en värdig möhippa

i fredags hade jag en magisk dag!

martin hämtade mig hemma efter jobbet, och under ständigt tjat från min sida ("var SKA vi?") promenerade vi bort till moccasin där en betald lunch väntade. tillsammans med ett glas rött fick jag en påse av servitrisen, som innehöll presentkort på ansiktsbehandling på len hud, så efter lunchen cyklade jag dit, och det var alldeles fantastiskt!

jag har inte varit på ansiktsbehandling tidigare. jag har aldrig haft anledning att skämma bort mig på det sättet. efter mitt första besök är jag däremot hooked! så himlarns skönt att bli knådad och krämad, plockad och pudrad av mjuka tassar. nu vill jag gå igen och igen och igen!

efter min behandling blev jag hämtad av min fina tjejkompis, och efter att ha dumpat min cykel på hennes gård körde hon mig till centralstationen. där fick jag leta efter "något som du skulle vilja ha med på en möhippa. när du ser det så vet du." och jag irrade runt och kände mig töntig ganska länge innan jag såg en statuesque tjej förklädd i enorm blond afro och pilotbrillor - och så var vi en trio! i bilen fick jag bubbel och så kördes jag ut till kallbadhuset där vi avnjöt ett par avslappnande, nakna timmar.

efteråt tackade jag så mycket för en underbar dag, och tjejerna tittade frågande på mig. "Ska du hem nu?" "Ska jag inte?"

vi satte oss i bilen och hamnade i en lägenhet där det väntade en god cava, blandband som jag spelat in -98, fantastisk nypotatissallad och nyfångad lax täckt av ingefära, dill och citron. plötsligt blev vi fem! pladdriga och mätta skulle vi plötsligt klä på oss och gå; det var nån lam ursäkt om att sambon var trött och skulle komma hem snart. en bit utanför porten satt en lapp. tipspromenad! eftersom det var 1-x-2-frågor som utgick ifrån mig hade jag alla rätt, och tipsrundan ledde till en annan lägenhet, där efterrätt, kaffe och avec var framdukat. och lekar. och plötsligt var klockan tolv och alldeles mätt, trött, len i hyn och blöt i håret cyklade jag hem och tänkte att mina vänner är så himla bra.



man hade kunnat tro att jag skulle ha tagit fler bilder än såhär, men tyvärr hade jag annat att göra. man kan också undra varför jag plötsligt låter som ett niotillfem-inlägg, med alla positiva adjektiv, men då kan jag tala om att det får man göra. åtminstone när något alldeles spektakulärt händer.