ibland tänker jag att jag inte har något att säga, men det är aldrig sant. jag hade kunnat skriva oavbrutet, dag ut och dag in. men det vill jag inte, för då hade jag reducerat mig själv till en sådan där liten och snål människa som jag öppet föraktar.
allt sådant som jag tänker, men aldrig skriver, är småsint och elakt.
jag hatar människor som är så.
jag hade kunnat citera skitdåliga låttexter och förklara att jag själv skrev bättre än så när jag gick i lågstadiet. jag hade kunnat berätta om tjejen jag såg igår som hade apfula kläder på sig och var kobent. jag hade kunnat diskutera kändisars A- B- eller C-status. jag hade kunnat fördöma SJ, Skånetrafiken, snön, saltet, kylan och vinden. jag hade kunnat snyta fram hundra liter missnöje om dagen, men jag vill inte. för det är taskigt, tråkigt och onödigt.
i natt drömde jag att jag tröttnade, ställde mig upp och skrek: "NU FÅR DET FÖR FAN VARA NOG! JAG PALLAR INTE GÅ RUNT OCH VARA DEN ENDA SOM ÄR SÅ JÄVLA POSITIV HELA TIDEN!" och så började jag gråta.
