lördag. bra bok av Ian McEwan vill jag minnas

jag har en onormalt normal dag. var på vinprovning igår, vilket paradoxalt nog är en aktivitet som signalerar tidig, nykter hemgång (kan bero på allvaret, sällskapet eller en feber jag valt att ignorera). alltså var kattväckningen kvart över sju inte nämnvärt bekymmersam. tidning, te och nyhetsmorgon. promenad till skräddaren och sedan take away latte, via clas ohlson, apoteket ("ärenden"), ett strosande i vindarnas stad till centralstationens saluhall. dumplinglunch. inte så pjåkigt. svag för chili, soja och koriander. promenad till väninna med vårens första tulpanknippe i näven. kaffe. prat om tjocka duvor och häleri. flanera hem med eftermiddagssol i ögonen, inom Netto där jag motstod frestelsen att handla som normala människor gör. nöjde mig med bananer och ännu en tulpanbukett. tyckte att damerna i mjukisbyxor med överfyllda varukorgar tittade snett på mig. struntade i dem. frös om händerna på vägen hem och tänkte "nu behöver man minsann inte ha vantar längre för nu är det vår". ombyte. mitt nya puder matchar min hudton. någon gång ska vara den första. kan även vara det falska ljuset över badrumsspegeln. ska åka buss till en middag. leka med ett barn. som man gör på lördagar.


en vanlig lördag hade jag sett ett par filmer och gnällt över min oförmåga att resa mig ur soffan. ur led är tiden och världen är upp och ner. vad ska det bli av mig.

polis polis potatismos

samtidigt som jag inte tror att jag någonsin skulle känna mig avslappnad med att trycka i mig korv och slänga käft med lagens långa arm, så är det något rörande i idén att bjuda kvarteret på mat. för mat gillar väl alla. eller?





SDS 25/2/11

för det blir ju inte automatiskt fler matgäster

krogpriserna har inte sänkt lika mycket som beräknat. svennebanan rasar.

jag undrar: om priset sänks motsvarande momsen, hur ska nya arbeten skapas? jag förstår inte ekvationen.


och för en gångs skull vill jag inte verka hånfull och dryg i tonen, utan jag vill verkligen veta...

lönetrappan

det här med att man tjänar mer om man tar hand om döda saker; en verkstadsarbetare mer än en sjukvårdare etc. vad säger det om vår människosyn?


allting gör mig så trött. jag begraver mig i pictionary-appen Draw Something. (lisalightning)

alla hjärtans dag

gav Martin mina schyssta lökar.

jag bara undrar

vem ska städa era kontor, putsa era fönster, bygga era hus och frakta hit er champagne? vem ska sälja er era basvaror, servera er er mat, sopa era trottoarer och dela ut er post? vem ska tömma era återvinningskärl, ta betalt för ert gymkort, skruva i glödlamporna i era korridorer och diska er lattemugg när ni fikat? vem ska stapla era konservburkar på butikshyllan, sälja er popcorn på biografen och köra er hem efter era fester, nu när alla ska satsa på sina drömkarriärer och bara ta jobb som kan bli ens "livsstil"?


själv ska jag sadla om till kortdistanslöpare. 100 meter. tänker att jag kommer vara attraktiv på er arbetsmarknad när jag är 75.

stoppa

tappra försök

det är mycket snack om filmfestivaler just nu. eftersom termometern visar minus femton tänkte vi att det inte var en så dum idé att gräva igenom videobutikens fyndhörna och skapa vår egen tablå. resultatet blev tio ganska dåliga filmer, 800 g lösgodis och en makalös helgpepp.

men säg den glädje som varar. igår försökte vi oss på två av våra fynd. Hobo With a Shotgun såg jag tre minuter av innan jag tänkte att det var för obehagligt för mig och The Informant hade förvisso potential, men efter en kvart sov jag som ett barn.

idag laddar jag med kaffe. många koppar. ignorerar solsken och söndagsbilaga. dåliga romcoms - here we go!

full associationslek

igår hängde jag med min väninna och hennes sommeliersambo. han ska beställa ett gäng naturviner till restaurangen, och vi fick äran att provsmaka.

jag har trots att jag dricker groteska mängder vin aldrig deltagit vid en vinprovning förut, men snart fattade jag galoppen. "gott" blev en av de mer nyanserade kommentarerna, ofta i samband med "doftar som vahetere... ehh... såna ni vet..." osv. medan min väninna kände toner av mogna päron, gräs och roquefort så uppfattade jag rått kött och swipper. inte nödvändigtvis i kombination.

jag gillar för övrigt naturviner, även om de är lite mer ansträngande. och det är väl aldrig för sent att lära sig prova vin?

jobb

januaridieter

egentligen fattar jag inte varför alla är så himla nojiga över bukfettet såhär efter julhelgen. ju mer jag tänker på det desto fler positiva aspekter kommer jag på med att ha en matbebis i magen.

man får äta för två. man får sitta på bussen. magen funkar som push up-BH. man kan skylla på foglossning och slippa delta i förnedrande aktiviteter. man får hänga i leksaksaffärer utan att känna sig creepy. människor tindrar med ögonen när de pratar med en. man slipper försöka se snygg ut hela tiden eftersom man ändå utstrålar en naturlig lyster. man får ha mjukisbyxor överallt hela tiden och när man är laktos- eller kolhydratssvullen är det bara att pösa loss och flytta fram nedkomstdatumet några månader.


ja, det enda negativa jag kan komma på är att man får fula blickar när man röker en cigg till sin draja och att raggningspotentialen förmodligen sjunker något.

...och så det där med hälsan då.

nästan tam katt

vi ligger i soffan. när jag är ensam har hon ingenting emot att hoppa upp och låta mig skeda henne. jag klappar och kelar, hon spinner. det är när de där hemska sakerna händer på TV:n, morden, knivhuggandet och våldtäkterna, som jag glömmer att hon inte är min och inte en del av mitt eget skinn. min hand fastnar och kurar ihop sig någonstans över hennes mage med fingrarna i den mjuka pälsen, och hon tittar på mig och undrar vem jag tror att hon egentligen är.

så glider hon ifrån mig, hoppar ner, lägger sig tillrätta i sin stol i stället. och jag kommer ihåg att hon är en vild. att hon är sin egen.

och det är därför hon alltid sätter sig och ser fåglarna flyga på naturprogrammen. hon är aldrig min på riktigt. bara sin.

top cat SE01E03

de där korta glimtarna av insikt

hittade en hårnål dold under en golvlist. funderade över om den var min eller kvarglömd av någon hantverkare. ALLTSÅ ÄR JAG INTE EN KÖNSSTEREOTYPT TÄNKANDE SEXIST sa jag, klappade mig själv på huvet och sa "duktig flicka".

coachen tipsar: att gå och fika

eftersom jag bara tänker på mitt eget bästa kommer här en uppmaning innan långhelgen:


efter alla år i restaurangbranschen har jag lärt mig att om det är något som finns i överflöd så är det enkronor (förr även 50-öringar, och avskaffandet kom som en skänk från ovan). att räkna enkronor vid dagens slut är ett slit, och jag önskar att jag var en höftare eller en det är inte så noga-re, men i stället vill jag redovisa varenda korvöre och spenderar därför åtskilliga värdefulla minuter om dagen med nävarna fulla av skrot.

min första önskan i denna tvåstegsuppmaning är inte att ni inte ska slänga fram jämna pengar när ni ska betala för er latte i morgon bitti, för jämna pengar är finemang, men rensa inte spargrisen för att sedan stå och räkna upp trettioåtta kronor i enkronor på bardisken. det är inte okej. lämna enkronorna på ICA som verkar behöva växel ofta, eller i välgörenhetsbössorna, om ni så himla gärna vill bi av med ert skrammel. ingen annan blir glad över de där högarna med mynt. det är inte kul att räkna dem vid betalning - och dessutom slutar det alltid med att man står där och tjafsar om att det är en krona för mycket eller för lite - och det är ingen som vill räkna dem när pengarna ska sättas in på kontot.

min andra vädjan gäller snålheten. eller förlåt - sparsamheten. kostar din läskeblask och din macka 47 kronor på fiket på hörnan, och det står en dricksskål på serveringsdisken, ge inte det stackars biträdet en femtiolapp och två kronor "för att göra det enkelt" för de där tre kronorna i dricksen är sjukt mycket enklare än att lämna tillbaka en femma, som det av någon anledning alltid råder brist på.



det var bara det jag ville säga. nu var det sagt.

hej hemmafru!

det är lustigt det där med hobbies. eftersom vi har tvättid - viktiga grejer! - tänkte vi oss en lugn kväll i hemmet, denna afton före nyårskvällen. för inte förgås helt i vår ensamhet bjöd vi in vår fina, fina vän på "mat och På Spåret", vilket ju låter ganska soft för en intet ont anande väninna.

nu är tre rätters-middagen förberedd, jag har druckit ett par (ganska svaga, om jag får säga det själv) dry martinis, bordet är dukat, toan skurad, sängen bäddad, naglarna målade och ljusen tända. det bor ett monster inom mig som vägrar låta mig ha folk hemma på en lugn hemmakväll.

som sist bokklubben var här. vi har en så gott som uttalad regel att det ska vara enkelt, nån snabb rätt och ett glas vin, och så ska det handla om boken. sist vi var här blev det gåsamiddag med alla tillbehör, inklusive svartsoppa till förrätt. det är inte okej nånstans. jag skämdes lite.


nästa år lovar jag att jag kanske ska bli bättre på att vara avslappnad. åtminstone med damm och stök. middagarna tänker jag fortsätta med för evigt.

det positiva slutet

jag kan inte sammanfatta 2011. eller, jag tycker inte att det behövs. året kom, året går. däremot kan jag berätta att något av det bästa jag vet (förutom att laga mat och dricka vin) är att lägga mig under filten i soffan och ta av mig strumporna. kanske även byxorna. det är den ultimata befrielsekänslan.

en annan sak jag uppskattar är att när man trycker "gilla" på Facebook så slipper man följder. inga notifications på det. det är bra.

en annan ny favorit är cortado. kaffet alltså. dämpar deppighet. tips från kaffecoachen.

ofta tänker jag också att jag är väldigt glad över julpyntet. granen som barrar rakt ner i Pellas päls, hyacinterna och alla lampor. det kommer att kännas hemskt tomt, det här med januari.

och så tänker jag på att jag är en fryntlig skåning. ett redigt ålaräns. när hände det? måste vara för att jag vill vara en fubick som kontrasterar martins blandblod från norr. det gör inget. vill inte byta bort min skånskhet mot en rullebör av guld eller allt rabbemos i världen. eller jo. det hade jag nog gjort.


det jag ser mest fram emot nästa år är att ha semester. någon gång. med lite tur och framförhållning. det blir nog fint.

step into my office, baby.

jag jobbar som barista i entrén till ett större företag. företagets ekonomiska system har julstängt och företagets anställda har huvudsakligen tagit julledigt. jag vet, jag gnäller mycket över hur arbetsbelastningen gör mig tokig, men att sitta på en pall hela dagen när jag vet att lägenheten behöver julfejas och kroppen juletvagas inför kvällens julfirande känns som asiatisk vattendroppstortyr. advent har aldrig varit så väntigt som nu.

men! vi har ju flygarhundar i vår gran!

man vill ju inte överdriva heller

igår härjade Ernst på TV och Martin satt bredvid mig i soffan och suckade över vår otillräcklighet. vem orkar? undrade han. man får ju prestationsångest!

jag lugnade honom med att vi är sådana som ger andra prestationsångest. vem mer börjar med glögg i september, bakar lussekatter, gör granriskärve klädd i kulor, bakar pepparkakor, gör kola, wienernougat, tusen sorters julchoklad, har julstjärna och adventsljusstakar, bränner av de fyra ljusen i tid och är noga med sifferljuset, har ett helt bibliotek av julskivor (ja, riktiga - inte mp3), en minigran i fönstret, julduk på bordet, julduk till kattmatsskålarna, julkulor i palmen, blommande amaryllis, nejlikor i apelsiner, en enorm julgran klädd i bland annat hemmålade julgransdekorationer, blinkande gran kopplad i datorns USB-port, porslinstomtar och tomteljus och julskum så det sprutar ur öronen.

jag tror att vi kan slappna av.

men ett bakbord tänker jag fan aldrig bygga.

det är bättre nu

känslan av att något saknas

så nära

tänker på twitter och på hur fantastiskt det är att kunna kommunicera med människor man inte ens känner. idag kom en kund in med en väldigt blöt mobil. jag gav henne en servett och hon berättade skamset att hon tappat telefonen i toan. "Aha, bakfickan? Du har gjort en Camilla Läckberg." sa jag sakkunnigt. min kund blev glad över att ha fått sig ett namn på företeelsen och jag fick tillfälle att fundera över Twitter.

någon gång i någon tweet tackade jag Camilla Läckberg över att hon twittrat om det där med att tappa iPhones i toan för att de ligger i bakfickan. jag skrev nåt om att hennes verklighetsbekännelser var bra och preventiva och billigare än en drulleförsäkring. hon retweetade. det är som om vi är kompisar nu. vips är man bara några @-tecken ifrån varandra och kan leva lyckliga i alla dagar.

härom dagen nämnde jag Musikhjälpen i en tweet utan vare sig @ eller #, men Musikhjälpen-Emmy svarade. full koll. likadant när jag kallade alla deltagare i Pengarna på bordet-tävlingen för sär (minns inte den exakta formuleringen, men det var något ganska elakt men sant om att vi bara tittar för att få peka och skratta) och fick ett svar från en som vann. det visade sig att han var centerpartist. inte mycket mer att säga om det ju, förutom att även den killen verkade ha full koll på de sociala medierna. jag beundrar det, även om det i slutändan förmodligen bottnar i djuprotad narcissism (förutom i Musikhjälpen-fallet där det handlar om välgörenhet).


själv har jag blivit lat och orkar varken blogga, kolla mail eller Facebook och det där med att scrolla tweets är ett minne blott. ändå känns det tryggt att veta att om man vill att en annan människa ska lägga märke till ens existens så är det bara att sätta ett @ framför hans eller hennes namn.

top cat SE01E02

framme.

börjar bli expert på begravningar. begravningar, Göteborg och scandic-hotell. och alltid regnar det. och alltid tycker jag så himla mycket om familjen jag gift mig med.

hate to say I told you so

det är alltid ostadigt mellan Falkenberg och Varberg. bussen kränger där. kanske är det det underkylda regnet eller kastvindarna som får fritt spelrum över åkrar, vattenpölar och kvarglömda höbalar. inte konstigt att vindmöllorna blivit placerade just här, tänker jag. jag brukar också tänka att någon gång kommer bussen att köra av, sladda för mycket och välta. sånt händer, tänker jag och greppar tag i sätet framför. jag undrar varför jag aldrig använder säkerhetsbältet och jag sneglar på busschauffören som obesvärat kliar sig bakom örat och tycks ovetande om bussens gungande över vägbanan. jag kanske ska lita lite mer på honom och lite mindre på min mage. ville bara säga att om vi alla dör i en sorglig olycka, så har ni det svart på vitt här: jag SA ju det!

Pella aka Pelly - top cat SE01EP01

det är inte bara doom and gloom i december. katten har insett sin potential som modell. se bara, posen, gracen, smizen!

Per Nilsson. remember the name, dudes!

jag hatar när det händer

konversationer på en arbetsplats

lisa och kund:

-Jasså du stänger redan klockan tre?
-Ja, precis.
-Skönt att ha så korta dagar!
-Ja, fast jag är ju aldrig härifrån förrän vid fyrasnåret, och morgnarna är väldigt tidiga.
-Jamen ändå! Hela eftermiddagarna och kvällarna är ju fria!
-Ja, haha. Men när man går upp vid halv sex är det ganska lagom att bara gå hem och äta och sen gå och lägga sig.
-Men ändå. Mycket ledigt blir det ju.
-Kanske det. Jag är här nio timmar eller så. Det är väl en rätt normal arbetsdag?
-Låter skönt att sluta tre...



lisa och kollega:

-Är det inte lustigt att det är så himla jobbigt att jobba här?
-Nä. Så har det alltid varit.
-Men det är ju så himla dålig stämning hela tiden. Varför är det så?
-Alla hatar att joba här.
-Jaha...



ibland tänker jag att de som glider in vid åtta, köper en latte, kommer tillbaka vid elva för ännu en, och sedan har eftermiddagsfika med polarna klockan två för att slutligen gå hem vid kvart över tre inte har en aning om vad ett riktigt jobb är. och jag skiter i att de har pluggat i fem år och har tio tusen mer än jag i lön. jag har pluggat i tre år, har tio års arbetslivserfarenhet och betalar i blod, svett och tårar.

vi gör våra val

katten är uppmärksamhetstörstande. jamar och spinner och stryker sig med hela kroppen mot mina händer när jag klappar henne. efter en stund öppnas gapet och mitt i de mest högljudda kärlekskurren försöker hon sluta sina gaddar runt mina fingrar. sån är hon. såna är vi.

känns skönt att vi trots allt, mitt i all profithunger, vågar säga ifrån. både i det stora och i det lilla.


(den dystra färgskalan beror på att bilden är tagen i soffan i sällskap av en draja och med nedräkningen till På Spåret som primär sysselsättning.)

dagen

sov tolv timmar, åt lika lång frukost. gick till parken och matade fåglarna. konstaterade att det var just en sådan dag som par i vår ålder travar bort till parken snabbast möjliga väg, knäpper en bild med mobilen och skyndar tillbaka hem för att i soffans trygga vrå och med en chipspåse som sällskap, knappa in uppdateringar på Facebook i stil med gick en mysig söndagspromenad runt pildammarna med älsklingen *puss*. vi gick via Lidl. köpte udda mat. gick till pressbyrån och köpte två trisslotter. "Med vinst, va?" frågade vitsige biträdet. "Nä, behövs inte." sa jag. kände mig inte särskilt turlig. skrapade på Södervärn i en hög av matkassar, toalettpappersbal och fallna löv. vann inget. gick hem. men se. vi var på en mysig promenad i alla fall.

Honey, I'm home!

när jag kommer hem från jobbet vill jag bara slänga upp de trötta fötterna, blanda mig en kall dry martini och girigt röka dagens första cigarett (det där med att vara nykter rökare på jobbet är så fruktansvärt överskattat).

så det gör jag. fast där efter måste maten lagas, disk diskas, tvätt tvättas, ytor torkas, katt matas, räkningar betalas, toalett skuras, inköpslista skrivas, eventuell planering göras och om man har pyttelite tur hinner man träffa någon och vara social. nä, bara skoja. det orkar man inte.

skillnaden mellan att arbeta och vara hemmafru är att man, som till exempel arbetslös, hinner ta itu med vardagens bestyr med en större smula njutning och med en liten smula mindre cash. som jag ser det hade det varit en win win situation om min make dragit in degen och jag fixat och donat med alt här hemma, och dessutom orkat vara trevlig och tillmötesgående när han kom hem från jobbet.


låter jag hemskt förlegad och tråkig? förmodligen. men det hade gjort mig glad att orka vara glad mot den som betyder mest i världen, i stället för att vara sönder och slut när vi äntligen hinner ses. dessutom har jag alltid varit svag för små förkläden och genomarbetade middagar.


när jag hade bokcirkeln här i fredags, bjöd jag på gåsamiddag med anka i stället för gås. det tog flera dagar att förbereda på grund av all trötthet och tidsbrist. tänk ändå, om man hade haft tid att laga riktig mat även när det bara är torsdag.

dagens baristaskämt

när någon suckar, gnäller över tröttheten och säger "ja, idag får jag nog ta en STOR latte macchiato!"


det är så himla pinsamt.



tycker hon som fått i sig en halvliter bryggkaffe och två dubbla espressos redan innan öppning kvart i åtta.

förlåt.

jag känner att jag gnäller så att det sprutar ur öronen, så här kommer en skitbra grej: när jag har mördande spänningshuvudvärk fastnar mitt ansikte i en grimas som påminner väldans mycket om ett litet leende. det gör att människor tror att jag är glad och ler tillbaka. tips tips!

suck it up

vilken tur det är att man ändå är en sådan som är uppfostrad med god arbetsmoral och pliktkänsla.

när man vill sova hela tiden helst, är nära att börja gråta flera gånger om dagen, har huvudvärk och ont i magen och mår lite större delen av dagen. då känns det ju bra att man kan smeta på ett leende. att man vet hur man ska göra för att verka pigg, käck och glad. tur är det att man är en sådan som vet hur man vadar i sin självömkan på insidan bara, och uppvisar en stabil exteriör.

vem vet hur det hade gått annars, liksom?!

vardag - tid

det är svårt nu. jag har ett jobb. alla ska tycka att det är så himla fint. sanningen är att jag förmodligen mådde mycket bättre när jag var arbetslös. varje dag är tyngre än någon annan. jobbet är tyngre än något annat (och jag har jobbat hårda barpass, jag har jobbat som barchef, jag har jobbat på malmöfestivalen under omständigheter som får roskildefestivalen att kännas som charter) och jag känner mig tyngst i världen.


det är något så sorgligt med att kämpa sig upp varje morgon 05.20, uthärda dagen och sedan komma hem, äta kvällsmat och vara redo att somna halv sju. livet saknas.

det är motstridigt. dagarna, veckorna, tiden passerar i ljusets hastighet. nyss var det sommar och om en minut är det jul, och det är fantastiskt att en arbetsvecka förflyter under loppet av ett andetag, men livet, det är det som händer utanför fönstret under de sekunder varje dag som jag har en chans att titta ut och se det, och jag saknar det så mycket att det gör lite ont. att ta tillvara på helgerna har blivit ett dystert mantra, för samtidigt som jag skulle vilja göra tusentals saker, träffa alla som jag älskar, dansa, äta goda middagar och se löven falla till marken i alla parker, så känns det viktigast att vila kroppen som gör ont i varje led och sova sömnen som saknas hela veckan. hur gör ni, ni som arbetar hårt? hur lyckas ni hålla ihop er själva?


i år ska vi jobba oss igenom julen. planen är att starta med gran redan i advent, koka knäck och kola utav bara helvete och dricka glögg så gott som varje dag. ett tappert försök till stämning. tur att familjen består av två och en katt, så att inga barn undrar varför de inte får ha jullov som alla andra.

som att hitta allt smör i Småland

tänker på det där med klyschor. förra helgen var vi i Göteborg. på sara katts initiativ (med medhåll från götlaborgarna) hamnade vi på Haga Bio med en öl i näven. och in kom såklart Håkan Hellström. det är väl självklart ändå. och för att göra det ännu mer svennebanan tog jag en bild och skrattade gött åt den goa stämningen. hygge för hela slanten.

ibland tänker jag att Göteborg är en väldigt fin stad. om det bara inte vore för alla spårvagnar och göteborgare.

konsekvent

vi människor är lustiga. å ena sidan håller vi i brödet på frukostbuffén med en servett när vi skär det, för att andra ska slippa våra flottiga tassavtryck. å andra sidan verkar vi tro att nästa man i kön skulle vara intresserad av att ha resterna av vårt halvanvända smörpaket eller bottenspillet i sockerpåsen vi just tömt i latten, och lämnar därför generöst detta på disken i stället för att flytta armarna en halvmeter åt sidan och släppa skräpet i papperskorgen. vi är också måna om att vara artiga och hjälpsamma och ställer alltså kopp och fat, när vi svept vår espresso vid ett ståbord, på disken precis framför kassan, i stället för att placera disken i diskstället. vi tycker också om att prata med våra väninnor om högst personliga livsöden och erfarenheter när vi handlar, men skulle expediten/baristan flika in i samtalet blir vi bestörta och kränkta. men det är så vi är. kan inte bete oss som folk. eller är det det vi gör?

den här veckan blir jag upplärd i kaffemakeri, skumtjocklek, bönmalning och i hur man beter sig som om man kan saker fastän man inte har en aning. första dagen var jag gråtfärdig av instruktörens pekpinnar och hårda attityd. det där med att surt säga "du gör fel" men inte ha tid eller tålamod att visa rätt är inte med på min lista över pedagogiska tekniker. och jag gillar inte att göra fel. jag gillar inte att göra fel när jag gör mitt bästa och få veta det på ett aggressivt sätt. jag är ju en sådan som börjar gråta om någon skäller på mig; i synnerhet om det är en främling.

när jag kom till jobbet i morse var jag redan alldeles utmattad efter gårdagens ihärdigt svalda tårar, och bestämde mig för att möta hårt med hårt. det är ju för fan MIN arbetsplats! använde mig därför av det mest lättspelade kortet i varje kvinnas repertoar: våpigheten. funkar varje gång och dagen idag blev betydligt bättre än gårdagen.

ett litet "nämen ojdå! *tihi* klantiga lilla jag!" kan göra underverk med män som är störst, bäst och vackrast.


idag har jag alltså fått stävja kräkreflexerna i stället för gråtigheten. det är tungt att ha känslorna påkopplade jämt.

för tidigt för en snygg länkning med mobiltelefon

ehh..?

http://www.dn.se/nyheter/politik/arkelsten-forfalskar-historien

vi trodde att det skulle handla om apor

sköldpaddornas ägg flyttas för att vågorna inte ska dränka embryona. sköldpaddorna är fina och skalen så vackra och jag förstår varför vi mördar dem. fast när alla äggen kläcks kryllar det av små minisköldpaddor i bassängerna och jag tänker att det ser ut som när spindelägg kläcks och jag tycker att det är så äckligt att jag slår över. på ettan pratar de om demensboenden. det är på något sätt tryggare än kubanska spindelsköldpaddor.

mitt i veckan

igår drack jag öl med finaste burgschki och jag tänker att det är så bra, det där med internet. man kan följa totala främlingars liv och leverne i olika forum och bestämma sig för att man gillar dem och sedan träffa dem och inse att man haft rätt hela tiden. älskar att ha rätt. älskar att inte bli besviken. älskar inte att jag inte orkade vara ute senare än nio, för den där helenski kan man nog dricka betydligt fler än tre öl med innan hon bangar, och det är rätta takter.

nästa gång blir det minst fyra.



idag är jag supertrött, och det har ingenting med de där ölen att göra, utan är nog mest för att mitt nya, fräscha jobb är så himla tråkigt och värdelöst och min arbetsplats så osolidarisk och min rygg och mina fötter och mitt huvud så stickande slut. så kan det gå när man inte vill vara arbetslös. hepp hepp.

en gång för länge sedan (eller för tre månader sedan. beror lite på vilken typ av tidsuppfattning man har.) gifte jag mig med min kille och då fick vi bo på hotell. av olika anledningar fick vi inte upp vår väska till sviten, och när vi raglade in på kvällen var hotellet obemannat, således fick natten spenderas väsklös. jag behöver ingen väska för att sova, men min syster som bokat rummet var OUTRAGED och drog i lite trådar och hux flux fick vi en gratis bonusnatt. denna natt utnyttjade vi i fredags.

det bästa med att bo på hotell, tänkte jag, är frukosten. det vet alla. det näst bästa att slippa städa efter sig. men vet ni vad. min verklighetsbild är omkullkastad; det absolut bästa är såklart att bo på hotell och bli välkomnad med frukt, choklad och gratis bubbel!jag vet det nu och kommer aldrig att nöja mig med mindre.





kvällen fortsatte med bland annat ostron på savoy, för såna är vi. hoppas att varje tremånadersdag blir lika flärdfull.

väder

det där med årstider. börjar inte det kännas lite tjatigt? jag menar höst. been there done that. samma visa varje år. kan ingen komma på nåt nytt nån gång?

gammal är inte äldst

på mitt nya jobb är jag bebis. eller, nej, det är jag inte alls, men den där första veckan känns jämt så, som om man är tonåring, finnig med fett hår. en osäker frågeställarmaskin som fumlar, glömmer, är långsam och gör fel.

min coach är en tjugofemårig brud som pladdrar. hon är rar och obegriplig. allting går i sjuhundrafemtio, och ingenting är noggrant utan allt går att göra på sitt eget sätt. det är helt hopplöst att vara ny och inte få raka besked, inga fasta rutiner, ingen ordning och reda. jag älskar ordning och reda. chefen har haft semester min första vecka, och jag är den förtappade, den utan passerkort, nyckel, namnskylt och behörighet. jag kan inte ens slänga mina egna sopor eller logga in i min egen kassaapparat. jag vet inte heller vad jag får i lön. living on the edge, kallas det visst.



för tio år sedan jobbade jag som barista i sheffield, och när jag sluter händerna kring den löddrande mjölkkannan och doften av nymalda kaffebönor blandas med någons parfym är det där jag är. slagen med espressohandtaget mot lådkanten sitter kvar i ryggmärgen och det är samma problem med dåligt inställt flöde, kalk i rören och en svag odör av bortglömt mjölkspill i något hörn som inte går att hitta.



om två veckor tror jag att jag är redo för revanschen. när jag gjort egna listor och beställningsformulär, programmerat om kassan, lärt mig hur man hittar i kulvertarna. det är då jag ska ställa alla krav, dra fram alla pekpinnar och suckande gnälla över att ryggen tar ofantligt mycket stryk. men först ska jag bli bäst. för det är så jag jobbar. även när jag är ny.

Working girl anno 2011.

idag har jag börjat på ett nytt jobb. hur jag fick det? genom bekant såklart. ett snabbt möte i måndags, inget ansökningsbrev, inget CV, bara mitt eget svettiga jag.

hurra för det!

nu ska jag fira med att gå på bokcirkel och prata Kadefors. och dricka vin, men vi låtsas att det är för bokens skull vi träffas.

sökes: enkelhet

ämnet är kanske uttjatat, men det här med att söka jobb via länk som leder till "extern webbplats" där man ska fylla i sina uppgifter. what's up with that?

för er som inte hänger i jobbansökningskretsar, så ska jag förklara:
en länk från en oftast inte särskilt fängslande annons leder till någon typ av HR-sida, där du ombeds fylla i praktiska uppgifter som namn, personnummer och adress, och sedan under olika rubriker vill de veta ungefär allt du gjort sedan du föddes med exakta datumangivelser. jag vet inte hur det är för er, men själv har jag ingen aning om ifall den där kursen jag läste 2005 började den 20:e september eller den 1:a oktober eller när den sista tentan var. det handlar om att vara grym på att höfta. givetvis vill de även ha motsvarande uppgifter då det gäller din arbetslivshistorik, och där vill många dessutom att man bifogar ett intyg. jag har inga intyg. jag har inte ens intyg från mitt senaste jobb där jag var i fyra år. jag har däremot min chefs vänskap och telefonnummer, men det platsar inte i sammanhanget. i vissa fall följer även möjlighet att bifoga uppgifter om eventuella förtroendeuppdrag, löneanspråk och vilken omfattning av tjänst man söker, och givetvis, givetvis ska det där fotot också hänga med. när alla dessa uppgifter fyllts i (tar runt en halvtimme när du gjort det några gånger, åtminstone om du hunnit göra en del under årens lopp) och du känner dig slut i huvet, kommer slutligen dödsstöten: möjlighet att bifoga CV. du förväntas alltså glatt ladda upp ditt färdigskrivna dokument som innehåller precis samma uppgifter som du just spenderat trettio minuter av ditt liv att fylla i på sidan. sedan ska du formulera att originellt och fängslande personligt brev, och allra helst ska du inleda med Ansökan och inte Asökan.


jag ska inte vara onödigt orättvis. dessa uppgifter är givetvis högst relevanta för en potentiell arbetsgivare. men varför i hela friden kan det inte räcka med att skicka in CV och kontaktuppgifter? eller varför kan det inte finnas en nationell CV-bas, där alla detaljer finns bevarade för landets alla arbetsgivare att plocka fritt (med arbetssökandes medgivande såklart)?

det är inte konstigt att arbetsförmedlaren tycker att det låter mycket när jag säger att jag söker i snitt fem jobb i veckan. det är säkert många arbetssökande som ledsnat och inte orkar lägga en timme per sökt jobb, med allt ifyllande, brevskrivande och fotoredigerande.

kanske arbetsförmedlingen kunde projektanställa mig med uppgift att få arbetsgivarna att använda deras databaser?

wet look

idag var jag på jobbintervju. efter att ha haft alldeles för roligt i helgen (kommit hem vid sexsnåret och sovit bort halva dagarna) vaknade jag pms-ilsken och uttorkad. bestämde mig för att wordfeud och kattkelande var viktigare än att förbereda mig för intervjun, så när jag väl förstod att marginalerna krympt bort till minimum fanns varken tid för CV-revision eller hårtvätt.

på intervjun svettades jag. på riktigt. sådär så att det rann från tinningarna, från benan ner i pannan och blev till pärlmustasch på överläppen. jag svettades så att min blommiga blus blev blöt, så att rumpan smälte ihop med dynan i syntetskinn och så att det smakade salt i munnen.

ni kanske tror att jag jämt går runt som en svettmaskin, och det har ni banne mig helt rätt i, men idag var det som om någon tryckt på alla knappar samtidigt. strålande solig högsommarvärme, nylonstrumpor, stress, mensvärk och en snabb cykeltur. man behöver inte vara hjärnkirurg för att koppla.


nu hoppas jag att min eventuella blivande arbetsgivare tittade mer i sitt anteckningsblock än på mig, och så tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte gjorde samma fadäs som i fredags då jag läste Metro på bussen, svettades och torkade mig i ansiktet med trycksvärtade fingrar. när jag kom hem såg det ut som om jag försökt mig på krigsmålning med skokräm. idag var jag bara shiny chique.

you are who you hang with

som adoptivförälder till katt har jag upptäckt ett helt nytt sätt att spendera pengar. att shoppa i djuraffärer är en riktig fröjd för sinnena. doften av torkade grisöron, kattmynta och gå-bort-kex för hundar blandas med ett hysteriskt lugn bland allt tingel tangel. den största skillnaden mellan djuraffärer och människobutiker är personalen. efter mina knappa tre veckor i svängen kan jag bara konstatera att djuraffärspersonal är hundra gånger trevligare än all annan butikspersonal. de hjälper till, visar alternativ, rekommenderar billigare eller dyrare varor efter behov och ställer kunniga frågor om kattens beteende, ålder, ras och preferenser. dessutom tycks de vara genuint bra människor!

om ni känner er ledsna idag och har tid över, tycker jag att ni ska gå in och småprata om klösbrädor och pälskardor i närmsta djuraffär. har ni ingen katt? hitta på. det är bra för hjärta och själ att få fin betjäning.


och så kör vi en favorit i repris på det:

plink plonk

har jag sagt att grannarna ovanför har skaffat piano? har jag sagt vad jag tycker om det? nej. jag vill inte behöva tvätta munnen med tvål.