vi har problem med snatteri. ovanför bowlinghallen ligger en högstadieskola, och den nya kullen är precis så som jag i mitt fördomsfulla huvud tänker att högstadiekids ska vara. de tuggar tuggummi med öppen mun, himlar med ögonen, snackar slang, har för mycket masrcara (tjejer), har byxorna vid knävecken (killar), lider av kollektiv ADHD och kan inte kontrollera sin röststyrka. och de stjäl.
de kommer ner i flock, myllrar längst med disken, och när en beställer ("öööhhh, ett salt S och en dumlekola, eller nä, jag menar två, eller nä, en...") så åker fingrar och händer fram och plockar, sveper över vårt godisställ som bläckfiskarmar, och jag vet att det händer men jag ser det egentligen inte. inte på riktigt. idag hade jag en mental dragkamp med en kille. hans kompis handlade av mig, långsamt och utstuderat, för det är så min uppmärksamhet avleds. killen står bredvid och hans hand går fram mot ett ställ choklad. han ser att jag ser och handen dras tillbaka. samma sak igen. och igen. och igen. stackaren kommer att ha träningsvärk i morgon. jag vann det slaget men det betyder inte att det är över.
det värsta är ilskan. frustrationen. jag kan inte släppa det. visst, jag snattade också när jag var i den åldern, men jag gjorde det på konsum eller H&M eller nåt annat enormt ställe där jag inte syntes eller märktes och inte rakt framför ögonen på den som jobbade där. jag känner mig kränkt och jag upplever en äcklig förståelse för sådana butiksägare man läst om, som till slut tagit till skjutvapen för att bli kvitt småligister. mördat för priset av en läsk.
så vad ska man göra? porta dem? snacka med rektorn? skjuta dem? hugga av en hand? kom gärna med förslag!
