M.A.T.

ibland kan man rada upp lite frysta fiskar, några förskrämda räkor, en bortglömd flaska mousserande vin, tiokronorssaffran, rotselleri och en präktig lök på diskbänken och tänka att "jahapp, med en skvätt hummerfond och obscena mängder grädde kan det här ju bli riktigt trevligt."

eller också kan man gå till B.A.R. och få riktigt riktigt trevlig mat serverad av riktigt riktigt trevlig personal.


jag är en ganska jobbig restauranggäst. jag har lite för många synpunkter på vad som kan anses vara prisvärt, på servisen, på inredning och menyupplägg. jag är allergisk mot dyra ställen med dålig service. jag avskyr när bord står felplacerade. jag blir förbannad om toaletten inte håller samma standard som matsalen. jag har över huvud taget inget till övers för krögare som hellre pratar med sina polare än sina gäster. jag hatar att vänta på notor. jag gissar att min kräsna (kritiska) attityd är sprungen ur alltför många fantastiska restaurangbesök, där jag blivit bortskämd med servitörer och servitriser som intresserat sig för mig som kund, gett goda förslag, fått mig att känna mig som en gammal kär vän och som dessutom ställt god mat framför min hungriga trut. ja, för mest handlar det såklart om maten. och egentligen behöver maten inte vara märkvärdig; det är inte det. en entrecôte med pommes och bea kan vara fantastiskt fint om allt är gjort rätt, och en marängsviss i goda vänners lag är underbart, men när man sitter på en krog som låtsas vara förnäm och skruvar sig på stolen för att pumpan är för stabbig och oxhjärtat oproportionerligt rått, så är det fan inte så kul.

därför blev jag så himla glad när jag efter sydsvenskans recension stack till B.A.R. för några veckor sedan och upptäckte att den dödsdömda lokalen förvandlats till precis ett sådant ställe som Malmö saknar och som Köpenhamn har i överflöd. fint som snus, äntligen och hallelujah till dem! smöret, som du alltför ofta får i en stenhård kub på en assiett till brödskivorna som skurits upp lite för långt i förväg, var uppvispat och lent och serverat på en sten (brödet kom i olika varianter i en brödpåse vid sidan om). vinlistan består endast av naturviner, så med tacksamhet lät vi vår servitris guida oss rätt och jag blir så himla peppad av naturviner; smakerna funkar på helt andra sätt till mat, hurra! min skrapade oxe vill jag återvända för att äta om och om igen (ni vet hur det är när råbiff är som absolut bäst) och oxbringan med rökt märg var så vacker att titta på att det var en skam att sabba presentationen, men jag gjorde det ändå och lämnade fatet tomt. och på toaletten, som lyses upp av stearinljus, torkas tassarna med handdukar och inte hopplös handfläkt eller vasst torkpapper. inte dyrt heller. billigt. passar sånt patrask som jag är.

men okej, om ni inte vill gå dit nu, fastän jag med hela mitt hjärta rekommenderar det, så får ni väl gå till Möllan, Bastard, Plocke Pinn eller La Couronne (men ät bara musslor). inte till nya gamla Brogatan, Söder om Småland eller Jetzt. för man kan ha så himla roligt när man äter om man äter på rätt ställen i rätt sällskap. som jag ska nu. hemma. med min man.

ba gör't!

de senaste tre veckorna har jag sprungit 30km. det är egentligen inte så värst mycket om man delar upp det i tre rundor i veckan, men om man har i åtanke att vi haft en jädra massa minusgrader, is och snö och att några av mina normala löppass bytts ut mot gymmet eller simning, så känns det plötsligt som en enorm seger. jag är, på fullaste allvar, stoltare över denna bedrift än över alla tentor jag fått MVG på eller allt evinnerligt volontärarbete jag ägnat mig åt i mina dar. ja, jag vågar påstå att jag är stoltare över mina 30km än över hur jag är som människa, hur jag presterar socialt eller hur jag behandlar mina nära och kära. jag är stoltare över mina 30km än jag är över min boeuf bourguignon. och den brukar bli asbra.

grejen är att det inte ens varit så himla jobbigt. desto större anledning att vara stolt. det är det lilla och enkla som är så lätt att skita i. så hurra för mig! nu ska jag dricka vin och vika tvätt, och om ett par dagar börjar jag om igen. 30km på tre veckor. förhoppningsvis med bättre underlag.

motsägelsefull

att tala är silver, tid är guld

det finns nästan inget jag avskyr mer än när folk tjatar om att de "inte vet var tiden tar vääägen!" (kanske våldtäkter, dumhuven, dåliga chefer och besvikelser). jag vet att jag är lättprovocerad när jag ligger på min soffa i mjukisbyxor med en ocean av teveprogram att se och inga stressmoment i sikte, men jag tänker att det är väl bara att prioritera, och så jäkla mycket kan man väl inte ha att göra att man måste gnälla över hur händelserikt liv man har?

fast just nu förstår jag inte riktigt vart mina dagar tar vägen. förlåt.

förutom jobb, så ägnas eftermiddagarna åt möten och mailkontakt med min blivande chef, eller envisa joggingturer i minusgrader, eller långa och livsnödvändiga bad med bok, eller gymbesök med min lillasyster (mer eller mindre intensiva, men svettiga och roliga) och sedan måste man ju äta mat och sova och hux flux är det helg, och då måste man göra kul saker, glo på folk, se ikapp alla de där filmerna och TV-serierna man missat under veckan, gå iskalla promenader i solen och såklart bada, springa, läsa, sova, äta och gå på gym. ni hör! vart tar tiden vääägen?!


i någon tweet läste jag citatet: "If you want something done, ask a busy person to do it. The more things you do, the more you can do." (Lucille Ball) och tänkte att ja, precis så är det! förutom att allt det där man gör också får en att prioritera bort annat, och så får man ångest över det man sopar under mattan och blir stressad och får högt blodtryck.

kanske är det bättre att bara ligga på soffan och se American Horror Story...

hej sjukvård

det är inte så konstigt att sjukvården saknar pengar.


varje gång jag är i behov av vård slås jag, liksom alla jag pratar med, av hur svårt det är och hur energisk och frisk man måste vara för att orka skaffa sig rätt hjälp. att man allra helst ska ha ställt en egen diagnos på sig själv innan man går hemifrån, för att över huvud taget komma någonstans i denna instans.

symptom på halsfluss: du googlar, känner efter, lutar huvudet i omöjliga vinklar framför spegeln för att få en skymt av ditt röda svalg. efter att inte ha kunnat svälja, andas eller prata på fem dagar sitter du i telefonkö först hos sjukvårdsupplysningen och sedan hos din husläkare, om du nu har turen att ha hens nummer och veta att hen har telefontid 07.50-08.00. du får förhoppningsvis en tid inom en vecka. väl där tas det blodprover, och om de inte visar att du har just halsfluss kommer din husläkare att titta på dig med huvudet på sned och säga: "du kan ju alltid prova att dricka te med honung i". om man gråtfärdig väser fram att man för i helvete inte gjort annat än druckit te den senaste veckan, varvat med isglass och whiskey, eftersom det är det enda som går ner, kanske läkaren fortsätter med att fråga: "vill du ha penicillin?" vilket leder till att man uppgivet måste bestämma sig för om man vill känna sig som en narkoman om man tackar ja eller en martyr som genomlidit ett läkarbesök i onödan om man tackar nej.


symptom på svampinfektion i ansiktet: eftersom svamp på huden yttrar sig i torra, flagande fläckar är det naturliga första steget att smörja. du provar allt du har hemma de första veckorna. kanske blir det bättre någon dag och du tänker: "aha! det måste vara X-krämen av X-märket som gjorde det! hurra!" och så bunkrar du upp med några extra burkar av denna kräm, blir några hundralappar fattigare och upptäcker några dagar senare att de torra partierna är tillbaka på samma ställen. du investerar i nya krämer och salvor för ytterligare några hundralappar. ibland blir det bättre och du tror att det är över. då kommer det tillbaka. det är DÅ du kommer på att du ska fråga din vän som är hudterapeut, varpå hon utan större omskrivningar skickar dig till apoteket: "Köp hydrokortison. Om det hjälper så har du svamp." tacksam över löftet om förbättring knatar du till apoteket, men hittar inte bland hyllorna och vänder dig till biträdet, som med medlidande i blicken meddelar att hon inte kan rekommendera någon av salvorna på apoteket till experimenterande. vänd dig till din distriktssköterska, tycker hon, och du lunkar hem medveten om att det är en kamp du har att vänta. så du googlar dig fram till exakt vilken typ av svamp du tror att du har (misstänker seborroiskt eksem), söker fram distriktssköterskans telefontid (11.30-12.00) och stålsätter dig. ringer, ringer, ringer, men efter att endast blivit kopplad till telefonsvararen som meddelar att distriktssköterskan har telefontid 11.30-12.00 då klockan är 11.50 ger du upp och ringer till vårdcentralens tidsbokning och ber om att få boka en tid hos distriktssköterskan. men nä, se, det går inte. i stället ombeds du att komma på drop in klockan nio morgonen efter. jag är hyfsat övertygad om att de genom att göra sig så oanträffbara som möjligt hoppas på att sålla bort de som inte anser sig ha tillräckliga besvär för att stånga pannan blodig. du tillhör emellertid inte en av dessa, så du tar dig till drop in-tiden och får träffa en sjuksköterska som med huvudet på sned undrar om du provat att smörja in ansiktet med en mjukgörande salva? du exploderar, dödar tanten och blir inlåst för livet, med svamp och allt. eller så skrattar du nervöst och intygar att du provat de flesta salvor som finns i handeln, och att det var en hudterapeut som tipsade om att det var svamp och att du skulle söka hjälp. "Den här hudterapeuten kanske inte tipsade om att prova en mild, parfymfri kräm?" säger sjuksköterskan, och du känner att du måste försvara att du kommit dit, och berätta att det svider och sticker, att du känner dig som ett monster då du fjällar i ansiktet och att du behöver hjälp. sjuksköterskan ser tveksam ut och pratar om mjällschampo. hon söker på FASS och skriver slutligen ut ett recept, trots att schampot inte är receptbelagt, men hon vet ju inte säkert, och man vill ju inte chansa. "Och blir det inte bättre på fyra veckor får du kontakta din husläkare." du tackar, niger och bockar när du går och tänker att du hade kunnat få det här svaret via telefon eller av damen på apoteket och sluppit hänga på vårdcentralen klockan nio en vardag, då man faktiskt oftast har annat för sig.


symptom mensvärk: när du ändå sitter på distriktsköterskemottagningen frågar du vad hon tycker att du ska göra åt din mensvärk, som på senare tid blivit värre på gränsen till outhärdlig och som tvingat hem dig från jobbet ett par gånger det senaste året. "Har du provat Voltaren?" frågar hon, och du berättar att jag provat allt, alla kombinationer, receptbelagda som du fått av anhöriga och allt från hyllorna på apoteket, men att ingenting hjälpt (du berättar inte att du förmodligen överdoserat rejält ett par gånger, även det utan resultat). sjuksköterskan lägger huvudet på sned och föreslår att du ska börja med P-piller. du kräks inombords. du frågar om det inte kan tyda på att något är fel, och ja, jo, det kan ju kanske vara någon cysta, säger sjuksköterskan då. det kan man undersöka på kvinnokliniken. "Ska jag ringa dit och boka en tid?" undrar du då ingen ytterligare information följer. "Nej, det måste du ha en remiss för, så du får vända dig till din husläkare för det." du tänker att det innebär ytterligare en evighet i telefonkö för att eventuellt få en tid inom en inte alltför avlägsen framtid, och när du väl sitter hos husläkaren måste du tvinga henne att remittera dig, så att hon inte bara lägger huvudet på sned, ler och tipsar om "Alvedon, en vetevärmare och en kopp te".

eller också fortsätter du ha eventuella cystor, svamp i ansiktet, halsfluss, inflammerade nerver och cancer lite överallt. kroppen botar ju det mesta själv. annars hjälper alvedon, p-piller och te. och tålamod. fast om du har tålamod kan du ju försöka med sjukvården. så länge du själv vet vad som är fel på dig och vilken hjälp du vill ha. annars är det tyvärr kört.



för att vara extra tydlig: jag vill inte ha en sjukvärd där vi behandlas slentrianmässigt utan att någon tänker på biverkningar eller slöseri med experters tid. jag menar bara att apoteksanställda borde våga tipsa om receptfria läkemedel, i stället för att per automatik skicka kunder vidare till vårdcentralen. och distriktssköterskan borde kunna remittera patienten till en specialist utan att man ska behöva gå via husläkaren. och husläkaren borde våga ställa en diagnos och rekommendera lindring utan att rådfråga patienten, eftersom patienten i de allra flesta fall faktiskt inte är läkare. och telefontiderna bör respekteras, förlängas och väntetiden förkortas. och alla inom vården borde fatta att man redan provat alvedon, ibumetin och fucking jävla honungste innan man kontaktat dem.

Dagens lärdomar

Idag på min bokcirkel har jag lärt mig att barnvagnar är ett gissel. Inte nog med att de är dyra; man måste dessutom ha någonstans att parkera. Jag har också förstått att jag inte vet särskilt mycket om Helenemordet, att mina torra partier i ansiktet, som jag brukar kalla huvudaids, förmodligen är svamp (bättre än aids, definitivt) och att de flesta kvinnor lärt sig stryka som barn, medan män i regel inte vet att man ska börja med oket.

På vägen hem lärde jag mig att den största stjärnan på himmelen inatt är Jupiter. Se. Inte ens i rymden är saker som de verkar vara.

självbild

i min nya mobil (tack svärfar!) finns funktionen Spegel, som får mig att inse att jag oftare ser ut såhär:


än såhär:

Första veckans slut

Idag har jag slagit en gås. Lappade till den tvärs över ryggen så att den nästan föll omkull.

För övrigt är det nästan magiskt hur mycket ångest man kan ha över att julen är slut och arbetet åter fyller vardagen och hjärnan får återigen svämma över av irritationsmoment, idioti och inre hyperventilering.

Min jobbångest började redan innan jag tog julledigt. Till och med fritiden är alltså sabbad av jobbet.

Och gåsen som fick stryk förtjänade det. Den hackade på en annan gås som saknar en fot och som blivit så mager över julhelgerna att jag nästan vill gråta. Vi tvångsmatade handikappsgåsen med bröd. Den är säkert borta nästa gång. Allt jag kan tänka på är hur det måste se ut när den simmar. Runt, runt i en ring med sin enda paddelfot.

väntan på vila

december har varit betungande i år. allt har varit så himla jobbigt. för stressigt, för lite energi, diverse defekter (just nu ger förkylningen mig en svettig, febrig kram, men hellre ett besök nu än om en vecka tänker jag) och det juligaste jag känt mig är när cocacola-reklamen går på mellan programmen. holidays are coming. detta löfte om en ljusare framtid.

igår, när vår vän var på besök, slogs nog spiken på huvudet. det är ju så lätt att förlöjliga alla mat- och pysselprogram innan jul, men när han påpekade att det inte var särskilt juligt hemma hos oss jämfört med tidigare år, så kom jag på att det är precis det där pysslet jag gillar. att ta på mig ett förkläde och göra åtta sorters julchoklad, att köpa den största och fulaste granen, att baka obscent formade pepparkakor, att skriva avancerade rim till varje paket, att planera nyårsmiddagen i detalj, skriva namnskyltar och inköpslistor, att plantera julgrupper, tända adventsljus, frossa i glögg och clementiner och tindra som fan. och i år? inte ens ett sketet granris.

elljusttakarna är framme, och julskivorna ligger i en trave på bordet, som ett hån. själv surar jag mest. som en grinch. tänker bara i termer som "måste", "borde" och "förväntas" och orkar inte ta tag i något av mina projekt. och - vi ska inte ens vara hemma på jul, så herre, vad har jag att stressa över?


på twitter bad jag igår om antiförkylningstips, och tackar för svaren jag fick. idag efterlyses här omedelbara julstämningstips. finns det nån tablett att ta? en shot av något saffran- eller barrdoftande elexir? kanske någon ritual?

om det även botar rinnande näsa är det en bonus.

en bild som är en bild av en bild av en man

den här gynnaren är en vän till min man, och ärligt talat, det här är briljant!


notera att Danger is his middle name.

vill du fira en god eller snål jul?

trots veckans stress har jag hunnit med lite sweet fund raising. genom att enbart ställa fram en burk på disken på jobbet lyckades jag samla ihop runt trettonhundra spänn på två dagar. skamligt lite, med tanke på att gästerna spenderade trettontusen på kaffe under samma tid. jag erfor att kvinnor generellt bidrar mer, yngre tjejer som inte lägger pengar skäms och äldre män (gubbar) är hopplöst snåla.


min felstavade låtönskning blev spelad, men kom ihåg att det inte är det som är det viktigaste, utan att barn i slumområden får tillgång till rent vatten. och att man får höra sin låt. ja, lika viktigt är det nog. det var därför jag även sms:ade in låtönskningen några gånger, för att förbättra oddsen. sjukt dålig låt.

julstämningen kom av sig

lussekatten pella tyckte att fyra var ett lagom klockslag att börja fira denna luciamorgon. jag lyckades avvakta till fem.

minnet av trehundra latte sitter kvar i min rygg idag när jag rör mig. efter de trehundra och passets slut gick jag till gymmet och föga förvånande presterade jag undermåligt. borde ju vem som helst kunna räkna ut, att man måste käka nåt och kanske till och med vila, innan man kan förvänta sig underverk beträffande uthållighet. ryggen kändes som om den skulle gå itu.

sedan lagade jag mat, städade lite, tvättade och påbörjade projekt julgodis. att vara superkvinna idag är inte så lätt ska ni veta, särskilt inte när man är van vid att vara omåttligt lat. svider i min bitterhetsnerv att inte kunna delegera, fördela och dela arbetet som vanligt, nu när jag lever med en handikappad man (bokstavligt talat, fraktur i tummen) och jag känner mig som en arbetshäst som axlar oket och dignar under tyngden. jag vill ju bara lyssna på last christmas, dricka glögg och rimma?! längtar efter jul och att det ska vara över. om jag inte behöver göra en enda latte till i mitt liv så kan jag dö lycklig. helst i morgon.

mitt plötsliga uppvaknande i en tyngre värld har i alla fall fått mig att tänka på de mindre bemedlade här i världen. idag tänkte jag ställa fram en bössa till förmån för musikhjälpen, och i förrgår fick måsarna äta sig mätta på skulor.

fina är de. alldeles galna. som du och jag.

bring it on, snow!

tycker att löpband är fruktansvärt skräckinjagande. hur ska jag veta hur fort jag vill springa? man kanske ser en svampansamling, en rolig anka eller en fin buske och måste sakta ner? nä, just det, det gör man ju inte på gymmet. hur som helst är jag rädd att trilla av, och märker tydliga tendenser att vingla åt sidorna på bandet så fort jag fäster blicken på något annat än de outhärdliga kilometer-/tidsdisplayerna. tips?

hur som haver inhandlade jag idag s.k. cross country-broddar så att jag kan ta mig an utomhuslöpning i vårt förvånansvärt isiga decemberklimat. men de passade inte. damn you, friday! tur att nackspärren redan lagt sordin på springpeppen, så att jag kan avvakta med runthalkandet tills de är utbytta.


mina fötter är tydligen en stl L, dvs 41-45. vem hade anat? (jag, när jag velade i butiken i en evighet.)

the avenger.

igår tvättade jag bara en omgång med schampo i stället för de obligatoriska två, och sen använde jag inte balsam efter hårinpackningen. idag har jag nackspärr. somliga straffar Gud för de mest triviala ting.

som vanligt är jag arg

folk som jämt pratar i telefon gör mig galen. att gå fram till kassan med luren i örat och uppträda irriterat över att behöva avbryta samtalet för att beställa är så fruktansvärt oförskämt. jag ringer väl för tusan inte upp DIG på jobbet och ber dig dröja medan jag gör en kaffe? nä. just det.

det är fortfarande november och

om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle ut och springa/gå på gym tre gånger i veckan, så hade jag skrattat högt och länge. och jag hyser numera stora förhoppningar om att jag inte kommer att vara en sådan som suckar högt varje gång jag ska resa mig från en stol när jag är 35. och jag gillar att ha träningsvärk minst en gång i veckan. och jag sover mycket bättre. och jag orkar så himla mycket mer.

det är fortfarande november och den första snön har fallit. givetvis blir det panikartat i malmö. "det är så KALLT!" utbrister folk till höger och vänster, och jag påpekar att "ja, det är vinter" och skrockar nedlåtande åt deras försök att få medhåll. det är fortfarande november. det blir värre.

det är fortfarande november och i en lägenhet på min gata har de gått all in i år. ljusslingor i olika kulörer, stjärnor, ljusstakar, tomtegardiner och ...wait for it... JULGRAN! det är fortfarande november, men herre min je, folk kan tydligen inte lägga band på sig.

det är fortfarande november och idag missar jag På Spåret, eftersom martin är ute och ränner med sina kollegor. han kommer att tro att vi haft inbrott när han kommer hem och upptäcker att hela lägenheten blivit magiskt städad. det är fortfarande november. än finns det tid för överraskningar.

att gå på gym

jag är världssämst på att göra nya saker. ska jag till exempel gå till tandläkaren googlar jag adress, resväg, eventuella ingrepp och priser, betalningsalternativ, tandläkare och tandsköterskor in i det oändliga, så att ingenting oförutsett ska kunna inträffa. jag tycker inte alls om att bli överraskad. jag tycker inte att det är spännande att utforska saker. jag tycker inte om människor jag inte känner. jag ogillar folksamlingar.

idag gick jag till mitt gym. för att samla mod sprang jag först en runda runt Pildammsparken (jag tänkte att när man klarat hela varvet klarar man vad som helst, och detta säger jag trots att de flesta människor inte tycker att varvet runt parken är särskilt långt, fast för MIG är 2,6km fortfarande på gränsen till outhärdligt). tyvärr uteblev den magiska endorfinkicken, så det var med regnblött hår och rödflammigt ansikte som en något tjurig lisa tog gymkortet i näven och travade bort till 24seven.

hade jag inte gått förbi gymmet flera gånger förr så hade jag nog tvingats dubbelkolla adressen ett par gånger i mobilen innan. nu visste jag exakt var ingången låg. vad jag däremot inte var så säker på var hur man tog sig in. jag drog mitt kort både en och två gånger förbi avläsaren, och hann tänka gött ändå, jag får gå hem och se på TV i stället, innan jag fattade att entrédörren var olåst. nästa dörr var mer besvärlig, då jag kände mig iakttagen av de tränande människorna på andra sidan glasväggen. jag höll kortet framför läsaren på säkert åtta olika sätt, framsidan mot, baksidan mot, upp och ner och på diverse avstånd, innan jag förstod att jag skulle dra magnetremsan i skåran. kunde väl inte jag veta heller. väl inne i slussen kom jag till min stora lättnad ihåg att det var vänster pekfinger som skulle scannas i fingeravläsaren. väl inne i gymmet kände jag mig som ett tekniskt geni.

skorna ställde jag med darrande händer i skostället, för så mycket vet jag, att leriga kängor inte får gå på ljusa gymgolv. eftersom jag inte vågade leta efter omklädningsrummen tryckte jag in jacka och gympåse i ett av skåpen precis vid ingången (jag hade med hänglås, hurra, jag är inte tappad bakom en vagn) och försökte se ut som om jag aldrig gjort nåt annat när jag släntrade bort till crosstrainern så långt borta från alla andra som möjligt. till min fasa var den av en äldre modell än den jag provtränade på tidigare i veckan, men utan att det svartnade alltför mycket för ögonen lyckades jag få igång nåt Quick Start-program och kunde känna mig trygg i vetskapen om att jag nu faktiskt tränade och alltså inte behövde se osäker och förvirrad ut på minst en kvart. och kvarten gick och jag hade fortfarande inte lyckats uppfatta var vare sig omklädningsrum, tjejgymet eller toan låg, så jag körde på en kvart till fastän jag inte orkade. ökade motståndet tills jag fick svett i näsan när jag andades. försökte att inte skaka för mycket i knäna när jag vacklade ner på fast mark igen, gick bort till mitt skåp och lyckades få fram vattenflaskan. min gud, vad jobbigt det är att förbättra sin livsstil! jag hade tur och hamnade bakom ett par som också var på väg ut, så jag fattade var jag skulle dra kortet för att komma ut i söndagen. jag tänker att nästa gång så ska jag försöka hitta de andra maskinerna som jag tycker om. de där som jag får så mycket träningsvärk av och den som sträcker ut ryggen så att jag känner mig som en ny människa. nästa gång. nu ska jag vara stolt över att jag trotsade torgskräcken och över huvud taget tog mig utanför dörren idag. och äta kladdkaka.



jag invigde förresten mina nya Asics GT-2170 idag. de ska bli mina nya jobbskor. har ni någonsin sett ett par så svarta gympaskor förut? alla vet att svart är coolt.

visst gör det ont när tekniken brister

i ett försök att utvecklas som människa, och eventuellt öka mina chanser till anställning hos ett företag som bryr sig om vad jag tycker och tänker, köpte jag mig en nätbaserad kurs i Excel for business. ja, det var genom Groupon och ja, jag tänkte redan då att det lät tråkigt, men skam den som ger upp innan första hindret.

andra hindret däremot. idag, när jag äntligen tänkte registrera mig på kursen, insåg jag att jag inte har Excel. jag har inte Excel, jag har inte Word, jag har inte Office över huvud taget.

i mina gömmor hittade jag en gammal installations-CD från 1999. bara att stoppa in den i driven kändes bisarrt. att en 13 år gammal CD ens går att läsa är ett mindre mirakel. (den förklarade att den inte kunde hantera mina kalenderuppgifter - det förlät jag den för.) till slut hängde sig installationen och jag får acceptera att det tredje hindret är det mest oöverstigliga. tur att kursen lät så trist.

ungefär likadant varje dag.

-Va? Har du redan stängt?
-Ja, jag stänger tre, men det är ingen fara. Vad vill du ha?
-Ja, min klocka är i alla fall fem i.
-Det kanske den är, men jag tycker det är lättare att gå efter min egen, så jag slipper leta upp dig varje gång jag vill kolla tiden.


och en latte på det.

förutom jobb

måndag styrelsearbete tisdag löprunda onsdag tvätt torsdag gym fredag PÅ SPÅRET!


för övrigt tänker jag på hur sorgligt det är att människor i serviceyrken (jag) behandlas som maskiner.

went to the gime

idag har jag varit på ett gym för första gången i mitt liv.


för det första så var de snälla och lät mig och min kompis, trots att vi inte är medlemmar, gå en rundtur bland redskapen tillsammans med en tränare, som visade och förde anteckningar och sa "bra" på lämpliga ställen när vi halvhjärtat gjorde som vi blev tillsagda. för det andra så är crosstrainern världens coolaste maskin, förutom scannern. att scanna saker är coolt.

jag ska bli medlem bara för att det finns en liten hylla att ställa mobilen på, bredvid de där spakarna som rör sig på crosstrainern. och för att det inte var särskilt hotfullt alls.

och jag har fortfarande ont i musklerna.

kallad till intervju

vill man ha ett jobb som kräver att man går upp senast tre på morgonen, men som kan vara ganska kul och meriterande? pros and cons, tack.

att kanalisera ilska

idag har jag inte städat, inte tränat, inte lagat några kulinariska sensationer, inte varit social och inte läst något alls i min bokcirkelbok, som jag börjar känna mig småstressad över. däremot har jag haft en riktig skitdag på jobbet, fylld av klassiska AAARRRGHH-ögonblick där jag mest ville slita mitt hår och inte visste om jag skulle skratta eller gråta, eftersom allt i slutändan är så himla idiotiskt.

så när jag kom hem, efter att ha spenderat seneftermiddagen på ett medarbetsmöte med samtal om visioner, mål och inspiration, dök jag in på platsbanken och sökte åtta jobb...

...som jag kanske skulle kunna få, om det inte vore för att jag ser galen ut på min bifogade bild. men efter denna dag av tandagnisslan och vansinne hade det nog inte blivit bättre om jag försökt mig på nån sista-minuten-shoot.


tur att JAG vet om att jag inte ser ut såhär. det är alltså inte denna bild jag bifogat, men en snarlik.

 

bra dag. för mig.

började arbetsdagen med en gedigen utskällning; en riktig ta-i-från-tårna med höjd röst. det handlade om brist på solidaritet, arbetsskygghet och oförmåga att delegera. mina kollegor besvarade kritiken som folk gör mest. den ena surade och den andra ville inte befatta sig med sitt ansvar i konflikten och blev kompensationstrevlig när gormandet väl var över. sådana är vi, människor. rädda för skav.

nu ska jag långsamt samla på ilska, spara oförätter och lägga all svidande utmattning på hög till nästa utbrott. längtar redan.

tillstånd #2

min sjukgymnast sa att jag skulle vila foten (jahaja), sitta ner så mycket som möjligt (den kvarten jag sitter ner mellan 06.15 och 16.00 räckte visst inte), ta alvedon, tejpa, stretcha och ha bra skor. precis som jag gjort. betyder det att jag är sjukgymnast?

för övrigt så har jag simmat, men det är dötråkigt, sneglat på gymmedlemsskap och varit ute på två okynneslöprundor de senaste två och en halv veckorna. är frustrerad. och dötjock. inbillar mig att all kondition jag byggt upp sedan i maj är förtvinad och borta nu. men min Nike+-mojäng säger att jag springer i 26km/H i alla fall, och det känns ju bra. har jag den tiden med plantarfasciit finns det ju ingen hejd för hur långt jag kan gå! hurra!



och jo, jag misstänker att jag har vissa kalibreringsproblem.

tillstånd

jag trodde att mitt liv var slut
nu är jag lugn, kan andas ut
foten går att trampa på!
kanske inte för evigt, men ändå.
inläggen får stanna i skon
jag får ägna mig åt lugnare motion
jag fortsätter min antiinflammatoriska kur
men jag är inte längre lika sur

lov schmov

-Skönt med höstlov, va? Måste bli mindre att göra nu när många är lediga.
-Även om jag gör färre kaffe under en dag, så tar det lika lång tid eftersom varenda jävel vill småprata om hur lugnt och skönt jag har det.


...så svarar jag alltså inte. fast jag vill.

dra åt helvete

-hej!
-en liten, liten kaffe vill jag ha. latte.
-okej.

-varsågod, en liten latte.
-liten? jag ville ha en stor.
-men du sa liten. liten, liten, till och med.
-men jag menade stor.

ingen pepp alls

jag är så fruktansvärt förbannad över min defekta fot. jag har inte bytt till sämre skor, har inte ökat belastningen, tvärtom varit väldigt uppmärksam på hur det känts när jag varit ute på mina små rundor och vilat när det gjort ont i knä eller höft. på jobbet har jag dessutom en gymnastikmatta att gå på.


och nu haltar jag runt, felbelastar och har ont i båda benen och ryggen pga det och tänker att jag aldrig, aldrig, aldrig kommer bli bra igen, bara för att jag köpt en GPS-sändare att mäta löpningen med.


och om man pratar med folk så har alla haft hälsporre och det har tagit flera år att få bukt med. fan vad jag hoppas att jag är ett unikt fall som självläker i ett nafs.

plantarfasciit

Många drabbas av hälsporre kvinnor något oftare än män och det är vanligare när man kommit över 40-strecket.

 Man kan drabbas av oavsett ålder, men det är något vanligare att personer över 40 drabbas.

Hälsporre är vanligast i medelåldern och hos människor som rör sig mycket, såsom idrottsmän och dansare.

De allra flesta hälsporrar läker ut inom sex till nio månader. I några få fall övergår hälsporren till att bli en kronisk inflammation som kan vara svårbehandlad.

Prognosen vid hälsporre är god. Skadan brukar läka ut av sig själv. Det kan dock ta lång tid, ibland upp till ett – ett och ett halvt år (1-1½ år). Om du fortsätter med ett för skadan provocerande beteende eller belastning finns risk för längre besvär.

I början kan vila och stötdämpande hälinlägg provas för att minska trycket mot hälkudden.



jo, men visst, tack för den. för det första är jag inte medelålders, även om jag titt som tätt gnäller över min ålder och livets förgänglighet. för det andra räknas jag definitivt inte som idrottsman. mina tre löprundor den här veckan har alla varit en halvtimme långa. det är inga maraton jag ägnar mig åt. och jag har inte bytt underlag eller skor. men visst. jag kan absolut vila från löpningen om det är vad som krävs för att bli bra.

det är värre med jobbet. räknas jobbet som ett för skadan provocerande beteende? jag skulle tro det. jobbet provocerar ju även mig som person och mitt mentala välmående. och nu kanske ni tänker att jag borde prata med min chef för eventuell omplacering under tiden skadan läker, men ha! hon hade inte haft någon aning om var hon skulle göra av mig!

i morgon ska jag försöka få tag i specialsulor. idag ska jag ägna mig åt stretchövningar. och vara förbannad.

iakttagelse, pildammsparken

vid rödljuset vid parken ligger en cykelpedal. den har legat där i två dagar nu, bortglömd, runtsparkad, till hälften täckt av löv. det skapar så många frågor. vart var cyklisten på väg? varför hade hen så bråttom? hur cyklade hen vidare? och varför tog hen inte med sig pedalen?


kanske kom livet emellan.

en gång

när jag jobbade i england lurade jag min korkade kollega att håret möglade om man satte upp det när det var blött. hon trodde på det. hon var 17 år. sen fick hon barn med en arbetslös haschpundare och flyttade in i hans council flat fastän han slog henne.


jag skäms lite när jag tänker på att hon kanske fortfarande fönar håret asnoga innan hon sätter upp det och går på krogen med sin unge.

åldrandets paradox.

jag blir klokare med åldern. nä. det blir jag inte.

jag blir klok nog att acceptera mina brister. jag vågar påstå att jag inte skäms lika mycket över allt jag inte kan. däremot är jag inte lika förtjust i ungdomligt naiva uttryck som jag en gång var, och det är ju synd, jag vill ju inte krympa mina vyer. jag läste Hey Dolly i somras, och tyckte att den var intressant och bra, men fastnade gång på gång i tanken att Amanda Svensson skriver som jag gjorde när jag var ung. rastlöst, vulgärt och fritt, men just, ungt. medvetet, alldeles säkert, från Svenssons sida.

själv känner jag mig för trött för att brodera ut. i mitt huvud raljeras det om extrapriser i matvarubutiken, generande hårväxt på överläpp och haka och kvällens TV-tablå. och jag har börjat stånka när jag sätter mig ner eller reser mig upp. det sistnämnda beror förmodligen främst på arbetsbörda och bristande fysik, och har inte så mycket med ålder att göra, men det känns som en gammelgrej för mig. och jag blir inte imponerad lika lätt, av sensationslystna uttalanden, ilska eller goda gester. livet rullar på lika bra utan. och det gör väl inte så mycket.

vad jag däremot lärt mig är att jag vad som än händer så får jag inte, jag upprepar inte, lov att höja ögonbrynen, le, skratta eller dra i huden när jag ska sätta i linserna. mina rynkor blir förfärliga.


jag är alltså mer snäv i min förmåga att uppskatta nytänkande och hämmar mina egna känslouttryck för att inte fördärva ett utseende som jag aldrig brytt mig särskilt mycket om. fint.

men annars blir jag mest klokare tror jag nog.

varför jag har roligare när jag dricker vin

igår var det bokcirkelskväll. jag lagade zarda pilau (risrätt från Afghanistan) för att matcha boken (Skönhetsskolan i Kabul, Deborah Rodriguez). lammrisgrytan var mastig men god med smaker av saffran, kardemumma och spiskummin. boken var däremot inte särskilt vällagad. till maten drack vi öl. indisk, eftersom jag inte hittat afghansk konstigt nog, men gillade tanken på att hålla mig i närheten geografiskt. och så åt vi frukt, nötter och tryfflar. och drack te i stället för kaffe. och under hela måltiden kändes det som om något saknades.


förutom att arbetsveckan varit fysiskt påfrestande, så var även huvudet ekande tomt på samtalsmaterial och uppslag, men däremot besvärande surrigt av veckans intryck. det pratades mycket barn (inte min grej), företagsstyrelser (fattar inte ens vilka företag vi var inne på), föräldrapenningar, sjukdomar, avgiftshöjningar och elpriser. jag satt mest och lyssnade med min tekopp, skönt trött, mätt och varm, smått uttråkad. och varje gång ett intressant ämne eller någon rolig anekdot poppade upp i min hjärna, så började jag dividera med mig själv om huruvida detta var något som skulle roa de andra cirkeldeltagarna och som de kunde relatera till, och nej, det var det ju sällan, så då höll jag truten och drack te i stället.

och det är därför jag har roligare när vi dricker vin. för då struntar jag i att någon kanske inte är intresserad av det jag har att säga, och så kommer en social förmåga att styra in samtalsämnena på roligare saker över mig, och jo, jag blir pladdrig, jag blir glansögd och blåtandad, jag blir mycket sämre på att duka av bordet och diska, men jag blir tusen gånger roligare när jag inte bara sitter tyst och kontemplerande. vin har vackra färger, är intressant att lära sig mer om, går att analysera och diskutera, funkar i så många sammanhang och har en unik förmåga att förtränga trötthet, mindervärdeskomplex och krämpor. there you have it. jag är en logisk vinalkis. håll med eller håll käften. jag skålar triumferande med mig själv.


eftersom jag, trots mitt livsbejakande bruk, inser att vin inte är den ultimata stämningshöjaren för alla, då det oftast innehåller alkohol, vill jag passa på att tala om att om du känner att du har problem med din konsumtion så finns det hjälp att få. kolla in alkoholhjälpen eller sök på vårdguiden. jag är medveten om att det är sjukt provocerande att skriva att jag har roligare med vin. ni får förlåta mig. men det har jag. jag är kär i vin.

fredag.

springer en runda i ösregn. känner mig extra stolt. förstår att alla som ser mig i mina sportiga byxor och praktiska träningsjacka tänker "det där måste vara en riktigt sportig tjej som är ute i det här busvädret!" känner mig stolt. och sportig.

kommer hem. efter denna mycket sportiga start på helgen unnar jag mig (precis som vanligt). blandar en dry martini och tappar upp ett bad. lägger mig med en bok i bubblorna. tar en sipp. häller den kalla drajan över hela mig. en isbit landar i naveln.

fredag.

the return

ett par timmar efter att tidigare inläggs dialog utspelat sig, kom en annan gäst fram till mig och sa "jag har hört att du skickar folk till IKEA." det visar sig att föregående kund blivit rädd och trott att jag var arg. jag sa att det var jag såklart inte MEN jag var så himla trött på att folk jämför caféförsäljning med matbutiker och liknande (och det här har jag redan tjatat ihjäl er om) och att IKEA faktiskt går med förlust för varje kanelbulle de säljer, och det är inte så världen funkar. herregud, du får för tusan gratis kaffe på IKEA. vad tror ni de tjänar på det? visste väl att den där lilla kommentaren skulle komma tillbaka och bita mig i röven. det förtjänar jag. i serviceyrket får man aldrig säga något fel.

det är till exempel inte populärt att säga: du kan ju aldrig bestämma dig! eller jag drömde om dig inatt.

när jag är på bästa försäljarhumöret

-Är det kanelbullens dag idag?
-Nej, men i morgon.
-Oj, tar ni tolv spänn för en bulle? Du vet väl att man kan köpa fem för tjugo på IKEA?
-Åk dit då.

välkommen till min oktober

det är verkligen inte det att jag inte har något att berätta om. det är bara det att alla tankar som formuleras är så elaka just nu. eller lite för ärliga. och då blir människor buhu ledsna i ögat eller sura eller oj träffade. så jag håller min stora flabb, och idag sprang jag den där rundan i mobil-appen som jag inte vågat mig på innan eftersom den känts farlig och jobbig och svår, och jag hade kunnat springa dubbelt så länge utan problem, så det så. det är så man får monstren att spricka i solen.

igår när jag skulle plocka ur mina linser hittade jag inte den ena. trodde att jag kanske tappat den. i morse när jag borstade tänderna kom den fram från någonstans bakom ögat, alldeles slemmig. min optiker säger att detta är normalt. "kommer den inte fram på ett par dygn kan du komma in, så pillar jag ut den." hon är fan inte normal.

till ful-lasagnen drack jag ett glas fulvin.

jag har så många favoritgäster på jobbet. tjejerna pratar jag med, blir lite kompis, berömmer kläder, gnäller lite och skrattar. favoritmansgästerna pratar jag inte med. hoppas att de vet att jag tycker om dem ändå. det handlar om att allting man gör sexualiseras i dagens samhälle. i bakhuvudet. kom ihåg det, när ni tror att jag är otrevlig för att jag inte pratar med er. det handlar bara om skam och indoktrinering.

köper kläder från H&M som skulle passat perfekt för tre månader sedan. min gravidbuk har krympt. tack för det, ilskan. plånboken hälsar att det är dyrt att köpa fel storlek.

fulvin är bättre än finvin. gillar inte sånt som kräver min respekt eller andakt. gillar inte sånt som kräver.

i morgon ska bli en bättre dag, som christer björkman inte sa.

den kvinnliga osäkerheten

jag läser med nöje Kvinnopartajs inlägg om hur tjejer och killar matas med olika reaktioner på sina betyg, och tänker att det är så orättvist att flickor blir tränade i att prestera men aldrig glänsa. kommer osökt att tänka på när Burgschki skrev om Jävla Män! (ett inlägg som typiskt nog tagits bort i en av hennes självcensureringsattacker, men ni som läst det vet vilket det är); om hur manliga kollegor har en förmåga att vräka ur sig olämpligheter och jämt tycka en massa, utan att för den delen ha en grund att stå på.

jag har alltid känt mig i underläge när jag diskuterat med män. eller nä, kanske inte alltid, men från det att jag gick i högstadiet. innan dess hängde jag mest med tjejer och hade intressen som jag mest delade med mig själv och hade således ingen som hotade min expertis. men sedan började jag omge mig med dessa män, eller pojkar, som var verbala, till synes pålästa och som älskade att diskutera och älta saker. jag hade en pojkvän som i en timme försökte övertyga mig om orimligheten i att jorden är rund. alltså, i en timme. bara för att han tyckte att det var roligt att jag blev så provocerad att jag nästan grät, och för att jag inte kunde vinna, för hey, ingen kan vinna i diskussioner med idioter.

och sen var det alla killar som nördat in i olika saker. politik, musikgenrer, sextiotalsfilmer eller datorer. även om jag kunde hur mycket som helst om hur mycket som helst, så tyckte jag alltid att eftersom jag inte bar på en fullständig kunskap så hade jag ingen rätt att egentligen uttala mig för engagerat i olika frågor. för att återknyta till Kvinnopartaj - även om jag kunde måla en fin tavla så var jag ju ingen konstnär. även om jag kunde skriva en dikt så var jag ingen poet. och även om jag kunde rabbla britpop-band, citera låttexter och ha sidbena, så skulle jag då aldrig få för mig att sätta mig bredvid den där dreamy snubben med hörlurar och smiths-badge på jackan, och börja snacka Morrissey, för han hade av någon anledning högre status och kunde säkert mer. än mig. för jag var tjej.

och sen blir man vuxen, och på Universitetet sitter en massa snubbar och raljerar med sina as a matter of fact-röster som hörs mycket mer än mina "jag tror att..." eller "jag tycker att [...] men det är ju bara min åsikt." och så kryper man ihop på stolen och väntar på att bli avslöjad och tillrättavisad eftersom man inte kan allt om allt utan bara mycket om mycket. jag har skrivit c-uppsatser i ämnen som jag ändå i efterhand bara skulle påstå att jag kanske vet lite grann om, av rädsla att någon som vet mer ska tycka att jag är pinsam och skryter.

och sen börjar man jobba och även om man är bäst på sitt jobb så kommer det alltid nån manlig kollega och vill visa hur saker ska göras och eftersom denne karl minsann verkar veta vad han snackar om så har han säkert rätt.


så kan man tänka. tills den där manliga kollegan säger något i undervisande ton som man vet inte stämmer. som man vet är fel. och som man vet att man kan bättre själv. och så tillrättavisar man så som man alltid gjort, försiktigt och ödmjukt, för man vill inte trampa begåvade män på tårna. fast i huvudet blossar det till i den där punkten i hjärnan som är så himla trött på att man aldrig tar sig själv på allvar.


ärligt talat. är det inte dags att vi börjar sätta dit alla bullshitters? är det inte dags att vi blir skribenter, filosofer, musiker och konstnärer snart? varför kan de men inte vi?

"varför gråter jag? ska jag dö?"

martin planerar vilka låtar som ska spelas på hans egen begravning och gråter nästan. jag skrattar. det är lördag.

"vilka är bjudna?"

hjärndöda snäljåpar

jag är så heligt jävla trött på att diskutera priser med kunder. ja, inte bara kunder förresten. även bekanta och vänner får ibland för sig att fnysa förnärmat åt att något café tar trettio spänn för en kanelbulle. jag blir så satans sur över att folk generellt tycks tro att restauratörer är ena gnidna klåpare som bara vill åt allas surt förvärvade dineros utan motprestation. som om restauranger och caféer över huvud taget skulle gå runt utan eldsjälar som lade ner hjärta och själ i verksamheten.

som någorlunda insatt i branschen så kan jag en gång för alla tala om för er: när pris sätts så tar man oftast inköpspris, multiplicerar med två och lägger sedan på ett skäligt pålägg. köper jag in en kaka för 7 kr är 15-18 kr ett normalt pris. kostar din kanelbulle på det lyxiga fiket 32 kr så köpte de antagligen in den från bageriet ett kvarter bort för 14. och varför tar man mer betalt än inköp? för att hyran ska betalas, personalen avlönas, skatter, el, arbetsgivaravgifter och underhåll ska skötas och förhoppningsvis ska några ören hamna i företagarens ficka så att det finns en chans för utveckling.

varför är detta så svårt att förstå för svenskar, som är blyga i alla lägen förutom när det gäller pengar, för då ska det satan i gatan gnällas och suckas och stönas?!

i Metro skrevs det nån gång i förra veckan om hur mycket påslag krögare i Malmöområdet har på vin. någon restaurang hade runt 280%, vilket kan tyckas saftigt, och nej, jag skulle nog inte köpa just den flaskan. å andra sidan är det kanske just därför de har 280%? en flaska vin som bara ligger där på en hylla, som en service och tillgänglighet, kostar även den pengar i form utav sommelierutbildningar och menysammansättningar. och har en krog 30 sorters fatöl kan ni ge er på att ölen är dyrare än stället med Hof och Pripps. varför? kranar och kompetens kostar. så det så.


tips från coachen: gå till etablerade kedjor som har pressat leverantörernas priser och betalar ut vidriga löner till sina anställda, skövlar regnskogen och våldtar fältarbetarnas ekonomi, där företagsägarna har fickor djupa som Vättern och vet att besökarna kommer att fortsätta handla i strida strömmar. eller stötta dina lokala restauranger och caféer och inse att det inte är gratis att driva ett företag. och kära du, vill du handla din chokladboll från Delicato till inköpspris, gå till ICA eller Konsum (du kommer någorlunda nära), eller ring 08 603 33 00 och försök handla till grossistpris. lycka till med det.

kalla mig cp, kalla mig bög

en av våra uppdragsgivare kallade mig för fel namn i över ett halvår innan jag tillrättavisade honom. sedan dess säger kallar han mig vid namn ännu oftare. fortfarande fel.

kan någon stava till härskarteknik?

bracka

på väg in till postutlämningen gick jag förbi en snubbe som sålde Faktum. i kön stod jag och gjorde narr av mannen framför i mitt huvud. han var gammal och hade ful svartfärgad frisyr, alldeles för tighta jeans av tjejmodell, säkert cheap monday, en svart motörhead-tisha som avslöjade kalaskula och sprillans nya och röda converseskor utan minsta lilla repa. och så hämtade han ut ett par klyschiga vinylpaket. ha! som om inte outfiten redan avsöjat att åhåå, här har vi en musikfantast. på vägen ut gick jag förbi samma Faktumförsäljare, nu bärandes på inte endast vinbox och finöl, utan även 100 nya Nespressokapslar som jag minsann tycker att jag förtjänat.


inte nog med att jag är en jävla borgarbracka som nonchalerar hemlösa och öppet paraderar mitt livs guldkant; mitt inre skitsnack fick mig nästan att börja gråta av skam.

vem är jag och hur blev det såhär?




och inte tänker jag be några ave maria för att få förlåtelse heller. Gud är så himla ute.

Black as midnight on a moonless night.

jag undrar ofta om det är tanken på Twin Peaks eller serien själv som är mest lockande. känner mig redo att börja om från början igen. Martin har köpt en Twin Peaks-t-shirt. ska be honom att bära den varje gång vi tittar från och med nu, trots att den är lite för fin.

lättnaden

igår hände det äntligen. med anledning av min fina kollega och väns födelsedag hade vi en reservation på Bastard. som vi väntat och längtat! nog för att det går att få bord utan problem om man bara har lite framförhållning, men eftersom jag aldrig har någon aning om vad jag vill göra två veckor fram i tiden så har det aldrig blivit av att vi bokat. och jo, jag har varit där förut, men bara för att sitta på den lummiga gården och dricka sangria ur en fisk (inte så konstigt som det låter).

gårdagens besök var i alla fall väl värt väntan. och det gör mig glad. inte bara för att jag är helt besatt av riktigt god mat, utan kanske mest för att jag så innerligt hatar besvikelser. ni vet, när något man planerat länge, prickat in i almanackan eller rest långt för visar sig vara bajs och man nästan börjar gråta. hatar sånt.

duvlår att dö för på en krämig och mäktig bit blodpudding, mjäll kummel och en chilli där grisbogen låg i perfekta sönderkokta drivor. och bastardplankan med sånt som man älskar att frossa i men gör för sällan; späckprickiga korvar, randiga skinkbitar, paté och ovan nämnda duva. och lite vin. och fina toaletter. och fantastiskt rar service. ja, det är ungefär så jag vill ha det när jag har det som sämst.

hej stenåldern.

kan inte sluta tänka på när Trinny och Susannah var med i Nyhetsmorgon och frågade Steffo om inte han var gay och han svarade "No, I'm married!"


finns så mycket att läsa in i denna korta dialog.

tid för förbättring och förbittring

då mina ögon är slitna brukar spänningshuvudvärken kicka igång vid halv sju-sju på morgonen eftersom jag vägrar bära glasögonen på jobbet (rörelser, lyft och de är trots allt läsglasögon). så har det varit i ett år. alltså tänkte jag att jag skulle vara mogen och ta ansvar för min kropp och mitt välbefinnande, och således började alternativet linser googlas. efter priskontroller hit och dit tyckte jag att Specsavers verkade ha en bra deal med regelbundna kontroller och utprovningar och abonnemang och det ena med det andra, så jag knappade in på deras hemsida att jag var intresserad av en synundersökning för linser.

alla dessa formulär som finns för diverse näringsidkare är sån jävla bullshit. i det här fallet kunde jag välja en random tid, fylla i vad det gällde, skriva i e-post och telefonnummer och trycka enter. hur gör detta min tidsbokning smidigare? kan någon svara på det? det enda som händer är ju att jag, hyperstressad mitt under arbetsdagen, ser att jag har ett missat samtal från nämnda Specsavers och måste ringa tillbaka och bekräfta/omboka/kolla om de lyckats ge mig en tid. hade det inte sparat både dem och mig tid och tålamod om jag bara ringde från början, i stället för att ge dem mina kontaktuppgifter på silverfat (var god kryssa i att du godkänner våra policys angående utlämnande av dina uppgifter etc.)?

hur som helst så åkte jag dit i stället, sa vem jag var och vad det gällde, och tydligen hade de bokat in mig på en tid som inte passade (halv fyra räknas väl knappast som sen eftermiddag?). så då blev jag inbokad en fredag klockan fem i stället, och det var ju fint fram tills att optikern förstod att jag inte redan har linser. för ojdå, nä, då visste hon inte om hon hade tid. och jasså, jag hade redan läsglasögon. men då finns det ju en möjlighet att linser inte funkar, att just min styrka inte finns hemma och oj, ja, jo, det kan ju ta tid och bli lite bökigt. kanske kan jag inte se med linser. kanske kan jag komma in med ett recept så bokar vi då? följt av en besvärad tystnad. varpå jag tyckte att vi kanske skulle kunna börja med en synundersökning och ta det därifrån. och trots att hon svalde den stora, inre sucken så gick hon med på det, och herregud, vill de inte ha kunder? dumma abonnemangskunder måste ju vara de mest prisvärda, eller? se bara på mobilkedjorna. och att jag gör synundersökning är väl bara det lättförtjänta pengar?


nu är jag lättad över att jag har en tid och lika så förbannad över att jag inte bara drämde näven i disken och förkunnade att jag skulle ta mina tusentals kronor om året och gå någon annanstans.


nästa steg är att boka en tid hos tandläkaren för den där tanden jag bet av för några veckor sedan, som får mig att läspa på ett inte så charmigt sätt. och boka tid hos gynekologen för mensvärken som får mig att behöva sjukanmäla mig. sen, när dessa små skavanker är åtgärdade, kommer jag att vara som en helt ny och underbar människa. jag lovar.

"man blir så motiverad av att göra saker tillsammans med någon annan!"

idag när jag var ute och sprang så gjorde jag först min runda, och sen sprang jag ett varv till av bara farten. kanske för att det var skönt, mulet väder. kanske för att jobbdagen varit förfärlig och för att mina spända axlar och dunkande huvud behövde lyssna på sandy shaw och andas. eller för att de delade ut skitfula t-shirts från iForm i parkens bortre hörn och de missade mig första varvet.

hur som helst så fick jag en av de fula t-shirtsen och ett reklamblad om iForm-loppet som äger rum om ett par veckor. och så började jag fundera på om jag kanske skulle anmäla mig till det, för 5km kan jag väl flåsa mig igenom utan större problem. fast om jag mot förmodan skulle göra det, anmäla mig alltså, så kanske det skulle kännas tvångsmässigt och tråkigt att springa, och så skulle jag börja jämföra mig med alla andra och känna mig dålig och kanske sluta helt och hållet.

jag tror helt enkelt inte på det där med pepp.


och den fula t-shirten passade inte.

saker jag älskar så att jag skäms

vit choklad

vin

potatis

winnerbäck och kent (gamla låtar)

att få bekräftelse

att bada badkar

saker jag googlat i helgen

stranden.nu

Josef Stalin

loppisar i malmö

crouchute