keep calm and carry on

det finns en hel del saker som är ganska underbara med London. du kan hitta allt, det finns kvarter och gator för alla, du kan ta din väska och gå åt vilket håll som helst utan att komma ut ur staden på ett par dagar och vart du än går är människor trevliga och artiga (undantag för fyllehundar på nattbussen och gangstahs). å andra sidan finns det saker som får mig att undra hur man kan bo i detta enorma nätverk av hus och gator. London är en logistisk mardröm. jag är djupt tacksam över att jag alltid är turist när jag försöker ta mig från punkt A till B, eftersom jag förmodligen annars fått totalt stressläpp och råkat mörda någon.

det kan också vara så att vi varit lite extra otursförföljda under denna korta Londonvisit.


för att ta sig från Gatwick, är det oftast en bra idé att åka tåg. vi hittade rätt platform och installerade oss i en fräsch kupé. när tåget just skulle avgå konstaterade vi att det kördes av fel tågbolag, så vi slängde oss ut på perrongen och möttes av total förvirring. de stora tavlorna visade olika information, vilket resulterade i att människor örlade fram och tillbaka mellan de två spåren; stationspersonalen stod och kliade sig i huvet och förstod inte mer än någon annan. tågen skulle gå varje kvart. efter 50 minuter lämnade vi Gatwick.

vid Victoria skulle vi byta till en busslinje som går var tionde minut. efter 40 minuter kom bussen.

det var ett sömnigt värdpar som till slut kunde möta oss vid Lancaster Gate, och som om inte vår massiva försening var nog så tvingade vi ut dem på jakt efter en pub som var öppen efter elva.



man hade kunnat tro att kollektivtrafikens onda ande skulle överge oss efter detta, men dagen efter var en linje i tunnelbanan avstängd, nedgångar var stängda pga Pride, vi åkte till fel station på vägen hem (mitt fel och ingen annans) och på väg ut för att äta middag stod tåget stilla i tunnelbanan i en evighet för att "en person befann sig på spåret längre fram". hade tunnelbanan i London varit som den i Barcelona, så hade jag mer än gärna spenderat betydligt mer tid i underjorden, men tyvärr har Londoningenjörerna inte snappat upp värdet av bra AC, så att stå stilla under färden är detsamma som att inse att outfiten som med omsorg valts ut (eller, tja, sådär. jag hade lånat martin t-shirt) blir genomblöt av svett. när värmen slutligen fick mig att bli svimfärdig/kräknödig beslutade vi oss för att ta en taxi. det tog ungefär en halvtimme att hitta en ledig bil, och när vi äntligen fick tag på en så visade det sig att chauffören var stendöv och körde oss i 10 minuter åt helt fel håll innan detta kunde korrigeras. mer om denna taxifärd kan läsas om i vår värdinnas blogg.


efter en väldigt fin måltid på Little Bay i Farringdon tog vi oss till en nattklubb i Stoke Newington. först åkte vi tunnelbanan. sedan väntade en lång promenad i en ödslig förort, där de enda människor vi såg var små barn (klockan var lite över tolv) och ortodoxa judar i pälshattar och sidenkimonos. jag förstår att denna utstyrsel representerar någon viss gren av judendomen, men mitt i mörka suburbia så var det mest skrämmande. när en taxi uppenbarade sig tog vi den, och tro det eller ej, men vi nådde målet även vid denna resa. om det var mödan värt kan däremot diskuteras.

på vägen hem åkte vi nattbuss. det gick bra, fast jag har svårt att vänja mig vid stadens storlek och att det tar mer än en timme att ta sig hem. när jag går ut i malmö kan jag krypa hem baklänges på sju minuter.




efter de här dagarna försökte vi minimera åkandet och fokusera på gåendet. att ta en promenad i Hyde Park en solig söndag är mycket mer avslappnande än att trängas med tusen andra turister på Oxford Street. vi vägrade kollektivtrafiken så intensivt att vi till och med beslöt oss för att gå med bagaget från vårt värdpar till hotellet som vi bokat sista natten. å ena sidan låg det bara tre hållplatser bort. å andra sidan gick vi (jag - alltid jag som har kartan) vilse och promenaden tog 45 minuter i stekande solsken och en luftfuktighet högre än Brasiliens. när vi kom till hotellet var duschen trasig. vi fick vänta på en reparatör. sedan fick vi vänta på en till. jag avskyr att vänta. jag avskyr att vänta lite extra mycket när jag har lökringar stora som parasoll, hår som en våt hjälm mot skalpen och har bättre saker för mig, stadsdelar att utforska, öl att dricka... när duschen väl var fixad var nästa issue spindeln i taket och de dammiga spindelnäten. vi lämnade ingen dricks till städerskan.






under resten av vår Londonvistelse var framförhållning nyckelordet, vilket resulterade i att vi kom i tid till flygplatsen på hemvägen, trots att vi hade tänkt vara en timme tidiga.


nu är jag hemma hos min cykel. jag älskar min cykel.