkan Hellström. det är väl självklart ändå. och för att göra det ännu mer svennebanan tog jag en bild och skrattade gött åt den goa stämningen. hygge för hela slanten.

ibland tänker jag att Göteborg är en väldigt fin stad. om det bara inte vore för alla spårvagnar och göteborgare.

konsekvent

vi människor är lustiga. å ena sidan håller vi i brödet på frukostbuffén med en servett när vi skär det, för att andra ska slippa våra flottiga tassavtryck. å andra sidan verkar vi tro att nästa man i kön skulle vara intresserad av att ha resterna av vårt halvanvända smörpaket eller bottenspillet i sockerpåsen vi just tömt i latten, och lämnar därför generöst detta på disken i stället för att flytta armarna en halvmeter åt sidan och släppa skräpet i papperskorgen. vi är också måna om att vara artiga och hjälpsamma och ställer alltså kopp och fat, när vi svept vår espresso vid ett ståbord, på disken precis framför kassan, i stället för att placera disken i diskstället. vi tycker också om att prata med våra väninnor om högst personliga livsöden och erfarenheter när vi handlar, men skulle expediten/baristan flika in i samtalet blir vi bestörta och kränkta. men det är så vi är. kan inte bete oss som folk. eller är det det vi gör?