på bio slipper man småsnacka. man slipper känna behovet av att ljudligt dissa filmen om den inte lever upp till förväntningarna och man slipper de där frågorna: vem är det, vad hände nu, varför gjorde de så? man slipper fundera över om tvätten är klar, om lampan i köket fortfarande är på, om man inte ska bre sig en macka eller ta en kiss- och rökpaus. på bio är det lättare att böla ögonen ur sig, för på bio är det ingen som ser.
bra film om man känner för att skratta högt och sedan fälla en tår:
bra film över huvud taget.
och om man vill se en dålig film så kan man se clash of the titans. vill man se en söt och amerikansk film så kan man se he's just not that into you (som inte alls är så dålig som den verkar). eller så kan man se sex and the city 2.
vad jag inte fattar är varför män inbillar sig att de hatar carrie. det är något hon har, som uppenbarligen måste vara hotfullt, eftersom män jämt anser det vara nödvändigt att kritisera henne. jag vill veta vad det är och jag vill ha det. det är makt.
för det kan ju allvarligt talat inte vara hennes outfits som är så provocerande, även om det är så de vill få det att låta. jag menar, killar ser på monster, supermän i cape och mask, gudar med självlysande ögon som pruttar blixtar, och tycken ändå att carrie överdriver. what's up with that?
jag tyckte dessutom att sex and the city 2 var helt ok. det var precis så mycket tristess, ångest, sex, märkesvaror, humor och glamour som jag hade räknat med. och jag tycker att carrie matchade dior-tishan snyggt, även om jag kanske hade valt något mer praktiskt om jag skulle gå på marknad. så är det.
