onsdag, september 28, 2011
tisdag, september 27, 2011
olika sätt att hantera stulen tvättid
1. man tänker "nämen ojdå, här var det visst tvätt kvar i torktumlaren", plockar ur den, viker den och lägger den i prydliga högar på bordet.
2. man tänker "men? här är ju låst?!" och kollar upp vem som tagit tvättiden, går dit, ringer på, ber om ursäkt för att man tränger sig på men skulle man möjligtvis kunna släppa till i tvättstugan, vänlige herrn?
3. man tänker "vad tusan. tvättkorg kvar och torktumlaren full. igen." och knölar ihop allt i tvättkorgen som strategiskt placeras utanför tvättstugedörren som man låser efter sig.
4. man tänker "nä nu jävlar. tvätt på borden, tvätt i torkskåpet, tvätt i maskinen. jäkla ligister!" och nöjer sig med att använda ena maskinen så länge, låter bli att låsa tvättstugan så att grannen ska kunna komma in och hoppas att hen snart kommer ihåg att tvättiden är slut.
5. man tänker "vafan. tvätt i tvättmaskinen. som är igång. och har en halvtimme kvar. superdrygt ju.", lägger i sin tvätt i andra maskinen, låser tvättstugan, sätter en lapp på dörren som glatt hänvisar till den käre grannen att bara plinga på när hen behöver hämta sin tvätt.
6. man tänker "vafan. tvätt i tvättmaskinen. som är igång. och har en halvtimme kvar. IGEN." stoppar programmet, vräker ur tvätten och låser dörren.
nästa gång lägger jag tvätten på golvet. jag lovar. det är till och med samma granne och jag är ganska säker på att han inte ens får tvätta i vår tvättstuga eftersom han bara råkar hyra restaurangen. ja just det. italienaren på hörnan ja. tro inte att jag inte kan lägga ihop ett och ett, med alla de där kökshanddukarna och förklädena. mig ska du minsann inte tro att du kan stjäla tvättid av hur som helst. så det så.
2. man tänker "men? här är ju låst?!" och kollar upp vem som tagit tvättiden, går dit, ringer på, ber om ursäkt för att man tränger sig på men skulle man möjligtvis kunna släppa till i tvättstugan, vänlige herrn?
3. man tänker "vad tusan. tvättkorg kvar och torktumlaren full. igen." och knölar ihop allt i tvättkorgen som strategiskt placeras utanför tvättstugedörren som man låser efter sig.
4. man tänker "nä nu jävlar. tvätt på borden, tvätt i torkskåpet, tvätt i maskinen. jäkla ligister!" och nöjer sig med att använda ena maskinen så länge, låter bli att låsa tvättstugan så att grannen ska kunna komma in och hoppas att hen snart kommer ihåg att tvättiden är slut.
5. man tänker "vafan. tvätt i tvättmaskinen. som är igång. och har en halvtimme kvar. superdrygt ju.", lägger i sin tvätt i andra maskinen, låser tvättstugan, sätter en lapp på dörren som glatt hänvisar till den käre grannen att bara plinga på när hen behöver hämta sin tvätt.
6. man tänker "vafan. tvätt i tvättmaskinen. som är igång. och har en halvtimme kvar. IGEN." stoppar programmet, vräker ur tvätten och låser dörren.
nästa gång lägger jag tvätten på golvet. jag lovar. det är till och med samma granne och jag är ganska säker på att han inte ens får tvätta i vår tvättstuga eftersom han bara råkar hyra restaurangen. ja just det. italienaren på hörnan ja. tro inte att jag inte kan lägga ihop ett och ett, med alla de där kökshanddukarna och förklädena. mig ska du minsann inte tro att du kan stjäla tvättid av hur som helst. så det så.
lördag, september 24, 2011
slabbigt
det jobbigaste med att ha feber är den kopiösa handsvetten som får iPhonen att slinta i näven.
och frossan då. också dålig för greppet.
fredag, september 23, 2011
en somlig dag
somliga dagar brister fördämningarna. all avtrubbning som vilar så tryggt runt omkring råkar glappa i sömmarna och världen står plötsligt där. alla nyheter är dåliga nyheter, alla ljud är för gälla, alla sanningar för onda.
jag tänker inte ens försöka läsa klart tidningen. inte ens annonserna. jag tänker hoppa över alla tweets i feeden som inte handlar om bokmässan, fredagsfylla och småbarn. jag tänker stänga av ljudet på telefonen och sätta igång en film som handlar om luddiga ponnyhästar, enhörningar, kattungar och regnbågar (känner dessvärre inte till någon sådan film, så lutar åt jane eyre eller midnight in paris). stör mig inte om det inte gäller filmgodis.
jag tänker inte ens försöka läsa klart tidningen. inte ens annonserna. jag tänker hoppa över alla tweets i feeden som inte handlar om bokmässan, fredagsfylla och småbarn. jag tänker stänga av ljudet på telefonen och sätta igång en film som handlar om luddiga ponnyhästar, enhörningar, kattungar och regnbågar (känner dessvärre inte till någon sådan film, så lutar åt jane eyre eller midnight in paris). stör mig inte om det inte gäller filmgodis.
torsdag, september 22, 2011
bloggen handlar om mig. jag heter lisa. jag tycker det är bra.
ja, jag är ett as. men om jag ramlar över en till bokrecension som inleds med "boken handlar om" (följt av alldeles för uttömmande referat) och avslutas med "jag tycker att", så kommer något i min fysiska närhet gå sönder. detta fastän jag, drygheten till trots, räknas som en väldigt lugn och icke våldsam person.
jag måste sluta läsa bokbloggar. så är det.
jag måste sluta läsa bokbloggar. så är det.
tisdag, september 20, 2011
om service även i privata affärer
Sofia skriver argt på Apple, dear? om frustrationen när Blocket-köpare inte dyker upp. och ärligt talat, vad är det för idioter som sitter där ute och läser annonser?!
jag tror nämligen inte att det är Blocket-specifikt. jag tror att det gäller alla annonssidor. de som märks är de som stör; de som inte dyker upp, de som prutar, de som ringer klockan fem på morgonen eller de som klagar helt obefogat.
med risk att upprepa mig från Sofias kommentarsfält:
efter att ha tröttnat på Blocket lade vi nyligen upp ett par hyllor i en Bortskänkes-grupp på FB, vilket resulterade i sju dagars ombokningar med tjej som inte dök upp. gratis är inte bara gott, utan även fullt negligerbart, tydligen.
min svåger blev mordhotad genom Blocket. han sålde en säng till en tant som inte läst annonsen ordentligt (den var exkl. ribbotten). det var polisanmälningar hit och dildos-på-obekväma-ställen-din-bögjävel dit. väldigt obehagligt.
själv har jag haft tur för det mesta. jag har träffat många väldigt rara säljare och köpare IRL och via mail. av de 215 Tradera-transaktioner jag varit delaktig i är det en som inte varit nöjd med mig, och som lämnat ett dåligt omdöme. anledningen till det dåliga omdömet var att klänningen jag sålde var för liten, och nog kan jag förstå frustrationen i det. problemet med annonsköp är anonymiteten som raderar all artighet och sunt förnuft.
för precis som i vilken butik som helst, så ska det såklart vara fritt fram att kontakta säljaren och diskutera eventuellt återköp. det ska gå att diskutera skavanker, annonsinformation och storlekar, och säljaren har ett ansvar att besvara frågor och vara resonabel. och precis som i vilken butik som helst bör tonen vara god. du kan inte gå in på Kapp Ahl, gasta och gorma och tro att du får pengarna tillbaka och fötterna kyssta, för det funkar inte så. och du vänder dig inte till marknadsombudsmannen om ett felaktigt köp innan du kontaktat säljaren, eller? kommunikationen är A och O för att det ska funka smidigt i annonsvärlden.
det är synd att människor tror att det är OK att bete sig hur som helst bara för att säljare/köpare är en privatperson, för jag gillar Blocket och Tradera och alla andra forum som tillåter att kläder, saker och möbler hamnar i någon annans hem snarare än på tippen. såklart. det är därför jag försöker komma ihåg alla som varit trevliga, lämnat fina omdömen och sålt mig fantastiska saker i stället för de bittra hatarna.
jag tror nämligen inte att det är Blocket-specifikt. jag tror att det gäller alla annonssidor. de som märks är de som stör; de som inte dyker upp, de som prutar, de som ringer klockan fem på morgonen eller de som klagar helt obefogat.
med risk att upprepa mig från Sofias kommentarsfält:
efter att ha tröttnat på Blocket lade vi nyligen upp ett par hyllor i en Bortskänkes-grupp på FB, vilket resulterade i sju dagars ombokningar med tjej som inte dök upp. gratis är inte bara gott, utan även fullt negligerbart, tydligen.
min svåger blev mordhotad genom Blocket. han sålde en säng till en tant som inte läst annonsen ordentligt (den var exkl. ribbotten). det var polisanmälningar hit och dildos-på-obekväma-ställen-din-bögjävel dit. väldigt obehagligt.
själv har jag haft tur för det mesta. jag har träffat många väldigt rara säljare och köpare IRL och via mail. av de 215 Tradera-transaktioner jag varit delaktig i är det en som inte varit nöjd med mig, och som lämnat ett dåligt omdöme. anledningen till det dåliga omdömet var att klänningen jag sålde var för liten, och nog kan jag förstå frustrationen i det. problemet med annonsköp är anonymiteten som raderar all artighet och sunt förnuft.
för precis som i vilken butik som helst, så ska det såklart vara fritt fram att kontakta säljaren och diskutera eventuellt återköp. det ska gå att diskutera skavanker, annonsinformation och storlekar, och säljaren har ett ansvar att besvara frågor och vara resonabel. och precis som i vilken butik som helst bör tonen vara god. du kan inte gå in på Kapp Ahl, gasta och gorma och tro att du får pengarna tillbaka och fötterna kyssta, för det funkar inte så. och du vänder dig inte till marknadsombudsmannen om ett felaktigt köp innan du kontaktat säljaren, eller? kommunikationen är A och O för att det ska funka smidigt i annonsvärlden.
det är synd att människor tror att det är OK att bete sig hur som helst bara för att säljare/köpare är en privatperson, för jag gillar Blocket och Tradera och alla andra forum som tillåter att kläder, saker och möbler hamnar i någon annans hem snarare än på tippen. såklart. det är därför jag försöker komma ihåg alla som varit trevliga, lämnat fina omdömen och sålt mig fantastiska saker i stället för de bittra hatarna.
måndag, september 19, 2011
rapport från en nybliven mamma
alltså katten.
efter tre dagar så har framstegen varit markanta. den första dagen gömde hon sig under så låga möbler som möjligt och varken syntes eller hördes. när hon började gömma sig i andra rum än hennes eget var det en stor seger.
klockan fyra på natten mellan fredag och lördag insåg vi att hon inte alls är kastrerad. hon löper. tjöt som en mistlur och tvångskelade stolar, dörrar, matta, händer, fötter. all rädsla som bortblåst, vilket uppskattades av en orolig nybliven matte. ljudet? not so much.
under lördagen låg hon envist lågt. avvisande ögon längst inne under sängen.
natten lördag till söndag var det dags igen. kelslinka deluxe, jamande som en trettonåring på take that-konsert (eller vad de nu lyssnar på idag. justin bieber?), mysgris och inte ens pytteblyg.
söndag. för första gången såg vi att hon ätit. äntligen! efter vissa undersökningar förstod vi att hon även använt lådan trots minimala spår. hurra! mycket märklig känsla att bli så upphetsad av någon annans toalettbesök. hon låg under sängen/soffan tills klockan blev eftermiddag, då hon plötsligt kom och sa hej. jamade lite. hoppade upp i soffan till oss och chillade som bara en katt kan. som om inget hänt. som om hon alltid gjort så. promenerade runt i alla rum, spanade in sitt revir, lärde sig att man kan se in till grannarna mitt emot om man trycker näsan mot rutan. sen sov hon under sängen och i morse hittade jag henne i en garderob. idag har vi kollat på nyhetsmorgon tillsammans. det kan nog bli bra det här till slut.
efter tre dagar så har framstegen varit markanta. den första dagen gömde hon sig under så låga möbler som möjligt och varken syntes eller hördes. när hon började gömma sig i andra rum än hennes eget var det en stor seger.
klockan fyra på natten mellan fredag och lördag insåg vi att hon inte alls är kastrerad. hon löper. tjöt som en mistlur och tvångskelade stolar, dörrar, matta, händer, fötter. all rädsla som bortblåst, vilket uppskattades av en orolig nybliven matte. ljudet? not so much.
under lördagen låg hon envist lågt. avvisande ögon längst inne under sängen.
natten lördag till söndag var det dags igen. kelslinka deluxe, jamande som en trettonåring på take that-konsert (eller vad de nu lyssnar på idag. justin bieber?), mysgris och inte ens pytteblyg.
söndag. för första gången såg vi att hon ätit. äntligen! efter vissa undersökningar förstod vi att hon även använt lådan trots minimala spår. hurra! mycket märklig känsla att bli så upphetsad av någon annans toalettbesök. hon låg under sängen/soffan tills klockan blev eftermiddag, då hon plötsligt kom och sa hej. jamade lite. hoppade upp i soffan till oss och chillade som bara en katt kan. som om inget hänt. som om hon alltid gjort så. promenerade runt i alla rum, spanade in sitt revir, lärde sig att man kan se in till grannarna mitt emot om man trycker näsan mot rutan. sen sov hon under sängen och i morse hittade jag henne i en garderob. idag har vi kollat på nyhetsmorgon tillsammans. det kan nog bli bra det här till slut.
fredag, september 16, 2011
Books and cats and fair-haired little girls make the best furnishing for a room
ok.
jag ÄR en crazy cat lady.
och katten har inte ens kommit än.
igår sprang jag stan runt i jakt på saker som ska få katten att älska mig. i en djuraffär hamnade jag i samspråk med föreståndarinnan, och hon trodde förmodligen aldrig att jag skulle gå. å andra sidan handlade jag betydligt mer än jag skulle, och lovade att komma tillbaka = bra kund.
över huvud taget upptäckte jag hur lätt det är att spendera pengar på ett husdjur. oh, sardingodis! oh, en sysselsättningsleksak! oh, en hörnmonterad klösbräda med kattmynta! oh, gourmétmat i pyttesmå burkar som smakar laxmousse, guld och ädelstenar!
katten har redan fått ett eget rum, där jag bäddat en kattsäng med rena sängkläder och gömt torkad rosmarin och timjan mellan lakanen. har byggt en utkiksplats av ett skrivbord vadderat med överkast och ställt in en rosmarinplanta. överdriver jag?
hade jag haft en förmögenhet hade jag köpt den här kattsängen. den hade till och med fått stå framme.
jag ÄR en crazy cat lady.
och katten har inte ens kommit än.
igår sprang jag stan runt i jakt på saker som ska få katten att älska mig. i en djuraffär hamnade jag i samspråk med föreståndarinnan, och hon trodde förmodligen aldrig att jag skulle gå. å andra sidan handlade jag betydligt mer än jag skulle, och lovade att komma tillbaka = bra kund.
över huvud taget upptäckte jag hur lätt det är att spendera pengar på ett husdjur. oh, sardingodis! oh, en sysselsättningsleksak! oh, en hörnmonterad klösbräda med kattmynta! oh, gourmétmat i pyttesmå burkar som smakar laxmousse, guld och ädelstenar!
katten har redan fått ett eget rum, där jag bäddat en kattsäng med rena sängkläder och gömt torkad rosmarin och timjan mellan lakanen. har byggt en utkiksplats av ett skrivbord vadderat med överkast och ställt in en rosmarinplanta. överdriver jag?
hade jag haft en förmögenhet hade jag köpt den här kattsängen. den hade till och med fått stå framme.
torsdag, september 15, 2011
onsdag, september 14, 2011
vi ska bli föräldrar!
ursprunget till beslutet att det var dags för tillökning i familjen anländer på fredag. hon heter per nilsson, är alldeles uppenbart queer, 2 till 3 år uppskattningsvis och förmodligen kastrerad. hon kommer att välkomnas med ett eget rum, öppna famnar och lite tonfisk för att öka chanserna till att kärleken blir ömsesidig.
jag är redan alldeles kär och stolt över vårt pälsklädda barn.
jag är redan alldeles kär och stolt över vårt pälsklädda barn.
tisdag, september 13, 2011
eftersom det var bättre förr.
ni som är i malmö på lördag och tycker att livet känns lite tungt och höstigt och modernt, borde knata bort till retro och lyssna på de 100 bästa indiepopsinglarna (någonsin). inte enligt mig, men enligt pop. ni kommer ihåg pop va? det där überkreddiga musikmagasinet som hade de finaste omslagen, de bästa artiklarna och de roligaste tävlingarna för länge, länge sedan.
smyglyssna i förväg på låtarna kan man göra här, och läsa om evenemanget gör man här, förutsatt att man har Facebook. har man inte Facebook är man socialt handikappad och missar förmodligen det mesta.
alldeles mjuk i magtrakten blir jag av teenage riot, emma's house, birthday och såklart finaste the drowners:
jag tänker att det nog blir en väldigt fin kväll.
smyglyssna i förväg på låtarna kan man göra här, och läsa om evenemanget gör man här, förutsatt att man har Facebook. har man inte Facebook är man socialt handikappad och missar förmodligen det mesta.
alldeles mjuk i magtrakten blir jag av teenage riot, emma's house, birthday och såklart finaste the drowners:
jag tänker att det nog blir en väldigt fin kväll.
dagens text att skriva om och sprida
Patrik Lundberg skriver en krönika som sliter själen ur många i dagens HD. en krönika som inte är ironisk, inte putslustig och inte förnedrande. ovanligt.
förutom att jag känner den kollektiva ariska skammen (för allt som den homogena gruppen svensk, blond och blåögd gör tycker jag är mitt personliga ansvar) så tänker jag att problematiseringen så lätt kan appliceras på så många andra samhällsgrupper - den största kvinnor. och nog är det ett evigt tjat om det där med jämställdhet, men bortsett från löner och rättigheter, så vilar kvinnors lägre värde på en solid grund av förlöjligande. kvinnor kan inte läsa kartor. kvinnor är dåliga på matte. kvinnor babblar utan att tänka. kvinnor är våpiga offer som gör sig till för att tillfredsställa män - och inte ens detta gör män nöjda nog att inte skämta om fenomenet.
för att kunna förändra samhället i det stora måste vi börja hemma. ni fattar det va? bra och upplysande, Patrik. behövs!
ps.
när jag handlar på ICA blir jag tilltalad på främmande språk av kvinnor som tror att jag är deras landsfrände. det gör inget.
förutom att jag känner den kollektiva ariska skammen (för allt som den homogena gruppen svensk, blond och blåögd gör tycker jag är mitt personliga ansvar) så tänker jag att problematiseringen så lätt kan appliceras på så många andra samhällsgrupper - den största kvinnor. och nog är det ett evigt tjat om det där med jämställdhet, men bortsett från löner och rättigheter, så vilar kvinnors lägre värde på en solid grund av förlöjligande. kvinnor kan inte läsa kartor. kvinnor är dåliga på matte. kvinnor babblar utan att tänka. kvinnor är våpiga offer som gör sig till för att tillfredsställa män - och inte ens detta gör män nöjda nog att inte skämta om fenomenet.
för att kunna förändra samhället i det stora måste vi börja hemma. ni fattar det va? bra och upplysande, Patrik. behövs!
ps.
när jag handlar på ICA blir jag tilltalad på främmande språk av kvinnor som tror att jag är deras landsfrände. det gör inget.
måndag, september 12, 2011
det var så länge sedan sist nu är det dags att skaffa katt igen
jag lider kval. Martin har efter flera års påtryckningar uttryckt ett visst intresse över att bli kattpappa. förmodligen hänger det ihop med åldern, giftermålet (han vill väl vara säker på att det inte blir en bastardkatt) och att hans pälsallergi verkar ha försvunnit.
lika glad som jag är över att eventuellt bli kattmamma, lika mycket obehag känner jag inför urvalsprocessen. för vem är jag att fatta ett så enormt beslut?
vi är tyst överens om att katten i fråga bör vara i behov av oss, och alltså komma ifrån kattkommando, kattjouren etc snarare än från en oansvarig hemmakatt. problemet är att veta vilken typ av personlighet som hade trivts med oss. vuxen, ung, hona, hane. dessutom tänker jag att vi inte är tillräckliga. tänk om katten vill gå ut och vi inte låter den? tänk om katten hoppar ut genom fönstret och dör?! tänk om katten hatar oss och snackar skit om oss när vi inte hör. tänk om katten känner sig negligerad! tänk om vi är de sämsta kattföräldrarna som finns! jag blir dessutom skamsen över min objektifiering av de små liven. ser de elaka ut i ögonen är jag inte intresserad. hemsk är jag. hemsk, ytlig och ängslig. ängslig och elak. finns väl ingen katt som vill bo med oss, tänker jag. eller är vi kanske ändå bättre än alternativet?
lika glad som jag är över att eventuellt bli kattmamma, lika mycket obehag känner jag inför urvalsprocessen. för vem är jag att fatta ett så enormt beslut?
vi är tyst överens om att katten i fråga bör vara i behov av oss, och alltså komma ifrån kattkommando, kattjouren etc snarare än från en oansvarig hemmakatt. problemet är att veta vilken typ av personlighet som hade trivts med oss. vuxen, ung, hona, hane. dessutom tänker jag att vi inte är tillräckliga. tänk om katten vill gå ut och vi inte låter den? tänk om katten hoppar ut genom fönstret och dör?! tänk om katten hatar oss och snackar skit om oss när vi inte hör. tänk om katten känner sig negligerad! tänk om vi är de sämsta kattföräldrarna som finns! jag blir dessutom skamsen över min objektifiering av de små liven. ser de elaka ut i ögonen är jag inte intresserad. hemsk är jag. hemsk, ytlig och ängslig. ängslig och elak. finns väl ingen katt som vill bo med oss, tänker jag. eller är vi kanske ändå bättre än alternativet?
lördag, september 10, 2011
torsdag, september 08, 2011
skilsmässan
denna vecka hjälper jag mina föräldrar flytta från en 1800-tals skånelänga på 250 kvadratmeter, till en trea i förorten på 60. dagarna spenderas i denna harmoniska miljö:
sedan i måndags har jag packat, burit, packat upp, sorterat (jag lovar; hjärnan är totalinställd på plast, metall, papper, papp), putsat, burit lite till, packat lite mer, slängt och sorterat en extra gång. förutom muskelvärk och snurrig skalle, så har jag varje dag kommit hem med drygt en flyttlåda med grejer som jag tänker att jag borde ha. för efter att ha använt deras hus som oändligt förråd i tio år, så får jag ingen mer chans. det är nu det gäller. martin är givetvis vansinnig över allt skräp (eller guldklimpar) jag drar hem, så även efter heltidsarbetet med flytten har jag varit tvungen att fortsätta sorteringen, uppackandet och i vissa fall möbleringen. min rygg går i bitar, mitt huvud snurrar och jag lovar att inga fingrar eller tår är sig lika efter att ha klämts i möbler, slagits med skruvmejslar och trampat runt i glas. men det är värt det!
för när mina föräldrar blir gamla och senila, så bor de i en handikappsvänlig lägenhet i förorten med utsikt över hela stan, och i förrådet finns ingenting för oss barn att slåss om för nu är allt borta. min själ känns renad och vi är en köksassistent, lite möbler och tavlor rikare. the silver lining is key.
att skiljas från barndomshemmet trodde jag skulle kännas nostalgiskt och sorgligt. det är tur att jag är en kallhamrad människa som väljer enkla vägar, och förstår att det bästa är att ha allt gjort nu, innan allt blir jobbigt och för sent. annars hade jag nog gått runt i de halvtomma rummen, tänkt på allt som hänt innanför de solblekta väggarna, mints alla skratt och samtal och fått lite ont i hjärtat av att aldrig mer få vara där och känna att hemma är hemma. dammråttor på skavda brädgolv, ekot mellan väggar som brukade vara fyllda av tavlor och tal och bråte över allting som var vår borg och vårt slott är nu allt som finns kvar.
sedan i måndags har jag packat, burit, packat upp, sorterat (jag lovar; hjärnan är totalinställd på plast, metall, papper, papp), putsat, burit lite till, packat lite mer, slängt och sorterat en extra gång. förutom muskelvärk och snurrig skalle, så har jag varje dag kommit hem med drygt en flyttlåda med grejer som jag tänker att jag borde ha. för efter att ha använt deras hus som oändligt förråd i tio år, så får jag ingen mer chans. det är nu det gäller. martin är givetvis vansinnig över allt skräp (eller guldklimpar) jag drar hem, så även efter heltidsarbetet med flytten har jag varit tvungen att fortsätta sorteringen, uppackandet och i vissa fall möbleringen. min rygg går i bitar, mitt huvud snurrar och jag lovar att inga fingrar eller tår är sig lika efter att ha klämts i möbler, slagits med skruvmejslar och trampat runt i glas. men det är värt det!
för när mina föräldrar blir gamla och senila, så bor de i en handikappsvänlig lägenhet i förorten med utsikt över hela stan, och i förrådet finns ingenting för oss barn att slåss om för nu är allt borta. min själ känns renad och vi är en köksassistent, lite möbler och tavlor rikare. the silver lining is key.
att skiljas från barndomshemmet trodde jag skulle kännas nostalgiskt och sorgligt. det är tur att jag är en kallhamrad människa som väljer enkla vägar, och förstår att det bästa är att ha allt gjort nu, innan allt blir jobbigt och för sent. annars hade jag nog gått runt i de halvtomma rummen, tänkt på allt som hänt innanför de solblekta väggarna, mints alla skratt och samtal och fått lite ont i hjärtat av att aldrig mer få vara där och känna att hemma är hemma. dammråttor på skavda brädgolv, ekot mellan väggar som brukade vara fyllda av tavlor och tal och bråte över allting som var vår borg och vårt slott är nu allt som finns kvar.
bokstävernas beroende
har fastnat i wordfeud-träsket. det är faktiskt livsfarligt. inte bara för att jag mer än gärna spenderar all vaken tid med orden, utan också för att jag blir tvungen att låna ut mobilen till mannen, så att han får spela mina spel (och när jag förlorar skyller jag givetvis på honom). alfapet är magiskt!
(shout out till viktor)
spela med mig! lisalight_ heter jag!
(shout out till viktor)
spela med mig! lisalight_ heter jag!
lördag, september 03, 2011
åh, flykt!
trots ivrigt påhejande från man och Burgschki, så vaknade jag med ångest utan motsvarighet. jag hade under natten bearbetat större och mindre idéer och frågor angående nya restaurangen, men morgonen erbjöd dessvärre bara upprorsmage, muskler i spänningskramp och illamående deluxe. och så kan man ju inte ha det när man ska till jobbet! jag fattade alltså samma beslut som vem som helst hade gjort: att ljuga är bästa utvägen.
gick således till mitt jobbpass, förklarade att jag blivit erbjuden ett annat jobb med bättre lön och att jag därför inte har möjlighet att fortsätta i inkompetensens högborg aka italienska restaurangen på hörnan. stannade givetvis och jobbade dagen ut ändå. jag menar, man är ju ingen quitter.
sade bestämt att jag var tvungen att gå vid sju. fick stanna till åtta för att jag är en push over. fick skäll för att vissa kunder bara ville ja kaffe och inte mat (förklarade att alla gäster är bra gäster och att kunden alltid har rätt, men dessa floskler biter inte på italienare). fick skäll för att småbarn spillde på golvet. fick dåligt betalt.
allt som allt en bra dag. och aldrig mer behöver jag återvända. utom när han behöver personal desperat. kanske på måndag. och tisdag. och onsdag. etc.
rekommenderar trots allt maten. den är god. gå dit och ät, men förvänta er inte bra service, för ingen jobbar där. lycka till, italienare!
fredag, september 02, 2011
så kan man också skaffa ett jobb
min kära syster var nere på italienska restaurangen på hörnan igår, för att köpa några förrätter. av någon anledning började hon prata med italienska ägaren, och eftersom han beklagade sig över personalbrist började hon raljera om hur briljant jag var, och att jag hade "lite tid över just nu". hon ljög sig nog även lite halvblå i ansiktet, då hon sade till stackaren att jag jobbat som restaurangmanager på flera ställen och var bra på att styra upp nyöppnade ställen. hon tyckte att jag skulle bli hans konsult. han bad henne då hälsa mig att komma ner och snacka med honom idag klockan elva.
sagt och gjort gick jag dit i förmiddags, i tron om att vi skulle sitta ner och snacka lite om vilka behov han hade. "you work today, yes?!" tyckte han och jag fick således gå hem igen (uppför trapporna alltså), svida om till restaurang-outfit och försöka fatta vad han ville ha mig till.
förr i tiden när man började på nytt jobb, så fick man en rundtur, riktlinjer och rutiner att arbeta efter och en liten snabbkurs i ställets meny, koncept och maskineri. nu verkar den nya trenden vara att ge en ett förkläde och sedan släppa en fri att göra vad man vill. förbannat tröttsamt. ännu mer tröttsamt att jobba själv på golvet när det inte finns tryckta menyer, när man inte vet vad som finns, hur länge man ska jobba för dagen eller ens restaurangens öppettider.
efter lunchpasset gick jag hem, men lovade att komma tillbaka i morgon ("sorry, I've got plans tonight"). snacka om att jag kommer att behöva utrusta mig med enorma mängder tålamod, uppfinningsrikedom och skinn på näsan om detta ska gå vägen.
"We will talk tomorrow about how you want to work." ja, det får vi nog göra, kära förvirrade italienare.
nu ska jag gråta lite över att jag börjar på ett jobb jag inte vill ha, med en chef jag inte förstår och med gäster som främst består av gangsters, om dagens lunchpass var representativt. sedan ska jag ta ett djupt andetag och försöka intala mig själv att det nog blir bra och att jag inte ska vara rädd. det blir nog bra. var inte rädd. det blir nog bra. var inte rädd.
torsdag, september 01, 2011
One must know not just how to accept a gift, but with what grace to share it
min kanadasyster är på besök. det är som julafton. igår fick vi världens finaste coffee table book:
och vad sägs om ett trumpetande elefant-ur?
i egenskap av självutnämnd handy man, blev jag givetvis störtförälskad i min nya verktygssats:
måndag, augusti 29, 2011
den första dagen på resten av livet
jag hade kunnat cykla till arbetsförmedlingen, men har bäddat ner mig på sofflocket. här är det jag, den sista doften av stadssommar från fönstergläntan, mensvärk, filmer om manlig vänskap och helgens nyheter i mobilen. jag ligger här och lever upp till förväntningar. och inte tänker jag dammsuga heller.
fredag, augusti 26, 2011
tisdag, augusti 23, 2011
måndag, augusti 22, 2011
det där med jobb
första dagen på sista veckan av sommarjobbet är över, och jag är redan alldeles sorgsen och orolig. helst vill jag vara kvar. åka runt med gubbar, ha lunch, träna omöjliga muskler och lära mig en massa saker som jag inte visste att jag var intresserad av. "anställningsstopp" är världens tråkigaste ordsammansättning, förutom rännskita.
nästa måndag ska jag, förmodligen, skickas via bemanningsföretag till bespisning på storföretag i Lund. dagpass, eventuellt långvarigt (tänk mer än en vecka i alla fall) och en chans att träna mina knivskills. och så långt är det bra. dessvärre innebär jobbet ungefär noll chans till befordring och ganska exakt noll chans till högre lön än den jag förhandlade mig till som var bemanningsföretagets maxlön. och en riktigt tradig sådan dessutom. det känns fruktansvärt deppigt att gå från ett utvecklande nytt jobb till ett som känns ganska ointressant och betalar ut flera tusen mindre än jag räknat med.
hur gör man?
att vara småkräsen är inte alls bra när man är arbetslös. ett jobb har jag redan tackat nej till, men säg det inte till arbetsförmedlingen. jag blev erbjuden heltid om jag kunde jobba kvällar och alla helger. tack, men nej tack, sa jag, och så var det med det. sådant gick för sig när man var nitton, desperat, singel och korkad. nu är jag bara desperat.
min hjärna säger att jag ska le stort och ta jobbet genom bemanningsföretaget och sedan fortsätta leta så mycket jag bara kan vid sidan om. mitt hjärta svarar att det gråter.
fredag, augusti 19, 2011
jobbkoma deluxe
jag drack några glas vin, åt lite fredagsmat och envisades sedan med att visa min man tusen bilder från mitt jobb och förklara vad allting var och gjorde. han var inte alls så intresserad som jag hoppats. kanske är fjärrvärme mer intressant när man står i en källare, vadande i grönt vatten? kanske känns fjärrvärmemätare, tempgivare och I-verk bara viktiga när man skrapat sönder underarmarna på rör, stuckit fingrarna till slamsor på vassa kablar och fått röntgensyn av alla blockerande föremål? va vet jag? för mig är det världens bästa värld. underjorden. värmeböljor. ångbad. oljigt smuts och skitiga knän.
ikväll ska vi se cocorosie.
torsdag, augusti 18, 2011
I'm sorry, I'm thinking about cats again
i lördags såg jag denna video tre gånger och grät av skratt varje gång.
sen såg jag den här och nu kan jag inte få låten ur huvet. det är så obeskrivligt catchy! mjau.
saker jag gör i stället för att skriva:
när jag tänker på hur många gånger om dagen jag tänker "lefty loosy righty tighty" blir jag rädd.
idag vaskade jag ett jobb. det är sant. jobbade för att få det och sen ba' nä tack.
varje dag den här veckan har jag gått igenom alla stadier av förkylning. vaknat med halsont, fortsatt med obehaglig sjuksmak i munnen, övergått i huvudvärk, avslutats med feber och rinnande ögon/näsa/mun. (nä. skoja. inte mun.) varje dag likadant. börjar kännas tjatigt att somna med huvudet i martins knä klockan åtta på kvällen och väckas av mina egna snarkningar.
idag har jag varit på tak, sett staden och smekt en solfångare.
idag har jag förstått att jag söker jobb jag inte vill ha. det borde bli ändring på det.
har brutit rutiner och har ingen tid för datorn längre. anar en saknad. vad gör ni?
lördag, augusti 06, 2011
jag arbetar, alltså finns jag
jag sommarjobbar. ni vet, så som man gjorde när man var barn. man blir klappad på huvet, får introduktioner, alla stirrar på en, och man blir två äpplen hög och rodnar.
fast mitt sommarjobb är ett jobb för en superkvinna, så jag fick bli det i stället för en blyg flikka med inåtfötter. med ett par skiftnycklar i högsta hugg kryper jag omkring bland spindelväv och damm i mörka, fuktiga källarutrymmen. där skruvar jag loss saker, och sätter dit nya, kopplar lite el och lite pumpar och mätare och rör. det är en helt ny värld för mig. jag har aldrig varit så smutsig eller svettats så mycket förr i hela mitt liv. (när jag säger svettas så menar jag inte att det pärlas vackert i hårfästet, utan att det rinner i floder, droppar från näsan och dränker t-shirten. och när jag säger smutsig, så menar jag inte en dammråtta i håret, utan snarare att vara svart från fingertoppar till armbågarna och gärna även i ansiktet. det ser ut som om jag rullat mig i en lerpöl, och det går inte bort i en dusch.) jag älskar det.
exempel på ren och fin värmecentral. sällsynt.
jag går upp fem varje morgon, cyklar till jobbet så att jag är svettig redan innan jag tar på mig mina arbetskläder: stålhättor, knäskydd, handskar, ja, ni fattar. när klockan är halv fyra och jag ska gå hem, skakar mina muskler av ansträngning, och jag tänker att om tre veckor kommer jag att vara starkare än någonsin. någonstans på mitten har jag lunchrast. jag har aldrig haft ett jobb med lunchrast innan, och för mig verkar det vara en omöjlighet att komma på samtalsämnen till fikabordet. kanske för att jag inte kan facktermerna (än) och inte kan skratta med åt tokerierna som andra hittat på. som en tråkboll sitter jag och pillar med min kopp-soppa, och när jag väl kan flika in något i konversationen tittar gubbarna imponerat på mig och jag blir tyst. ibland känner jag mig som ett svart hål. när jag talar sugs ämnet ut i rymden, försvinner och alla blir stumma. i vanliga fall hade käften då börjat knattra som en kulspruta på mig, i hopp om att slippa ett generat tumble weed-moment, men på det här jobbet är jag för trött för att anstränga mig. det får gå ändå.
min handledare ("fadder" heter det visst) är en trevlig knegare i sina bästa år som avslutar varje mening med ju. och det är ju bra eftersom det indikerar att han tror att man vet vad han pratar om. han är ju medveten om att jag är ny ju, men jag kan en del ju och är ju tekniskt lagd och är stark ju. så det går bra ju. när jag träffat knegarmän tidigare har de gjort likadant. jag tror att det sitter i blåkläderna. bli inte förvånade om jag börjar göra likadant.
jag ser detta, mitt sommarjobb, som ett enda långt studiebesök i en annan värld. jag suger i mig erfarenheten som en svamp och försöker få reda på vad alla på avdelningen håller på med, som en stjärnelev. det är fruktansvärt uttröttande att lära sig nya saker, men det vilar något befriande i att få ligga på mage över ett sjuttiogradigt rör, få isoleringskli, andas in ångor och känna att man gör något som är nödvändigt (till skillnad från att tappa upp öl och stå i en kassa). det känns fint att vara en av de osynliga som får kugghjulen att snurra, eller, får varmvattnet att flöda kanske jag borde säga. visste ni till exemplet att vattnet i era element oftast är grönt, förutsatt att det är rätt företag som distribuerar det? den gröna färgen används även vid tillverkning av gelégrodor. sådant lär jag mig på mitt jobb.
idag provjobbade jag i en restaurang. det kändes inte alls lika nytt och spännande. jag saknade mina knäskydd.
fast mitt sommarjobb är ett jobb för en superkvinna, så jag fick bli det i stället för en blyg flikka med inåtfötter. med ett par skiftnycklar i högsta hugg kryper jag omkring bland spindelväv och damm i mörka, fuktiga källarutrymmen. där skruvar jag loss saker, och sätter dit nya, kopplar lite el och lite pumpar och mätare och rör. det är en helt ny värld för mig. jag har aldrig varit så smutsig eller svettats så mycket förr i hela mitt liv. (när jag säger svettas så menar jag inte att det pärlas vackert i hårfästet, utan att det rinner i floder, droppar från näsan och dränker t-shirten. och när jag säger smutsig, så menar jag inte en dammråtta i håret, utan snarare att vara svart från fingertoppar till armbågarna och gärna även i ansiktet. det ser ut som om jag rullat mig i en lerpöl, och det går inte bort i en dusch.) jag älskar det.
exempel på ren och fin värmecentral. sällsynt.
jag går upp fem varje morgon, cyklar till jobbet så att jag är svettig redan innan jag tar på mig mina arbetskläder: stålhättor, knäskydd, handskar, ja, ni fattar. när klockan är halv fyra och jag ska gå hem, skakar mina muskler av ansträngning, och jag tänker att om tre veckor kommer jag att vara starkare än någonsin. någonstans på mitten har jag lunchrast. jag har aldrig haft ett jobb med lunchrast innan, och för mig verkar det vara en omöjlighet att komma på samtalsämnen till fikabordet. kanske för att jag inte kan facktermerna (än) och inte kan skratta med åt tokerierna som andra hittat på. som en tråkboll sitter jag och pillar med min kopp-soppa, och när jag väl kan flika in något i konversationen tittar gubbarna imponerat på mig och jag blir tyst. ibland känner jag mig som ett svart hål. när jag talar sugs ämnet ut i rymden, försvinner och alla blir stumma. i vanliga fall hade käften då börjat knattra som en kulspruta på mig, i hopp om att slippa ett generat tumble weed-moment, men på det här jobbet är jag för trött för att anstränga mig. det får gå ändå.
min handledare ("fadder" heter det visst) är en trevlig knegare i sina bästa år som avslutar varje mening med ju. och det är ju bra eftersom det indikerar att han tror att man vet vad han pratar om. han är ju medveten om att jag är ny ju, men jag kan en del ju och är ju tekniskt lagd och är stark ju. så det går bra ju. när jag träffat knegarmän tidigare har de gjort likadant. jag tror att det sitter i blåkläderna. bli inte förvånade om jag börjar göra likadant.
jag ser detta, mitt sommarjobb, som ett enda långt studiebesök i en annan värld. jag suger i mig erfarenheten som en svamp och försöker få reda på vad alla på avdelningen håller på med, som en stjärnelev. det är fruktansvärt uttröttande att lära sig nya saker, men det vilar något befriande i att få ligga på mage över ett sjuttiogradigt rör, få isoleringskli, andas in ångor och känna att man gör något som är nödvändigt (till skillnad från att tappa upp öl och stå i en kassa). det känns fint att vara en av de osynliga som får kugghjulen att snurra, eller, får varmvattnet att flöda kanske jag borde säga. visste ni till exemplet att vattnet i era element oftast är grönt, förutsatt att det är rätt företag som distribuerar det? den gröna färgen används även vid tillverkning av gelégrodor. sådant lär jag mig på mitt jobb.
idag provjobbade jag i en restaurang. det kändes inte alls lika nytt och spännande. jag saknade mina knäskydd.
min föredetta expojkvän
mitt englands-ex lade till mig på Facebook igår, efter att vi inte haft kontakt på sex år, då han slutade svara på brev efter att jag skrev att jag blivit tillsammans med min martin. han försvann helt enkelt, trots att vi inte haft den känsliga typen av relation på flera år. det var ledsamt tyckte jag, och med jämna mellanrum har jag försökt googla mig fram till vad han pysslar med, utan resultat. inte för att jag velat tränga mig på och ta kontakt (jag respekterade hans beslut, för jag är en fin människa), men för att jag är van vid att exen ska vara mina vänner, eftersom de känner mig, står ut med mig och till och med tycker om mig.
Facebook-vänskapen varade i ungefär ett meddelande från mig (Where on earth have you been?!) och ett dygn. sen fick jag ett mail där han berättade att han var tvungen att ta bort mig från sin vän-lista igen, eftersom hans fästmö var svartsjuk.
bland mina ex var det få som gjorde mig sotis. han var en av dem. mest av allt hatade jag hans föredetta, eftersom hon var snygg och svensk och höll kontakt alldeles för bra. jag förstår precis hur hans nuvarande känner sig.
jag mailade tillbaka och sa att det nog är honom det är fel på, som får oss att bli svartsjuka på gamla flickvänner vi inte ens träffat, och han förklarade att vi kan ha kontakt via mail. jag undrar vad som är värst för en tjej: att hennes kille/fästman/man har en massa ex på Facebook, eller att han mailar dem i smyg? eftersom jag är en egoist tänker jag i alla fall acceptera mailkorrespondensen, trots insikten om att jag framstår som en hemlig älskarinna i hans nuvarandes ögon (herregud jag är ju gift!).
att göra slut med en pojkvän är svårt. det är en avgrund, en förtvivlan, en stympning. att göra slut med ett ex är nästan lite värre. jag överlåter helt enkelt det åt honom.
vad jag söker nu är bekräftelse på att mitt moraliskt tvivelaktiga beslut är OK.
jag bekänner mina brister och hoppas att trollen spricker i solen
det finns egenskaper man inte talar om, trots att de är en lika stor del av personligheten som skrattet, morgonhumöret, artigheten eller förmågan att somna i soffan.
jag är till exempel hemskt överlägsen i smyg. jag kan se ner på andra som ingen annan kan. fast jag menar inget illa. inte egentligen. det är bara det att jag plockar fram skämskudden om någon uttrycker sig banalt, korkat eller typiskt.
till exempel: någon ska åka till barcelona. någon ber om tips på saker att göra. en annan svarar att där tydligen finns en jättestor katedral som inte är klar. att man ska bada i pool för där finns väl ingen strand? och att där finns ett museum som heter parc güell. och jag skäms. jag skäms över att folk inte vet saker som jag tycker är självklara, och jag skäms när människor förväxlar platser, och jag skäms över människors förmåga att tvångsprata trots att de inte vet vad de säger och mest skäms jag över att jag skäms. varför skäms jag? jag är ju inte ens inblandad i samtalet.
och då skrattar jag och säger till martin att det är en himla tur att det bara är han som känner till hur överlägsen och dryg jag är. och han håller mer. det är tur.
en annan hemsk egenskap är ägandebehovet. det som i högstadiet kunde leda till cat fights av episka proportioner. för jag vill, i smyg, vara den som är först. jag vill vara den som upptäcker. som i åttonde klass när jag skaffade mig brevvänner som skickade blandband till mig (tack i efterskott, jag lyssnar på dem fortfarande!), och jag kände att jag var den enda i världen som hört dessa fantastiska låtar och kanske kanske skulle jag kunna låta mina absoluta bästisar få lyssna på dem hemma hos mig, men gud nåde dem om de cyklade iväg till skivaffären och köpte låtarna på skiva så att de själva kunde lyssna när de ville. nähä hörrni, det hade minsann varit att gå över gränsen. det var ju MINA låtar. MIN upptäckt (som jag fått av någon annan, men den vetskapen begravdes långt in i medvetandet). och jag ville minsann ha äran för den också.
jag är fortfarande likadan. inte i samma utsträckning, för om jag läser en fantastisk bok, eller lyssnar på en fantastisk låt, så kan jag dela med mig, men allra helst vill jag att ni ska veta var ni hörde det först. jag vill heller inte erkänna att jag tar emot andras tips. det kan gå så långt att jag förtränger var tipsen kommer ifrån och låtsas att jag gjort upptäckten på egen hand. och detta kan givetvis bli ytterst pinsamt emellanåt, men det får jag helt enkelt leva med. jag gillar att gå runt i en bubbla och känna mig unik.
en tredje miss i utformningen av ett perfekt Jag är lättjan. fast kanske är alla likadana, bara det att ingen pratar om det. i en värld där alla är maniskt energiska, driftiga, framåt, öppna, spralliga, äventyrliga, spontana och helt crazy bananas, så är jag en sävlig gammal sengångare, som gärna äter fallfrukt eftersom jag då slipper plocka själv, med resultatet att jag drunknar i tidvattnet som rör sig för snabbt för mina slöa armar och ben.
de som känner mig skulle nog säga emot, och påminna mig om att jag minsann tar tag i saker, hugger i och ställer upp. men det är för att jag måste. jag är en arbetshäst som drar lasset framåt bakom skygglappar, trots att jag allra helst vill stå och moffa i mig gräs på en solig äng. jag har inget emot att ligga på soffan och se skräp-TV flera dagar i sträck, bara leva av vad som finns hemma och aldrig gå ut. jag har ingenting emot att se alla avsnitt av en TV-serie på en dag.
med detta sagt så får det mig att må väldigt dåligt, eftersom Alla Andra hela tiden gör en massa saker. åker på utflykter, badar i havet, syr outfits, snickrar ihop hus och bakar tusen surdegsbröd, allt medan jag konstaterar att jag redan sett avsnittet av How I Met Your Mother, men nog kan se det en gång till. det är alltså ni hurtiga, nyttiga, effektiva renlevnadssjälar som är mitt tidvatten, och ni dränker mig med ert ständiga pysslande.
det är inte socialt accepterat att vara en slöfock, så det är inget jag pratar högt om, och jag hoppas att jag en dag vaknar full av energi (som inte härleder från koffein).
jag har tusentals andra dåliga, kanske sämre, egenskaper. jag är passivt aggressiv, jag slutar lyssna när någon pratar för länge, jag tjuvlyssnar på ungdomar på bussen, jag vågar inte köpa chips på Ica av rädsla att kassörskan ska tycka att jag är för tjock och inte förtjänar det, jag har telefonskräck, jag skrattar när jag är osäker, jag vill sola solarium men gör det inte för att jag är rädd att andra ska tycka att jag är dum, jag är konflikträdd, jag tränar bara i smyg eftersom det inte är särskilt coolt och jag ser ful ut och är dålig, jag dricker för mycket, jag säger att jag röker mindre än jag gör, jag får ångest av beröm, jag dödar alla växter som kommer i min närhet och jag har svårt att säga "jag älskar dig" eftersom jag tycker att det låter cheezy. sån är jag.
ibland känns det som om de goda egenskaperna inte väger upp de dåliga, men då påminner jag mig själv om att de dåliga oftast är väl dolda. säkert hos andra också. det dåliga är det mest privata, det som bara de man älskar får se. så kanske, kanske borde vi öppna locken lite oftare.
jag är till exempel hemskt överlägsen i smyg. jag kan se ner på andra som ingen annan kan. fast jag menar inget illa. inte egentligen. det är bara det att jag plockar fram skämskudden om någon uttrycker sig banalt, korkat eller typiskt.
till exempel: någon ska åka till barcelona. någon ber om tips på saker att göra. en annan svarar att där tydligen finns en jättestor katedral som inte är klar. att man ska bada i pool för där finns väl ingen strand? och att där finns ett museum som heter parc güell. och jag skäms. jag skäms över att folk inte vet saker som jag tycker är självklara, och jag skäms när människor förväxlar platser, och jag skäms över människors förmåga att tvångsprata trots att de inte vet vad de säger och mest skäms jag över att jag skäms. varför skäms jag? jag är ju inte ens inblandad i samtalet.
och då skrattar jag och säger till martin att det är en himla tur att det bara är han som känner till hur överlägsen och dryg jag är. och han håller mer. det är tur.
en annan hemsk egenskap är ägandebehovet. det som i högstadiet kunde leda till cat fights av episka proportioner. för jag vill, i smyg, vara den som är först. jag vill vara den som upptäcker. som i åttonde klass när jag skaffade mig brevvänner som skickade blandband till mig (tack i efterskott, jag lyssnar på dem fortfarande!), och jag kände att jag var den enda i världen som hört dessa fantastiska låtar och kanske kanske skulle jag kunna låta mina absoluta bästisar få lyssna på dem hemma hos mig, men gud nåde dem om de cyklade iväg till skivaffären och köpte låtarna på skiva så att de själva kunde lyssna när de ville. nähä hörrni, det hade minsann varit att gå över gränsen. det var ju MINA låtar. MIN upptäckt (som jag fått av någon annan, men den vetskapen begravdes långt in i medvetandet). och jag ville minsann ha äran för den också.
jag är fortfarande likadan. inte i samma utsträckning, för om jag läser en fantastisk bok, eller lyssnar på en fantastisk låt, så kan jag dela med mig, men allra helst vill jag att ni ska veta var ni hörde det först. jag vill heller inte erkänna att jag tar emot andras tips. det kan gå så långt att jag förtränger var tipsen kommer ifrån och låtsas att jag gjort upptäckten på egen hand. och detta kan givetvis bli ytterst pinsamt emellanåt, men det får jag helt enkelt leva med. jag gillar att gå runt i en bubbla och känna mig unik.
en tredje miss i utformningen av ett perfekt Jag är lättjan. fast kanske är alla likadana, bara det att ingen pratar om det. i en värld där alla är maniskt energiska, driftiga, framåt, öppna, spralliga, äventyrliga, spontana och helt crazy bananas, så är jag en sävlig gammal sengångare, som gärna äter fallfrukt eftersom jag då slipper plocka själv, med resultatet att jag drunknar i tidvattnet som rör sig för snabbt för mina slöa armar och ben.
de som känner mig skulle nog säga emot, och påminna mig om att jag minsann tar tag i saker, hugger i och ställer upp. men det är för att jag måste. jag är en arbetshäst som drar lasset framåt bakom skygglappar, trots att jag allra helst vill stå och moffa i mig gräs på en solig äng. jag har inget emot att ligga på soffan och se skräp-TV flera dagar i sträck, bara leva av vad som finns hemma och aldrig gå ut. jag har ingenting emot att se alla avsnitt av en TV-serie på en dag.
med detta sagt så får det mig att må väldigt dåligt, eftersom Alla Andra hela tiden gör en massa saker. åker på utflykter, badar i havet, syr outfits, snickrar ihop hus och bakar tusen surdegsbröd, allt medan jag konstaterar att jag redan sett avsnittet av How I Met Your Mother, men nog kan se det en gång till. det är alltså ni hurtiga, nyttiga, effektiva renlevnadssjälar som är mitt tidvatten, och ni dränker mig med ert ständiga pysslande.
det är inte socialt accepterat att vara en slöfock, så det är inget jag pratar högt om, och jag hoppas att jag en dag vaknar full av energi (som inte härleder från koffein).
jag har tusentals andra dåliga, kanske sämre, egenskaper. jag är passivt aggressiv, jag slutar lyssna när någon pratar för länge, jag tjuvlyssnar på ungdomar på bussen, jag vågar inte köpa chips på Ica av rädsla att kassörskan ska tycka att jag är för tjock och inte förtjänar det, jag har telefonskräck, jag skrattar när jag är osäker, jag vill sola solarium men gör det inte för att jag är rädd att andra ska tycka att jag är dum, jag är konflikträdd, jag tränar bara i smyg eftersom det inte är särskilt coolt och jag ser ful ut och är dålig, jag dricker för mycket, jag säger att jag röker mindre än jag gör, jag får ångest av beröm, jag dödar alla växter som kommer i min närhet och jag har svårt att säga "jag älskar dig" eftersom jag tycker att det låter cheezy. sån är jag.
ibland känns det som om de goda egenskaperna inte väger upp de dåliga, men då påminner jag mig själv om att de dåliga oftast är väl dolda. säkert hos andra också. det dåliga är det mest privata, det som bara de man älskar får se. så kanske, kanske borde vi öppna locken lite oftare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)