och så går ännu en dag och kommer aldrig åter

blev frisk, jobbade en vecka, åkte på weekend, fyllde år.

åt mat.

såg djur.

fick presenter. (tack snälla söta ni.)

söndagstvagning

bikinikroppar, himlakroppar

idag sa jag, på fullaste allvar: "åh, snart ska vi på semester! jag har till och med köpt en ny bikini! ...fast jag vågar nog inte ha den på stranden, men jag kan ha den när jag solar på altanen."

direkt när jag sa det kände jag hur skevt mitt resonemang var. pinsamt och självutplånande. förminskande och ologiskt. och sen läste jag Lady Dahmers inlägg om sommarens kroppsångest och tänker att jag är dum i huvet om jag köper en ny bikini bara för att ha den i smyg när ingen kan se mig. herregud. ska väl folk skita i, om jag är tjock eller inte.


apropå något helt annat så var måsarna på döbra humör idag.

i samarbete med lergubben

själv är bäste dräng

ungefär samtidigt som denna eminenta friskförklaring damp ner i brevlådan bestämde jag mig för att det banne mig fick vara nog. nog med huvudvärk, nog med snurrande värld, nog med soffliggande, nog med oroligt ältande. eftersom jag inte har lyckats få något svar från min sjukgymnast på hela veckan bestämde jag mig för att ta saken i egna händer.

genom att googla som bara den lärde jag mig Epley's Maneuver. eller ja, jag lärde mig hur man gör typ i alla fall. för att ni ska slippa googla själva gjorde jag en enkel instruktionsfilm:


sjukgymnasten som skymtar i bild heter Pella.


om det funkade? jo, jag tyckte faktiskt det. spänningshuvudvärken släppte (huvudvärken kommer gissningsvis av att ögonen försöker parera den perifera världsrotationen) och jag var vid gott mod under kvällen.

fast sen skulle jag upp och kissa vid tvåsnåret i natt och gick in i väggen. bokstavligen. det var ju synd.

i väntan på provsvar

yrseln har lagt sig något och ersatts av en spänningshuvudvärk från helvetet. sweet, tänker ni. då är det nog inte kristallsjuka. nä, just det, svarar jag då. då är det förmodligen en hjärntumör. och mina dagar går ut på att jag jagar en sjukgymnast som inte svarar på sin telefon (hur många meddelanden får man lämna om dagen på en telefonsvarare som lovar att återkomma vid möjlighet?), försjunker i en dvala där det inte känns så illa och så får jag ångest över att jag inte är på jobbet och då försöker jag göra något, vika tvätt, diska, gå till affären, varpå huvudet exploderar och världen gungar.

någon särskilt bra sprutnarkoman hade jag inte blivit heller, kan jag konstatera. hade sett för jävligt ut. ska man verkligen få fem centimeters blåmärken av en enda nål?


jag är förresten överdrivet doftkänslig också. är inte det ett typiskt tecken på hjärntumör? eller var det hjärtinfarkt? vaknade mitt i natten, räknade ihop mina symptom och konstaterade att jag förmodligen var preggo, men det var jag inte det heller. om inte den inbillade tumören räknas som barn.

en riktig snorunge i så fall.

“You need a good bedside manner with doctors or you will get nowhere.” ― William S. Burroughs, Junky

ett läkarbesök fattigare och inte det minsta klokare. jag begär inte att min doktor ska vara superhjälte och med ett ögonkast kunna fastställa vad som felas mig, men jag blir så trött av att allting jämt är laddat med enorm tvekan. allt är typ normalt. mitt blodtryck var ...normalt (utan att konstpausen förklarades). blodtrycket var till och med så normalt att hon tyckte att ett EKG var lämpligt. mitt EKG var så ...normalt att hon tyckte att jag skulle boka in ett bandspelar-EKG med provtagningen. det kändes ju definitivt normalt och lugnande tyckte jag. fast jag skulle ju inte vara orolig, det var ju typ normalt, för min ålder i alla fall.


att ta blodprov är förresten inte något problem för mig, fast när jag redan hade svårt att sitta rakt och mådde illa så var det hyfsat händigt att ha möjligheten att titta åt andra hållet och mala ett mantra om att inte kräkas.


eftersom inget är fel på mig typ så får jag väl förmoda att det handlar om kristaller eller stress, vilket får mig att må ännu sämre eftersom jag inte har någon quick fix att tillgå. genast när jag kom utanför vårdcentralens dörrar tyckte jag att jo, jag har kanske lite ont i huvet också, och är jag verkligen helt bra i halsen? kanske det är någon typ av migrän? säkert uttorkning. influensa som inte brutit ut? vad det än är så är det ju något som inte dykt upp direkt på blodproverna, så kanske har de provat fel? så nu ska jag och katten sitta här och googla sjukdomar resten av dagen. det är bra att googla. håller huvudet hyfsat rakt och illamåendet borta.

och så får man så många spännande sjukdomar också.

det snurrar i min skalle

det är när jag sitter med min läkare i luren som jag förstår varför det tagit sjutton minuter för henne att avhandla de två patienter som var före mig i morgonens telefonkö. hon har inte fått den datorutbildning hon behöver. att sitta i en tyst lur där det enda som hörs är pekfingerknatter är tortyr för ett huvud som helst vill ha tyst tystnad. "ursäkta, kan du upprepa ditt personnummer?" och det gör jag för tredje gången.

och precis som varje gång man ringer så tyder ens symptom på något obotbart, så man borde egentligen inte komma in (lägesyrsel går över av sig själv inom några månader, eller med hjälp av sjukgymnastik), men man tjatar till sig en tid. "jag behöver veta vad jag ska säga till jobbet." och doktorn spottar ur sig en föraktfull harang om att jobbet ska skita i vad det är för fel på mig, jag ska bara säga att jag är sjuk, de har ingen rätt att fråga och jag behöver inget säga. och det vet jag också. men jag vet också att jag behöver meddela om jag ska vara borta länge, för det är så man gör.

och när jag ändå är där ska jag fråga om alla mina andra krämpor. laga mig, vill jag säga.

min placering i kön är nr...

vaknade sådär härligt måndagsgroggy, min hand sov, svårt att stänga av alarmet, tog mig upp och var nära att dråsa i backen, fick hålla mig i väggarna på väg till köket och kaffebryggaren. mina morgonrutiner utfördes en smula långsammare än vanligt, och egentligen blev jag inte orolig på riktigt förrän stövlarna skulle på och yrseln orsakade illamående och en reell rädsla att ramla. när jag låste upp cykeln var jag nära att kräkas. gav upp. gick upp och gjorde det hatade samtalet till jobbet. så länge jag håller mig stilla är allt frid och fröjd. kristallsjukan?

jag får sån himla ångest av att vara sjuk. jag inbillar mig jämt att jag inte är tillräckligt sjuk för att få lov att vara hemma, som om andra tror att jag ljuger, som om jag inte anstränger mig tillräckligt. tänker att jag är en belastning, att jag är oersättlig (detta trots att jag tipsade om lämplig ersättare att ringa in), att min frånvaro är en sådan enorm börda att jag lika gärna kan stanna hemma för alltid. överdramatiserar jag? jo, så är det väl. samtidigt som jag inte vill vara hemma är jag verkligen inte den som kontaktar sjukvården i tid och otid. kanske på grund av dåliga erfarenheter, men mest för att jag inte vill slösa på andras tid. faktum är att de flesta svar finns på nätet, och sjukvården får ses som ett symtombekämpande hjälpmedel snarare än en diagnosmetod (själv är bäste dräng osv i ett sjukvårdsklimat där läkare så gott som aldrig vågar peka med hela handen eller med tydlighet fastställa sjukdomsbild). vet jag vad som är fel på mig vet jag oftast också vilken typ av vård som rekommenderas och ifall denna vård inte kräver att jag uppsöker min vårdcentral så gör jag helst inte det, för deras skull och för min. ser ingen anledning att må dåligt i ett dystert väntrum när jag kan må dåligt i min lägenhet.

idag lät jag det gå flera timmar innan jag ställde mig själv i telefonkön till vårdcentralen, som bara var 40 minuter lång. för jag vill verkligen inte vara hemma, och om det nu skulle vara kristallsjuka så vill jag veta hur jag ska förhålla mig till det. "Jag tycker att du ska avvakta och ringa din läkare om det inte blir bättre." "Hur länge tycker du att jag ska vänta?" "Ja, det är ju svårt att säga. Blir du inte av med yrseln så får du såklart höra av dig igen." "Men vad är rimligt? Menar du en dag eller en vecka? Jag måste ju ringa mitt jobb..." "Ja, många tycker att det är svårt att jobba om man har problem med kristallerna." "Ja, alltså jag kan ju inte gå." efter några turer kom vi överens om att normal väntetid är en dag. med hopp om bättring ska jag hålla mig upprätt och skaka på huvudet ofta. sitter här som en sjösjuk idiot i soffan och undrar varför det känns som om det alltid är något, som om det aldrig är helt hundra, som om min kropp protesterar. mot vad? ingen aning. är nog i bättre form nu än när jag var 20. låt oss skylla på stress.

jobb

min före detta kollega, tillika vän, sms:ade mig en bild i morse. eller var det igår.

idag är det internationella kvinnodagen och

jag undrar varför jag inte sa till den arga gästen att hon hade en fantastisk lila nyans på sitt nagellack. den har förföljt mig i tankarna hela dagen. inte för mörk. inte för ljus. själv har jag just målat mina ljust lavendelgrå. hade jag inte haft den typen av arbete jag har hade världen fått skåda ett underverk av nagelnyanser. jag älskar nagellack. kanske för att det betyder fritid.

jag råkade ta på mig martins kalsonger i morse, övertygade om att de var mina svarta boxertrosor. orättvist bekväma och luftiga. minimerar förmodligen risken för svampinfektioner. borde ta fel oftare.

efter jobbet sprang jag drygt fyra kilometer. alltså, min runda var på 5,7 men jag brukar alltid gå i början och slutet och ett par minuter på mitten. idag skippade jag mittenvilan. det var inte alls svårt. konstigt nog var jag mycket mer imponerad över mig själv när jag sprang 2000m än idag, trots att det bara gått några veckor. kanske ställer jag för höga krav.

jag undrar vad det är som gör att jag är så mån om att det ska gå bra för det nya företaget jag jobbar för. tidigare jobbade jag för ett större företag (som lyckats med bedriften att tillverka både kinapuffsfiguren och lakritsstångens blackface), vantrivdes från första dagen, och nu verkar jag leva i någon slags tro att det ska bli bättre. att jag ska få uppleva mer sammanhållning och gemenskap. denna tro får mig att jobba över minst en timme om dagen, göra saker som ligger helt utanför min yrkesbeskrivning, vad den nu är, precis som om jag tror att det är mitt ständiga kämpande som kommer att vara avgörande i om företaget hyllas eller buas ut på arbetsplatsen, eller som om det skulle påverka mina möjligheter att få en mer varierad arbetsdag med mer samarbete med köket. jag är nog naiv. jag jobbar nog för mycket. jag är nog för trött. men det känns skönt att inbilla sig att man är en del av något. jag saknar det.

jag funderade på om jag skulle ge alla män gratis dammsugare på jobbet.

if by "happy" you mean trapped with no means of escape...? ...then yes, I'm happy!

jag har ett nytt jobb. eller nej, jag har samma jobb, men jag jobbar numera för ett annat företag. detta regiskifte är något jag sett fram emot i flera månader, efter att ha känt mig utnyttjad, åsidosatt och ouppskattad sedan jag började för ett och ett halvt år sedan.

redan efter första mötet med min nya chef kände jag mig positiv och under den senaste månaden har vi haft en tät kommunikation och jag uppskattar att jag förmedlat mycket information om hur rutiner ser ut, vad vi i företaget gör, vilka produkter som används och vad kunden vill ha. jag har spenderat många timmar framför inventarielistor, prissättningar, letat serienummer på maskiner, antecknat kom-ihåg-listor på baksidan av kvitton och fokuserat som om det var mina egna pengar som stod på spel. tack och lov har det uppmärksammats av nya chefen, så redan innan jag gick på mitt första officiella skift (vill inte ens tänka på alla inofficiella) fick jag en löneförhöjning. hurra för det, det förtjänar jag. det är skamligt att jag, efter tio år i branschen, jobbat för en lön som ligger 150 spänn över minimum.

med pengar kommer givetvis ansvar, och efter tre dagar i nytt företag snurrar det i huvudet och jag önskar att jag var en sådan som kunde skita i allt, komma till jobbet när jag börjar och gå när jag slutar, ta pauser under arbetsdagen och på eftermiddagen gå hem och chillaxa, men nä, sån är jag inte, har aldrig varit och har inga större förväntningar på att bli. i stället jobbar jag 28h på två dagar med 4h sömn, jobbar över för att känna mig "klar", vilket jag aldrig kan bli i ett flyttkaos där jag inte har kontroll.

mina gäster undrar för mycket. varför finns inte allt i sortimentet, varför ser det annorlunda ut, varför tar allting längre tid, varför har jag andra kläder, varför drivs verksamheten av ett annat företag, varför finns inte just det som de vill ha? och jag försöker vara behjälplig, skriver milslånga önskelistor/inköpslistor och känner mig otillräcklig. för jag har nya kläder eftersom jag har en ny chef (jobbar i kockrock - inte en favorit om man är varm, svettig och ogillar kaffefläckig rumpa). jag har inte allt i sortimentet eftersom det var svårt nog att få in en bråkdel då vi skulle tömma en restaurang och ett café på produkter och fylla på desamma med nya produkter under loppet av en kväll. det ser annorlunda ut eftersom all förvaring, alla små burkar, kärl och pyntprylar måste ersättas och just nu står det still i min skalle och jag vet inte vad jag vill ha. det tar tid eftersom jag jobbar i ett helt nytt kassasystem och eftersom jag gjort om kaffemenyn och ställt om kvarnarna så att kaffet smakar bättre men tar längre tid att göra och fordrar mer kärlek. och köerna växer. och jag jobbar fortfarande ensam och jag känner mig fortfarande ensam och jag önskar fortfarande att jag hade hjälp och jag undrar fortfarande om detta är mänskligt och varför jag fortfarande är kvar och det gör mig ledsen att jag är ledsen när jag förväntade mig att jag skulle vara glad nu.


det jag hatar mest av allt är besvikelser. förmodligen eftersom de bara kan skyllas på mig själv och mina förväntningar.

om det inte vore för att jag fyller 30 om ett par veckor och ska ta en weekend i köpenhamn med min man då, så hade jag nog övervägt att fortsätta söka nya jobb, trots att jag vet att de stora svårigheterna just nu mest beror på barnsjukdomar och nya rutiner.

jag är så himla trött.

jag har hört rykten om att det är vår i sverige, att folk tar afterworks på soliga uteserveringar och nog tyckte jag att det kändes svettigt på löprundan idag, men mest trodde jag att det berodde på utmattning.

jag har förstått att livet är kort, att man ska göra saker man älskar varje dag, men jag längtar bara framåt, efter semestern, efter sommaren, efter framtiden. kommer det alltid att vara så? är det så för alla?

dagens recept

är ni kanske sugna på glass-dricka denna soliga söndag?

customer service

nervös kund med två tyska gäster: "Hällå. Kudd we get some kåffi? what would you like? There is kåffi, caffe latte, cappuccino... Excuse me, do you have a meny in English?
jag: Sorry, I only have it in Italian.

(de tyska gästerna fnittrade förtjust och förklarade att jo, de har latte och cappuccino i Tyskland också.)

Femen i Amelia

i november/december fick jag ett julnummer av Amelia i brevlådan, och det var ju kul. jag älskar tidningar med julsaker. med tidningen följde en räkning, som jag såklart betalade, för man vill ju liksom inte missa att betala en räkning, men tydligen innebar denna räkning att jag ville prenumerera på Amelia, så ja, nu gör jag visst det.

i senaste numret finns en artikel om protestgruppen Femen, och hurra, tänkte jag, det var ju bra och intressant. men porträtteringen av dessa kvinnor som ingår i Femens kärna i Paris gjorde mig om jag ska vara ärlig mer förbannad än peppad. kan någon förklara för mig VARFÖR de kvinnor det fokuseras på måste anges med civilstånd?


två av de tillfrågade angav att de levde i parförhållanden, resten var singlar. endast en vägrade uppge status. är detta viktigt för att Amelia vill berätta att det inte är så lätt att kämpa för saken och samtidigt vara tillsammans med någon, eller är det bara ett unket sätt att peka finger på feministaktivister och säga "Ha! Du kan inte snärja någon med den inställningen!"? ...inte vet jag, men jag skiter högaktningsfullt ifall människor som jobbar för en viktig sak har barn, farmödrar, löss eller nageltrång. tycker inte att det har med saken att göra. och ärligt talat tror jag inte att Femen-tjejerna skulle ha så himla svårt att snärja män om det var det de var ute efter. i alla fall inte om det är sådant som yta som räknas.

tar sommar i april

det kan vara så att vi precis bokade in en semester till de lilahåriga pensionärernas, bekvämlighetskaggade golfarnas och avslappningens högborg Torrevieja. en hel vecka med min mamma, min pappa, salt medelhav och spansk mat. jag vet inte vilken känsla som är bäst: förväntningarna när biljetter är bokade och man går in i ett vänteläge, eller den när man börjat kolla flygpriser och ledighetsdagar och är helt skitnödig av nervositet att det inte ska gå att lösa; att vi inte ska få semester samtidigt eller att beskeden ska dröja så länge att biljettpriserna svävat iväg och det är kört (jo, det har hänt lite för ofta).

nu ska jag längta ihjäl mig i två månader. nån som vill passa katten?

beräknande bloggare

bloggaren bakom Ytligheter har lagt ut sin lägenhet till försäljning och postar Hemnet-länk i bloggen. och jag undrar: kan det vara så att människor bygger upp en hel nätkarriär, lägger ner timmar, veckor, år och skapar sig en internetkändisstatus bara för att en dag kunna länka till sin lägenhetsannons* på bloggen och lugnt luta sig tillbaka, försäkrad om att budgivningen kommer att ta fart?


*lägenhetsannons är ett exempel. det kan lika gärna röra sig om bloppisar, traderaannonser eller jobbansökningar.

Saker jag irriterat mig på i veckan:

Semlor. Visst kan jag unna er att glufsa grädde och slicka mandelmassa, men snälla låt mig slippa hantera skogen. Hela tiden är det ett evigt På med handdkarna Av med handskarna och så får man florsocker överallt och det ser ut som mjäll. Alltså, jag har inget emot dagen i sig, men ni kan väl sköta det diskret i era egna hem så att andra slipper se äcklet?

Folk som cyklar upp jämsides på cykelbanan vid ett rödljus. De står där och ser hurtiga ut och tänker "Yes! Jag kommer att spara tre sekunder när det slår om till grönt!" Men sen är det alltid någon från andra sidan gatan som trotsar rödljuset och cyklar över, och då står dubbelparkeraren där och har mage att se rättfärdig ut och vägrar röra sig en millimeter, utan låter hellre lagbrytarivraren behöva cykla upp på gångvägen för att inte bli överkörd, än att masa cykeln åt sidan och inse att det är helt idiotiskt att stå och trängas vid stopplinjen. Båda handlingarna gör mig förbannad, fast kanske mest om de utförs i tron att det är OK.

Alla hjärtans dag-pynt. Så himla fattigt. Dålig kvalité och bara skrämmande tacky. Här tar man sig minsann till den lokala ICA-handlaren och tänker att man ska köpa nåt flott till sin man och så har de bara skit. Skit, I tell you! Så jäkla onödigt.

Irritationen när man kommer på sig själv med att vara tacksam över att få tid att gå på toa på jobbet. Det är väl för fan inget att vara tacksam för utan en jävla rättighet kan man tycka?! Men nu är det så den här veckan har varit och det är på grund av denna vecka som jag väljer att uppmärksamma ovan nämnda irritationsmoment, för utan denna vecka hade jag nog mest ryckt på axlarna och varit mitt vanliga underbara jag. Så kan det gå.

Nä, hörrni. Nu tar vi helg.

alla hjärtans dag

-öh. du. ska vi inte se en romantisk film idag?
-jo, kan vi göra.
-vad har vi?
-vet inte. får kolla på datorn. vad vill du se?
-vet inte. du?
-The Birds?
-ja. känner jag också för.


MÅSTE man tycka att romcoms är mer romantiska än hitchcock?

martin gav mig 200g vit choklad i alla hjärtans dag-present. det är den finaste alla hjärtans dags-presenten jag fått. han hatar vit choklad.

och idag har jag gjort hjärtan på varenda jäkla kaffe jag gjort. om jag slipper se ett hjärta i resten av mitt liv så är det OK med mig...

freedag!

jag vann slaget mot foten. nu deklarerar jag krig mot min rygg.

inledde veckan med att halta runt med en tå som var svart. ja, jag tappade en assiett på den. ja, det är asklantigt. ja, det gjorde ont. alla naglar sitter i alla fall kvar, trots en kvardröjande lila ton, och om ytterligare en vecka kan jag säkert ha på mig alla mina skor igen, hurra.

tänkte avsluta veckan med att inte kunna vrida huvudet, lyfta armarna eller nicka. ja, jag har en nerv i kläm i ryggen. nerv i kläm förresten. vad är det? en inflammation i något är väl mer troligt. muskelfästen, nervfästen, ja, vad vet jag? är ju inte direkt någon kiropraktor. när jag var barn sade vi i alla fall nerv i kläm. så då säger jag det. det känns ju så. och det kommer ju plötsligt, helst mitt i natten, så att man vaknar med ett vad i heliga fan på läpparna och en tår i ögonvrån och inte kan somna om förrän katten slickar en ömt på armen och man vridit sig värre än i en yogaövning, eftersom det enda sättet att ligga så att det inte gör ont är med ena armen bakåt, andra uppåt, ett knä mot bröstkorgen och en stortå utanför sängkanten.

jag tror att min kropp krigar mot mig.

om du (jag önskar dig inget ont) skulle drabbas av vad jag kallar nerv i kläm, kan jag rekommendera att röra på dig extremt mycket och absolut inte resignera till soffan och fjärrkontrollen. att jobba och att springa en runda har gjort dagen betydligt lättare än den hade varit om jag följt min arla morgons instinkt att darrande sjukanmäla mig och kura ihop mig under tycka-synd-om-filten (kallas även fisfilten pga suspekt lukt). jag känner hopp om att bli bättre inom ett par dagar, för det brukar gå ganska snabbt(jag har klämda nerver suspekt ofta), eller är det inte hoppfullhet utan endorfiner och rödvin som talar? oavsett så är det bättre att känna framtidshopp än att gråta, är jag hyfsat övertygad om.


alla dessa märkliga krämpor tycks ha börjat drabba mig mer kontinuerligt det senaste året. om en månad fyller jag 30. visst kan jag skylla på det?

bordet - en möbel som man kan äta vid och lägga saker på

Burgschki skriver bra om stress och krav. det är så förfärligt att vi så lätt hamnar i den onda cirkeln där allt ska vara heminredningsvackert, Elle-snitsigt och Playboy-slätt. och jag undrar - är vi ALLA likadana? går vi alla runt och oroar oss över om vi är tillräckligt välkammade (eller tillrättalagt rufsiga; för mig kan det ta upp till fem minuter att få till den perfekta nonchalanta jag-bryr-mig-inte-knuten), har tillräckligt välstädat, leker tillräckligt mycket med katten, lagar tillräckligt god mat, håller oss i tillräckligt god form, dricker lagom mycket och tar hand om våra vänner tillräckligt väl? låter det inte outhärdligt tröttsamt?

idag sjönk jag ner i soffan efter att ha jobbat, tränat, lagat mat (okej, hjälpt till att laga mat), tvättat jobbkläder, läst ut bokcirkelboken, skurat badrummet, vikt tvätt och diskat. och jag tyckte att jag var så himla duktig. i en halv minut. sen kom jag på att jag borde skriva nåt vettigt, välja bok till nästa bokcirkel, skura spisen, ladda nya batteriet till telefonen, borsta bort katthåret från kattfåtöljerna, färga ögonbrynen, rensa mailen, dammsuga och dessutom lyssna när min man pratar med mig, och jag vet inte, det känns liksom inte riktigt värt det att hela tiden kämpa för att eftersträva duktighetspoäng hos sig själv för att man checkat av några punkter på den långa, långa listan, när man vet att den är oändlig och målet onåbart.

andas. andas.

kan vi inte bara lägga av nu? sluta vara så petiga. skita i det. vi har varit duktiga tillräckligt länge. tänk bara vad skönt livet hade varit om man kunde komma hem från jobbet, känna att man presterat hyfsat och sen göra nåt man vill göra, i stället för ett borde. eller?


...för övrigt önskar jag att jag också var gravid, som alla andra i min bloggfeed, eller hade barn åtminstone, så att jag också hade nåt att lägga upp bilder på och raljera över. Soflex skriver till exempel så roligt och klokt här att man blir alldeles glad över alla vettiga mammor som finns därute.

annars är jag rätt nöjd med katten jag.

M.A.T.

ibland kan man rada upp lite frysta fiskar, några förskrämda räkor, en bortglömd flaska mousserande vin, tiokronorssaffran, rotselleri och en präktig lök på diskbänken och tänka att "jahapp, med en skvätt hummerfond och obscena mängder grädde kan det här ju bli riktigt trevligt."

eller också kan man gå till B.A.R. och få riktigt riktigt trevlig mat serverad av riktigt riktigt trevlig personal.


jag är en ganska jobbig restauranggäst. jag har lite för många synpunkter på vad som kan anses vara prisvärt, på servisen, på inredning och menyupplägg. jag är allergisk mot dyra ställen med dålig service. jag avskyr när bord står felplacerade. jag blir förbannad om toaletten inte håller samma standard som matsalen. jag har över huvud taget inget till övers för krögare som hellre pratar med sina polare än sina gäster. jag hatar att vänta på notor. jag gissar att min kräsna (kritiska) attityd är sprungen ur alltför många fantastiska restaurangbesök, där jag blivit bortskämd med servitörer och servitriser som intresserat sig för mig som kund, gett goda förslag, fått mig att känna mig som en gammal kär vän och som dessutom ställt god mat framför min hungriga trut. ja, för mest handlar det såklart om maten. och egentligen behöver maten inte vara märkvärdig; det är inte det. en entrecôte med pommes och bea kan vara fantastiskt fint om allt är gjort rätt, och en marängsviss i goda vänners lag är underbart, men när man sitter på en krog som låtsas vara förnäm och skruvar sig på stolen för att pumpan är för stabbig och oxhjärtat oproportionerligt rått, så är det fan inte så kul.

därför blev jag så himla glad när jag efter sydsvenskans recension stack till B.A.R. för några veckor sedan och upptäckte att den dödsdömda lokalen förvandlats till precis ett sådant ställe som Malmö saknar och som Köpenhamn har i överflöd. fint som snus, äntligen och hallelujah till dem! smöret, som du alltför ofta får i en stenhård kub på en assiett till brödskivorna som skurits upp lite för långt i förväg, var uppvispat och lent och serverat på en sten (brödet kom i olika varianter i en brödpåse vid sidan om). vinlistan består endast av naturviner, så med tacksamhet lät vi vår servitris guida oss rätt och jag blir så himla peppad av naturviner; smakerna funkar på helt andra sätt till mat, hurra! min skrapade oxe vill jag återvända för att äta om och om igen (ni vet hur det är när råbiff är som absolut bäst) och oxbringan med rökt märg var så vacker att titta på att det var en skam att sabba presentationen, men jag gjorde det ändå och lämnade fatet tomt. och på toaletten, som lyses upp av stearinljus, torkas tassarna med handdukar och inte hopplös handfläkt eller vasst torkpapper. inte dyrt heller. billigt. passar sånt patrask som jag är.

men okej, om ni inte vill gå dit nu, fastän jag med hela mitt hjärta rekommenderar det, så får ni väl gå till Möllan, Bastard, Plocke Pinn eller La Couronne (men ät bara musslor). inte till nya gamla Brogatan, Söder om Småland eller Jetzt. för man kan ha så himla roligt när man äter om man äter på rätt ställen i rätt sällskap. som jag ska nu. hemma. med min man.

ba gör't!

de senaste tre veckorna har jag sprungit 30km. det är egentligen inte så värst mycket om man delar upp det i tre rundor i veckan, men om man har i åtanke att vi haft en jädra massa minusgrader, is och snö och att några av mina normala löppass bytts ut mot gymmet eller simning, så känns det plötsligt som en enorm seger. jag är, på fullaste allvar, stoltare över denna bedrift än över alla tentor jag fått MVG på eller allt evinnerligt volontärarbete jag ägnat mig åt i mina dar. ja, jag vågar påstå att jag är stoltare över mina 30km än över hur jag är som människa, hur jag presterar socialt eller hur jag behandlar mina nära och kära. jag är stoltare över mina 30km än jag är över min boeuf bourguignon. och den brukar bli asbra.

grejen är att det inte ens varit så himla jobbigt. desto större anledning att vara stolt. det är det lilla och enkla som är så lätt att skita i. så hurra för mig! nu ska jag dricka vin och vika tvätt, och om ett par dagar börjar jag om igen. 30km på tre veckor. förhoppningsvis med bättre underlag.

motsägelsefull

att tala är silver, tid är guld

det finns nästan inget jag avskyr mer än när folk tjatar om att de "inte vet var tiden tar vääägen!" (kanske våldtäkter, dumhuven, dåliga chefer och besvikelser). jag vet att jag är lättprovocerad när jag ligger på min soffa i mjukisbyxor med en ocean av teveprogram att se och inga stressmoment i sikte, men jag tänker att det är väl bara att prioritera, och så jäkla mycket kan man väl inte ha att göra att man måste gnälla över hur händelserikt liv man har?

fast just nu förstår jag inte riktigt vart mina dagar tar vägen. förlåt.

förutom jobb, så ägnas eftermiddagarna åt möten och mailkontakt med min blivande chef, eller envisa joggingturer i minusgrader, eller långa och livsnödvändiga bad med bok, eller gymbesök med min lillasyster (mer eller mindre intensiva, men svettiga och roliga) och sedan måste man ju äta mat och sova och hux flux är det helg, och då måste man göra kul saker, glo på folk, se ikapp alla de där filmerna och TV-serierna man missat under veckan, gå iskalla promenader i solen och såklart bada, springa, läsa, sova, äta och gå på gym. ni hör! vart tar tiden vääägen?!


i någon tweet läste jag citatet: "If you want something done, ask a busy person to do it. The more things you do, the more you can do." (Lucille Ball) och tänkte att ja, precis så är det! förutom att allt det där man gör också får en att prioritera bort annat, och så får man ångest över det man sopar under mattan och blir stressad och får högt blodtryck.

kanske är det bättre att bara ligga på soffan och se American Horror Story...

hej sjukvård

det är inte så konstigt att sjukvården saknar pengar.


varje gång jag är i behov av vård slås jag, liksom alla jag pratar med, av hur svårt det är och hur energisk och frisk man måste vara för att orka skaffa sig rätt hjälp. att man allra helst ska ha ställt en egen diagnos på sig själv innan man går hemifrån, för att över huvud taget komma någonstans i denna instans.

symptom på halsfluss: du googlar, känner efter, lutar huvudet i omöjliga vinklar framför spegeln för att få en skymt av ditt röda svalg. efter att inte ha kunnat svälja, andas eller prata på fem dagar sitter du i telefonkö först hos sjukvårdsupplysningen och sedan hos din husläkare, om du nu har turen att ha hens nummer och veta att hen har telefontid 07.50-08.00. du får förhoppningsvis en tid inom en vecka. väl där tas det blodprover, och om de inte visar att du har just halsfluss kommer din husläkare att titta på dig med huvudet på sned och säga: "du kan ju alltid prova att dricka te med honung i". om man gråtfärdig väser fram att man för i helvete inte gjort annat än druckit te den senaste veckan, varvat med isglass och whiskey, eftersom det är det enda som går ner, kanske läkaren fortsätter med att fråga: "vill du ha penicillin?" vilket leder till att man uppgivet måste bestämma sig för om man vill känna sig som en narkoman om man tackar ja eller en martyr som genomlidit ett läkarbesök i onödan om man tackar nej.


symptom på svampinfektion i ansiktet: eftersom svamp på huden yttrar sig i torra, flagande fläckar är det naturliga första steget att smörja. du provar allt du har hemma de första veckorna. kanske blir det bättre någon dag och du tänker: "aha! det måste vara X-krämen av X-märket som gjorde det! hurra!" och så bunkrar du upp med några extra burkar av denna kräm, blir några hundralappar fattigare och upptäcker några dagar senare att de torra partierna är tillbaka på samma ställen. du investerar i nya krämer och salvor för ytterligare några hundralappar. ibland blir det bättre och du tror att det är över. då kommer det tillbaka. det är DÅ du kommer på att du ska fråga din vän som är hudterapeut, varpå hon utan större omskrivningar skickar dig till apoteket: "Köp hydrokortison. Om det hjälper så har du svamp." tacksam över löftet om förbättring knatar du till apoteket, men hittar inte bland hyllorna och vänder dig till biträdet, som med medlidande i blicken meddelar att hon inte kan rekommendera någon av salvorna på apoteket till experimenterande. vänd dig till din distriktssköterska, tycker hon, och du lunkar hem medveten om att det är en kamp du har att vänta. så du googlar dig fram till exakt vilken typ av svamp du tror att du har (misstänker seborroiskt eksem), söker fram distriktssköterskans telefontid (11.30-12.00) och stålsätter dig. ringer, ringer, ringer, men efter att endast blivit kopplad till telefonsvararen som meddelar att distriktssköterskan har telefontid 11.30-12.00 då klockan är 11.50 ger du upp och ringer till vårdcentralens tidsbokning och ber om att få boka en tid hos distriktssköterskan. men nä, se, det går inte. i stället ombeds du att komma på drop in klockan nio morgonen efter. jag är hyfsat övertygad om att de genom att göra sig så oanträffbara som möjligt hoppas på att sålla bort de som inte anser sig ha tillräckliga besvär för att stånga pannan blodig. du tillhör emellertid inte en av dessa, så du tar dig till drop in-tiden och får träffa en sjuksköterska som med huvudet på sned undrar om du provat att smörja in ansiktet med en mjukgörande salva? du exploderar, dödar tanten och blir inlåst för livet, med svamp och allt. eller så skrattar du nervöst och intygar att du provat de flesta salvor som finns i handeln, och att det var en hudterapeut som tipsade om att det var svamp och att du skulle söka hjälp. "Den här hudterapeuten kanske inte tipsade om att prova en mild, parfymfri kräm?" säger sjuksköterskan, och du känner att du måste försvara att du kommit dit, och berätta att det svider och sticker, att du känner dig som ett monster då du fjällar i ansiktet och att du behöver hjälp. sjuksköterskan ser tveksam ut och pratar om mjällschampo. hon söker på FASS och skriver slutligen ut ett recept, trots att schampot inte är receptbelagt, men hon vet ju inte säkert, och man vill ju inte chansa. "Och blir det inte bättre på fyra veckor får du kontakta din husläkare." du tackar, niger och bockar när du går och tänker att du hade kunnat få det här svaret via telefon eller av damen på apoteket och sluppit hänga på vårdcentralen klockan nio en vardag, då man faktiskt oftast har annat för sig.


symptom mensvärk: när du ändå sitter på distriktsköterskemottagningen frågar du vad hon tycker att du ska göra åt din mensvärk, som på senare tid blivit värre på gränsen till outhärdlig och som tvingat hem dig från jobbet ett par gånger det senaste året. "Har du provat Voltaren?" frågar hon, och du berättar att jag provat allt, alla kombinationer, receptbelagda som du fått av anhöriga och allt från hyllorna på apoteket, men att ingenting hjälpt (du berättar inte att du förmodligen överdoserat rejält ett par gånger, även det utan resultat). sjuksköterskan lägger huvudet på sned och föreslår att du ska börja med P-piller. du kräks inombords. du frågar om det inte kan tyda på att något är fel, och ja, jo, det kan ju kanske vara någon cysta, säger sjuksköterskan då. det kan man undersöka på kvinnokliniken. "Ska jag ringa dit och boka en tid?" undrar du då ingen ytterligare information följer. "Nej, det måste du ha en remiss för, så du får vända dig till din husläkare för det." du tänker att det innebär ytterligare en evighet i telefonkö för att eventuellt få en tid inom en inte alltför avlägsen framtid, och när du väl sitter hos husläkaren måste du tvinga henne att remittera dig, så att hon inte bara lägger huvudet på sned, ler och tipsar om "Alvedon, en vetevärmare och en kopp te".

eller också fortsätter du ha eventuella cystor, svamp i ansiktet, halsfluss, inflammerade nerver och cancer lite överallt. kroppen botar ju det mesta själv. annars hjälper alvedon, p-piller och te. och tålamod. fast om du har tålamod kan du ju försöka med sjukvården. så länge du själv vet vad som är fel på dig och vilken hjälp du vill ha. annars är det tyvärr kört.



för att vara extra tydlig: jag vill inte ha en sjukvärd där vi behandlas slentrianmässigt utan att någon tänker på biverkningar eller slöseri med experters tid. jag menar bara att apoteksanställda borde våga tipsa om receptfria läkemedel, i stället för att per automatik skicka kunder vidare till vårdcentralen. och distriktssköterskan borde kunna remittera patienten till en specialist utan att man ska behöva gå via husläkaren. och husläkaren borde våga ställa en diagnos och rekommendera lindring utan att rådfråga patienten, eftersom patienten i de allra flesta fall faktiskt inte är läkare. och telefontiderna bör respekteras, förlängas och väntetiden förkortas. och alla inom vården borde fatta att man redan provat alvedon, ibumetin och fucking jävla honungste innan man kontaktat dem.

Dagens lärdomar

Idag på min bokcirkel har jag lärt mig att barnvagnar är ett gissel. Inte nog med att de är dyra; man måste dessutom ha någonstans att parkera. Jag har också förstått att jag inte vet särskilt mycket om Helenemordet, att mina torra partier i ansiktet, som jag brukar kalla huvudaids, förmodligen är svamp (bättre än aids, definitivt) och att de flesta kvinnor lärt sig stryka som barn, medan män i regel inte vet att man ska börja med oket.

På vägen hem lärde jag mig att den största stjärnan på himmelen inatt är Jupiter. Se. Inte ens i rymden är saker som de verkar vara.

självbild

i min nya mobil (tack svärfar!) finns funktionen Spegel, som får mig att inse att jag oftare ser ut såhär:


än såhär:

Första veckans slut

Idag har jag slagit en gås. Lappade till den tvärs över ryggen så att den nästan föll omkull.

För övrigt är det nästan magiskt hur mycket ångest man kan ha över att julen är slut och arbetet åter fyller vardagen och hjärnan får återigen svämma över av irritationsmoment, idioti och inre hyperventilering.

Min jobbångest började redan innan jag tog julledigt. Till och med fritiden är alltså sabbad av jobbet.

Och gåsen som fick stryk förtjänade det. Den hackade på en annan gås som saknar en fot och som blivit så mager över julhelgerna att jag nästan vill gråta. Vi tvångsmatade handikappsgåsen med bröd. Den är säkert borta nästa gång. Allt jag kan tänka på är hur det måste se ut när den simmar. Runt, runt i en ring med sin enda paddelfot.

väntan på vila

december har varit betungande i år. allt har varit så himla jobbigt. för stressigt, för lite energi, diverse defekter (just nu ger förkylningen mig en svettig, febrig kram, men hellre ett besök nu än om en vecka tänker jag) och det juligaste jag känt mig är när cocacola-reklamen går på mellan programmen. holidays are coming. detta löfte om en ljusare framtid.

igår, när vår vän var på besök, slogs nog spiken på huvudet. det är ju så lätt att förlöjliga alla mat- och pysselprogram innan jul, men när han påpekade att det inte var särskilt juligt hemma hos oss jämfört med tidigare år, så kom jag på att det är precis det där pysslet jag gillar. att ta på mig ett förkläde och göra åtta sorters julchoklad, att köpa den största och fulaste granen, att baka obscent formade pepparkakor, att skriva avancerade rim till varje paket, att planera nyårsmiddagen i detalj, skriva namnskyltar och inköpslistor, att plantera julgrupper, tända adventsljus, frossa i glögg och clementiner och tindra som fan. och i år? inte ens ett sketet granris.

elljusttakarna är framme, och julskivorna ligger i en trave på bordet, som ett hån. själv surar jag mest. som en grinch. tänker bara i termer som "måste", "borde" och "förväntas" och orkar inte ta tag i något av mina projekt. och - vi ska inte ens vara hemma på jul, så herre, vad har jag att stressa över?


på twitter bad jag igår om antiförkylningstips, och tackar för svaren jag fick. idag efterlyses här omedelbara julstämningstips. finns det nån tablett att ta? en shot av något saffran- eller barrdoftande elexir? kanske någon ritual?

om det även botar rinnande näsa är det en bonus.

en bild som är en bild av en bild av en man

den här gynnaren är en vän till min man, och ärligt talat, det här är briljant!


notera att Danger is his middle name.

vill du fira en god eller snål jul?

trots veckans stress har jag hunnit med lite sweet fund raising. genom att enbart ställa fram en burk på disken på jobbet lyckades jag samla ihop runt trettonhundra spänn på två dagar. skamligt lite, med tanke på att gästerna spenderade trettontusen på kaffe under samma tid. jag erfor att kvinnor generellt bidrar mer, yngre tjejer som inte lägger pengar skäms och äldre män (gubbar) är hopplöst snåla.


min felstavade låtönskning blev spelad, men kom ihåg att det inte är det som är det viktigaste, utan att barn i slumområden får tillgång till rent vatten. och att man får höra sin låt. ja, lika viktigt är det nog. det var därför jag även sms:ade in låtönskningen några gånger, för att förbättra oddsen. sjukt dålig låt.

julstämningen kom av sig

lussekatten pella tyckte att fyra var ett lagom klockslag att börja fira denna luciamorgon. jag lyckades avvakta till fem.

minnet av trehundra latte sitter kvar i min rygg idag när jag rör mig. efter de trehundra och passets slut gick jag till gymmet och föga förvånande presterade jag undermåligt. borde ju vem som helst kunna räkna ut, att man måste käka nåt och kanske till och med vila, innan man kan förvänta sig underverk beträffande uthållighet. ryggen kändes som om den skulle gå itu.

sedan lagade jag mat, städade lite, tvättade och påbörjade projekt julgodis. att vara superkvinna idag är inte så lätt ska ni veta, särskilt inte när man är van vid att vara omåttligt lat. svider i min bitterhetsnerv att inte kunna delegera, fördela och dela arbetet som vanligt, nu när jag lever med en handikappad man (bokstavligt talat, fraktur i tummen) och jag känner mig som en arbetshäst som axlar oket och dignar under tyngden. jag vill ju bara lyssna på last christmas, dricka glögg och rimma?! längtar efter jul och att det ska vara över. om jag inte behöver göra en enda latte till i mitt liv så kan jag dö lycklig. helst i morgon.

mitt plötsliga uppvaknande i en tyngre värld har i alla fall fått mig att tänka på de mindre bemedlade här i världen. idag tänkte jag ställa fram en bössa till förmån för musikhjälpen, och i förrgår fick måsarna äta sig mätta på skulor.

fina är de. alldeles galna. som du och jag.

bring it on, snow!

tycker att löpband är fruktansvärt skräckinjagande. hur ska jag veta hur fort jag vill springa? man kanske ser en svampansamling, en rolig anka eller en fin buske och måste sakta ner? nä, just det, det gör man ju inte på gymmet. hur som helst är jag rädd att trilla av, och märker tydliga tendenser att vingla åt sidorna på bandet så fort jag fäster blicken på något annat än de outhärdliga kilometer-/tidsdisplayerna. tips?

hur som haver inhandlade jag idag s.k. cross country-broddar så att jag kan ta mig an utomhuslöpning i vårt förvånansvärt isiga decemberklimat. men de passade inte. damn you, friday! tur att nackspärren redan lagt sordin på springpeppen, så att jag kan avvakta med runthalkandet tills de är utbytta.


mina fötter är tydligen en stl L, dvs 41-45. vem hade anat? (jag, när jag velade i butiken i en evighet.)

the avenger.

igår tvättade jag bara en omgång med schampo i stället för de obligatoriska två, och sen använde jag inte balsam efter hårinpackningen. idag har jag nackspärr. somliga straffar Gud för de mest triviala ting.

som vanligt är jag arg

folk som jämt pratar i telefon gör mig galen. att gå fram till kassan med luren i örat och uppträda irriterat över att behöva avbryta samtalet för att beställa är så fruktansvärt oförskämt. jag ringer väl för tusan inte upp DIG på jobbet och ber dig dröja medan jag gör en kaffe? nä. just det.

det är fortfarande november och

om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle ut och springa/gå på gym tre gånger i veckan, så hade jag skrattat högt och länge. och jag hyser numera stora förhoppningar om att jag inte kommer att vara en sådan som suckar högt varje gång jag ska resa mig från en stol när jag är 35. och jag gillar att ha träningsvärk minst en gång i veckan. och jag sover mycket bättre. och jag orkar så himla mycket mer.

det är fortfarande november och den första snön har fallit. givetvis blir det panikartat i malmö. "det är så KALLT!" utbrister folk till höger och vänster, och jag påpekar att "ja, det är vinter" och skrockar nedlåtande åt deras försök att få medhåll. det är fortfarande november. det blir värre.

det är fortfarande november och i en lägenhet på min gata har de gått all in i år. ljusslingor i olika kulörer, stjärnor, ljusstakar, tomtegardiner och ...wait for it... JULGRAN! det är fortfarande november, men herre min je, folk kan tydligen inte lägga band på sig.

det är fortfarande november och idag missar jag På Spåret, eftersom martin är ute och ränner med sina kollegor. han kommer att tro att vi haft inbrott när han kommer hem och upptäcker att hela lägenheten blivit magiskt städad. det är fortfarande november. än finns det tid för överraskningar.

att gå på gym

jag är världssämst på att göra nya saker. ska jag till exempel gå till tandläkaren googlar jag adress, resväg, eventuella ingrepp och priser, betalningsalternativ, tandläkare och tandsköterskor in i det oändliga, så att ingenting oförutsett ska kunna inträffa. jag tycker inte alls om att bli överraskad. jag tycker inte att det är spännande att utforska saker. jag tycker inte om människor jag inte känner. jag ogillar folksamlingar.

idag gick jag till mitt gym. för att samla mod sprang jag först en runda runt Pildammsparken (jag tänkte att när man klarat hela varvet klarar man vad som helst, och detta säger jag trots att de flesta människor inte tycker att varvet runt parken är särskilt långt, fast för MIG är 2,6km fortfarande på gränsen till outhärdligt). tyvärr uteblev den magiska endorfinkicken, så det var med regnblött hår och rödflammigt ansikte som en något tjurig lisa tog gymkortet i näven och travade bort till 24seven.

hade jag inte gått förbi gymmet flera gånger förr så hade jag nog tvingats dubbelkolla adressen ett par gånger i mobilen innan. nu visste jag exakt var ingången låg. vad jag däremot inte var så säker på var hur man tog sig in. jag drog mitt kort både en och två gånger förbi avläsaren, och hann tänka gött ändå, jag får gå hem och se på TV i stället, innan jag fattade att entrédörren var olåst. nästa dörr var mer besvärlig, då jag kände mig iakttagen av de tränande människorna på andra sidan glasväggen. jag höll kortet framför läsaren på säkert åtta olika sätt, framsidan mot, baksidan mot, upp och ner och på diverse avstånd, innan jag förstod att jag skulle dra magnetremsan i skåran. kunde väl inte jag veta heller. väl inne i slussen kom jag till min stora lättnad ihåg att det var vänster pekfinger som skulle scannas i fingeravläsaren. väl inne i gymmet kände jag mig som ett tekniskt geni.

skorna ställde jag med darrande händer i skostället, för så mycket vet jag, att leriga kängor inte får gå på ljusa gymgolv. eftersom jag inte vågade leta efter omklädningsrummen tryckte jag in jacka och gympåse i ett av skåpen precis vid ingången (jag hade med hänglås, hurra, jag är inte tappad bakom en vagn) och försökte se ut som om jag aldrig gjort nåt annat när jag släntrade bort till crosstrainern så långt borta från alla andra som möjligt. till min fasa var den av en äldre modell än den jag provtränade på tidigare i veckan, men utan att det svartnade alltför mycket för ögonen lyckades jag få igång nåt Quick Start-program och kunde känna mig trygg i vetskapen om att jag nu faktiskt tränade och alltså inte behövde se osäker och förvirrad ut på minst en kvart. och kvarten gick och jag hade fortfarande inte lyckats uppfatta var vare sig omklädningsrum, tjejgymet eller toan låg, så jag körde på en kvart till fastän jag inte orkade. ökade motståndet tills jag fick svett i näsan när jag andades. försökte att inte skaka för mycket i knäna när jag vacklade ner på fast mark igen, gick bort till mitt skåp och lyckades få fram vattenflaskan. min gud, vad jobbigt det är att förbättra sin livsstil! jag hade tur och hamnade bakom ett par som också var på väg ut, så jag fattade var jag skulle dra kortet för att komma ut i söndagen. jag tänker att nästa gång så ska jag försöka hitta de andra maskinerna som jag tycker om. de där som jag får så mycket träningsvärk av och den som sträcker ut ryggen så att jag känner mig som en ny människa. nästa gång. nu ska jag vara stolt över att jag trotsade torgskräcken och över huvud taget tog mig utanför dörren idag. och äta kladdkaka.



jag invigde förresten mina nya Asics GT-2170 idag. de ska bli mina nya jobbskor. har ni någonsin sett ett par så svarta gympaskor förut? alla vet att svart är coolt.

visst gör det ont när tekniken brister

i ett försök att utvecklas som människa, och eventuellt öka mina chanser till anställning hos ett företag som bryr sig om vad jag tycker och tänker, köpte jag mig en nätbaserad kurs i Excel for business. ja, det var genom Groupon och ja, jag tänkte redan då att det lät tråkigt, men skam den som ger upp innan första hindret.

andra hindret däremot. idag, när jag äntligen tänkte registrera mig på kursen, insåg jag att jag inte har Excel. jag har inte Excel, jag har inte Word, jag har inte Office över huvud taget.

i mina gömmor hittade jag en gammal installations-CD från 1999. bara att stoppa in den i driven kändes bisarrt. att en 13 år gammal CD ens går att läsa är ett mindre mirakel. (den förklarade att den inte kunde hantera mina kalenderuppgifter - det förlät jag den för.) till slut hängde sig installationen och jag får acceptera att det tredje hindret är det mest oöverstigliga. tur att kursen lät så trist.

ungefär likadant varje dag.

-Va? Har du redan stängt?
-Ja, jag stänger tre, men det är ingen fara. Vad vill du ha?
-Ja, min klocka är i alla fall fem i.
-Det kanske den är, men jag tycker det är lättare att gå efter min egen, så jag slipper leta upp dig varje gång jag vill kolla tiden.


och en latte på det.

förutom jobb

måndag styrelsearbete tisdag löprunda onsdag tvätt torsdag gym fredag PÅ SPÅRET!


för övrigt tänker jag på hur sorgligt det är att människor i serviceyrken (jag) behandlas som maskiner.

went to the gime

idag har jag varit på ett gym för första gången i mitt liv.


för det första så var de snälla och lät mig och min kompis, trots att vi inte är medlemmar, gå en rundtur bland redskapen tillsammans med en tränare, som visade och förde anteckningar och sa "bra" på lämpliga ställen när vi halvhjärtat gjorde som vi blev tillsagda. för det andra så är crosstrainern världens coolaste maskin, förutom scannern. att scanna saker är coolt.

jag ska bli medlem bara för att det finns en liten hylla att ställa mobilen på, bredvid de där spakarna som rör sig på crosstrainern. och för att det inte var särskilt hotfullt alls.

och jag har fortfarande ont i musklerna.

kallad till intervju

vill man ha ett jobb som kräver att man går upp senast tre på morgonen, men som kan vara ganska kul och meriterande? pros and cons, tack.

att kanalisera ilska

idag har jag inte städat, inte tränat, inte lagat några kulinariska sensationer, inte varit social och inte läst något alls i min bokcirkelbok, som jag börjar känna mig småstressad över. däremot har jag haft en riktig skitdag på jobbet, fylld av klassiska AAARRRGHH-ögonblick där jag mest ville slita mitt hår och inte visste om jag skulle skratta eller gråta, eftersom allt i slutändan är så himla idiotiskt.

så när jag kom hem, efter att ha spenderat seneftermiddagen på ett medarbetsmöte med samtal om visioner, mål och inspiration, dök jag in på platsbanken och sökte åtta jobb...

...som jag kanske skulle kunna få, om det inte vore för att jag ser galen ut på min bifogade bild. men efter denna dag av tandagnisslan och vansinne hade det nog inte blivit bättre om jag försökt mig på nån sista-minuten-shoot.


tur att JAG vet om att jag inte ser ut såhär. det är alltså inte denna bild jag bifogat, men en snarlik.

 

bra dag. för mig.

började arbetsdagen med en gedigen utskällning; en riktig ta-i-från-tårna med höjd röst. det handlade om brist på solidaritet, arbetsskygghet och oförmåga att delegera. mina kollegor besvarade kritiken som folk gör mest. den ena surade och den andra ville inte befatta sig med sitt ansvar i konflikten och blev kompensationstrevlig när gormandet väl var över. sådana är vi, människor. rädda för skav.

nu ska jag långsamt samla på ilska, spara oförätter och lägga all svidande utmattning på hög till nästa utbrott. längtar redan.

tillstånd #2

min sjukgymnast sa att jag skulle vila foten (jahaja), sitta ner så mycket som möjligt (den kvarten jag sitter ner mellan 06.15 och 16.00 räckte visst inte), ta alvedon, tejpa, stretcha och ha bra skor. precis som jag gjort. betyder det att jag är sjukgymnast?

för övrigt så har jag simmat, men det är dötråkigt, sneglat på gymmedlemsskap och varit ute på två okynneslöprundor de senaste två och en halv veckorna. är frustrerad. och dötjock. inbillar mig att all kondition jag byggt upp sedan i maj är förtvinad och borta nu. men min Nike+-mojäng säger att jag springer i 26km/H i alla fall, och det känns ju bra. har jag den tiden med plantarfasciit finns det ju ingen hejd för hur långt jag kan gå! hurra!



och jo, jag misstänker att jag har vissa kalibreringsproblem.

tillstånd

jag trodde att mitt liv var slut
nu är jag lugn, kan andas ut
foten går att trampa på!
kanske inte för evigt, men ändå.
inläggen får stanna i skon
jag får ägna mig åt lugnare motion
jag fortsätter min antiinflammatoriska kur
men jag är inte längre lika sur

lov schmov

-Skönt med höstlov, va? Måste bli mindre att göra nu när många är lediga.
-Även om jag gör färre kaffe under en dag, så tar det lika lång tid eftersom varenda jävel vill småprata om hur lugnt och skönt jag har det.


...så svarar jag alltså inte. fast jag vill.

dra åt helvete

-hej!
-en liten, liten kaffe vill jag ha. latte.
-okej.

-varsågod, en liten latte.
-liten? jag ville ha en stor.
-men du sa liten. liten, liten, till och med.
-men jag menade stor.