dear americans

kära amerikaner, jag lider verkligen med er, men ni måste sluta bygga era hus av trämålad plåt och plywood! det är inte the american dream, även om det är cheap as chips!

källare är bra och inte farliga fastän de kan verka mörka. husgrunden ska gå ner under markytan. att låta huset vila på några betonggjutna pålar är inte att rekommendera i tornadoområden. ni minns väl hur det gick för Doherty?

fast detta är bara förslag. må hjälporganisationerna och Guds försyn vara med er.

segregerad grupp?

i min utökade umgängeskrets, dvs vänners vänner, bekanta, kollegor etc är det alltid samma lilla homogena klick som blir utsatt för stölder och misshandel, utfört av människor med invandrarbakgrund. de utsatta? fjuniga, trångsynta svennebanansvennar.

man hade kunnat tänka att det är en ond cirkel; skit händer, svennebanan blir ledsen och arg, ilskan drar till dig mer skit osv, eller kanske att det är en hönan och ägget-gåta. vad kom först? gäng som rånar eller fördomarna om dem?



själv har jag aldrig råkat ut för något utöver överförfriskade medelåldersfetton som tror sig ha rätt att ta flickor på rumpan, trots att jag rör mig i så kallade invandrartäta och farliga områden. kanske är jag street smart och viftar inte med vare sig mobiltelefonen eller brösten.

eller också är det så att jag inte provocerar lika mycket som en skränig nittonåring i bomberjacka, som har "smygrasist" stämplat i den rädda pannan.























farlig bakgata på Möllan

hittepå

jag tror inte på parasiten. jag tror att det är elbolagens påhitt för att få svenskar att koka vatten sommaren igenom.

det där med väderappar till iphone:

freezing fog?

vad gör väl inte lite ljus?

vår nya lägenhet (när ska jag sluta kalla den det?) är ett grönt mirakel! allting frodas och växer! till och med koriandern och basilikan i köksfönstret.

London ftw!

från att ha kirrat biljetter till Pulp i Hyde Park har vi nu även sträckt oss så långt som till att ha bokat flygbiljetter. vad vi hade tänkt oss var att sova hos vänner i London, men eftersom de bor på samma boyta som det vi kallar "skräprummet" hemma i vår flådiga lägenhet, så tänkte vi klämma in någon natt på hostel/hotell. så nu vill jag ha tips! kom igen! hjälp ett stackars fattigt par i nöd!

vi vill inte dela rum med tusen huliganer, vi vill inte behöva åka taxi hem för trehundra spänn eftersom varken Metro eller nattbuss stannar i närheten och vi vill inte betala över tusen per natt. vad säger ni, londoners? jag vet att ni vet!


ps: det är första helgen i juli som gäller.

it was good friday

igår var det påsklov så att det stod härliga till. bara ben, filt och solkräm, vin och cigaretter, picknick direkt från ICA, okynnesmagasin, kvällspostensprassel, sommartystnad och kanadagäss. när det är vinter glömmer man bort känslan av stillhet som infinner sig när man hittat en lagom lugn plats i en lagom stor park med lagom långt gräs på lagom långt avstånd hemifrån med solen lagom mycket i ögonen - så att man inte ser sådant som är fult och slipper möta flanörers blickar. vi åt vindruvor, läste om kändishotell och tittade på fiskar i dammen.


it was good friday, the streets were open and empty.

är mannens kön ett egennamn?

jämt och ständigt när kuken diskuteras i media saknar den bestämd form. vi damer har däremot ett underliv, en snippa eller en våt fitta, men männen har rätt och slätt penis. mannen har ont i penis. mannen visade penis. mannen rörde vid penis.

kan det vara så att penis är universell och ägs av alla män gemensamt? i så fall är det ju inte så jäkla underligt att kvinnor fortfarande är förtryckta. hur ska jag med min enskilda slida kunna konkurrera med männens enorma världssnopp?

åh, jenna

är det inte bomber, slagsmål, stenkastning eller pistolskott, så är det drömmar som stör min sömn

dröm #1: en levande docka.
dröm #2: döda djur som återuppstod.
dröm #3: morgontofflor blev levande djur.


att efter denna fruktansvärt obehagliga natt bli väckt av trappstädaren känns faktiskt bara orättvist. hon väcker mig oavsett om jag har sovmorgon måndag, tisdag, torsdag eller fredag. hon har nog anpassat sitt schema efter mitt, för om det är så att hon städar varje dag måste hon vara blind, och jag har svårt att tro att Malmös kommunala hyresvärd har överseende med den typen av svaghet.

nu låter det som om hon sågar. jag tänker att hon håller på att bygga en lönndörr mellan trappavsatsen och vårt sovrum.

nu vet jag vad jag ska drömma inatt.

hilfe bitte

vad tror ni? kommer den här klänningen att vara helt awesome, eller kommer man (jag) se ut som en blekfis?

så jävla mycket måndag

min fd kollega hoppar in och jobbar ibland när chefen inte orkar ta sina pass. eftersom vi ska stänga och det inte är så att hon har schemalagda tider, så har jag tokignorerat hennes oförmåga att göra det hon ska, och repeterat för mig själv "det var sista gången hon var här, det spelar ingen roll, själv är bäste dräng". sammanbitet och med tio djupa andetag i magen.

idag är det måndag, jag vaknade med halvdan nackspärr som under dagen spridit sig ner längs ryggen och min fd kollega har visst jobbat i helgen. som vanligt är inget ordentligt gjort och jag kontaktade chefen och antydde på klassiskt passivt aggressivt manér att hon kanske borde ha en utbildning i rutiner om hon ska ta in extrapersonal. hade extrapersonalen inte varit chefens syster hade kritiken kanske fått bättre gensvar. idag avslutades diskussionen med att jag föreslog att jag skulle prata med fd kollegan. igen.

problemet är ju bara att ilskan jag känner mellan åtta och tio på morgonen, när jag gör all skit som hon skulle gjort igår, rinner av under dagen. nu är jag trött snarare än arg, och funderar på hur jag ska höja pulsen tills hon kommer och löser av mig. och att inleda med "är du korkad eller bara lat?" känns inte alls lika självklart nu som i morse när jag slängde hennes sopor och skurade hennes ugnsbläck.

hur skäller man på någon så att det märks att det är allvar, utan att ta till verbala tjuvnyp eller höjd röst?

och så är det ju fredag

eftersom det är sol och jag känner mig någorlunda snäll, tänker jag ge er en present:

den här bloggen är fantastisk!

sommar sommar sommar

bild från lady dahmers blogg, som får mig att längta efter doften av sandstrand, känslan av fuktigt gräs och smaken av fisljummen folköl. snart, kamrater! snart!

framtiden av män

idag tycker jag att vi lyssnar på Red Psalm - Woman is the future of man, jobbar så långsamt vi bara kan, undviker tunga lyft, räknar med miniräknare och använder cerat.




om jag lyckas lämna jobbet lite tidigare så finns det en eventuell möjlighet att jag kommer att se andreas wilson (Ondskan, remember?) wrestla killer karlsson på nån sorts TV-inspelning. och det vill man ju. annars är det imorgon som är stora wrestlingdagen. det ni!

wedding on a shoestring budget? varför krångla till det?

det är skrämmande och ganska roligt att planer ett bröllop. förutom de tråkiga sakerna som att boka datum (som inte passar alla, jag skäms) och vigselförättare, så ska man pyssla med sådant som är kul. som fest, mat och kläder.


för att fullt förstå innebörden av bröllopsplanering googlar jag mig fram till olika sidor som ger tips och råd. och så läser jag och skrattar lite tyst för mig själv. de bröllop som normala människor verkar ha finns inte över huvud taget med i min idévärld.

ta budgeten till exempel. på bröllopshemsidorna radas kostnaderna upp likt diamanter på en vigselring, och jag fattar inte varför alla vill spendera en halv årslön på något som säkert är lika fint ändå, utan allt trams.

lokal till exempel? måste man verkligen hyra en herrgård och anlita catering? kan man inte hänga i föräldrarnas matrum eller trädgård och fixa maten själv? och att pynta lite är väl inte så sablarns svårt?! värmeljusen kostar väl fortfarande bara en femtilapp för hundra på Ikea?

och en brudbukett? jag hade tänkt tajma syrenernas blomstring och bara bryta av ett par kvistar. räcker inte det?

min kille vill inte ha kostym och jag tänker minsann inte tvinga honom. jag vill däremot ha en klänning som jag känner mig fin i. vit? näe, inte direkt. men jag tänker inte snåla på varken den eller skorna. inte för att jag behöver en ny outfit utan för att jag älskar att unna mig skräp. älskar. skor. skräp. klänning. kanske nån jävla huvudbonad? och min fina frisörkamrat ska fixa en frisyr, trots att jag hade nöjt mig med hårspray och en hästsvans.

bröllopsvals? liveband? nä. hade tänkt spela in några blandskivor. dansa lite tryckare och diskovingla. pappa kan få spela trumpet när han är full.

inbjudningskort? tja. funderade på Facebook, men kan sträcka mig till handskrivna lappar via posten. det. är väl för tusan flott nog för en tvåminutersvigsel i stadshuset och hemmafest?

och ringarna då? nä. vem bryr sig. vi har ju förlovningsringar, och i dem kan vi ju gravera in datum. att byta ringar under en vigsel känns som att byta fotbojor. jag tänker inte inbilla mig att en ring av guld ska förändra vårt förhållande (och jag har redan fått en diamant).

spriten köper vi i Tyskland. bröllopskoordinatorn är nog jag. har jag missat något?

den tiden den sorgen

jag har ett väldigt starkt minne från sjuan. jag bar små jumpers med skjorta under. kragsnibbarna stack ut. till det hade jag relativt tighta kritstreckstandiga brallor och platåskor.

var detta verkligen okej? jag minns att jag tyckte att jag hade blivit snygg (i sexan hade jag manchesterbyxor, skatesneakers och stora flanellskjortor).


sen kom jag till en andlig insikt, blev goth och revolterade mot mina klasskamrater. revolten bestod i att jag varken var moderat eller rasist. upprörande, jag vet. ibland kallades jag monarkisthora eftersom allt som slutade på -ist var av ondo i förorten. så kan det gå. läste i tidningen att personalen på min högstadieskola upptäckt främlingsfientliga tendenser och ska starta nåt projekt. ska man skratta eller gråta? lärarna på skolan brukade kalla mig och mina vänner för "svarta ligan".

i gymnasiet växte mitt hår via en pottfrisyr (som Pelle i nilecity) till en ståtlig sidbena, jackan gick från napparock till liten och tight, skorna från docs till ballerina och ärligt talat inbillar jag mig att jag knappt förändrats sedan dess.

vet inte om det är okej heller.

just nu funderar jag på att lägga tusen spänn på en klänning som jag ska ha på min bröllopsdag och efterföljande fest. känns inte alls okej. men jag gör det nog ändå. för jag är vuxen nu.


skönt.

informationssamhällets förbannelse

det är inte det att jag är hypokondriker, men har jag huvudvärk så kan ni ge er på att det rör sig om en hjärnblödning eller temporalisartrit. ont i magen? är det inte blindtarmen så är det IBS, HAE eller crohns. har jag mensvärk beror det förmodligen på endometrios eller en släng av graviditet. och jag sätter en tusenlapp på att jag kommer att dö före trettiofem.


spänningshuvudvärk? trorentedeva.

pick me up

läste Roddy Doyles The Van. en sorglig historia om att man inte ska jobba med sina vänner.

sedan läste jag Sofi Fahrmans Elsas Värld. en sorglig historia om människors dryghet.

nu läser jag Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz. en sorglig historia om att människor är fruktansvärda mot varandra.


någon som kan tipsa om en feel good-romam efter allt jävla feel bad?

vem behöver en riviera?

jag har after work. med mig själv.

efter en slitig jobbhelg (lördagen bjöd på tio timmar med en kopp kaffe, två glas vatten och noll pauser) har jag upptäckt att köksfönstret kan förvandlas till balkong! sorlet av lekande barn på gården ackompanjeras av rassel från indiska restaurangen på ettan och jag, min folköl och min bok tycker att det känns som semester. fågelsång och sol.

om jag fortsätter nyttja denna exemplariska viloplats kommer halva min kropp ha förvandlats till en överstekt kycklingfilé om några veckor. andra halvan? vinter. men det gör inget när det är vår.

kära City

ni borde anställa en researcher som vet hur man gör. jag är ledig fr.o.m. juni.

hälsningar,

lisa - läskunnig

man blir mörkrädd

min kille delar ut post. det betyder att han har en stor cykel med korg fram i vilken han förvarar posten (!) och sin vattenflaska. man kan liksom inte springa uppför trettio hyreshustrappor utan att ta vattenpauser ibland.


idag när han kom ut från en port tutade en bil en massa gånger. sedan körde den förbi, och snubben i bilen höll upp min killes vattenflaska, garvade, hällde ut vattnet. och körde därifrån.

var fan kommer sådana jävla as ifrån?

skulle vilja ta ett snack med hans föräldrar.



jag menar, vi lever inte i öknen. min kille dör inte. det bli bara väldigt jobbigt resten av rundan. och vad fick snubben ut av det hela? det är som när mellanstadiekillar smetar senap i röven på katter för att se hur snabbt de kan springa.

om det där med att blogga och läsa bloggar och sådär

jag undrar.

bloggare, sådana som är hardcore, skriver flera inlägg om dagen om allt som de gör, och fotograferar allt och är skitduktiga. sedan kör de sammanfattningar över veckan som gått eller månaden som gått, för att inte tala om när året börjar närma sig sitt slut och livet ska summeras överallt.

är det för läsarnas skull? eller för sin egen?


jag kan tänka mig att min krets av läsare har ganska bra koll på vad jag pysslat med senaste veckan, åtminstone det jag delat med mig av, och klarar sig därför utan en summering. hade jag haft några tusen läsare om dagen och sjuttio inlägg i veckan hade det kanske sett annorlunda ut. eller läser folk exakt allt som dessa bloggarkanoner skjuter ur sig?


jag vet att jag gjort er nyfikna på hur min veckosammanfattning skulle sett ut, so here you go:

jag hade ont i huvet, var gnällig, åt god mat på en krog på Värnhem, såg på TV, drack öl på lokal, jobbade lite, såg några filmer och sov varje natt.

frågor på det?

måndagstvagningens hopplöshet

finns det något deppigare sätt att ta sig an en måndagsmorgon än att behöva tvätta bort de sista spåren av festlighet från naglarna? undrar varför den grå vardagen alltid måste vara så au naturelle. hade vi inte haft tusentals miljöföreskrifter som reglerar mina val av smycken och nagellack, så hade mina veckor varit mycket mer lustfyllda.

min favoritvy i hela världen

comfort food

jag älskar kikärtor så mycket att jag hade kunnat gifta mig med dem. när somliga känner behovet av chips eller pizza, så förirrar jag mig i kikärtssug. lite lök, gärna av sorten röd, lite tomat eller avokado eller vad man råkar känna för, en massa timjan, vitpeppar, olivolja och ohälsosamma mängder vinäger och sen är halva njutningen att ösa dressingen över kikärtorna när man äter.










kikärtor är den enda typen av ärtor som nästan får mig att börja gråta med sin godhet. eller är det PMS.

varför man älskar tekniken

jag tänker inte räkna efter hur många av fotona i min mobil som är spegelbilder. alltså självporträtt i brist på spegel. där jag ser sur och ful ut på första bilden och sur och ful ut fast med snygg lugg på andra.

borde spara dem och visa mina framtida barn. "se, små barn! mamma var både modern och fåfäng hon!"

1:a april

så himla lurad.

there are no more happy endings

till höger och vänster rapporteras det nu att Jennifer Garner är den nya Miss Marple. spännande? inte särskilt. förvånande? inte ett dugg. därför förstår jag inte varför alla tvunget måste ondgöra sig över denna modernisering, som väl inte är konstigare än alla andra remakes. popponny hoppas på hotpants och kampsport och johan hilton (expressen) raljerar om hur vi i framtiden kan vänta oss Justin Bieber i rollen som Maigret och Miley Cyrus som Mma Ramotswe, och den allmänna reaktionen verkar vara att Miss Marple inte kan vara ung. inte snygg. för hon ska vara klipsk och ha ont i lårbenshalsen.



men vad är poängen med att gnälla? fattar ni inte att det inte skrivs nya berättelser längre? inte berättelser av rätt kaliber i alla fall. allt är stulet, allt är gammalt, omgjort, moderniserat och omstylat. Jennifer Garner har bara modet att stå för att det är så det funkar. jag ser hellre en återuppväckt Miss Marple (eller den moderna Sherlock Holmes, BBC) än så mycket annat (som den här till exempel, eller den här).





Brasklapp: jag har inte sett Jack Blacks Gullivers resor, och tror inte att jag ska göra det heller. bara för att det är en klassisk berättelse behöver det inte vara bra. lite som att en filmatiserad Eddie Meduza-låt inte kommer vinna en Oscar oavsett skådespelarinsatser.

ser på TV

det dummaste vapnet måste vara de där pinnarna med kedja emellan. risken att skada sig själv är enorm. varför tar man inte bara ett stålrör?

kaststjärna känns däremot bra. om man bara har övat innan.

skilda världar

jag smygläser mina gamla skolkamraters bloggar och förundras över hur lyckliga alla är i sina små världar. heja heja rosenkind, skogspromenader, drejning, bebisar i magen och lägenheter som ser ut som deras föräldrars lägenheter gjorde när vi var små.

de åker på spa, fotograferar träd och bakar kakor. vad gör jag? jo, jag sitter hemma och övar på mitt Bachelorette-leende. och är jävligt tacksam.

hej, jag är en surtant

varför säger så många "min bästa" när de menar "min favorit"? det är inte riktigt lika fruktansvärt hemskt som när människor förväxlar att med och (kryper i nackhåren), men ganska högt upp på naglar-mot-krittavlan-skalan.


så. säger du att din bästa bok är jävla Dvärgen, så förutsätter jag att det är en Dvärgen du själv författat, och inte Pär Lagerkvists bok med samma namn. för det är inte din bästa. det är hans. do I make myself clear?

att omfamna den ytliga samtiden och sjunga dess lov

när jag flyttade (i oktober) fick jag plötsligt en badrumsspegel med lampa över, och i den upptäckte jag mina första riktiga rynkor. i samband med det upptäckte jag antirynk-krämer och smink. eller, jo, jag har faktiskt använt mig av smink tidigare, vid festliga tillfällen eller när jag var goth i högstadiet. nu gick jag från inget till allt på en månad. foundation, puder, mascara, rouge och läppstift. en helt ny morgonrutin, och det kan jag väl unna mig tänker jag.

det där med att smink ska vara dåligt för ansiktet tror jag inte längre ett dugg på. jag har aldrig haft bättre hy (och då menar jag under sminket, och inte den där fejkhyn som uppvisas de första tio minuterna när man lämnat lägenheten på morgonen, och som sedan gradvis förfaller under dagen). och rynkorna har inte blivit fler eller djupare heller.


är det inte ganska fantastiskt? plötsligt kan man bli gammal och snygg i stället för ung och jävligt sliten.

pensionärsvardag

senila gubben som knappt kan gå tog ut hela pensionen. senila gubben gick till affären och viftade med sedlar. senila gubben blev omkullputtad och bestulen på vägen hem. senila gubben ringde polisen. polisen informerade inte senila gubben om att han måste spärra kort och pensionsnummer. senila gubben har glömt sitt personnummer. senila gubben vill inte ha hjälp av hemtjänst eller låta någon annan sköta hans ekonomi för att "folk stjäl". senila gubben luktar svett och avföring. senila gubben gör mig oftast irriterad, men ibland, som nu, hjärtskärande sorgsen.

längtar efter framtiden

det finns ju en himla massa tjänster nu som erbjuder hemkörning av matkassar. konceptet är supersmart. inte nog med att man får en omväxlande och näringsrik kost, det är dessutom prisvärt och lättlagat.

om man däremot tillhör den kategorin av vardagsnarkomaner som faktiskt gillar att tänka själv, så känns det inte så himla spännande att någon annan dikterar vad man ska äta fem dagar i veckan. härmed efterlyser jag därför tristessalternativet: en matkasse med valfria basvaror. sådant som är tröttsamt att handla själv.



i mitt hushåll behöver vi till exempel alltid vitlök, hel svartpeppar, lagerblad, lök, bröd, yoghurt och någon typ av pålägg. vi handlar detta gång på gång och ändå finns det aldrig hemma av någon anledning.



hade denna tjänst funnits (självklart med möjligheten att maila in beställningen, eller adda varor i en app) hade jag inte bara beställt ovanstående veckoförbrukningsvaror, utan dessutom slagit till på sådant som känns otympligt när jag själv går och handlar. toapappersbalar till exempel. mjöl, mjölk och olivoljedunkar. tamponger och plåster och annat som man alltid glömmer under den korta promenaden mellan köttavdelningen och kassan (bara för att chokladavdelningen stjäl all uppmärksamhet). sådant som man kommer på när man är hemma, men som försvunnit ur minnet i affären.


så snälla, linas matkasse, årstiderna och allt vad ni heter. jag vill inte ha era ekologiska och nyttiga menyer. jag vill bara ha shoppingservice. kan ni inte fixa det i stället?

när katten är borta...

...och jobbar och sliter, så är somliga ute på landet istället.

verkar gemytligt på landet.

guld i mund

jag är väldigt tacksam över att alarmet ringde i rätt tid. inte alls lika tacksam över att det känns i hela kroppen att klockan borde vara halv sex.



jag är vaken. och måsarna.

"va ere? haru mens eller?"

jobbet idag: trodde jag hamnat på nåt konvent för hillbillys. man märker direkt när folk är från landet. de är långsamma, veliga, har aldrig pengarna framme när de ska betala och är alltid otrevliga. som om de skulle vara bättre än jag. bara för att de är från Tomelilla eller Trelleborg. plockar undan efter sig gör de inte heller. grisar.


ibland gillar jag att PMS:a loss. låta mig vara gnällig och irriterad. gråta lite argt. när man är på jobbet? not so much.


slutar snart. ska hem och supersura för att kompensera för all glättighet.

i stället för att tänka på Håkan Juholt tänker jag på det här:

jag säger inte att vi laddar hem film. jag säger bara att jag oftast överlåter filmackvisitionen åt min karlakarl som sedan säger: ska vi se denna eller denna *markerar i menyn* och så väljer jag helt utan att känna till bakgrund, recensioner eller skådespelarinsatser.

därför blir jag alltid så förvånad när filmer jag sett diskuteras i morgonsoffan och i dagspressen ett par månader senare. och så känner jag mig viktig och före i världen.


oftast är jag ju efter.


men det behöver vi inte låtsas om.




men visst är det ett märkligt fenomen? vi sitter i våra soffor, framför våra flat screens, och tar del av framtiden utan att ens veta om det. och ofta är den inte så himla bra.

om jag hade fyllt år varje dag hade jag varit singel

det är min födelsedag och jag inser att jag fortfarande inte har lyckats uppfostra min kille.

ett år fick jag en clas ohlson-brödrost i födelsedagspresent, bara för att han tagit sönder min blommiga från bluebox. det skämtar jag om fortfarande.

det är som det är. vissa människor är helt enkelt inte present-människor. vissa människor firar inte saker. vissa människor (dumma människor) tycker att födelsedagar, namnsdagar, årsdagar, julaftnar och storkalas är som vilka dagar som helst. därför försöker jag gardera mig. redan några veckor innan jag fyller år bestämmer jag vilken restaurang jag vill gå till. jag försöker dessutom hjälpa min kille med presentidéer, och påminner honom gärna om brödrostincidenten. det var i en sådan diskussion som han lade fram förslaget, att eftersom han bara hade dåliga idéer, så kanske han skulle ta och fixa förlovningsringarna. för det var väl romantiskt och storslaget?

vad jag inte fattade då, som jag fattar idag, är att jag i den stunden bytte bort min tjugoåttaårsdag mot en förlovning som vi pratat löst om i tre år. jag trodde att ringarna var en ursäkt över en trist present, men inte att det var presenten.


nu kanske ni tänker att det säkert kommer en fördelsedagstårta eller nåt, senare, i eftermiddag kanske. men nä. det gör faktiskt inte det. faktum är att jag förmodligen får hjälpa till att betala notan ikväll, eftersom pengarna som jag fick i födelsedagspresent av hans föräldrar, till middagen, sattes in på hans konto och verkar på något sätt ha försvunnit. igår när jag bad honom fixa frukost på sängen åtminstone, tyckte han att det kändes jättesvårt, så jag laddade kaffemaskinen och förklarade "tryck på knappen och gör en macka åt mig när du ändå ska göra en åt dig i morgon." och det funkade. och jag fick en kram. det är inte fy skam.


själv är bäste dräng. igår köpte jag en blomma.

nästa år ska jag köpa present till mig själv också.

nothing's ever gonna happen round here if we don't make it happen

hej chefen!


idag var jag klar med mina uppgifter kvart i tio. sedan dess har jag hängt på twitter, facebook, sydsvenskan och olika bloggar och har nu bara 20% kvar i batteritid i min iphone. kan du köpa in en laddare som vi kan ha här på jobbet kanske?


tack på förhand!

lisa.

needful things

doris tipsar om fina grejer i det här inlägget och nu är jag förälskad i allt som kiel mead gjort. om jag hade femti dollars över hade jag köpt en komihåg-ring.

förr i tiden

när jag var liten och gick på dagis hade jag två bästa kompisar. den ene var grek och hade rosa kalsonger och den andre kunde inte säga tre. han sa kre.

jag ska också börja göra det.

att tycka eller hålla käften: i vissa fall ingen större fråga

det gör mig så ledsen.


jag är, och skäms inte över det, en enorm skräpkulturskonsument. ja ja, jag HAR läst litt vet och jag HAR gått på teater (fast inte det senaste året) och jag HAR varit rebellisk tonårsidealist. men jag älskar att palla upp mig i soffan och läsa skit, se skit på TV, lyssna på skit och bara njuta av att befinna mig i min tidsålder.

därför gör det mig så ledsen när människor vägrar visa acceptens även då de befinner sig mitt i hela smeten. jag brukar försöka se Stylisterna på kanal 5:s webb TV, och av alla likriktade jävlar så hejade jag nog lite i smyg på tjejen som vågar vara annorlunda; tjejen som vågar klä sig i udda kläder, som promotar ett intellektuellt ideal och som verkar vara peppad på konsten före trenden. men så plötsligt hoppar den feta grodan ur hennes mun: hon har mage att dissa Sofi Fahrmans bok (Sofi och Frida Fahrman är programledarna, tillsammans med en stylistlegend och en make up-artist, för er som inte, liksom jag, gillar att kolla på TV i iPhonen). och nej, det är inte det att hon inte får lov att ogilla boken. jag själv var inte heller överväldigat förtjust när jag läste den nyligen. men vafan. är man med i personens TV-program i hopp om att få vara assistent åt personen i fråga, så kan man väl svälja all bull shit och bita ihop? kanske hålla inne lite? eller förstå att många gillar just den typen av litteratur.


kanske saknar jag att själv vara idealist och strunta i allt som var smutsigt och materiellt, men framför allt tror jag att jag fattat att det inte hjälper att tycka illa om olika fenomen. man måste helt enkelt försöka förstå dem och acceptera dem (utan att för den delen sälja sig). innan man gör det kan man varken få respekt eller gillande, och framför allt inte påverka. så det så. rätt åt henne att hon åkte ut!


se avsnittet här. det är kort. du har tid.





för övrigt läser jag Läppstiftjungel av Candace Bushnell och älskar den.

saker jag blir oprovocerat sugen på:

chèvre

rött vin

chick litt

chocklad (oprovocerat?)

dry martini

lasagne




ja, ni kan ju tänka er själva hur mitt liv hade sett ut om jag var typen som blev sugen på att jogga, dricka ekologisk juice och dammsuga. annorlunda. helt annorlunda.

fel.

min kille råkade köpa fotkräm i stället för handkräm. hela jag luktar eukalyptus.

undrar om valkarna i händerna försvinner.

dagens låt

idag tycker jag att vi ska lyssna på Dum Dum Girls och fira att jag har fått en bling bling ring. fast så jäkla mycket bling är det kanske inte. men ändå. en ringfinger-ring ring. låt oss tänka på kärleken en stund.

de växande behoven

när jag var liten ville jag ha choklad. det vill jag fortfarande, men utöver det finns det så mycket annat som jag anser mig behöva.

när jag bodde i england ville tjäna så pass mycket att jag kunde finansiera mitt cigarettbehov och enstaka sko/väsk-inköp. när jag pluggade var jag nöjd om jag kunde betala kurslitteraturen och samtidigt gå ut på helgerna och dricka den billigaste stora starka (jag åt inte då och var skitsnygg). när jag började jobba var jag timanställd och ville ha råd att resa några gånger om året, samtidigt som jag ville kunna äta god mat, helst hela tiden. sen blev jag fast anställd och med begränsad semester eftersträvade jag i stället den ultimata lägenheten. och nu sitter jag här i min våning, inser att det är dyrt att bo stort, särskilt med elräkningschockerna, och vill fortfarande gå ut och äta fantastisk mat, dricka öl, läsa böcker och resa ett par gånger om året (och nu räknar jag inte med värmlandsresor) och dessutom vill jag ha choklad.

hur krymper man sina behov igen, när man en gång låtit dem svälla upp likt luftballonger?

att plantera en palm betyder att man välkomnar gäster

efter semestern var mina händer alldeles mjuka, lena och utan småsår. min ansiktshy var full av lyster utan vare sig fnas eller fett och mitt bukomfång hade ökat med minst en halvmeter. hade och hade förresten. jag är fortfarande trind som ett riktigt semesterfetto. damn you menu del dia!

jag har alldeles för lätt för att resa iväg och koppla bort. jag glömmer arbete, räkningar, framtidsoro och förpliktelser så fort jag spänner säkerhetsbältet på flygplanet. när jag kommer hem blir jag därför alltid chockad. brevlådan är full av megafonskrik: KÖP! BETALA! LÄS! VAR EN MÄNNISKA! och jag måste börja uttrycka mig välformulerat, klä mig efter ELLE-standarden, borde jogga, eller hur, klippa mig och skaffa ett nytt jobb. trerätters-luncherna känns plötsligt avlägsna, liksom solnedgångsdrinkarna på balkongen, och som vanligt vill jag stänga dörren om mig, låsa och gömma mig och nyckeln djupt nere under täcket. funderar på att lägga konstgräs i ett av rummen. ställa in några sköna trädgårdsstolar och ett parasoll. kanske en bar av bambu. fly in dit i stället för till magont och spänningshuvudvärk. vad tror ni?


länge leve semestrar. länge leve promenader utan mål. länge leve havsbrus, varmt trä, ostron och champagne.

vardagsbetraktelse #1

jag har tjatat om det innan, men det tål att upprepas: jag älskar att titta på mina grannar! det är som att se svår, långsam stumfilm utan egentlig handling.

mitt emot oss bor ett par som ser ut att vara i vår ålder. rummet mitt över vardagsrummet har hittills verkat användas som datorrum, fast även en symaskin och ett sånt där gammalt utfällbart syskrin har skymtat. penslar i en glasburk har förekommit och jag inbillar mig att tavlorna på väggarna har bytts ut. någon gång har killen som bor där gått runt och fotograferat i rummet. oftast sitter han bakom skärmen.

idag händer det spännande saker må ni tro! för det första har det dykt upp ett hjul av någon sort. kanske ett tunt cykelhjul utan däck. och verktyg. från min soffa ser jag hur han sliter med sågar stora som hus, borrmaskin och eventuellt sandpapper (utanför bild). förväntansfullt sneglar jag i varje reklampaus. fram och tillbaka går han mellan det mystiska hjulet och sina verktyg. små träbitar dyker upp, ett eventuellt stativ, hjulet målas rött.



fattar ni?! jag tror att min granne bygger en spinnrock. fortsättning följer.