BAR EL SILENCIO

Solskenet skär huset mitt itu,
som en ätbar tårta - staden är vacker idag

Någonstans exploderar en bil, långsamt



(Tomas Ekström, Natten är svart och full av troll och kanoner, Predi förlag-05)

everybody knows empty houses are lonely

dessa dagar av påsk! det känns som om jag sovit större delen av helgen, fast kanske kommer den känslan mer utav de senaste dagarna, som inte ens ingår i påsken. sillagillet i torsdags var så påskigt och snapsigt och härjigt att sömnen efter den kvällen omöjligt kan räknas som kvalitetssömn. benen var trötta av dans dagen efter (och huvudet trött av snaps). fredagen bjöd på ett par öl med gunilla på Möllan, och med tanke på bakfyllan så vet jag inte om natten som följde blev särskilt genomsövande. dessutom ramlade en martin in klockan halv sju på morgonen, direkt från köpenhamnståget, och sa "hej hej hej hej hej hej" tusen gånger innan han fylledäckade. och i lördags jobbade jag ju, så efter det var det tröttöga och tröttfötter. söndagen bjöd på släktkalas, vilket såklart var mycket trevligt, men efteråt smet jag och martin till metro och drack fyra enorma Hoegaarden var (i sällskap av viktor, tomas, henrik och lina), tills jag gäspade mig av stolen. dagen efter var jag bakis. igen. men SEN blev det sova av! ärligt talat, de senaste två nätterna har jag sovit säkert tretton timmar per natt. oförskämd lyx. och så har jag tittat på teve. massor. lilla huset på prärien, macgyver, sjunde himlen, navy cis, gray's anatomy, sex and the city, you name it asså. och så har jag lyssnat på pulp.

idag har jag till exempel hunnit se lite nyhetsmorgon, lite UR, lite malou och oprah och lite days of our lives, innan jag storshoppade på clas ohlson. dude, blev jag galen, eller? förlängningssladdar så att det slog blixtar om det, och en sax och bomullsrondeller. yeah man. och så pilade jag hem och kopplade om och fram och tillbaka, och snart kan man nästan tro att allting är ikopplat. nu ska jag klippa lite på risiga håret, lyssna lite mer på pulp, sopa golvet med min sopborste och plocka undan alla räkningar. ikväll ska vi hem till faster kerstin och äta mat.


det är en sån här jag kryper runt med. i brist på dammsugare.

GLAD PÅSK

det var inte så det var

semester dårå. som man har det. solnedgång.

och vi var så lyckliga

efter en inte särskilt hård dag har jag belönat mig själv med lite hemma-spa. det bästa med att bo själv, dvs inte ha någon sambo i allmänhet och inte ha en sambo i form utav en pojkvän i synnerhet, är att man kan gegga in ansiktet i vad som ser ut som spya och promenera runt i lägenheten, utan att för all framtid associeras med denna bild. spyan bestod i det här fallet av mixat havregryn, olivolja, strösocker och honung, och redan efter att ha masserat in geggan, kändes mina händer som nyutslagna nyponroser. en hurtig torrborstning, dusch och niveainsmörjning senare mår jag som en prinsessa. är dessutom glad att jag fick anledning att inviga den nya mixern. jag är övertygad om att detta ryck av egenvård kommer av att jag såg legally blonde 2 igår. inspirationsfilm som heter duga.


nu, med läpparna insmorda i honungsbalsam, borde jag återuppta dagens uppgift: nadine gordimers Husvapnet, men eftersom jag bara somnar hela tiden så tror jag att jag förtjänar en förlängning av pausen, lite kaffe och eventuellt även lite skurning av badrummet. såhär kan jag ju inte fortsätta hela kvällen:



Och angående helgens äventyr: Morrissey var enastående, som han ju är, och efter konserten mellanlandade jag hos viktor. riktigt roligt, med dan, svante, moa och dia psalma. jag dansade mig sent omsider igenom crush tillsammans med philip (ja, andri, jag saknade dig!), och det enda som inte var roligt var att jag tappade bort mitt lypsyl. resten av helgen har bestått av halvliggande i martins enorma sacco-säck, tillsammans med ett gäng filmer, några repriser, extremt hög folklighetsfaktor (bingolotto, deal or no deal, 100% osv.) och på tok för mycket sömn. som det ska vara.

på crush kan man förresten se såhär butter ut, fast detta var i januari:

"det värsta med att resa är alla turister"

TORSDAG

tåget sent, inchedckningen låg längst bort och stängde när vi stod i kön, öppnade igen, väskans lås ställde om sig, så att vi inte kunde låsa ena halvan, flyg -> zurich, fylla på flygplatsen, holiday bar, domedagsljudet, toalett x 5, flyg -> barcelona. vandrarhemmet: jisses! skrattade, grät inte, men nästan. promenerade ut i barri gotic, la ribera, port vell, länge, längre, tillbaka till plaza reial, kunde inte få ut några pengar, blev tipsade om zoo (toalett), viva estrella! indie, flottig mat och fint. dot club. tomt, diskanthelvete, dagens värsta (men martin tyckte the MFA var bra).


mmmmm

FREDAG

mannen lovar att fixa större säng, soligt! saluhallen (la bouqueria), fruktdrinkar, kunde ta ut pengar! el corte ingles (sjukt stort - 8 våningar), El Reval, skivbutiker, Martin glad, Carrer Dels Angels, tapasbar (toalett), patatas bravas + Estrella, gick och träffade Silvia i Eixample, Martin fick $$$, tillbaka via La Pedrera, Casa Batllo, gick till mataffären och åt framför katedralen. laxost, baguette, Estrella. Promenad, tapasbar vid Miguel, Port Vell, "Frankfurter Cerveceria" (toalett) oliver och Estrella, och Martin hittade till slut det där sushistället. satt vid columbus-statyn och drack öl i solen, tittade på duvor. Siesta, kalldusch, chokladsmirnoff på balkongen, SUSHI på roterande bord. mättheten! starka caipirinahs på skum bar, hittade Bar Lisa på Placa de George Orwell, som är det torget där Martin fylleringde ifrån när han var i barcelona sist - kaffe och Amstel, gick runt, köpte vatten och Estrella i nån butik, satt på ett torg, Martins fyllehicka! över till El Reval, konstigt svenskt klubbragg -> Zentraus, gratis shots, sen öl och tequila och toalett och ut och bort och tittade på Nitsa (Carrer Nou de Rambla), hem och zzzzz.



LÖRDAG

El Reval och bort och utanför kartan, kaffi på en hörna, och jättemarknad full av samma saker, letade upp Riera Baixa, drack Estrella i nån Tapasbar (toalett), gick på vartenda gata i El Reval (nästan), drack öl igen (toalett) aprilskämt om duvan, matshopping -> parc de la ciutadella. cava-fiasko, korv, ost och lax på baguetter, hundar "Hugin & Munin" som satt ihop och inte hade nån mamma och pappa, andra hundar, bänkar, fåglar, något djur som råmade innifrån parc zoologic, öl på the Black horse (toalett) ->lisa illamående, gicj hem och sov, och Martin gick och köpte tusen skivor och träffade sina fans. kom tillbaka. drack cava och åt kips i sängen (här någonstans började fotovansinnet), lyssnade på I-F -mixed up in the hague, peppade som fan, drack chokladgroggen,

ut: gick till Gimlet - Apbar, valbar, underbar! mojitos (toalett), vandrade runt, åt patatas bravas, osttoast och tomatbrödet, drack cava (toalett), gick över till El Reval, drack caipirinhas och mojitos (á 5 euro) på Candela, gick till Fellini på Ramblan, gästlisteplatser genom Will-eller-nåt från Sci-Fi. dyrt som tusan i baren, så jag drack vatten. gick ut och skulle bakisäta, blev floppmat som var dyr och äcklig. hem.



SÖNDAG

Sopig bakfylla. falafelfrukost från Maoz (ca 11.00), nån demo gick förbi, drack kaffe på tapashak i Port vell (toalett), ut på piren, MareMagnum, klaustrofobi, coca cola, min älskling blev fototokig, låg på bänk, klapa klapa, sol i gräset, sen skulle vi hitta vatten och mat och vi gick och gick och gick och gick (mitt i siestan på en söndag) och gick och gick och gick, stan runt, tillbaka till tapashaket i Port Vell, ostfestpizza och stora öl (toalett). bestämde oss för att rebellskita i Parc Güell, ont i fötterna och fortfarande äckligt bakis 16.30. hem och siesta och dusch (lisa varm, martin kall), var röda och glansiga som kokta humrar, mådde bra och drack chokladdrinkar på balkongen. ut och åt tapas (firrar, musslor, tomatbröd, omelett, räkor), hittade världens bästa piratbar där vi drack piratdrinkar. depeche mode, the sword, san fransisco och johnny depp. gick till the Manchester, indie som bara den, drack caipirinhas och nåt surt med tequila, martin minglade med hässleholmare (toalett) sen begav vi oss ut i natten och kom hem sent.



MÅNDAG

upp vid sex, kom inte ut ur porten, buss från Placa de Catalunya, flygplatsillamående, frukost, flyg -> zurich, världens längsta väntan. det enda man kan göra på flygplatser är supa och konsumera, vi satt mest, gick, rökte, letade, satt och sov, flamsade som barn, åt mångder kött, köpte dyr ketchup, flyg -> köpenhamn, vår väska kom och mötte oss, tåget, kinamat i sängen med csi, zzzzzzzzz.


vägg på flygplatsen i zürich. vi såg den länge.

love is a feeling we just don't understand but we're gonna give it to you

Efter att ha fått både teve och internet är min lägenhet nu en enda stor överstimulation, och radion har fått begränsa sig till frukostskval. Det var förvisso bara i drygt en vecka som jag inte hade uppkoppling, men det räckte för att saknaden skulle få mig att vakna om natten med kliande fingrar. Nej, jag ljuger. Men det var lite trixigt att lämna in skolarbeten utan att ha fungerande CD-drive, eftersom hela datorn fick fungera som diskett. Mitt arbete på två sidor väger tre kilo! Och när min ena föreläsare bestämt hävdade att jag inte skickat in ett av arbetena, så kändes det naturligtvis som jordens undergång, då det ligger sparat på datorn hemma hos Ma&Pa, och jag ansåg mig inte ha råd att åka buss fram och tillbaka bara för att skicka in arbetet ännu en gång på grund av hans inbox-slarv. (Lugn, bara lugn, jag åkte till Kristianstad med min enda utskrivna kopia och lämnade in det IRL istället, och dessutom fick jag reda på av föreläsare #2, att jag visst skickat in det i tid, för han hade fått det till sin mail, och så blev jag filbunke igen.) Min internetuppkoppling har i alla fall varit efterlängtad, och jag skickat tack till Andri som fixade så att allt kom igång:




Idag är det onsdag, vilket betyder stressdag. Ska sätta samman ett arbete om tolkningar av James Joyces A Portrait of the Artist as a Young Man, och om konstruktionenen av en självbiografisk roman (med hänvisning till ovanstående + Marguerite Duras Älskaren, som jag bara har på talband). Egentligen tror jag att jag skriver ihop sidorna utan några större problem, men sen är det ju de där tusen andra sakerna som jag borde ta tag i. Bli frisk från den här konstiga fågelinfluensan till exempel. Hälsa på farmor. Och så måste jag såklart hämta en resväska och packa lite, eftersom det bär av till Barcelona i morgon. Jisses, vilka i-landsproblem man dras med!


vi ska bo här. 100 m söderut.

Jag undrar om jag medvetet drar ut på stressen i magen, och låter den få fullt utlopp idag, bara för att jag ska släppa den helt på planet i morgon? I så fall tycker jag att det är en smart plan.


Nu är det dags att sätta på lite kaffe, lite chet baker och lite koncentration.

salsa, jag saknar dig!

i min lägenhet finns ingen TV. i min lägenhet finns bara jag. och min radio. knappt några möbler heller.

jag har en kaffebryggare, en tekokare och nära till bageriet. kom och fika! vi kan sitta på golvet?


apropå möblemang

bollfransar i guld vs prostitution och undergång

filmmorgon med or:

mycket bra film om hur ond världen är.


(min värld är god som kräm med mjölk.)

salsa bygger bo.

på onsdag ska jag skriva kontrakt.
min port är den som inte är med på bilden. till höger. jag är den på motorcykeln.

salsa the dog, på väg ut.

12:33


lisa blunck, studentskan, befinner sig i en prekär situation. på två dagar har jag fått se på inte mindre än två lägenheter, varav båda är förstahandskontrakt och i nivå med min budget. den ena är den omtalade lyan på själbodegatan, hörnan mot djäknegatan, och den andra är en liten etta på smedjegatan, i långhusen vid tandläkarhögskolan. båda har badrum med dusch. båda har minimala kök (den vid st petri ka har ett kök i garderobsformat, MEN med ugn, vilket den andra saknar), båda saknar välbehövda garderober, men båda är såklart alldeles underbara. efter moget övervägande har jag i alla fall bestämt mig för att satsa på djäknegatan, inte bara för att statoil över gatan har öppet dygnet runt eller för att centralen och panora är på krypavstånd, utan framför allt eftersom den, trots sin avlånga planlösning, känns större. i den lägenheten kan jag ha besök utan att tvinga min gäst att sitta i sängen, alternativt på en krok på väggen.

mycket märklig känsla, att kunna välja mellan två lägenheter, som båda är i fint skick, efter att i flera månader inte kunnat få tag på ens ett skankigt andrahandskontrakt. det bästa med min situation är att mina kära föräldrar är bundis med båda fastighetsvärdarna, så på sätt och vis räknar jag med att inte ha någon konkurrens.


efter att ha tittat på lägenheten idag (smedjeg 20), bestämde jag mig sådledes för att inga på den andra, och sven bad mig att återkomma efter klockan två. VARFÖR HÅLLER DU MIG PÅ HALSTER, SVEN? och frågan är - borde jag ringa olle och tacka nej till den andra, innan jag fått besked om den första?


bara för att min lägenhet befinner sig inom räckhåll, har jag idag bestämt mig för att skolka från skolan i väntan på att klockan ska slå 14.00, och fika med andri istället.

än klappar hjärtat med friska tag (slag?)

Nu har jag äntligen fått lämna min studieförsäkran. Jag vet att det är svåra tider som väntar. Efter att inte ha haft ett öre på så länge, så kommer det plötsligt att ramla in två utbetalningar samtidigt, och jag vet (jag vet) att jag kommer att behöva köpa tusen saker för att tillfredsställa mina åsidosatta materiella behov. En handväska. Jag vet att jag behöver en handväska. Ett par jeans. Och den där fina kjolen. Och så ska ju jag och Martin åka till IKEA, för att det är roligt och för att jag har en lista med tusen saker som jag behöver till mitt hem. (Jag äger till exempel bara shotglas, martiniglas och kaffekoppar. Inga dricksglas eller ens vinglas. Skamligt.) Och jag behöver ju Belle&Sebastians nya skiva, och idag sitter Viktor i telefonkön och beställer Morrissey-biljetter till sitt jobb och till mig (I do like being around those citymen). Ja. Lätt fånget lätt förgånget som man säger. Men jag lovar att jag, i egenskap av Gud i min egen kyrka, ska försöka den här gången, att spara pengar inför framtidens knapra dagar. Jag svär.

Men jag gillar verkligen CSN. Löv!



I morgon är det
Eftersom varje dag i mitt liv är som en hjärtligt trevlig alla hjärtans dag, så vet jag inte hur denna speciella högtids ska firas. Kanske ska baka något hjärtformat? Se på High Fidelity och gråta en skvätt. Dansa tryckare på taket med en ros i käften? Vad vet jag... Ska dessutom på Soltjenitsyn-föreläsning mellan tre och fem, och kommer således inte att vara i stan förrän sju. Å andra sidan: vad är lite tröttiögat i jämförelse med sankt valentin?



Måndagar som är trötta är egentligen bara till för två saker: att upptäcka att boken som man verkligen behöver låna idag är utlånad från biblioteket, och att lyssna på vapnet.

Man kan också skratta åt Min Gitarr:

bär min gitarr
skolan är slut och jag går pressgatan fram
jag vill att du
ska förstå att jag gör nåt med all min tid
när jag är själv
du förstår nog att det blir ganska lång tid
för mig så finns det äckligt mycket tid

ett tomt fodral
för ingen frågar nånsin mig om min gitarr som är så tung
den ger mig blåsor å den plågar mig
påminner mig om att jag aldrig har gjort rätt för mig
att jag aldrig lärt mig spela på den

och du säger att drejer säger
gitarren är en sliten mansrelik
en symbol för patriarkatets förtryck
och jag säger ingenting jag tittar ner

jag säger ingenting jag tittar ner
hur den vilar tungt och vasst på mina ben
och hur fodralet matchar mina byxor fel



loveli! så himla fint. Man kan ju också läsa deras blogg här på blogspot. mest av allt gillar jag förstås vapnet för att snubben är min mans namne.

min gitarr

jag håller på med illegal musikspridning. bränner skivor till storasyster i sydafrika, dels med svenska hits som hon missat (vapnet, le sport, tta, suburban kids) och några skivor med sådant som hon behöver i sin samling (stuart staples, cocorosie). mitt i den svenska samlingen var jag förvisso tvungen att smyga in en gammal britt. inte enbart på grund av att detta är världens snajdigaste skivomslag:


denna morgon har jag även fördjupat mig i bloggläsningens fröjder, med favorisering på den här, där man för övrigt hittar den bästa pingvinen någonsin. och så är jag sådär pubertalt avundsjuk på den där talangen som somliga tycks ha - att kunne bahandla triviala ämnen på ett intressant vis. så att man med inlevelse kan le, skratta och känna empati när man läser. när jag var yngre hade jag känsla i det jag skrev. nu känner jag mig som en vandrande pinne över tangenterna. spretig liksom. utan blodomlopp. det är då jag faller tillbaka på haikus. dåliga sådana.


om allt vill sig väl så kan jag flytta 1:a maj. känns som en evighet, men å andra sidan har jag väntat i snart åtta månader utan några större problem, så två till borde väl knappast betyda så hemskt mycket.

här ska jag bo.

i väntan på att lägenheterna ska bli lediga, söker jag vidare, men andrahandskontrakt känns inte det minsta lockande om jag ska vara ärlig. jag har haft min beskärda del vid det här laget. ska man bo själv kan man lika gärna göra det ordentligt.


nu: skola
ikväll: adrian på Metro
imorgon: ledig dag
imorgon kväll: middag på Soir Rasoir
lördag: vara vän

honey child what can I do

island gör sig bra på bild.

Onsdag, och alltså ska jag åter igen ringa upp surtanten på Stadsbostäder. Förmodligen kommer hon inte att hjälpa mig den här gången heller. Face it. Jag är ingen önskvärd kandidat. Det är ingen som vill hyra ut till en (gud, jag måste tänka efter för att komma ihåg hur gammal jag är!) ung student. Unga studenter betalar inte sina räkningar, och så festar de hela nätterna. Om tanten på Stadsbostäder bara visste att jag brukar se På Spåret och lösa korsord på lördagkvällar, så kanske hon hade sett på saken annorlunda. I Sydsvenskan idag står det om hur 17 800 personer var hemlösa i Sverige förra året. Jag räknas till dem, då jag faller under kategorin som bor tillfälligt inneboende hos vän eller anhörig. Tillfälligt kan bli länge i Malmö. Tacksam att jag inte tillhör de 400 som sover på gatorna. De är hårda.

Lyssnar på Laleh, bostadsansökan.



Onsdag, och alltså måste jag även göra slutändringarna på mitt arbete och skicka över det till Sigurd. Han är tydligen snabb som blixten (sigurd lightning) på att rätta och ge omdöme, så förhoppningsvis får jag reda på betyget i veckan. Tentaresultaten borde också sättas upp innan helgen. Jag bävar. Om det inte vore för de tidigare oväntat goda resultaten, så hade denna tentan inte spelat särskilt stor roll, men nu när ett VG ligger inom fingertoppsräckhåll, så känns det fånigt att inte sätta tentan. Onsdag, och jag ska också städa i ordning mitt kaosrum. Jag undrar om det är den ständigt förestående flytten som gör att jag är så dålig på att hålla i ordning. Eller så har jag helt enkelt för mycket grejor i förhållande till min tilldelade yta. Idag ska jag slänga saker. Jag inbillar mig att jag är redo nu, och har tränat upp mig i helgen, då jag hjälpte till med flyttstädningen av Martins lägenhet. Det intensiva skrubbandet av väggar och tak, gör att allting runt omkring betraktas med smutssensor. Jag vill inte ens vistas i röran här, efter att ha kunnat slicka toalettstolen där borta. Eller, nästan i alla fall. Om jag inte var så rädd för klorinet.


Beskrivning: Papperslapp.
Plats: Triangeln, Malmö.
Datum: 9 mars 2005.
Någon samlar på upphittade saker, och visar upp dem på den här sidan. Där finns bland annat ett upphittat polaroidfoto, föreställande en till synes död kvinna. Läbbigt tycker jag.




Isobel Campbell har gjort en skiva med Mark Lanegan. Den heter Ballad of Broken Seas. Det är fint. Kanske mest Mark Lanegans röst. Isobel gör mig mest nostalgisk och får mig att längta tillbaka till tiden före musiken. Tiden innan jag tyckte mig ha avverkat det som är bra. Innan jag tröttnade på att leta. Jag tror att jag skyller på internettet. Jag har blivit för lat, och laddar ner några låtar här och där, istället för att göra som förr: intensivbläddra igenom musikpressen (pop, groove, bibel, uncut, q, sonic, ja, till och med nöjesguiden) och faktiskt gå och KÖPA de skiver jag var intresserad av, vilket förvisso resulterade i en del katastrofinköp, men också i kärleken som uppstår vid ett första genombläddrande i ett rykande nytt skivkonvolut. Nu trycker jag på några knappar, och är relativt oengagerad då jag inser att skivan verkar bra. Kanske mest oengagerad eftersom jag redan äger den. Osynligt. Inuti datorn. Äger den innan jag ens bestämt mig för om den är bra eller inte. För säkerhets skull. Ballad of Broken Seas påminner om El Musico. Fast inte särskilt svenskt, och inte lika mycket cabaret. Låten "Ramblin' Man" har snygga ljud av pisksnärtar.

Hittade även Isobels version av Bang bang, my baby shot me down, men ärligt talat, hennes röst kan inte lyfta en sång som Nancy Sinatras. Och apropå Sinatra och covers, så måste de som inte hört den än, tanka ner Nancys underbara version av Morrisseys Let Me Kiss You. Absolutely brilliant!

Och Isobel, leder såklart till Belle and Sebastian och låten Mornington Crecsent, som etablerar B&S som ett av de mest pålitliga banden under de senaste decennierna. Jag är så nöjd. The Life Pursuit kommer att sitta fint bredvid de andra. Släpps den 6:e.



Apropå fina skivor som står vackert bredvid sina kompisar, så har jag en man i mitt liv som köper skivor till mig i hemliga överraskningspresenter. Jag gillar överraskningspresenter. Särskilt skivor. Särskilt från honom. I förrgår fick jag:

Den kan ni lyssna på här.

minst lika bra som vapnet! min nya fascination för svensk populärmusik har tagit mig med storm. nu saknas bara ett par cheap monday-jeans.




dagens "jag gör bort mig":
Upptäckte först nu att Blogger har knappar man kan använda för att lägga in länkar och bilder. Jag är så sanslöst långsam. Jag har hela tiden skrivit i HTML.

Lägenheten erbjuden annan kund

igår städade jag. lite sådär charmigt maniskt. sen kollade jag på Project Runway, och klockan 21.16 lämnade jag mitt rena, skinande hyllie. öl med ullis och hennes pöjk, och martin, och sen sex-teveprogrammet och zzzzzzzz. kom hem till hyllie igen ca 09.16, och fann en stinkande knarkarkvart. syster stina har äntligen fattat möjligheterna med FF (ma&pa i cape town), och vardagsrummet var belamrat med överfulla askfat, tomma buteljer (bl a en flaska hostmedicin som hon vid en senare konfrontation inte ville kännas vid), pokermarker och ett lager aska. köket, som jag totalrenoverade igår, var överfullt av smutsig disk. det verkar som om hon lagat mat i varende kastrull, och detta trots att jag inte gick hemifrån förrän efter nio. snacka om att ha haft fylle-suget. salsas vattenskål var givetvis förflyttad till Mitt På Golvet, så den råkade jag välta ut det första jag gjorde.

jag var ilsk som ett bi, men min syster kan även hon vara duktig ibland, så hon röjde faktiskt undan på en halvtimme, bakis och allt. familjekrisen avvärjd. ja, jag säger då det. ungdomen nu för tiden. poker och sprit, va? opium för folket. fy, är allt jag säger. undrar förresten hur mycket skit jag kommer att behöva ta av mamman och pappan, nu när spritförrådet är så djupinventerat. och alltså, hostmedicin?



när jag senare slagit mig ner med mina böcker, och försökt mig på att påbörja tentapluggandet, så dyker det plötsligt upp en ofantlig kille. lång var han. och stor. och hette tydligen petter. det är en märklig känsla, att sitta i sitt kök när en rufsig ung man iklädd boxershorts, släntrar in och frågar "bor du här?". det var med tungt hjärta jag svarade ja.



jag, joyce, proust och hemingway har förresten startat en klubb. vi tänkte främst diskutera nackdelarna med att ha salstentor, men även snacka lite skit om faulkner. vill ni vara med, så ring!




imorgon opposition, och jag vet inte vad jag ska säga. om någonting. undrar om man kan komma undan genom att prata om vädret? host host, jag känner mig visst lite krasslig.

nu ska jag äta lunch och jag hoppas att det är något riktigt bra skräp på teven, annars finns det en risk att jag får läsa stig dagerman.



(och alltså, mkb, dagens sydsvenskan. så jävla roligt. mkb ska dö. de ska alla dö.)

lisa light. önskar en sen god jul!

"ursäkta, finns den här i mindre än 40?"

det är väl märkligt ändå. man ska vara snygg, men inte prata om det, och helst så ska ingen veta om eller märka när undren sker. man ska inte visa när ögonbryn ansas eller kinder påmålas. det ska liksom bara hända. och deodoranten rollas på och parfymen duttas i smyg innan man går utanför dörren, för att man sedan ska vara så underbart naturligt fresh hela dagen. och kläderna. outfitten. ni vet, sådär charmigt och vimsigt ihoprafsat, så att det inte syns att linnet bytts fem gånger innan det blev just det, och att byxorna åkt på och av minst lika många gånger, för att inte tala om valet av örhängen och skor. de där två timmarna som det tog att planera klädseln, de är den hemliga tiden som man inte pratar om. istället så kan man rufsa till håret lite. "va? näe, jag sprang bara ur duschen imorse och tog vad som fanns framme." det bästa är när det är rea. man ska köpa kläder för så lite pengar som möjligt, men se ut som att man betalat mest. alltså lär man sig att undvika fällorna: den DÄR tröjan kommer ALLA att veta vad den kostade, så DEN ska man AKTA SIG FÖR. helst ska man såklart hålla sig till basplagg. svart. grått. vitt. och så kan man frossa i underkläder som ingen ser. eller köpa de där skorna som är nedsatta 10% men ändå hamnar på runt tusenlappen (och så får man hoppas intensivt att priset inte senare går ner).

låter jag vansinnigt fåfäng? kanske. jag är ju det. men jag tvivlar starkt på att jag är ensam när jag vandrar längs gångarna på h&m, där drivorna på golvet vittnar om hur horder av snåla, fåfänga passerat före mig.

jag tycker i alla fall om reor såklart, även om det slutar för mig liksom för alla andra: man köper de där plaggen som inte reas än, och sen får man bita sig i tungan när de säljs på 30% om ett par veckor. i bästa fall så kan man låtsas att man var först, vilket man i och för sig aldrig är.






nu ska jag fortsätta kolla på top model och fundera över ifall jag borde köpa en väst eller inte. jag, som alla andra.

svarta hål i vita julen

I think we're just gonna to have to be
secretly in love with each other and
leave it at that.


snön tjock och täck-lik. nu, lite jädrar anamma, måste få någonting gjort!

stilla natten, stjärna blid

julen och frostskadorna. idag är det sol.


jullovsledigheten har ännu inte tröttat ut mig - mina fingrar håller hemtamt i pennan, även om den är ny. men nej, jag skriver halvhjärtat och kort på min roman. mitt specialarbete har jag inte ens börjat tänka på, och dikterna är mest anteckningar mellan bläddrandet av tomas ekström och takeshi kitano-film. och det märks. samlar damm på alla pärmar och tänker på saker som att tvätta alla svarta kläder, tidigt på morgonen när jag kan, och spara de ljusa eftersom jag knappt har några. jag skriver listor. att göra. att minnas.


tandvärken - den ultimata julklappen. jag undrar om jag blev tjock av allt godis igår. kanske. alvedon och snaps, sen kan man tugga trots inflammation. tråkigt bara att behöva åka till tandläkaren på julafton. han var dessutom stressad. han hade lovat sin tjej att de skulle på juluppvaktningar. tre stycken innan hon blev halv tre.


det är jul.


kalle och chokladfabriken går på teve.


snart är det julrea.


jag borde skriva om hjalmar söderberg.


ska vi fika?

you know my wandering days are over

till andri: nu ska det bli andra bullar. lussebullar.


så trött. så mycket kaffe. så trött.

anstränger mig inte ens för att läsa idag, utan spenderar tiden vid datorn, väl medveten om att jag inte gör något vettigt.

åka buss. this is me:


så trött. så mycket kaffe. så trött.

tomteblossen bränner av oss våra drömmar

julen. alla försöker fånga den och hålla fast den, men julen är inte konstant. julen är inte ätbar, inte någonting som går att vira runt halsen i december och ha som tyngd hela advent. julen är inte fast. julen är flyktig; julen är en doft av nejlika, en doft av barr. julen är händerna kupade runt ångande, rödblossande glögg och smaken av saffran i munnen. alla dessa ljusstakar i fönstren är bara dåliga kulisser, och vi fejkar ögontinder i snålblåst, julstormar och duggregn. genom decemberdiset vill vi egentligen inte se de svagt lysande elljusstakarnas fem glödlampor. bara varandra.

julen är att tro att gemenskap bara är möjlig i 24 dagar. julen är bara sekunder i magen, i bröstkorgen. julen går inte att konservera.





salsa ska få en röd rosett. jag ska såklart ägna timmar åt att slå in rätt presenter i rätt papper, med pärlor, band och glitter. då kan julen få vara tiden och färgen.




i år har jag druckit glögg tre gånger redan. det har nog aldrig hänt förr. jag har ätit olika sorters lussekatter och pepparkakor, och lyssnat på julskivor (mest på skoj, men stämningshöjande i alla fall), köpt tusen julklappar och har olika julfester inplanerade. som om jag tar det på allvar i år.

kanske är det bara det att jag har tid, lust och engagemang.



önskar snö till nyår. tack tomten.

dina ögon kan krossa min värld som stenar mot glas, varning för ras

det är december, och jag tar tillbaka allting jag sagt om att jag gillar vinter. jag tar tillbaka varje ord. vintern är inget annat än kall, otrevlig och missanpassad. det enda som är bra med vintern är att man får ta på sig hob-fötterna och stoppa in sig som en sill under täcket och se på skräpteve, alternativt spela super mario kart.


i vintern får man även inflammerade visdomständer som gör så ont att jag dör. penicillin, svullen kind, smärtstillande och jag ska bara jobba hela tiden.


i december ska man även handla saker till de som man tycker om. procentuellt sett så är det uppenbart att jag tycker mest om mig själv, och idag har jag således köpt julklappar till mig mig mig för över femhundra riksdaler. ähh. det är jag säkert värd. dessutom har jag gett min årliga donation till sos barnbyar, så jag får faktiskt lov att shoppa med någorlunda gott samvete.


en annan sak som man får göra med gott samvete när man har ont i sin tand, är att äta glass. så det så.



önskar att andri (nedan) haft en cigg på bilden. den saknas liksom.

hey, that's no way to say goodbye

jag har tänkt mycket på marie o den senaste veckan. jag trodde att jag såg henne på bussen, och kanske är det därför. jag undrade om hon fortfarande hade utstående hästtänder och vattnig blick. kanske är det därför, eller kanske är det för att samvetet smugit ikapp mig efter sju år.

högstadiet. man var de man var med. jag kan inte bestämma vad som i efterhand känns värst för mig: den stora konfrontationen på skolgården, då vi kallt och sakligt förklarade för marie o, att vi inte ville att hon skulle hänga med oss längre. att hon inte passade in med oss. att vi inte tyckte om henne längre. var det värst? eller var det månaderna innan, då vi gick ifrån henne, stack iväg om hon gick på toaletten, satte oss i matsalen vid ett bord så att hon inte fick plats, kritiserade hennes kläder, hennes hår, hennes åsikter. framför allt brukade vi anklaga henne för att vara feg. feg, som inte vågade stå upp inför sina föräldrar, som inte vågade klä sig som hon ville, som inte vågade vara sig själv. hon, feg? när det i själva verket var vi som i flera veckor inte vågade säga till henne att vi ville vara för oss själva. det var vi som fick henne att känna sig som skit. vi, som frös henne ute - den berömda bitch-metoden - utan att ge henne e n e n d a anledning. vart var hon den fega? och hur fick vi rätt att döma?


marie o lämnade oss fogligt som ett lamm efter skolgårdssamtalet. hon hittade snabbt nya vänner i klassen, och vi avslutade högstadiet med en blandad känsla av lättnad och outhärdlig skam.






jag har inte sett henne på bussen. jag vet inte vad det blev av henne. vet inte om hon fixade tänderna eller inte, men jag har kommit fram till att hon inte var feg när hon inte vågade sätta sig upp mot föräldrarna. hon var i alla fall modig nog att sätta sig upp mot oss. hon lät sig inte kuvas till att bära docs och håliga jeans. hon hatade sonic youth.





och är det inte märkligt, säg? att vi sju år senare ännu inte kan hantera varandra varsammare. att vi ännu inte kan avvärja somligt oönskat sällskap. att vi inte ens kan hålla god min och hålla oss borta från allt jävla skitsnack, alla sammangaddningar (pakt-bildning), allt som sårar i onödan.





önskan utfärdas: ett hövligt uppträdande, ett samtal om sådant som upprör, sådant som skapar konflikt, solidaritet (vi behöver inte tycka likadant om allting, men dina åsikter diskuterar jag gärna med dig, men inte med någon annan) och självständighet (jag behöver inte uppskatta alla, men jag behöver inte diskutera de jag inte tycker om med någon annan).






det märkligaste är kanske, att vi som i högstadiet var mitt uppe i vår kamp för att överleva, som kämpade mot trackasserier från övriga elever på skolan, hade tid och ork att så totalt riva ner all systerskap och avfärda en vän. en vän som vi borde ha behövt. hur fungerar sådant?








annars är allt peachy keen, fast jag har tenta på lördag, och innan dess vill jag helst hinna köpa lite julklappar, spela tv-spel och fika med min filmstjärnesnygge kompis:

ser han inte ut som the perfect troubled poet? allt snack om mff är bara en täckmantel för att dölja singer/songwriter-potentialen.

Drunken donkey limbs disjointed

"De surmulna systrarna" som nämndes i Nöjesguiden i senaste numret, var inte lätta att finna spår av efter att de första låtarna avklarats på gårdagens KB-spelning. kanske skulle jag dessutom vilja beskriva den publikfrånvända inledningen som nervös snarare än arrogant, och eftersom musiken i sig kräver bearbetning, och allt det visuella stjäl åskådarens totala uppmärksamhet, så är det kanske lika bra att de inte babblar, att de inte är stökiga, att de inte raggar applåder. för applåderna kommer ju. ändå. oavsett. om det var tunt i början; man kunde kanske till och med ana en viss skeptisicm i folksamlingen, så kom K-hole som en förlösande räddning, och plötsligt var det disko och rock'n'roll och sierras mäktiga sopran träffar och fyller ut det där hålet som man inte märkte att biancas prat-sång lämnade. om systrarna cassidy framstår som tystlåtna, så har de åtminstone tänkt till då de tog med sig beatbox-bruden på turnén. den avslappnade energin, glimten i ögat och (misslyckade, men väl värt en eloge) försöket till att få publiken att peppa upp, fick åtminstone igång stämningen, som lätt sjunker till tårögdhet när harpan och CocoRosie berättar:

Somebody's baby boy ain't coming home tonight
One wrong move and it'll be too late
Mama won't be making no birthday cake
It all went down one afternoon
In brooklyn

Allvaret, high fives, viskningar, fnitter och kassettbyten. care bears, droppar ritade med tusch på toalettpapper, parande zebror och läskiga katter. mitt i allt det overkliga och ihopklippta, så känns det som om de har fångat en verklighet och en flykt ifrån den. i ett. och det är stort och lite rosaskimrande och taggigt och hade jag kunnat stoppa tiden så hade jag gjort det då och där.




I'm a jailbird to your music
A criminal in your prayer
I watch you when you sleep
Even when you're not there

let the children come to me

bostadsträsket som kallas malmö. det finns inga ettor för under tre tusen, som inte ligger långt utanför de där önskvärda stadsdelarna (värnhem, rörsjöstaden, s:T knut, sorgenfri, nobel, möllevången, sofielund, södervärn, dalaplan, pildamsstaden, city, kanske till och med katrinelund). när man söker en etta på 19kvm i slottsstaden, som kostar 2700/mån, så vet man att man är desperat och jävligt körd.


man får ju ta vad man får och vara nöjd...


lyssnar på nine horses. påminner om ett depeche mode som fått en tegelsten i huvet. eller ett helt lastbilsflak fullt. lite ledset, lite småsexigt och 100% Gustav III's maskeradbal. utan franskan.


det är den andra november idag, och om den första var en world water show, med ihärdigt och konstant regn från morgon till kväll, så är det idag höstsol och doften av blöta löv rakt upp i näsan. det är den andra november, och jag ska fika med viktor och shoppa. har tagit semester eftersom jag fick ett välförtjänt vg på min tenta. semester som egentligen inte är semester, utan snarare nöjesläsning i eget tempo, i stället för speed-reading natten innan. jag ligger långt fram i min läsning och tar det alltså lugnt. nästa vecka är det dags för brott och straff. är det någon som avundas mig?


television personalities, som mumlar och skriker, och är roliga och tragiska och aldrig helt rätt men så långt ifrån fel man kan komma. I hope he's everything you wanted me to be har fastnat som berget bland de där låtarna som jag bara måste lyssna på med jämna mellanrum, och I know where Syd Barrett lives är ju helt enkelt ett mästerverk endast på grund utav den oefterhärmeliga originaliteten. sweet. för att inte tala om vackra, vackra when emily cries som får foten att stampa takt och huvudet att nicka och hjärtat att slå.



jag ligger en dag efter i min tidsuppfattning, eftersom jag stannade inne hela dagen igår (med anledning av novemberskyfallet) och ägnade mig åt kvalitetsunderhållning i eminent sällskap: super mario brothers 3, scrubs, pizza och take out-kaffe från sim3. i måndags (efter att jag fått tentan i min hand) hade jag en tanke om att ta mig en pub crawl, men jag måste säga att hela konceptet måste anses vara misslyckat om man, efter tre timmar, bara har avverkat två ställen och två öl (varav en mellanöl). nåja, jag slapp uttorkningen dagen efter.

dessutom ska jag dricka öl med gunilla imorgon, och sådant kan lätt bli blötare än tänkt. och på torsdag är det cocorosie på kb, vilket innebär ett par öl även där. alltså, semester! och vardagsalkoholism.


nu måste jag ha mer kaffe...


och andri, ring när du är frisk! jag har semester till på måndag!

is it true what I heard about the son of god?

did he die for us? did he die at all?
and if I sold my soul for a bag of gold
to you, which one of us will be the foolish one?
which one of us will be the fool?



det är vinter och
mina kinder är febervarma när jag lutar mig över thérèse raquin
det är vinter och
mina glasögon immar, jag ser ju ingenting, mina händer är kalla
det är vinter och
i spanien är det sommar, och i kristianstad är löven på marken vita
det är vinter och
folk äter FN-bakelser så att de får grädde i hela ansiktet
det är vinter och
ibland känns det som om tiden inte räcker till och jag är rädd
det är vinter och
idag har jag svurit åt biblioteket, jag letar ju, varför hittar jag inte?
det är vinter och
de har lovat sommar till helgen, jag vet inte om jag är beredd
det är vinter och
jag har frossa, dricker te från sydafrika, dagarna är slut innan jag är
det är vinter och
jag sneglar på klockan och tänker att snart, snart är det vintertid.

and it goes fast, you think of the past.

NOOOO! not the RED wire!!

asså, man kan ha kompisar, och sen kan man ha kompisar som 1) är trädgårdsmästare 2) är bomb squad-killar. jag väljer nr 2 så att jag känner mig säker när jag någon gång i framtiden får tickande paket på posten.



lördag
utgång
rödvin med gunilla
har shoppat tusen saker som jag tvunget måste ha, som böcker, iPod-laddare, bling bling och presenter, somliga utan mottagare, men säkert bra att ha.

disko

you're safe because there's nothing I need from you

autumn. it gets colder. you might want to be careful. you might want to watch out. you don't wanna fall in löv, do you?




när jag var liten var jag konfirmand och gick i kyrkokurs. jag var inte säker på om jag ville konfirmeras, men jag gillade idén med att se vad det handlade om, alltså gick jag till gudstjänsterna tillräckligt ofta och fick stämplar i kyrkokortet. en gång var jag av någon anledning i paulikyrkan, och jag minns att det satt en kvinna framför mig som inte såg ut som en typisk kyrkobesökare. hon hade svart hår och svart hålstickad tröja. hon var rufsig och blek och luktade rök. jag minns att jag inte lyssnade särskilt mycket på gudstjänsten, utan funderade mer över vad hon gjorde där. föreställde mig att hon var där för att hon mådde dåligt, för att hennes liv var rörigt och hon sökte hjälp. inbillade mig att hon inte var troende, men att hon, liksom jag vid den tiden, tyckte om kyrkans höjd och rofylldhet. hon satt kutryggad och hade fjortonhålskängor. jag hade nya dr martens och allt som var hemligt uppfyllde mig, så även den här kvinnan (eller flickan, det var svårt att säga från håret i nacken). jag bestämde mig för att hon var en författare, en stor poet, och att hon led för sin konst och blödde för pennan. kanske bestämde jag inte det då, utan kanske kom det senare, när tänkte tillbaka. för jag gjorde det verkligen, jag kom ihåg henne, jag glömde inte att undra över henne, men jag gicka aldrig tillbaka för att leta.

kom att tänka på henne på busshållplatsen idag, och det slog mig att hon kanske är död. jag slogs även av att hon kanske var hemlös då, när hon satt framför mig i kyrkan. att hon kanske var narkoman. tjackbrud. vad vet jag? och kanske var det hon, för att hon satt framför mig just då, som fick mig att bli den jag är. eller bidrog till det åtminstone. kanske är det hon som får mig att associera urtvättat svart med röklukt och rufsigt, svart hår med poesi. hon eller robert smith, men oavsett vem så fastnade det.

kommer man egentligen ihåg alla de som format en?



på bussen funderade jag även över identitetsbegreppet, och på hur bristen av det kan göra en lyckligare. jag önskar att jag långt tidigare slutat bry mig om vad andra tyckte att jag borde vara. någon sade till mig att jag ville vara olycklig för att det var det enda jag visste hur man var. att jag sökte misär för att jag kände igen det bäst. jag misstänker att han hade rätt. just då så opponerade jag mig i mitt huvud, sade emot, men minns inte om jag gjorde det högt. jag menar, det är ju löjligt! ingen VILL ju vara OLYCKLIG!? fast kanske var det så, åtminstone delvis. en dold önskan om att uppfylla min egen profetia, att behöva hata för att skapa, att behöva förakta för att se. jag var nog rädd för harmoni. undrar om det är hennes fel, hon som satt framför mig i kyrkan? att se henne var att vilja vara henne, och omedvetet så kanske allt jag gjorde var i strävan, efterlikning. inte fysiskt, förutom under de där åren i högstadiet, men hon blev en bild av något som jag sedan applicerade önskade, lämpliga egenskaper på, som jag sedan försökte leva upp till.

det här låter patetiskt, och jag menar givetvis inte att en främmande människa som jag aldrig pratade med skapade mig och den jag är, men jag undrar däremot över rollen som främlingar kan ha i ens liv.





om jag minns henne efter åtta år, så tänk hur länge jag kommer att bära runt på DIG i mitt bagage!





att släppa sitt behov av att VARA måste vara det bästa man kan göra. för dig och dig och dig vill jag inte vara någon annan än mig! jag. jag. jag. och kanske är det inte mitt jag som är det viktigaste i verkligheten, i livet? kanke är det hela tiden det VI som man har med olika personer. eller det VI man har med sig själv?

och jag försöker att inte låta mitt JAG bli vad media eller trendhororna säger till mig att det borde vara, jag kämpar och försöker bita tillbaka när de gläfser mig i hälarna, men ibland får jag lust att fly ifrån civilisationen. vill skrika högt av de sneda idealen, vill orka säga ifrån när saker inte är riktiga, vill vara mer för andra än för mig, utan att för den delen böja sig, kuvas av den stora paragrafvänstersvängen. vill inte heller drunkna i någon slags självrättfärdigande egoism.

egentligen är jag tre år, tycker om att skratta mycket och bryr mig inte om hur jag ser ut.

so no point

nej, jag tänker inte skriva här idag, för Andris internet är nere.



havet runt island är mff-blått.

el musico, eller hur en iPod rädddade min dag.

TACK till Flight of the Conchords, som fick mig att le istället för att spotta svordomar när min buss var 20 minuter försenad i söndags morse. Tack till Postal Service, som gjorde mig avslappnad nog att inte skälla på den dumma medpassageraren som jiddrade med sin biljett och därmed orsakade busstillestånd tre gånger á fem minuter på resan in till stan, och som sedan fick mig att småsjunga när jag sprang från Gustav till Panora. Tack till Nada Surf, som lät mig aggrostäda på rekordtid och som ventilerade all svettstress och disharmoni. Tack till White Stripes, som genom Passive Manipulation alltid skapar mental allsång och handklappning, och som fick mig att inse att den röra som kvarlämnats i köket efter dagen innan inte var där för att jävlas med mig, utan för att Alexis också måste sova och litar på att min utomordentliga pliktkänsla.

Ett stort FY till den som kissat på golvet på den lilla toaletten.


* * *


Läste en notis om en undersökning som visade att ungrare och britter är sämst i EU på att prata främmande språk. Bäst är de i Luxemburg, som till 99% kan tala fler språk än modersmålet. Jag funderade över min egen språkbegåvning, eller bristdärav, och tänkte "Hah! Jag har i alla fall pluggat BÅDE tyska och engelska!" och så var jag nöjd med att mitt lilla intellekt hjälper till att dra upp snittet i landet Sverige, så att det framstår som bättre i andras ögon. Men vart kommer egentligen detta hemliga behov av att känna sig duktig i statistisk form? Jag KAN ju inte alls tyska, trots sju års studier. När ljuger man egentligen för sig själv och andra? I en beskrivning av landet Sverige, vill jag veta hur det egentligen ligger till med mina medmänniskors språkkunskaper, eller vill jag veta vad de själva anser sig kunna? Jag undrar hur ofta jag själv förvanskat statistiken genom att framställa mig själv än duktigare än jag är.

Eh, förresten, jag har nog aldrig blivit tillfrågad, men jag är ju vansinnigt duktig på att tycka och tänka när jag läser tidningar.


* * *


Stresstestet i fredagens kvällsposten visade att jag varit utbränd men är på bättringsväg. Jag gör vågen av avslappnad, extatisk lycka.


* * *



Tentapluggar. Om två dagar så kommer jag att sitta i en ångestsvettig sal i Auschwitz, slita blyerts och försöka memorera begrepp som ska få mig att framstå som bildad. Jag ska skriva uthasplade meningar i korrekt grammatisk form och samtidigt som svaren formuleras på de där obehagligt vita pappren, så ska vartenda ord vägas i poängtänkandets våg. "Fråga 3, fem poäng. Okej, hur många har jag här? Jag har radat upp dessa tre faktan om Bellman och hans skapande, men vad kan de andra två vara? Bacchi-orden som reaktion med Utile Dulce? Ähh, nästa fråga..."

Tentapluggar, och kommer på tusen saker som jag borde göra. Hämta min kappa på Posten. Fika. Dammsuga. Tatuera mig. Dricka mer kaffe och skriva blogg. Läsa en dikt och knaka med tårna. Ta en promenad och lyssna på Juliette Lewis som sjunger om sin 20 year old lover, eller varför inte packa om lådorna med saker som jag inte har någon användning av förrän jag flyttar?

Tentapluggar, och egentligen är jag hur lugn som helst. Jag är inte rädd. Jag är inte den rädda typen. Se mig i ögonen, jag är inte rädd.

apparatus

jag inser att alla andra är duktiga och s k r i v e r i sina bloggar, men jag orkar faktiskt inte det. så förlåt Andri, som nog är den enda som läser, men ibland är mitt liv fruktansvärt trist. eller också så gör jag för mycket intressant för att ha tid.


idag har jag varit gallerivakt. gunilla och modellmalin kom och drack kaffe och sedan var jag bjuden på god middag, muffin och en öl. läste hercules på bussen eftersom min iPod dött spädbarnsdöden. bra. att få något gjort. struntar i robinson crusoe.


jag hatar att skriva här ibland.

jag är lat.

på fredag ska gunilla vara min pendlarkompis, och jag ska sova hos henne fram tills dess. hon har inget internät. hah, så slipper jag skämmas. sen är det festkväll och jag ska dödsfylledö och plugga och kanske gå på big bad bass på lördag. gallerivakt söndag. mott liv är svart på vitt (på rosa) och jag gillar att se det i spalter.

kisses X

jag var Ofelia och dog innan du föddes

moa eriksson har en blogg på blogspot. hon heter ces pitets riens och jag vet inte vad det betyder. jag har en mycket stark hatkärlek för allt hon gör. fattar inte varför en dryg jävla stockholmspatriot inte håller sig i 08-regionen, och ibland sätter jag i halsen av hennes nedvärderande attityd mot de som inte, som hon, tror sig leva för musiken. jag menar, musik är bra och allt, men att vara stolt över att man känner till morrissey känns inte okej. så samtidigt som hon irriterar mig, denna blonda surdivsvarelse, så får hon ibland till det klockrent. och jag ler. och tänker att det är bra att hon finns och sätter de jävlarna på plats.

det är lite som med ebba von sydow. shoot us all.


nej, jag är inte avundsjuk på någon av dem!




bra dag, sol dag, vind dag, skol dag, spel dag, sko dag, regn dag, snäll dag.

Imorgon ska du fånga snöflingor i din hand

kommer på mig själv med att bara läsa sådant i tidningen som roar mig. jag bläddrar förbi de som blev mördade inatt. jag bläddrar förbi de som svalt, de som bombades, de som bombade sig själva. jag bläddrar förbi bilderna av utmärglade ansikten. jag läser däremot notisen om mannen som jagade ett ungdomsgäng med yxa. ingen skadades. han hävdar att han inte använde yxan på något aggressivt sätt. sådant roar mig. i mitt selektiva tidningsläsande handlar tillvaron om att inte må dåligt. för allt i världen, jag orkar inte må dåligt! stäng av döden, stäng av liklukten som osar fram genom trycksvärtan, stäng av alla dokumentärer, all realism. jag vill helst bara läsa bokrecensionerna. och kanske några skivrecensioner och vitsiga krönikor. nemi. lagom verkligt.


morgon. kaffe. nä, jag tänker inte börja dagen med att sörja. på rasten i skolan kan jag däremot känna mig korkad i min okunskap om världens elende, men då ska jag trösta mig med att jag mår bra.

jag är en tandborste tandborste här kommer jag

igår som en fest och det kändes som höst. cigaretter i mimmis fönster, ett glas vin och vi var inte fina flickor för fem öre. bröst, vi gick för sent och jag hatade att jag tagit fel skor. korridorsfest, stökigt och rökigt. gav en ask Vanessa, choklad i porrförpackning. gamla vänner. saknade. öl på golvet och en känsla av rules of attraction-baklängeshet. vackra rörelser. jag försökte gnugga fast en tuggummitatuering på min handrygg, men fäste den istället på pappret. mimmis var orange och sa get out, eller nåt sånt. låsta dörrar och prat om kyssar, buss och promenad och jag fick en historia berättad från början till slut. slutar sällan sanningsenligt. crushdiskodumhet, hejande och kramande och velande och köande och introduktionen av fernet, mimmis lilla lycka. kostym, jag såg aldrig skorna, mina converse är inte converse och skavde mot hälarna när jag dansade. erotikdöden, jag stod lutad och det var sex i musiken. en killa trodde att jag skulle ligga med honom bara för att vi båda gillar belle & sebastian. undrar hur många man skulle behöva ligga med för att alla fans skulle sammanlänkade genom one night stands? han vaktade när jag kissade och sen lämnade jag honom på ett dansgolv. som vanligt är det dessa lämnande av fullt normaltrevliga män som ger mig ångest. lillasyster i för mycket urringning, jag mådde inte bra. fattar inte varför alla bara vill ligga hela tiden. mådde sämre. träffade för många. hejade för mycket, hur är det? tack bra, själv? det var efterfestprat, jag sprang över gatan och ringde en taxi. hem, somnade på soffan med alla kläder på. klockan var helv sex.


idag har vi haft släktkalas i trädgården och stella har gått runt från famn till famn som en liten hoe. jag var bakisstillastående i huvudet, mådde illa av all äppelpaj, drack för mycket kaffe och kunde inte föra en konversation. skönt att hålla barnet och kunna prata med någon vettig. hon blev inte glad förrän alla gått hem. inte jag heller.


egentligen tycker jag om släkten.


mår fortfarande illa.


ska nog till retro ikväll. make an appearance. måste äta något vettigt och sedan inte dränka någonting levande i öl. imorgon imagenes del sur, jobbet, jag har inga nycklar och får inte tag i simona. kisses.

bright eyes säger all of the trurh

It is not the past few days that have made me feel this way
And it is not the tiny marks of doubt that cover everything I see
It is just the way she looks at me with a love so complete
That I have never seen
And from this grows a strong, undying guilt
The feeling of regret for things I never felt
But oh, I wanted to change and become what she needs
I know what she needs, what I can never be




hur jag än gör är jag alltid sen. sen överallt.

It’s not that it’s bad…it’s not that it’s death

...It’s just on the tip of your tongue, and you're so silent...




jag förstår mig inte på människor.

jag förstår mig inte på hur de tänker, hur de fungerar.




jag förstår inte glädjen i att vara full och hitta på sattyg för att jävlas med barpersonalen, det meningslösa provoceradet åtföljt av det utvecklingsstörda leendet. jag förstår mig inte på människor som selektivt väljer att hälsa enbart vid valda tillfällen, som ute när de tror att det finns en chans att få till det. jag förstår mig inte på hej-det-var-alldeles-för-länge-sen-vi-sågs-nu-ska-vi-prata-grejen när personen i fråga sedan spenderar resten av kvällen någon annanstans. jag förstår mig inte på människor som är nöjda. jag förstår mig inte på människor som spyr ut sitt missnöje på alla andra (låt mig inkludera mig själv i den kategorin - jag förstår mig absolut inte på mig själv), och framför allt så förstår jag mig inte på människor som försöker peka ut andras brister genom att poängtera hur bra andra är i jämförelse.

det bästa med att inte förstå andra människor är att man förstår individualitetens vikt. jag förstår att ingen är som jag, och kanske förstår ingen mig heller. (och kanske har jag svart hår och kajalblick, rakbladsärr och basker.) jag förstår att de kan dra åt helvete, alla de där som bara gör mig arg, och att jag kan välja vem jag ska träffa, med vem jag ska prata och alla nöjda, välartade, pryda fittor kan sitta hemma och fira att de är så bra, så kan jag försöka leva istället.



jobbade inatt, svettades från nackgropen, pannluggen, magen och svanken, så att byxorna klibbades fast runt benen och det droppade från näsan. glas över hela golvet, jag var blixten, lysande snabb. ölöppnararmen var i sitt esse och sista kvarten fick jag dansa.


det gick vilt till i fredags.


nu ska jag älska världen och dricka kaffe.

and the dogs

nu är lisa full. nu visar efterfestvärden en trasig jacka. jag säger:
glöm det och behåll den.

jag vet att jag behållt tusen saker. jag vet att jag behållt tusen ord.

nu har jag druckit öl. fleral. och är på efterfest. det är fint. min vän andri från förr är hemma och är malmöit och det är så bra så bra. trots alla människor som försvinner, alltid, då är andri alltid kvar. som den isländska sonen som är min. nu är det mest radiohead. och jag har ytterst manliogt ståfräs på alla armar och alla ben. jag vinner jämt.


jag älskar mitt liv efter några öl och i rätt filosofiska sällskap.


han, andri, har mer bekymmer än jag, alltså är jag kung.

piss.

make me a beast half as brave

jag borde sova när det är natt.
jag borde helga min herre skaparen.




det var varmt i baren och idag är det tre år sedan huset föll. hästsvans i svettgropen i nacken och håret var bakfullt och jag var sliten i ögonen och i lederna. jag tänkte i banor som aldrig blev nerskrivna, och när klockan blev tre och några gick och jag stod och putsade någonting så ringde telefonen och jag förundrades återigen över hur mycket som händer i världen trots att jag inte är där. när man pratar om romantider, så använbder man begretppet paus. det är inte så att man fryser som på en video, men man kan liksom fokusera på enskilda detaljer en stund innan man återupptar handlingen. så skulle jag vilja göra med mitt liv. skulle man inte bli visare då?


ska sova. ska sova nu. ska sova om en stund. så fort det känns som natt i magen.


you can't get here fast enough.

one day I'll be on time

folk har så höga ambitioner! nej, jag vill inte åka till berlin. jag vill inte dansa i madrid. jag vill inte röka knark i buenos aires eller ligga med äventyrsresande i manila. jag vill inte ens åka till köpenhamn för att dricka öl. jag trivs bra med att läsa om narratologiska finesser och fokaliseringen i kejsarn av portugallien. jag gillar det. det är på pappret och det finns bara en sanning, och det är en sanning som någon annan har kommit på för att jag ska slippa tänka så mycket. jag gillar att åka till kristianstad med mina böcker. jag gillar att högskolan ser ut som auschwitz. jag gillar att det är dött och dammigt och blåsigt och att kaninerna utanför verkar mer levande än personalen. det passar mig bra. och när jag kommer tillbaka till min stad klockan åtta på kvällen, så gör det mig ingenting att det redan är mörkt och att ingen vill göra något kul. det gör inget. det betyder bara att jag kan åka ettan hem till hyllie, bläddra i min lyrikanalys och kanske lyssna på något riktigt tragiskt. som snow patrol, keane eller the album leaf. jag behöver ingenting mer än så. jo, kanske ett avsnitt frasier, som jag kan stirra på i en halvtimme utan att skratta eller ens le, men som får min hjärna att känna sig som om den sitter i någons huvud och inte är på drift. och sedan gör det ingenting att det är natt. då kan jag gå och lägga mig i min lillasysters säng och somna med lampan tänd. det gör ingenting. det klär mig på något sätt. och när jag vaknar är jag pigg och utvilad och fullkomligt lycklig.


om någon bara hade kunnat ge mig 900000:-, för jag har hittat min lägenhet!

she could see the dogs come running

det var inte som om jag frös ihjäl, men det var nära.

det hjälpte inte att sitta i solen, och det hjälpte inte att ta på sig jackan. det hjälpte inte att hålla hårt. jag kunde ändå aldrig komma på det rätta att säga; jag kunde inte tänka, kunde knappt identifiera känslorna. som en vägg, och jag är så trött på att klättra, så trött på att försöka se över.






det var aldrig meningen att inte gråta. det var aldrig meningen att gråta. det var inte meningen att aldrig vara rätt. det var aldrig meningen att inte känna mig fel.


hej. idag har jag förstått saker. hej. idag har jag skakat om mig själv. hej. idag har jag haft fantomsmärtor. hej. idag vill jag vila.

bengali in platforms

jag hade kunnat skriva om hur jag blir attackerad av okända fiender, hur jag oftast inte sover särskilt bra, eller om hur jag inte kunde hitta min tandborste imorse. jag hade kunnat skriva om saker som intresserar, saker som berör, saker som ingen vill veta för att det skulle hemsöka deras tankar. jag hade kunnat vara någon annan och skriva om resan utifrån och in när andetagen blir för långsamma och hjärtslagen slutar höras, men va fan, det är bara en vanlig lördag och det är bara en vanlig jag med vanliga avstånd ner till golvet och det är för tidigt att göra något åt det.


försöker få igång någon slags festinställning i mitt trötta huvud: en insikt om att vi ska ut och dansa ikväll och att lampor och öl och lördagsfebern kommer att slå mig i ansiktet som vanligt och jag borde förbereda mig så att jag är beredd när det händer. ingen musik får mig att dansa, förutom kanske balladerna på stinas blandskiva, men mest handlar det om falsknynnande och duschfiltrerade öron. så går timmarna och snart ska även jag ta på mig dansskorna. prata i munnen på någon annan, dricka någonting som inte är ledset och övertala andra att det här är världens bästa dag. egentligen.

my drugstore dreams

det är konstigt det där med rädsla. hur omöjlig den är att beskriva; det abstrakta suget i magen och önskan om att få lägga sig på marken och bli osynlig. hur olika de saker är som framkallar den.

att leva med en inkomst som inte täcker utgifterna, utan försäkringar, utan en semester inom räckhåll och utan att veta när det ska ta slut, eller vad som kan hända med en då. när allting framför är svart, och allting bakom är suddigt av stress och hysteri. rädslan.

eller att varken ha arbete eller studier att vända sig till. att stå stilla, utan arbetslöshetsersättning, utan framtidsvisioner, utan drömmar eller ambitioner, och bara vara för trött för att bry sig. när allting framför är svart, och allting bakom är suddigt av meningslöshet. rädslan.

eller att höra ljud i huset. steg och golvets knarrande, uppför trappan, och veta att ingen är där. ingen är där som kan få mig att skrika och ingen är där som skulle höra mig om jag gjorde det. rädslan?


när jag går in i ett rum scannar jag snabbt väggarna efter spindlar. inte för att jag skulle döda dem om jag fann några, utan jag hade försökt fånga dem och släppt ut dem, men jag hade aldrig kunnat låta dem vara kvar. jag hade aldrig kunnat låta dem vara kvar, för på nätterna drömmer jag att de kommer mot mig, överallt ifrån, och de rör mig aldrig, jag vaknar alltid innan de är framme, men jag hade aldrig kunnat låta dem vara kvar. (jag försökte en gång, i sovrummet i england, men efter att ha iakttagit den lilla spindelns promenader i taket i över två timmar, så hissade den ner sig i min säng. då blev den utslängd genom förnstret.) de är inte ens farliga, men rädslan?

det är konstigt, rädsla. hur det inte går att förklara vad det är man är rädd för, egentligen, eftersom det som skrämmer inte är farligt. och när livet får mig att hålla andan och blunda, så fortsätter jag ändå att synas. och jag dör inte av att vara rädd.

tivoli, tivoli, when wickedness takes you.

tivoli. soligt, roligt och jag dog inte en enda gång, även om det var sjukt nära när jag åkte nersläppet. började hyperventilera på vägen upp och att sitta stilla på 63 meters höjd (låter inte så farligt som det är) fick mig att blunda. alltså var jag tvungen att, efter att ha överlevt första rundan, åka en gång till och tvinga mig själv att titta.

det är konstigt det där med rädsla. innan jag satte mig var jag rädd för att falla. men det var inte vägen ner som var obehaglig, utan vägen upp och vetskapen om att fallet måste komma.


lukten av popcorn i mina kläder.

mister potterboy överlevde ännu 600 sidor skräck

så är det då äntligen över för den här gången; Harry Potter-boken är utläst, vilket innebär att den här kvällen är starten på ytterligare månader av spänd förväntan. äventyret måste fortsätta!

recensenterna lovade tårar, vilka jag svalde tappert där jag satt på den soliga altanen och vände de sista bladen. inte helt oväntat, men på intet sätt en besvikelse heller. det var helt enkelt en värdig uppföljare, och nu är harry-vännen ännu ett steg närmre den totala katastrofen eller dess motsats, och gud, låt henne skriva snabbare än blixten så att inga detaljer går förlorade ur mitt minne.


färdigläsandet av boken innebär också att jag är fri att läsa vad jag vill från och med nu, och jag ska genast återuppta den trista unni drougge-sagan innan jag plockar fram bortglömda skatter ur min ytterst pretentiösa bokhylla.


harry, harry, jag saknar dig redan!


dagen i övrigt bjöd på mycket sol, vit sand på höllvikenstranden, räkor och vin framför friidrotten och ja, jag var duktig och gick till arbetsförmedlingen. sökte till och med några jobb. imorgon ska vi åka karuseller tills vi kräks.

min bulgariska kulstötarkvinna

inatt när vi kom hem från festligheterna, möttes vi i dörren av en hund vid namn chevvy. kärvänlig som en red light district-brud ville hon sova i vår säng. det tyckte jag såklart var en utmärkt idé just då. i efterhand förstår jag att hon inte hade fått plats.

marcus åkte tidigt, och jag vinglade runt i segt lördagsillamående en stund och sov några timmar. peppade upp med kaffe när mamma sent omsider vaknade, och resten av dagen har varit sådär som lördagar nästan aldrig är. lugnt och fint, friidrott på tv, stinas pojkvän på besök, harry potter i soffan och nu kom vi precis hem från en såndär somrig långpromenad. lilla grisen chevvy var from som en oljetank, och eftersom vi inte mötte några andra hundar på vägen så slapp vi skriva under några dödsattester. sol och regn om vartannat, och hennes öron står aldrig upp samtidigt...




nu piskar ösregnet, och min vän blixten ropar från fjärran moln.




och ikväll ska det väl bli dans av kan jag tro. ska hjälpa gunilla att lirka upp hennes klädkammardörr så att hon kommer åt sitt smink och sina kläder. vet inte riktigt vilka förväntningarna är, men det är ju lördag och såklart ska vi supa som vi aldrig supit förut. fest.

nu ska jag leka med hundkompisen och lyssna på de tusen låtarna som jag fick av marcus igår. gött mos (spagetti).

blixten förbi

blixten slog ner i ett hus i limhamn. det brann och våra fönsterrutor skallrade. mamma låg vaken och tänkte att det var en bomb. marcus låg vaken och sa "lisa, det åskar". jag sov. lisa lightning totaldissar blixten.

molnen igår var som på film. jag resonerade över min harry, om det är så att moln ser olika ut beroende på vart man är. "givetvis är det så, min käre watson", svarade harry. alltså är jag glad att jag bor i malmö och inte i växjö. inlandet suger. om det inte är utbrett.




eftersom jag äntligen fått min skatteåterbäring kan jag nu börja planera någon typ av återbetalning till kära mamma och kära pappa. det suger. något som inte suger är vår dammsugare som dog igår. länge leve dammet! (och länge leve glaset som jag fick i foten i förrgår, mitt i popcornspoppandet.)

att inte göra allt. att göra ingenting alls.

i morse skrev jag en haiku när jag halvsov i dagsljusterrorvitarummet. jag reste aldrig på mig för att skriva ner den, så den försvann igen.


jag tänkte nyss skriva någonting bra, någonting som kändes, men så är det tydligen så att jag har bråttom någon annanstans för att någon annan ska köpa nya skor. nya skor är viktigt. nya skor ska stressas för. länge leve nya skor. in a poor attempt to bite ones head off, you be careful it's not your own. det blir ingenting skrivet.



kimya dawson förbannade harry potter, och beskyllde honom för att ta upp för mycket av hennes tid. själv kan jag bara be the chosen one om ursäkt. jag är ledsen, harry! förlåter du mig? jag ger dig inte min tid.

det finns så mycket annat att göra. bada i salt, kallt vatten, se filmer på canal + som inte handlar om någonting eller följa med och köpa skor. förstår du, harry? förlåter du?



efter senaste veckans "nära-döden-nära-gud"-upplevelser är jag utmattad och vill helst bara sova. fint att emil var här, och fint att bada och tro att sälarna förstod, och blixtar och regn och en rakbladsvass horisont. så trött. men nu - nya skor.

att vänta på ett svar

det är som poesi. att rada upp lögnerna prydligt efter varandra. först intresseväckande (exhilarating, darling!) och inlindande, de käcka utropen och undvikandet av fallgroparna. krockkudden av överslätanden, min sonett av korrektheter, balanserandet på sidan: rubricering, avstånd, formellt kyligt och sedan: som en smäll! det gnistrande pärlhalsbandet av saker som man påstår sig vara, påstår sig klara, påstår sig kunna! (curriculum vitae, ditt namn som rosvatten i droppar på mitt ark!) jag har bestigit detta, mitt everest, och med sju sökta jobb ska väl arbetsförmedlingens fradgande käftar inte slutas kring min arma nacke än på ett tag!


sedan ska jag bara vänta med andan i halsgropen, och hoppas att ingen vill ha mig!

att läsa.

idag hoppas jag på blixten.





det är konstigt. förr var jag aldrig sjuk (förutom när jag åkte på semester). sedan jag började arbeta (se jobbet) är jag sjuk hela tiden. bara för att jag är förkyld nu så håller jag på att förlora hörseln och dö. innan fick jag knappt ens hosta. till och med nu när jag är ledig så är mitt immunförsvar så nedbrutet att jag börjar fundera på kistpriser så fort jag får lite feber.

idag är jag konstigt sjuk. jag drömde att jag åkte berg-och-dal-bana hela natten, och nu är jag alldeles yr och utmattad. kommer på tusen bra saker att göra, men är för trött för att genomföra dem. synd. när jag i vanliga fall inte kan komma på ett dugg att göra så står fantasin still, men nu är min hjärna ett kreativt uppslagsverk. det måste vara febern, den påstådda.