jag har sent omsider tagit mig igenom Sofi Fahrmans
Elsas mode, och min mage känns som om den blivit matad med en låda Noblesse. den är inte dåligt skriven och produktplaceringarna stör mig inte det minsta, men den där Elsa alltså... jag finner det outhärdligt att försöka identifiera mig med den här typen av skinn-på-näsan-brudar, som vill ha och ha och som i förbifarten reflekterar över att det de gör är fel, men sedan ignorerar magkänslan och fortsätter ångvälta sig fram för att nå målet, som såklart är att få Vara Någon. hela problematiken i boken cirkulerar kring hur vedervärdiga de snobbiga Stureplanstyperna är och hur gärna Elsa vill vara en av dem (och helst inte låtsas om sitt Boråsursprung). och hur det slutar? jo, som vilken prinsesshistoria som helst. prins, champagne, flådigt jobb och alla VIP-kort kungariket har att erbjuda.
samtidigt är det härligt. som tantsnusk för tjugoåringar. insugande, sliskigt och övermättande. på bussen vek jag bak pärmen så att ingen skulle se vad jag läste, för det hade varit som att spela Carola ur högtalaren på mobilen; något man kan göra i hemmets ljudisolerade vrå.
det värsta av allt är att min sockerstinna blondinbuk redan längtar efter att få sätta tänderna i uppföljaren. litterär bulimi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar