jag köpte aldrig någon ny cykel. i stället inhandlades det däck, lister(?), ventiler, slangar, rostskydd och en jäkla massa kärlek, och sedan dumpades cykelskrället i min pappas trygga händer.
i förrgår hämtade jag den. den var lite glansig, kedjan var nyoljad och däcken var alldeles svarta. när jag cyklade tillbaka till stan kände jag mig som en ninja. cykeln gick perfekt på olika typer av underlag, i backar och snäva svängar och i höga hastigheter. jag var så exalterad att jag till och med messade min pappa om cykelturens fröjd.
dagen efter när jag cyklade till jobbet gick kedjan av på mitten, jag dog nästan och jag vet inte om jag någonsin kommer att cykla igen.
jag orkar inte ens ta hem den. den står 50 meter från porten. jag hatar den.
