inte för att jag älskar snorrika, snygga tjejer, men ändå...

det är ingen som älskar de fula för att de är fula. däremot hatar vi så gärna vackra människor.

den senaste tiden har jag råkat ut för ett tätt haglande camilla läckberg-hat. vid samtliga tillfällen är det människor som inte läst hennes böcker som tar sig ton, och jämt försvarar de sitt hat med att "jag har hört att hennes böcker är bra men [...]" följt av haranger om hennes ögon, skor och val av äkta man. som om det där med att hon kanske är en bra författare gör att hatet lindas in i mjuka bomullsbollar eller skumemballage. kan folk inte bara erkänna att de är precis som alla andra, och alltså sitter inne på en jävla massa fördomar och politiskt inkorrekta åsikter som de vill ventilera till höger och vänster? att sitta och trolla på Flashback eller diskutera i ett intimare forum med ett glas rödtjut i näven (lillfingret ut - never forget!) är ju liksom sak samma, när det är samma fördömande som i slutändan kommer ut.

jag finner mig försvara den där camilla läckberg omotiverat ofta, med tanke på att jag läser hennes böcker liksom jag läser alla andra - som slit och släng-underhållning och tidsfördriv. och jag tittar inte på Let's Dance. och jag är inte med i någon fan club. men ändå. låt tjejen vara, precis som man låter den hiskeligt fula killen på bussen vara. det där med att tycka att offentliga personer tigger om att bli skvallrade om känns ganska gammalt, eller?

det mest provocerande är att samma människor som tycker att "fy fan vad hon ser störig ut!" gärna hugger tag i floskler som alla är lika värda! och min kropp är min egen! och draperar sig i sina goda auror och ekologiska paprikor. och de skulle aldrig drömma om att kasta skit på någon fet, ful och misslyckad.

äventyrsafton

vi är tydligen inte så mycket för det där med gemensamma personalaktiviteter på mitt jobb. idag ska vi emellertid ha någon sorts kick off tillsammans med andra restauranger i samma kedja. jag vet inte vad vi ska kicka off. sommaren kanske? semesterperioden?

våra gruppchefer har slagit sina kloka huvuden ihop och bestämt att vi ska skämmas bort rejält på detta första personalevenemang sedan istiderna drog över jorden. alltså ska vi fiska. från en båt som avgår en kvart efter att jag slutar, dvs vid den tiden då jag de facto slutar. jag får helt enkelt teleportera mig. frågan är om jag verkligen vill komma i tid? det är april och vädret utlovar regnskurar, och trots att jag är en sådan som peppar loss ganska bra (har alltid lyckats bra med lekar och lagsporter, engagerat andra i bl. a. elevråd och diskussioner under skoltiden) undrar jag om jag ska orka vara odelat positiv i ett svänggäng bestående av slitna restauranganställda som inte riktigt känner varandra. själva fiskandet är jag däremot nyfiken på.

efter den tre timmar långa turen till havs ska vi eventuellt hem till en gruppchef och grilla. eftersom han inte själv lagar mat, är det mest troligt att vi får göra jobbet. regnar det blir det deppigt. jag ska ha med öl. det där med att bjuda på saker är inte företagstypiskt.

back up-planen är att vi ska ut och äta allihop, på någon lämplig restaurang. jag tänker pizzeria eller kebabhak.


den här dagen kan bli hur bra som helst!

hejdå skatteåterbäringen

varje år när jag får hem min deklaration tänker jag "jahapp, det ser ju rätt och riktigt ut det här" och så SMS:ar jag in mitt godkännande snabbt som katten, som om jag är rädd att de söta slantarna ska gå upp i rök ifall jag inte bekräftar dess existens kvickt nog. och varje år får jag vid den här tiden ett brev där Skatteverket tackar för att jag deklarerat elektroniskt, men att uppgifterna är uppåt väggarna och att jag måste komplettera. och varje år måste jag leta fram kontrolluppgifterna (i år saknar jag till och med underlag, bara för att göra det extra besvärligt) och varje år fattar jag inte varför de och jag har fått olika och varje år undrar jag varför arbetsgivare är ena klåpare som inte kan deklarera rätt från början och varje år mailar jag Skatteverket och säger att jag hade blivit så himla glad om jag kan få min skatteåterbäring till midsommar som alla andra små tjurar och snälla please.

alternativ ett: att börja spara kontrolluppgifter och lönespecar.
alternativ två: skaffa en revisor/sekreterare som kan jaga rätt på siffrorna.
alternativ tre: keep on wingin' it. det brukar lösa sig till slut. och vem behöver pengar när man har kärlek?

när situationen gång på gång blir ohållbar

för några månader sedan var jag förtvivlad. jag fattade inte hur jag skulle klara av mitt jobb, hur jag skulle hinna med allt, vara trevlig och inte jobba över en halvtimme varje dag. jag bad om ett möte med min chef och efter en månads tjatande gick hon med på det. min förväntan på bättring liksom mina förslag på detsamma sköts ner likt paddlarna i gevärsbåset på Tivoli.

nej, jag kunde inte få avlastning gällande arbetsbördan. nej, jag kunde inte få rast samtidigt som mina kollegor. nej, jag kunde inte få ersättning för mina övertidstimmar och nej, och åter nej, jag kunde inte få avlösta pauser under dagen.


sänkt, men tacksam över vissheten om att inget skulle bli bättre, tog jag mig i kragen och gjorde egna regler. utan ersättning för övertiden började jag gå hem i tid. struntade helt enkelt i att vara så petig med att saker blev gjorde. herregud, det är inte som om jag har provision. tvärt om. ju färre kunder desto bättre för mig. jag började även ta pauser. en på förmiddagen och en på eftermiddagen. oavlösta. sätter helt enkelt upp min kommer strax-skylt och smiter ut på lastbryggan där jag röker en cigarett och svär över kunders beteenden, oftast med min kollega som jobbar i köket. det har känts bättre sedan vi började ta pauser tillsammans. jag har någon att prata med och jag får reda på saker som händer på min arbetsplats, vad som planeras, vilka ändringar som görs, vad chefen informerat om på mötena (som jag aldrig är med på eftersom jag inte har pauser) och på vilket humör folk är på. där, på lastkajen vid containern med varsin cigg i truten, går vi igenom vad som behövs beställas, vad i utbudet som funkar eller vad som ska bytas ut och vad som kan göras annorlunda för att förbättra vår service gentemot kunderna. hon är den enda av mina kollegor jag träffar, utöver den där kvarten på morgonen när jag förbereder min frukost i köket. när jag är klar för dagen har alla andra slutat och gått hem.

idag när vi kom in efter halv två-pausen tyckte min chef att nu måste rutinerna ändras. ni kan inte gå ut båda två samtidigt. det måste alltid finnas avlösning!

för mig går det inte riktigt ihop. för det första är min rökkollega inte min avlösare; våra arbetsuppgifter har inte något med varandras att göra. för det andra har jag blivit tillsagd att jag inte kan få avlösta pauser. vilket innebär att jag inte har några pauser. punkt.


och ja, jag letar efter ett annat jobb, så hör ni nåt så hojta!


PS: jag är så trött...



ännu en som längtar bort.

bråk om bråkstakar

jag hamnade häromveckan i en otroligt hetsig diskussion med en kompis om armhålehårsdebatten. han var fruktansvärt upprörd över allt ståhej som "ni feminister" skapat kring något så obetydligt. ja, han var så upphetsad över tjatet att han fortsatte älta och hålla låda ända tills alla andra i rummet, efter att ha tröttnat på att argumentera emot och suttit tysta i flera minuter, unisont konstaterade: NU FÅR DU VÄL FÖR FAN HÅLLA KÄFTEN OCH SLUTA TJATA OM ATT ANDRA TJATAR!


lite sådär känns det i hen-debatten med. tycker man att hen är bra så tycker man det och sedan är det inte mycket mer med det. motståndarrörelsen är däremot högrött ilsken och slår på väldigt stora trummor. själv blir jag matt och trött av alla mäns (i båda nämnda debatter, av outgrundliga anledningar) reaktionära utbrott.

Fiat skriver om det fantastiskt bra här. läs!


...och så en ponny på det.

inflyttningsfest

jag håller på att flytta in i min nya dator. det går ganska långsamt. jag försöker känna efter, vrida och vända på saker, ställa dem på olika saker och se hur ljuset faller. eftersom den är nyrenoverad behövs inget spacklas eller skuras, utan det handlar bara om följsamhet. det första jag bar in var Firefox, lite som en skön fåtölj. har ännu inte Word, skrivbord, men bestämt mig för att det behövs, trots att mitt exemplar är lite nött och inte särskilt ergonomiskt. de viktiga filerna ligger kvar i mappar på gamla datorn och ska nog få flytta upp till min motsvarighet av vindsförråd - USB-minne. efter att ha promenerat runt i rummen och skrymslena i några veckor känner jag att jag nog ska trivas här. kopplar in stereon - spotify - och kör igång inflyttningsfesten i morgon. ska försöka låta bli att hälla vodka russian i tangentbordet på den här...

intellektuell standard

en gång började jag skriva en roman. den måste ha varit himla spännande för än idag undrar jag hur den slutar.


till min bokcirkel läste vi senast Sista kulan sparar jag åt grannen (Fausta Marianovic). cirkelmötet skulle vi haft i januari, men på grund av ett nytt spädbarn blev det uppskjutet till nästa vecka. för det första hade jag svårt att bestämma mig för vad jag tyckte när jag läste den. för det andra är det nu flera månader sedan och därför minns jag inte varför jag var så tveksam. den gjorde hur som helst inte alls samma intryck som min egen roman.


eftersom jag tycker att mitt jobb är så fruktansvärt deppigt läser jag just nu bara lättsmält litteratur. deckare. de flesta är riktigt dåliga och tråkiga. kanske väljer jag dem för att matcha min vardag.


dessutom läser jag mig bara till sömns. aldrig mitt på dagen. så fort jag har en sekund över letar jag jobb på platsbanken eller googlar restauranger jag vill äta på, så jag har inte tid att läsa. att läsa ger mig huvudvärk. förmodligen för att glasen i mina läsglasögon har fel styrka, där de ligger hopvikta på byrån.


jag brukar säga till martin "Nu ska jag gå och lägga mig." och försvinna in i sovrummet. när han kommer efter blir han tjurig för att min lampa är tänd. "Varför sa du inte att du skulle läsa? Nu kommer jag aldrig kunna somna!" muttrar han och börjar snarka så fort huvudet landar på kudden. sedan lägger jag mig på sidan eftersom det är det enda sättet att ligga när fötterna är så trötta att det gör ont i dem om hälarna vidrör madrassen, och så blir jag trött och till slut tappar jag boken i huvudet på martin så att vi båda vaknar med ett ryck.


i en låda i underklädesbyrån ligger en trave av de finaste barnböckerna jag läste när jag var liten. de med finast bilder. det säger det mesta.

knarkarkatten

när jag städar med klorin blir katten galen. alltså heltokig. hög. rullar sig frenetiskt och kelar med saker, tuggar på klösbrädan som hon i vanliga fall ej ägnar en blick. rusar fram och tillbaka i gångarna och upp på möbler. en gång vaktade hon alla strumpor som låg på sängen för att paras ihop efter tvätten. försökte man ta en högg hon med en gång. de var hennes udda barn.

hon blir som den där tjejen man kan se på ett i övrigt tomt dansgolv vid halvtvåsnåret, som har bestämt sig för att högtalaren är den ultimata danspartnern och därför försöker ragga upp den med yviga gester, introvert ansiktsuttryck och monotona benrörelser. (vet inte om jag tror att klorin är den gemensamma nämnaren.)


eftersom jag inte tror att den här typen av substansbetingat beteende kan vara hälsosamt försöker jag minimera användandet, trots att jag är barnsligt förälskad i cillit bangs klorinspray. kanske finns det någon kattkännare därute som kan tala om mig om det kan vara farligt med städångor? tills vidare försöker jag få det mesta rent med skona handdiskmedel (äpple. luktar vår.) helst städar jag så lite som möjligt.



...fast cillit bang är magiskt...

arla pensionärsmorgon

klockan visar 05.55 när katten äntligen lyckas väcka mig med sina jamanden och strykningar. hon hoppar upp och lägger sig som en höna på min axel och jag somnar om. klockan 06.30 har jag legat och dragit mig lättjefullt i en kvart. tänkt att sovmorgnar är en fantastisk lyx. smyger upp, hämtar tidningen och brygger en balja starkt kaffe. slår mig ner i min soffa, lägger katten på ryggstödet och njuter av att i lugn och ro kunna ta del av vad som hänt i världen (det enda som stör är att nyhetsmorgonsändningarna inte börjar förrän åtta, och jag får således nöja mig med Sverige-repris som bakgrundssorl - att jag har utmärkt radio i datorn har ännu inte slagit mig). jag bläddrar, genom flikar på datorn och sidor i tidningen. låter en flabbfull kaffe slinka ner någonstans mellan Tolgfors och Frida Fahrman. ser den första solen kasta siluetter på min vägg. klockan 07.45 skickar jag iväg ett SMS till en kompis. tipsar om att man kan köpa tre paket kaffe för 59 kronor på Lucu Food. klockan åtta börjar nyhetsmorgon. min man har vaknat och vi lagar frukost.


om någon visat mitt tjugoåriga jag denna pensionär till tjugonioåring, så hade jag smällt av.

igår drack jag en (1) öl på en uteservering och gick hem. kollade på Postkodmiljonären och somnade till Let's Dance.

idag ska jag gå igenom lådor som ska upp på vinden, och sedan har jag lite styrelseuppdrag inbokat.

mitt tjugoåriga jag hade kanske varit på väg hem nu, med glansig blick och rökdoftande hårspraysfrisyr.

Sveriges Mästeroptimist

det har hänt en läskig grej.

i och med att finalen i Sveriges Mästerkock stod mellan sura, pessimistiska, griniga Josephine (ja, jag vet att det är ihopklippt och inte överförbart på verkligheten, och jag vet inget om henne utöver det de väljer att visa, men man tager vad man haver, right?) och milda, livsbejakande Sigrid, förstod jag att jag förändrats långt inne i mitt innersta. för jag tyckte inte att Josephine var charmig i sin mörka butterhet. jag tänkte inte att hon måste vara den enda vettiga eftersom man inte kan vara sprudlande lycklig i denna onda värld osv osv. tvärtom. jag tänkte fy fan va JOBBIGT det måste vara att umgås med någon som bölar hela tiden och lever med en Det Går Inte-attityd. Sigrid däremot, imponerade på mig med sin vilja att lära sig och utvecklas i sin matlagning.

jag tänker att det finns två alternativ här. kanske är det så att jag själv tagit steget från sur pessimist till livsbejakande kunskapsslukare, och därför kan relatera mer till Sigrid. eller så har min stubin blivit så kort att jag inte står ut med någon som säger Jag Kan Inte, eftersom det innebär att jag måste hjälpa till, guida och peppa, och det tänker jag inte för jag har faktiskt nog med mina egna motgångar.


jag kan givetvis bara spekulera. ett som är säkert är att jag måste sluta så på TV så mycket. hade varit skönt om mina livsinsikter kom någon annanstans ifrån.


bild: Metro

lär er

saker jag ABSOLUT inte har tålamod med:

#1 när folk köar i fem minuter för att sedan inte riktigt veta vad de vill ha.

#2 när folk köar i fem minuter, beställer en latte och när man är tre sekunder ifrån klar med den meddelar att de vill ha en till.

#3 när människor som köat i fem minuter står med ryggen mot expediten (mig) när de kommer fram till disken, eftersom det är viktigare att prata med polarna.



över huvud taget finns det många dumma saker människor gör i och vid köer. alla ovanstående visar inte bara på ohälsosam konsumtion, då folk uppenbarligen handlar för handlandets skull och inte för att de faktiskt vet vad de behöver/vill ha, utan även på total avsaknad av solidaritet med övriga köande gäster och personalen som väntar på beställningen.


jag menar, vem fan går in på ICA, ställer sig i kön, väntar i sju minuter på att komma fram till kassörskan för att sedan vända ryggen mot henne, fundera på vad man egentligen vill ha och slutligen be hen vänta medan man hämtar varorna. "jo, jag ska ha lite mjölk, vänta här bara!" nä, precis.



vad jag hade kunnat skriva här, i stället för gnäll, är att jag fick besök av Anders Borg idag, och sedan fick jag blindprova olika mjölksorter som håller på att utvecklas av Skånemejerier. men gnället känns mer i magen och är dessutom i utbildande syfte. lapa i er.

den stora, feta världen

eftersom jag har en ny dator (tack igen fina familjen!) kan jag återuppta min favorithobby - att dega i soffan och läsa bloggar. det var ett par år sedan jag sist kunde surfa runt utan att vara bunden vid köksskrivbordet aka kontoret, och vem vill leva sitt liv på en pinnstol när man kan ligga mjukt med katt på benen i stället?

jag har verkligen försökt hänga med i världen, främst med hjälp av mobilen, men Bloglovin' för iPhone suger och jag inser nu att det har hänt så himla mycket som jag missat! låtar, YouTube-klipp, länkar och artiklar har förblivit outforskade då min lilla skärm och trista uppkoppling inte inbjudit till några längre sittningar. det största och viktigaste på Internet, som jag inte hade en aning om, verkar vara att alla är med barn. typ, alla. nästan. det känns bra och fint. människor blir vuxna. världen snurrar på. djur äter varandra, vi äter dem, vi krigar och utvecklar vaccin mot sjukdomar och sedan förökar vi oss.

själv är jag inte det minsta gravid, men däremot har jag blivit smällfet (-are). det är inte avsiktligt. det bara blev så.


i lördags lade min fina supergravida syster en moderlig hand på min tjocka mage och tyckte att jag var fin. sådär som man säger till någon i sjunde månaden med andakt och förväntan i rösten. och det är väl tur det, att jag är fet och fin och inte fet och ful. det måste vara min lyster.

barnsligt glad

SÅHÄR exalterad blev jag när jag fick en dator i födelsedagspresent av min man och hans familj:

att fylla år.

när jag fyllde 28 hade jag en fruktansvärt deppig födelsedag. ingen frukost på sängen, vill minnas att jobbdagen var jobbig, inga presenter, på restaurangen var personalen dryg och måltiden inte perfekt (fast den svenska ostbrickan drömmer jag fortfarande våta drömmar om). efter maten skulle jag träffa vänner och båda två ställde in. hamnade i ett ölsällskap, oplanerat. de var på jobbfest. ingen ville prata med mig; jag var party och dryg. sa att jag skulle ta en cigg och gick i stället hem.

dagen efter fick jag blommor, choklad och grattiskort på posten, men då var det ta mig fan för sent att ta tillbaka tårarna av besvikelse.


i år har jag planerat bättre. på lördag SKA jag äta god frukost med min katt, min tidning och min man. sen ska jag städa. sen ska jag äta lunch och dricka bubbel. sen ska jag ha fritid. sen ska jag äta middag med min extended family (gravad oxe med gin och äggula till förrätt?). sen ska jag gå på wrestling och har fått nye svenske mästaren att reservera bord så att mina födelsedagsben slipper stå och efter allt det är schemat öppet, vilket innebär att jag antingen kommer dansa mig svettig eller äta en french hot dog och gå hem.


jag älskar att fylla år. idag hittade jag en ny rynka och fick visa leg på Systembolaget. jag är inte rädd för åldrande. jag använder Nivea Q10. när jag var nitton trodde jag att tjugosexåringar var vuxna. nu är jag barn, gift, har katt och gillar att gå upp sju på helgen (sovmorgon). på lördag fyller jag 29. trodde aldrig att jag skulle överleva så här länge.

vi reder ut ett och annat

om ni undrar hur mango och papaya luktar, så är det inte såhär.

drar igång dagen med lite gnäll

ja, VARFÖR, Skånetrafiken, tror ni att människor köper nya reskort i stället för att ladda sina befintliga?

ladda i biljettautomat, säger ni. vilka då? undrar jag. jaha, ni menar på tågsrationerna (hur många har vi? tre eller fyra? inte new york direkt.) och om man busspendlar och inte åker i närheten av dessa stationer, men däremot passerar Pressbyrån, 7eleven eller någon av de andra återförsäljarna på väg till bussen, tror ni då att det där med att ladda känns aktuellt?

ladda på nätet, säger ni. jo, jag tackar jag! påladdningssystemet på Mina Sidor är verkligen något av ett mästerverk i den stora utställningen med användarovänliga tjänster.

till en början ska man logga in och sedan betala. efter det måste man vänta i mellan 24 och 72 timmar innan kortet kan användas. låter man däremot bli att använda kortet inom 72h går laddningen tillbaka till ditt bankkonto minus en serviceavgift på 20 kronor. denna senilavgift är förvisso inte särskilt hård, men att tvinga resenären att planera sin resa på detta sätt är så förlegat att min moderna hjärna inte kan förstå hur man ska göra! ska jag åka till min syster på lördag måste jag alltså betala på torsdag, och blir det inställt på lördag måste jag åka nånstans ändå i helgen, vare sig jag vill eller ej, annars går laddningen tillbaka.


enligt annonsbilden ovan tycker Skånetrafiken även att jag ska plugga in kortet i mobilen och ladda på så sätt. eller nej, det förstår jag väl att de inte menar, utan att de anspelar på själva laddningen. jag är däremot en sådan som försöker läsa mellan raderna, och därför tolkar jag sladdbilden som att det går fint att ladda med mobilen. men det gör det alltså inte. med med min iPhone-app kan jag kolla avgångstider, hållplatser och priser, och visst är det fiffigt på alla sätt och vis, men nog hade det varit smart om man kunde messa eller ringa in pengar till sitt busskort? sååå sci-fi är väl inte den idén ändå? kom igen nu, teknikens under!



varför, oh varför, ska det vara så förbaskat svårt att åka kollektivt? jag älskar min cykel.




och HÄR kommer min brasklapp:

ovanstående ilskna dravel baserar jag på mina senaste laddningsförsök, på mina möten med servicecentermedarbetare och på information jag tidigare tagit del av på Skånetrafiken.se. för att dubbelkolla tider och priser i samband med morgonens utbrott besökte jag webplatsen endast för att upptäcka att man numera har 30 dagar på sig att aktivera sin laddning (känns som en mer rimlig tid) och att återförsäljarna nu för tiden även laddar resekorten utan att man behöver köpa nytt. det är sällan man känner sig så lyckligt tillrättavisad som jag gör nu. älskar att ha fel!

till pella

min älskling, du är som en ros
du luktar så gott och river sönder allt du kommer i närheten av.

livets mening

att laga mat och veta att Per Moberg inte kommer att få smaka känns busigt och helt meningslöst på samma gång.

hår eller inte.

jag tänkte på det här med kroppsbehåring och människans rätt att inte vara.

när jag var liten var det supertufft att vara punkare. alltså inte häftigt-tufft, utan svårt-tufft. man skulle ha rätt modell på kängorna, rätt modell på jackan, nitarna på rätt ställe, autentiskt slitna jeans och GUD NÅDE DIG om du bar patches med fel bandnamn. fast just det. gud var hängd.

själv lyssnade jag mest på brit pop och nynnade med till de andras vrål. det gick bra det med. jag var ju tjej.

det börjar liksom så tidigt. den tjocka tjejen i klassen får inte vara med och hoppa hopprep i ettan, eller vara med i fotbollslaget. killen som luktar konstigt och har konstiga kläder får inte dansa tryckare till Celine Dion på mellanstadiediskot. tjejen som försöker imitera Tommy Hilfigher-brudarna, i blonderat hår, brunkräm och vitt (?) läppstift, får aldrig vara med när häxblandningen skickas från hand till hand bakom gympasalen en fredagkväll, eftersom hennes hela outfit är en kopia från Lindex. i högstadiet blev jag kallad kommunistfitta och hora för att jag bar docs och skinnrock. (en gång blev jag även kallad monarkisthora - kreativt, som om -istorden tagit slut.) en kollega till mig (25?) började i förra veckan spontant snacka skit om en tjej i hennes fotbollslag, för att hon hade hår under armarna. "men vaddå då? det gör väl ingen något?" undrade jag. "nä, men hon är helt konstig också. jag tror hon är efterbliven." sa min kollega.

det är så jävla läskigt det där med att vi aldrig i något sammanhang bara kan acceptera varandra. och armhålsdebatten på FB gör mig så illamående. och medias bevakning måste skärpas. och barnen måste lära sig att det inte är OK att säga vad som helst till vem som helst. och jag vill ha någon att skylla på för allt det här. och jag är så trött...

inte om jag hamnade på en öde ö eller så, men om valfriheten begränsades.

om jag var tvungen att välja endast 5 livsmedel att leva av tills jag dör (eller i ett år, en månad, nåt åt det hållet) hade jag valt

1. potatis
2. choklad
3. kikärtor
4. krossade tomater
5. bananer

vad som slår mig är att jag egentligen inte äter alla fem tillräckligt ofta för att rättfärdiga mitt val, men framför allt att potatis heter potatis (singularis) och kikärtor kikärtor. fast vem vill ha en endaste kikärta? en potatis å andra sidan är en halv måltid. choklad är en obegränsad enhet. idag ska jag äta fiskgratäng. varken en eller flera.

i morgon hoppas jag på något med rotfrukter och kyckling. livet är bra spännande ibland.

lördag. bra bok av Ian McEwan vill jag minnas

jag har en onormalt normal dag. var på vinprovning igår, vilket paradoxalt nog är en aktivitet som signalerar tidig, nykter hemgång (kan bero på allvaret, sällskapet eller en feber jag valt att ignorera). alltså var kattväckningen kvart över sju inte nämnvärt bekymmersam. tidning, te och nyhetsmorgon. promenad till skräddaren och sedan take away latte, via clas ohlson, apoteket ("ärenden"), ett strosande i vindarnas stad till centralstationens saluhall. dumplinglunch. inte så pjåkigt. svag för chili, soja och koriander. promenad till väninna med vårens första tulpanknippe i näven. kaffe. prat om tjocka duvor och häleri. flanera hem med eftermiddagssol i ögonen, inom Netto där jag motstod frestelsen att handla som normala människor gör. nöjde mig med bananer och ännu en tulpanbukett. tyckte att damerna i mjukisbyxor med överfyllda varukorgar tittade snett på mig. struntade i dem. frös om händerna på vägen hem och tänkte "nu behöver man minsann inte ha vantar längre för nu är det vår". ombyte. mitt nya puder matchar min hudton. någon gång ska vara den första. kan även vara det falska ljuset över badrumsspegeln. ska åka buss till en middag. leka med ett barn. som man gör på lördagar.


en vanlig lördag hade jag sett ett par filmer och gnällt över min oförmåga att resa mig ur soffan. ur led är tiden och världen är upp och ner. vad ska det bli av mig.

polis polis potatismos

samtidigt som jag inte tror att jag någonsin skulle känna mig avslappnad med att trycka i mig korv och slänga käft med lagens långa arm, så är det något rörande i idén att bjuda kvarteret på mat. för mat gillar väl alla. eller?





SDS 25/2/11

för det blir ju inte automatiskt fler matgäster

krogpriserna har inte sänkt lika mycket som beräknat. svennebanan rasar.

jag undrar: om priset sänks motsvarande momsen, hur ska nya arbeten skapas? jag förstår inte ekvationen.


och för en gångs skull vill jag inte verka hånfull och dryg i tonen, utan jag vill verkligen veta...

lönetrappan

det här med att man tjänar mer om man tar hand om döda saker; en verkstadsarbetare mer än en sjukvårdare etc. vad säger det om vår människosyn?


allting gör mig så trött. jag begraver mig i pictionary-appen Draw Something. (lisalightning)

alla hjärtans dag

gav Martin mina schyssta lökar.

jag bara undrar

vem ska städa era kontor, putsa era fönster, bygga era hus och frakta hit er champagne? vem ska sälja er era basvaror, servera er er mat, sopa era trottoarer och dela ut er post? vem ska tömma era återvinningskärl, ta betalt för ert gymkort, skruva i glödlamporna i era korridorer och diska er lattemugg när ni fikat? vem ska stapla era konservburkar på butikshyllan, sälja er popcorn på biografen och köra er hem efter era fester, nu när alla ska satsa på sina drömkarriärer och bara ta jobb som kan bli ens "livsstil"?


själv ska jag sadla om till kortdistanslöpare. 100 meter. tänker att jag kommer vara attraktiv på er arbetsmarknad när jag är 75.

stoppa

tappra försök

det är mycket snack om filmfestivaler just nu. eftersom termometern visar minus femton tänkte vi att det inte var en så dum idé att gräva igenom videobutikens fyndhörna och skapa vår egen tablå. resultatet blev tio ganska dåliga filmer, 800 g lösgodis och en makalös helgpepp.

men säg den glädje som varar. igår försökte vi oss på två av våra fynd. Hobo With a Shotgun såg jag tre minuter av innan jag tänkte att det var för obehagligt för mig och The Informant hade förvisso potential, men efter en kvart sov jag som ett barn.

idag laddar jag med kaffe. många koppar. ignorerar solsken och söndagsbilaga. dåliga romcoms - here we go!

full associationslek

igår hängde jag med min väninna och hennes sommeliersambo. han ska beställa ett gäng naturviner till restaurangen, och vi fick äran att provsmaka.

jag har trots att jag dricker groteska mängder vin aldrig deltagit vid en vinprovning förut, men snart fattade jag galoppen. "gott" blev en av de mer nyanserade kommentarerna, ofta i samband med "doftar som vahetere... ehh... såna ni vet..." osv. medan min väninna kände toner av mogna päron, gräs och roquefort så uppfattade jag rått kött och swipper. inte nödvändigtvis i kombination.

jag gillar för övrigt naturviner, även om de är lite mer ansträngande. och det är väl aldrig för sent att lära sig prova vin?

jobb

januaridieter

egentligen fattar jag inte varför alla är så himla nojiga över bukfettet såhär efter julhelgen. ju mer jag tänker på det desto fler positiva aspekter kommer jag på med att ha en matbebis i magen.

man får äta för två. man får sitta på bussen. magen funkar som push up-BH. man kan skylla på foglossning och slippa delta i förnedrande aktiviteter. man får hänga i leksaksaffärer utan att känna sig creepy. människor tindrar med ögonen när de pratar med en. man slipper försöka se snygg ut hela tiden eftersom man ändå utstrålar en naturlig lyster. man får ha mjukisbyxor överallt hela tiden och när man är laktos- eller kolhydratssvullen är det bara att pösa loss och flytta fram nedkomstdatumet några månader.


ja, det enda negativa jag kan komma på är att man får fula blickar när man röker en cigg till sin draja och att raggningspotentialen förmodligen sjunker något.

...och så det där med hälsan då.

nästan tam katt

vi ligger i soffan. när jag är ensam har hon ingenting emot att hoppa upp och låta mig skeda henne. jag klappar och kelar, hon spinner. det är när de där hemska sakerna händer på TV:n, morden, knivhuggandet och våldtäkterna, som jag glömmer att hon inte är min och inte en del av mitt eget skinn. min hand fastnar och kurar ihop sig någonstans över hennes mage med fingrarna i den mjuka pälsen, och hon tittar på mig och undrar vem jag tror att hon egentligen är.

så glider hon ifrån mig, hoppar ner, lägger sig tillrätta i sin stol i stället. och jag kommer ihåg att hon är en vild. att hon är sin egen.

och det är därför hon alltid sätter sig och ser fåglarna flyga på naturprogrammen. hon är aldrig min på riktigt. bara sin.

top cat SE01E03

de där korta glimtarna av insikt

hittade en hårnål dold under en golvlist. funderade över om den var min eller kvarglömd av någon hantverkare. ALLTSÅ ÄR JAG INTE EN KÖNSSTEREOTYPT TÄNKANDE SEXIST sa jag, klappade mig själv på huvet och sa "duktig flicka".

coachen tipsar: att gå och fika

eftersom jag bara tänker på mitt eget bästa kommer här en uppmaning innan långhelgen:


efter alla år i restaurangbranschen har jag lärt mig att om det är något som finns i överflöd så är det enkronor (förr även 50-öringar, och avskaffandet kom som en skänk från ovan). att räkna enkronor vid dagens slut är ett slit, och jag önskar att jag var en höftare eller en det är inte så noga-re, men i stället vill jag redovisa varenda korvöre och spenderar därför åtskilliga värdefulla minuter om dagen med nävarna fulla av skrot.

min första önskan i denna tvåstegsuppmaning är inte att ni inte ska slänga fram jämna pengar när ni ska betala för er latte i morgon bitti, för jämna pengar är finemang, men rensa inte spargrisen för att sedan stå och räkna upp trettioåtta kronor i enkronor på bardisken. det är inte okej. lämna enkronorna på ICA som verkar behöva växel ofta, eller i välgörenhetsbössorna, om ni så himla gärna vill bi av med ert skrammel. ingen annan blir glad över de där högarna med mynt. det är inte kul att räkna dem vid betalning - och dessutom slutar det alltid med att man står där och tjafsar om att det är en krona för mycket eller för lite - och det är ingen som vill räkna dem när pengarna ska sättas in på kontot.

min andra vädjan gäller snålheten. eller förlåt - sparsamheten. kostar din läskeblask och din macka 47 kronor på fiket på hörnan, och det står en dricksskål på serveringsdisken, ge inte det stackars biträdet en femtiolapp och två kronor "för att göra det enkelt" för de där tre kronorna i dricksen är sjukt mycket enklare än att lämna tillbaka en femma, som det av någon anledning alltid råder brist på.



det var bara det jag ville säga. nu var det sagt.

hej hemmafru!

det är lustigt det där med hobbies. eftersom vi har tvättid - viktiga grejer! - tänkte vi oss en lugn kväll i hemmet, denna afton före nyårskvällen. för inte förgås helt i vår ensamhet bjöd vi in vår fina, fina vän på "mat och På Spåret", vilket ju låter ganska soft för en intet ont anande väninna.

nu är tre rätters-middagen förberedd, jag har druckit ett par (ganska svaga, om jag får säga det själv) dry martinis, bordet är dukat, toan skurad, sängen bäddad, naglarna målade och ljusen tända. det bor ett monster inom mig som vägrar låta mig ha folk hemma på en lugn hemmakväll.

som sist bokklubben var här. vi har en så gott som uttalad regel att det ska vara enkelt, nån snabb rätt och ett glas vin, och så ska det handla om boken. sist vi var här blev det gåsamiddag med alla tillbehör, inklusive svartsoppa till förrätt. det är inte okej nånstans. jag skämdes lite.


nästa år lovar jag att jag kanske ska bli bättre på att vara avslappnad. åtminstone med damm och stök. middagarna tänker jag fortsätta med för evigt.

det positiva slutet

jag kan inte sammanfatta 2011. eller, jag tycker inte att det behövs. året kom, året går. däremot kan jag berätta att något av det bästa jag vet (förutom att laga mat och dricka vin) är att lägga mig under filten i soffan och ta av mig strumporna. kanske även byxorna. det är den ultimata befrielsekänslan.

en annan sak jag uppskattar är att när man trycker "gilla" på Facebook så slipper man följder. inga notifications på det. det är bra.

en annan ny favorit är cortado. kaffet alltså. dämpar deppighet. tips från kaffecoachen.

ofta tänker jag också att jag är väldigt glad över julpyntet. granen som barrar rakt ner i Pellas päls, hyacinterna och alla lampor. det kommer att kännas hemskt tomt, det här med januari.

och så tänker jag på att jag är en fryntlig skåning. ett redigt ålaräns. när hände det? måste vara för att jag vill vara en fubick som kontrasterar martins blandblod från norr. det gör inget. vill inte byta bort min skånskhet mot en rullebör av guld eller allt rabbemos i världen. eller jo. det hade jag nog gjort.


det jag ser mest fram emot nästa år är att ha semester. någon gång. med lite tur och framförhållning. det blir nog fint.

step into my office, baby.

jag jobbar som barista i entrén till ett större företag. företagets ekonomiska system har julstängt och företagets anställda har huvudsakligen tagit julledigt. jag vet, jag gnäller mycket över hur arbetsbelastningen gör mig tokig, men att sitta på en pall hela dagen när jag vet att lägenheten behöver julfejas och kroppen juletvagas inför kvällens julfirande känns som asiatisk vattendroppstortyr. advent har aldrig varit så väntigt som nu.

men! vi har ju flygarhundar i vår gran!

man vill ju inte överdriva heller

igår härjade Ernst på TV och Martin satt bredvid mig i soffan och suckade över vår otillräcklighet. vem orkar? undrade han. man får ju prestationsångest!

jag lugnade honom med att vi är sådana som ger andra prestationsångest. vem mer börjar med glögg i september, bakar lussekatter, gör granriskärve klädd i kulor, bakar pepparkakor, gör kola, wienernougat, tusen sorters julchoklad, har julstjärna och adventsljusstakar, bränner av de fyra ljusen i tid och är noga med sifferljuset, har ett helt bibliotek av julskivor (ja, riktiga - inte mp3), en minigran i fönstret, julduk på bordet, julduk till kattmatsskålarna, julkulor i palmen, blommande amaryllis, nejlikor i apelsiner, en enorm julgran klädd i bland annat hemmålade julgransdekorationer, blinkande gran kopplad i datorns USB-port, porslinstomtar och tomteljus och julskum så det sprutar ur öronen.

jag tror att vi kan slappna av.

men ett bakbord tänker jag fan aldrig bygga.

det är bättre nu

känslan av att något saknas

så nära

tänker på twitter och på hur fantastiskt det är att kunna kommunicera med människor man inte ens känner. idag kom en kund in med en väldigt blöt mobil. jag gav henne en servett och hon berättade skamset att hon tappat telefonen i toan. "Aha, bakfickan? Du har gjort en Camilla Läckberg." sa jag sakkunnigt. min kund blev glad över att ha fått sig ett namn på företeelsen och jag fick tillfälle att fundera över Twitter.

någon gång i någon tweet tackade jag Camilla Läckberg över att hon twittrat om det där med att tappa iPhones i toan för att de ligger i bakfickan. jag skrev nåt om att hennes verklighetsbekännelser var bra och preventiva och billigare än en drulleförsäkring. hon retweetade. det är som om vi är kompisar nu. vips är man bara några @-tecken ifrån varandra och kan leva lyckliga i alla dagar.

härom dagen nämnde jag Musikhjälpen i en tweet utan vare sig @ eller #, men Musikhjälpen-Emmy svarade. full koll. likadant när jag kallade alla deltagare i Pengarna på bordet-tävlingen för sär (minns inte den exakta formuleringen, men det var något ganska elakt men sant om att vi bara tittar för att få peka och skratta) och fick ett svar från en som vann. det visade sig att han var centerpartist. inte mycket mer att säga om det ju, förutom att även den killen verkade ha full koll på de sociala medierna. jag beundrar det, även om det i slutändan förmodligen bottnar i djuprotad narcissism (förutom i Musikhjälpen-fallet där det handlar om välgörenhet).


själv har jag blivit lat och orkar varken blogga, kolla mail eller Facebook och det där med att scrolla tweets är ett minne blott. ändå känns det tryggt att veta att om man vill att en annan människa ska lägga märke till ens existens så är det bara att sätta ett @ framför hans eller hennes namn.

top cat SE01E02

framme.

börjar bli expert på begravningar. begravningar, Göteborg och scandic-hotell. och alltid regnar det. och alltid tycker jag så himla mycket om familjen jag gift mig med.

hate to say I told you so

det är alltid ostadigt mellan Falkenberg och Varberg. bussen kränger där. kanske är det det underkylda regnet eller kastvindarna som får fritt spelrum över åkrar, vattenpölar och kvarglömda höbalar. inte konstigt att vindmöllorna blivit placerade just här, tänker jag. jag brukar också tänka att någon gång kommer bussen att köra av, sladda för mycket och välta. sånt händer, tänker jag och greppar tag i sätet framför. jag undrar varför jag aldrig använder säkerhetsbältet och jag sneglar på busschauffören som obesvärat kliar sig bakom örat och tycks ovetande om bussens gungande över vägbanan. jag kanske ska lita lite mer på honom och lite mindre på min mage. ville bara säga att om vi alla dör i en sorglig olycka, så har ni det svart på vitt här: jag SA ju det!

Pella aka Pelly - top cat SE01EP01

det är inte bara doom and gloom i december. katten har insett sin potential som modell. se bara, posen, gracen, smizen!

Per Nilsson. remember the name, dudes!

jag hatar när det händer

konversationer på en arbetsplats

lisa och kund:

-Jasså du stänger redan klockan tre?
-Ja, precis.
-Skönt att ha så korta dagar!
-Ja, fast jag är ju aldrig härifrån förrän vid fyrasnåret, och morgnarna är väldigt tidiga.
-Jamen ändå! Hela eftermiddagarna och kvällarna är ju fria!
-Ja, haha. Men när man går upp vid halv sex är det ganska lagom att bara gå hem och äta och sen gå och lägga sig.
-Men ändå. Mycket ledigt blir det ju.
-Kanske det. Jag är här nio timmar eller så. Det är väl en rätt normal arbetsdag?
-Låter skönt att sluta tre...



lisa och kollega:

-Är det inte lustigt att det är så himla jobbigt att jobba här?
-Nä. Så har det alltid varit.
-Men det är ju så himla dålig stämning hela tiden. Varför är det så?
-Alla hatar att joba här.
-Jaha...



ibland tänker jag att de som glider in vid åtta, köper en latte, kommer tillbaka vid elva för ännu en, och sedan har eftermiddagsfika med polarna klockan två för att slutligen gå hem vid kvart över tre inte har en aning om vad ett riktigt jobb är. och jag skiter i att de har pluggat i fem år och har tio tusen mer än jag i lön. jag har pluggat i tre år, har tio års arbetslivserfarenhet och betalar i blod, svett och tårar.

vi gör våra val

katten är uppmärksamhetstörstande. jamar och spinner och stryker sig med hela kroppen mot mina händer när jag klappar henne. efter en stund öppnas gapet och mitt i de mest högljudda kärlekskurren försöker hon sluta sina gaddar runt mina fingrar. sån är hon. såna är vi.

känns skönt att vi trots allt, mitt i all profithunger, vågar säga ifrån. både i det stora och i det lilla.


(den dystra färgskalan beror på att bilden är tagen i soffan i sällskap av en draja och med nedräkningen till På Spåret som primär sysselsättning.)