till en början var det ju sådant man skojade om. "ska vi se prinsessbröllopet?" woho, helt crazy bananas. man började lyssna på jazz när man skurade toan. och sen var det ju det där På Spåret, som man ju var så himla nöjd när man var bra på. och Postkodmiljonären, med den där sjöberg som är så trevlig. ett vitt överkast på sängen "för att det ska se fräscht ut" (i själva verket ser det ut att vara från en polsk åttiotalsfamilj). och helt plötsligt sitter man där och käkar tacos till Fångarna på fortet. tiden går, tiden går.
jag tror att jag långsamt förvandlas till min mamma, när jag efter ett par glas vin nästan börjar böla för att boken jag läser är så jävla bra.
men tro inte att jag vantrivs. inte alls. det är så här det ska vara.
svensson hade aldrig fel, jag var bara inte redo innan.
