den första dagen på resten av livet

jag hade kunnat cykla till arbetsförmedlingen, men har bäddat ner mig på sofflocket. här är det jag, den sista doften av stadssommar från fönstergläntan, mensvärk, filmer om manlig vänskap och helgens nyheter i mobilen. jag ligger här och lever upp till förväntningar. och inte tänker jag dammsuga heller.

augistimorgnar från ett fönster

någonstans mellan fem och sex på morgonen. det är då det händer.

hellre utan

ibland känner jag att jag är rätt så nöjd utan bil.

det där med jobb

första dagen på sista veckan av sommarjobbet är över, och jag är redan alldeles sorgsen och orolig. helst vill jag vara kvar. åka runt med gubbar, ha lunch, träna omöjliga muskler och lära mig en massa saker som jag inte visste att jag var intresserad av. "anställningsstopp" är världens tråkigaste ordsammansättning, förutom rännskita.


nästa måndag ska jag, förmodligen, skickas via bemanningsföretag till bespisning på storföretag i Lund. dagpass, eventuellt långvarigt (tänk mer än en vecka i alla fall) och en chans att träna mina knivskills. och så långt är det bra. dessvärre innebär jobbet ungefär noll chans till befordring och ganska exakt noll chans till högre lön än den jag förhandlade mig till som var bemanningsföretagets maxlön. och en riktigt tradig sådan dessutom. det känns fruktansvärt deppigt att gå från ett utvecklande nytt jobb till ett som känns ganska ointressant och betalar ut flera tusen mindre än jag räknat med.


hur gör man?


att vara småkräsen är inte alls bra när man är arbetslös. ett jobb har jag redan tackat nej till, men säg det inte till arbetsförmedlingen. jag blev erbjuden heltid om jag kunde jobba kvällar och alla helger. tack, men nej tack, sa jag, och så var det med det. sådant gick för sig när man var nitton, desperat, singel och korkad. nu är jag bara desperat.


min hjärna säger att jag ska le stort och ta jobbet genom bemanningsföretaget och sedan fortsätta leta så mycket jag bara kan vid sidan om. mitt hjärta svarar att det gråter.

jobbkoma deluxe

jag drack några glas vin, åt lite fredagsmat och envisades sedan med att visa min man tusen bilder från mitt jobb och förklara vad allting var och gjorde. han var inte alls så intresserad som jag hoppats. kanske är fjärrvärme mer intressant när man står i en källare, vadande i grönt vatten? kanske känns fjärrvärmemätare, tempgivare och I-verk bara viktiga när man skrapat sönder underarmarna på rör, stuckit fingrarna till slamsor på vassa kablar och fått röntgensyn av alla blockerande föremål? va vet jag? för mig är det världens bästa värld. underjorden. värmeböljor. ångbad. oljigt smuts och skitiga knän.


ikväll ska vi se cocorosie.

I'm sorry, I'm thinking about cats again

i lördags såg jag denna video tre gånger och grät av skratt varje gång.

sen såg jag den här och nu kan jag inte få låten ur huvet. det är så obeskrivligt catchy! mjau.

saker jag gör i stället för att skriva:

när jag tänker på hur många gånger om dagen jag tänker "lefty loosy righty tighty" blir jag rädd.


idag vaskade jag ett jobb. det är sant. jobbade för att få det och sen ba' nä tack.


varje dag den här veckan har jag gått igenom alla stadier av förkylning. vaknat med halsont, fortsatt med obehaglig sjuksmak i munnen, övergått i huvudvärk, avslutats med feber och rinnande ögon/näsa/mun. (nä. skoja. inte mun.) varje dag likadant. börjar kännas tjatigt att somna med huvudet i martins knä klockan åtta på kvällen och väckas av mina egna snarkningar.


idag har jag varit på tak, sett staden och smekt en solfångare.


idag har jag förstått att jag söker jobb jag inte vill ha. det borde bli ändring på det.




har brutit rutiner och har ingen tid för datorn längre. anar en saknad. vad gör ni?

jag arbetar, alltså finns jag

jag sommarjobbar. ni vet, så som man gjorde när man var barn. man blir klappad på huvet, får introduktioner, alla stirrar på en, och man blir två äpplen hög och rodnar.

fast mitt sommarjobb är ett jobb för en superkvinna, så jag fick bli det i stället för en blyg flikka med inåtfötter. med ett par skiftnycklar i högsta hugg kryper jag omkring bland spindelväv och damm i mörka, fuktiga källarutrymmen. där skruvar jag loss saker, och sätter dit nya, kopplar lite el och lite pumpar och mätare och rör. det är en helt ny värld för mig. jag har aldrig varit så smutsig eller svettats så mycket förr i hela mitt liv. (när jag säger svettas så menar jag inte att det pärlas vackert i hårfästet, utan att det rinner i floder, droppar från näsan och dränker t-shirten. och när jag säger smutsig, så menar jag inte en dammråtta i håret, utan snarare att vara svart från fingertoppar till armbågarna och gärna även i ansiktet. det ser ut som om jag rullat mig i en lerpöl, och det går inte bort i en dusch.) jag älskar det.


exempel på ren och fin värmecentral. sällsynt.

jag går upp fem varje morgon, cyklar till jobbet så att jag är svettig redan innan jag tar på mig mina arbetskläder: stålhättor, knäskydd, handskar, ja, ni fattar. när klockan är halv fyra och jag ska gå hem, skakar mina muskler av ansträngning, och jag tänker att om tre veckor kommer jag att vara starkare än någonsin. någonstans på mitten har jag lunchrast. jag har aldrig haft ett jobb med lunchrast innan, och för mig verkar det vara en omöjlighet att komma på samtalsämnen till fikabordet. kanske för att jag inte kan facktermerna (än) och inte kan skratta med åt tokerierna som andra hittat på. som en tråkboll sitter jag och pillar med min kopp-soppa, och när jag väl kan flika in något i konversationen tittar gubbarna imponerat på mig och jag blir tyst. ibland känner jag mig som ett svart hål. när jag talar sugs ämnet ut i rymden, försvinner och alla blir stumma. i vanliga fall hade käften då börjat knattra som en kulspruta på mig, i hopp om att slippa ett generat tumble weed-moment, men på det här jobbet är jag för trött för att anstränga mig. det får gå ändå.



min handledare ("fadder" heter det visst) är en trevlig knegare i sina bästa år som avslutar varje mening med ju. och det är ju bra eftersom det indikerar att han tror att man vet vad han pratar om. han är ju medveten om att jag är ny ju, men jag kan en del ju och är ju tekniskt lagd och är stark ju. så det går bra ju. när jag träffat knegarmän tidigare har de gjort likadant. jag tror att det sitter i blåkläderna. bli inte förvånade om jag börjar göra likadant.

jag ser detta, mitt sommarjobb, som ett enda långt studiebesök i en annan värld. jag suger i mig erfarenheten som en svamp och försöker få reda på vad alla på avdelningen håller på med, som en stjärnelev. det är fruktansvärt uttröttande att lära sig nya saker, men det vilar något befriande i att få ligga på mage över ett sjuttiogradigt rör, få isoleringskli, andas in ångor och känna att man gör något som är nödvändigt (till skillnad från att tappa upp öl och stå i en kassa). det känns fint att vara en av de osynliga som får kugghjulen att snurra, eller, får varmvattnet att flöda kanske jag borde säga. visste ni till exemplet att vattnet i era element oftast är grönt, förutsatt att det är rätt företag som distribuerar det? den gröna färgen används även vid tillverkning av gelégrodor. sådant lär jag mig på mitt jobb.



idag provjobbade jag i en restaurang. det kändes inte alls lika nytt och spännande. jag saknade mina knäskydd.

min föredetta expojkvän

mitt englands-ex lade till mig på Facebook igår, efter att vi inte haft kontakt på sex år, då han slutade svara på brev efter att jag skrev att jag blivit tillsammans med min martin. han försvann helt enkelt, trots att vi inte haft den känsliga typen av relation på flera år. det var ledsamt tyckte jag, och med jämna mellanrum har jag försökt googla mig fram till vad han pysslar med, utan resultat. inte för att jag velat tränga mig på och ta kontakt (jag respekterade hans beslut, för jag är en fin människa), men för att jag är van vid att exen ska vara mina vänner, eftersom de känner mig, står ut med mig och till och med tycker om mig.

Facebook-vänskapen varade i ungefär ett meddelande från mig (Where on earth have you been?!) och ett dygn. sen fick jag ett mail där han berättade att han var tvungen att ta bort mig från sin vän-lista igen, eftersom hans fästmö var svartsjuk.


bland mina ex var det få som gjorde mig sotis. han var en av dem. mest av allt hatade jag hans föredetta, eftersom hon var snygg och svensk och höll kontakt alldeles för bra. jag förstår precis hur hans nuvarande känner sig.


jag mailade tillbaka och sa att det nog är honom det är fel på, som får oss att bli svartsjuka på gamla flickvänner vi inte ens träffat, och han förklarade att vi kan ha kontakt via mail. jag undrar vad som är värst för en tjej: att hennes kille/fästman/man har en massa ex på Facebook, eller att han mailar dem i smyg? eftersom jag är en egoist tänker jag i alla fall acceptera mailkorrespondensen, trots insikten om att jag framstår som en hemlig älskarinna i hans nuvarandes ögon (herregud jag är ju gift!).


att göra slut med en pojkvän är svårt. det är en avgrund, en förtvivlan, en stympning. att göra slut med ett ex är nästan lite värre. jag överlåter helt enkelt det åt honom.


vad jag söker nu är bekräftelse på att mitt moraliskt tvivelaktiga beslut är OK.

jag bekänner mina brister och hoppas att trollen spricker i solen

det finns egenskaper man inte talar om, trots att de är en lika stor del av personligheten som skrattet, morgonhumöret, artigheten eller förmågan att somna i soffan.


jag är till exempel hemskt överlägsen i smyg. jag kan se ner på andra som ingen annan kan. fast jag menar inget illa. inte egentligen. det är bara det att jag plockar fram skämskudden om någon uttrycker sig banalt, korkat eller typiskt.

till exempel: någon ska åka till barcelona. någon ber om tips på saker att göra. en annan svarar att där tydligen finns en jättestor katedral som inte är klar. att man ska bada i pool för där finns väl ingen strand? och att där finns ett museum som heter parc güell. och jag skäms. jag skäms över att folk inte vet saker som jag tycker är självklara, och jag skäms när människor förväxlar platser, och jag skäms över människors förmåga att tvångsprata trots att de inte vet vad de säger och mest skäms jag över att jag skäms. varför skäms jag? jag är ju inte ens inblandad i samtalet.

och då skrattar jag och säger till martin att det är en himla tur att det bara är han som känner till hur överlägsen och dryg jag är. och han håller mer. det är tur.



en annan hemsk egenskap är ägandebehovet. det som i högstadiet kunde leda till cat fights av episka proportioner. för jag vill, i smyg, vara den som är först. jag vill vara den som upptäcker. som i åttonde klass när jag skaffade mig brevvänner som skickade blandband till mig (tack i efterskott, jag lyssnar på dem fortfarande!), och jag kände att jag var den enda i världen som hört dessa fantastiska låtar och kanske kanske skulle jag kunna låta mina absoluta bästisar få lyssna på dem hemma hos mig, men gud nåde dem om de cyklade iväg till skivaffären och köpte låtarna på skiva så att de själva kunde lyssna när de ville. nähä hörrni, det hade minsann varit att gå över gränsen. det var ju MINA låtar. MIN upptäckt (som jag fått av någon annan, men den vetskapen begravdes långt in i medvetandet). och jag ville minsann ha äran för den också.

jag är fortfarande likadan. inte i samma utsträckning, för om jag läser en fantastisk bok, eller lyssnar på en fantastisk låt, så kan jag dela med mig, men allra helst vill jag att ni ska veta var ni hörde det först. jag vill heller inte erkänna att jag tar emot andras tips. det kan gå så långt att jag förtränger var tipsen kommer ifrån och låtsas att jag gjort upptäckten på egen hand. och detta kan givetvis bli ytterst pinsamt emellanåt, men det får jag helt enkelt leva med. jag gillar att gå runt i en bubbla och känna mig unik.



en tredje miss i utformningen av ett perfekt Jag är lättjan. fast kanske är alla likadana, bara det att ingen pratar om det. i en värld där alla är maniskt energiska, driftiga, framåt, öppna, spralliga, äventyrliga, spontana och helt crazy bananas, så är jag en sävlig gammal sengångare, som gärna äter fallfrukt eftersom jag då slipper plocka själv, med resultatet att jag drunknar i tidvattnet som rör sig för snabbt för mina slöa armar och ben.

de som känner mig skulle nog säga emot, och påminna mig om att jag minsann tar tag i saker, hugger i och ställer upp. men det är för att jag måste. jag är en arbetshäst som drar lasset framåt bakom skygglappar, trots att jag allra helst vill stå och moffa i mig gräs på en solig äng. jag har inget emot att ligga på soffan och se skräp-TV flera dagar i sträck, bara leva av vad som finns hemma och aldrig gå ut. jag har ingenting emot att se alla avsnitt av en TV-serie på en dag.

med detta sagt så får det mig att må väldigt dåligt, eftersom Alla Andra hela tiden gör en massa saker. åker på utflykter, badar i havet, syr outfits, snickrar ihop hus och bakar tusen surdegsbröd, allt medan jag konstaterar att jag redan sett avsnittet av How I Met Your Mother, men nog kan se det en gång till. det är alltså ni hurtiga, nyttiga, effektiva renlevnadssjälar som är mitt tidvatten, och ni dränker mig med ert ständiga pysslande.

det är inte socialt accepterat att vara en slöfock, så det är inget jag pratar högt om, och jag hoppas att jag en dag vaknar full av energi (som inte härleder från koffein).



jag har tusentals andra dåliga, kanske sämre, egenskaper. jag är passivt aggressiv, jag slutar lyssna när någon pratar för länge, jag tjuvlyssnar på ungdomar på bussen, jag vågar inte köpa chips på Ica av rädsla att kassörskan ska tycka att jag är för tjock och inte förtjänar det, jag har telefonskräck, jag skrattar när jag är osäker, jag vill sola solarium men gör det inte för att jag är rädd att andra ska tycka att jag är dum, jag är konflikträdd, jag tränar bara i smyg eftersom det inte är särskilt coolt och jag ser ful ut och är dålig, jag dricker för mycket, jag säger att jag röker mindre än jag gör, jag får ångest av beröm, jag dödar alla växter som kommer i min närhet och jag har svårt att säga "jag älskar dig" eftersom jag tycker att det låter cheezy. sån är jag.

ibland känns det som om de goda egenskaperna inte väger upp de dåliga, men då påminner jag mig själv om att de dåliga oftast är väl dolda. säkert hos andra också. det dåliga är det mest privata, det som bara de man älskar får se. så kanske, kanske borde vi öppna locken lite oftare.

ta mig själv på allvar

ibland tänker jag att det jag gör är tramsigt, att det bara är tidsfördriv, på skoj, hobbies. ibland måste jag sparka mig själv på smalbenet och säga till på skarpen. för om inte jag sorterar skohyllan, flyttar om saker och möbler i lägenheten eller klipper och ritar en hel drös med tackkort, vem ska då göra det?!

ignorance is bliss

ni vet hur det är. man kan antingen ignorera att det finns en omvärld och bara stövla på, eller också kan man erkänna dess existens.

lördagsmorgonen var nyhetsbefriad och i sömn.


going like you-erik skriver fint om perspektiv.

presenter som man inte anser sig förtjäna

när man gifter sig får man saker. inte bara saker, utan fina saker. saker man älskar. vi fick så himla mycket kärlek till exempel, och hårt arbete och hjälp av alla våra föräldrar. och så fick vi tingestar också. till exempel det här:





det där som rör sig är ett akvarium. eller en lampa. med djur. meditativt.

vi fick också fantastiska handdukar, en hotellnatt, en frisyr, en kniv, olika sorters snaps, en enorm växt, en vitlökspress och en flarra vin och en flarra rom. jag kan inte säga annat än att våra vänner känner oss väl.

och det bästa av allt? vi gjorde inget för det! vi bara gifte oss.

behåring eller ej

det händer att jag kommer på helt egna idéer och saker som bara jag, lisa själv, vill berätta för er om. men ibland vill jag bara dela med mig. sån är jag. generös utan dess like. en medmänniska bland medmänniskor. därför vill jag återigen tipsa om nanna johanssons blogg Fem Bilder, och berätta att jag lät bli att raka benen under flera år.

armhålorna har alltid haft nära kontakt med hyveln. detta har främst att göra med att jag lider av ärftlig svettning. när jag var sexton fick jag en remiss till en expertläkare, som förklarade att kniven var bästa vapnet. alltså genomgick jag svettoperation deluxe i armhålorna. det betyder att man skär bort önskad mängd svettavsöndrande hud, drar ihop skinnet runt om och syr ihop. förutom att ärren är fruktansvärt fula, och i sig ser ut som märklig hårväxt, så är armarna runt armhålan vanskapta efter operationen, med hudveck som inte ska vara där.

det var en oerhört smärtsam process, och i efterhand är det stört omöjligt att få ett gudinnelikt resultat, oavsett rakhyvel. det är helt enkelt för knöligt.


jag bet ihop i alla fall. läkandet kan ni ju tänka er själva. att ta bort fem centimeter hud och dra ihop kan väl liknas med en bröstreduktion eller liknande. jag shoppade en massa toppar i olika glada färger som jag skulle kunna ha efter operationen, när jag skulle vara som alla andra. att inte behöva oroa sig för om kläderna, lila, röda, blå eller vad som helst, skulle bli alldeles blötgrå långt ner till armvecken, var en lyx som jag åtrått i hela mitt liv. innan dess hade jag bara haft svart, och eventuellt färgglada kläder i syntetmaterial (tänk baddräktstyg). lökringar ner till halva brösten kändes liksom inte som att det hörde till den där gröna toppen från H&M som jag sneglat på.

tror ni det funkade? nähä, klart inte. jag svettas fortfarande. när jag satt hos min frisörska inför bröllopet hade jag ett sånt där frisörförkläde på mig, och när jag tog det av mig var brudklänningen i en annan färg. jag fick låna ett uttag och föna med hårtork innan jag kunde urskilja tygets mönster.

nu för tiden finns det botox, och jag läste i en artikel att det där med kirurgi mot svettning "fortfarande utförs i vissa länder". jahapp, tänkte jag och min mamma sa att jag borde skaffa mig en remiss. nu när jag ändå sitter här med de sinnessjuka ärren.

benen då?

jo, i mina två förra lägenheter hade jag bara dusch. då blev det inte så mycket hyvel-skinn-action. nu, däremot, så har jag badkar. och att raka benen ser jag inte som en skyldighet som kvinna, utan som ett lyxresultat av att ha bytt upp mig i världen, till badkarslyx.

det där med behåring är nog alltså inte bara en kvinnofråga, utan en klassfråga.

the w-day

ibland önskar man att livet hade en pausknapp. eller kanske en rewind, så att man hade kunnat färdas tillbaka och göra om. inte göra om och göra bättre, utan bara ha det precis lika fint en gång till.

min bröllopsdag var ett sådant ögonblick. ja, det är såklart inte ett ögonblick, utan flera på rad. och kanske borde hela helgen räknas in, allt från dagen-innan-middagen med mamma, pappa och mina då framtida föräldrar, min nya faster och min nya syster, som egentligen har varit min syster sedan vi träffades första gången för snart sex år sedan. och sedan morgonen efter en natt med några få timmars sömn, hos min vän, tillika frisör, som fixade och trixade och gjorde mig alldeles fin i huvudet. och sen rådhuset som var fnittrigt och fullt av kameror, hemfärden i baksätet på en skruttig låneopel, ett hysteriskt dukande och iordningställande i mamma och pappas trädgård, och gäster och skål hit och skål dit och gassande solsken. och så en dag som blev en kväll, och lunchen blev ostbricka och ostbrickan blev efterrätt och efterrätt blev irish coffee som blev drinkar utan is eftersom all is hade smält för länge sedan. och marschallerna tändes mot mygg som ändå bets, och filtar virades om kalla, envisa ben, och det blev natt och vi åkte en taxi till ett hotell, som vi såg mer av dagen efter i dagsljus efter att ha sovit som stenar i fluffiga lakan. söndagsfrukost i överflöd, bad med utsikt över måsarna och sedan ännu en middag med min i era sinnen nu väletablerade familj. och om en presentöppning med avec, en bortsprungen kanin som hette Filip och ännu så mycket mer hade jag kunnat berätta, men jag låter bli. det kanske kommer på tal en annan dag.

eftersom jag hade fullt upp med att dricka vin, vara gift och snacka skit, så tog jag så gott som inga bilder alls under helgen som gick. min kamera gick däremot från hand till hand, så tack så mycket till er som tog bilder med den rosa. och tack till min nya pappa jan och jonas med lyxkameran, som dokumenterat hela tillställningen och vars bilder jag publicerar här helt utan givet samtycke. jag ber också om ursäkt ifall någon är med, som önskar att inte vara det.

so little time

jag pendlar mellan att vara alldeles uppe i varv och trött på gränsen till döden. jag fruktar att om någon rör mina axlar trillar de av.

med min avslappnade attityd till bröllopet hade jag nog inte riktigt räknat med hur mycket som måste göras. hade jag inte varit arbetslös hade vi nog fått ställa in. ogräs ska ryckas upp, rum ska städas, bröd ska bakas, frysen räcker plötsligt inte till all is, mat ska köpas, glas ska räknas. på en artonhundratalsgård stöter man dessutom titt som tätt på kadaverna från ovälkomna gäster. eller levande.

jag vill inte påstå att jag är rädd för spindlar, för då låter jag sjåpig, och rent logiskt så är det inte heller rädsla. det är bara det att jag börjar svettas över hela kroppen och mår fysiskt illa om jag så bara ser en spindel på TV. igår dammsög jag upp sju döda, två levande och en tog jag med en gammal dagstidning. jag osade skräck när jag kom hem. ni vet, den där andra sortens svett som fastnar på huden och som aldrig försvinner.

det är som att jobba heltid. listor ska skrivas, priser ska beräknas, kläder ska provas, skor ska gås in (mina klämmer i tårna men är så himla fina att jag tänker ha dem ändå like a boss), saker ska köpas på olika ställen och om jag inte haft min pappa som personlig chaufför hade våra gäster fått avnjuta en måltid från kvarterskonsum i Djupadal. som om det inte är nog, så ska livet runt omkring vara något sånär fungerande. förkylningar ska botas, blommor ska vattnas, tvättider passas och så måste man ju städa och laga mat hemma också, precis som vanligt. min stress yttrar sig genom att väcka mig på natten. igår klockan fem. inatt klockan fyra. jag förbannar det tidiga dagsljuset, läser lite, somnar om och vaknar utmattad vid sjusnåret. martins stress gör honom grinig, eftersom han slavar övertid på jobbet utöver allt annat. igår försökte jag göra honom glad med presenter.

tygpåsar i vinylstorlek från the Bold Banana på Etsy.


vad jag önskar mig i present av martin, för att bli extra glad, är solsken. helst både fredag och lördag, så att vi kan släpa ut möblerna i god tid, men om han bara kan fixa lördag så duger det. att inte kunna bestämma vart borden ska ställas är inte bra för min nacke just nu. klänningen kommer att se rolig ut på lördag, med axlarna vid öronen...

if I was a rich man

efter sex veckor har HRAK äntligen beviljat mig A-kassa.

det tycker jag att vi applåderar dem för.

en värdig möhippa

i fredags hade jag en magisk dag!

martin hämtade mig hemma efter jobbet, och under ständigt tjat från min sida ("var SKA vi?") promenerade vi bort till moccasin där en betald lunch väntade. tillsammans med ett glas rött fick jag en påse av servitrisen, som innehöll presentkort på ansiktsbehandling på len hud, så efter lunchen cyklade jag dit, och det var alldeles fantastiskt!

jag har inte varit på ansiktsbehandling tidigare. jag har aldrig haft anledning att skämma bort mig på det sättet. efter mitt första besök är jag däremot hooked! så himlarns skönt att bli knådad och krämad, plockad och pudrad av mjuka tassar. nu vill jag gå igen och igen och igen!

efter min behandling blev jag hämtad av min fina tjejkompis, och efter att ha dumpat min cykel på hennes gård körde hon mig till centralstationen. där fick jag leta efter "något som du skulle vilja ha med på en möhippa. när du ser det så vet du." och jag irrade runt och kände mig töntig ganska länge innan jag såg en statuesque tjej förklädd i enorm blond afro och pilotbrillor - och så var vi en trio! i bilen fick jag bubbel och så kördes jag ut till kallbadhuset där vi avnjöt ett par avslappnande, nakna timmar.

efteråt tackade jag så mycket för en underbar dag, och tjejerna tittade frågande på mig. "Ska du hem nu?" "Ska jag inte?"

vi satte oss i bilen och hamnade i en lägenhet där det väntade en god cava, blandband som jag spelat in -98, fantastisk nypotatissallad och nyfångad lax täckt av ingefära, dill och citron. plötsligt blev vi fem! pladdriga och mätta skulle vi plötsligt klä på oss och gå; det var nån lam ursäkt om att sambon var trött och skulle komma hem snart. en bit utanför porten satt en lapp. tipspromenad! eftersom det var 1-x-2-frågor som utgick ifrån mig hade jag alla rätt, och tipsrundan ledde till en annan lägenhet, där efterrätt, kaffe och avec var framdukat. och lekar. och plötsligt var klockan tolv och alldeles mätt, trött, len i hyn och blöt i håret cyklade jag hem och tänkte att mina vänner är så himla bra.



man hade kunnat tro att jag skulle ha tagit fler bilder än såhär, men tyvärr hade jag annat att göra. man kan också undra varför jag plötsligt låter som ett niotillfem-inlägg, med alla positiva adjektiv, men då kan jag tala om att det får man göra. åtminstone när något alldeles spektakulärt händer.

förarbetet

igår var jag på provuppsättning. jag har inte varit hos en frisör på 14 år, så jag visste inte riktigt hur man skulle uppföra sig, men det gick nog bra ändå. ännu bättre när jag druckit en kopp kaffe och ett glas vin. att gå till frisören är lite som att gå på krogen, tänker jag.


jag har inte bara en, utan två rara, duktiga frisörskor i min vänskapskrets, och kanske är det för att jag inte varit och blivit klippt och kammad på så länge, men jag trodde att fackspråket innehöll mer avancerade ord än "tuss" "tofs" "fluff" etc. när man benämner hårslingor. väldigt underhållande.


nästa vecka ska vi göra en kontrolluppsättning till. jag skäms över att ta upp så mycket värdefull tid, utan att betala ett korvaöre i ersättning. jag skäms och njuter.



förutom att bli pimpad i huvet händer det andra spännande saker. i morgon ska vi åka på booze cruise till det platta landet i väst (jag menar Danmark), och igår hade jag en konversation med min blivande man som lät ungefär såhär.

-jag tänkte åka hem till mamma och pappa i morgon.
-nä, ska du?
-ja, vi har så himla mycket att fixa.
-men vi ska ut och äta när jag slutar.
-jaha? vad mysigt, men vi får ta det en annan gång.
-nä, det går inte.
-va?
-av olika anledningar måste du vara hemma i morgon. jag har lovat det.
-?

och i morse fick jag en SMS-bekräftelse från LenHud, som sade att jag har en tid halv fyra, och jag har inte bokat nåt. the plot thickens.

det är med spänd förväntan jag inväntar eftermiddagen, men allra mest undrar jag vad jag ska ha på mig. dessutom regnar det. mitt kontrollbehov är ledset.

wedding hits 2011

idag är ingen vanlig dag, för idag är det min näst sista onsdag som ogift. som en del av festplaneringen tyckte vi att det hade varit en smart idé att sammanställa ett gäng blandskivor (alternativt en enorm mp3-lista, beroende på hur bra min gamla kompis iPod mår) laddade med peppiga, fina, balladiga, käcka, romantiska eller bara sliskiga låtar, som kan spelas i bakgrunden, i förgrunden eller till rytmerna av ostadiga fötter som försöker dansa.

vad jag vill ha är givetvis tips, och jag drar mig för att fråga här eftersom jag är rädd att mina två läsare inte kommer att komma kunna upp i det stora antal låtar jag eftersöker, vilket kommer att få mig att känna mig otillräcklig som bloggerska och önska att jag var blondinbella, spiderchick eller egoina, och så vill man ju inte känna. med detta sagt; vilken är din absoluta favoritlåt, som du inte hade kunnat genomlida ett bröllop utan?


än så länge har vi kommit så här långt:

det dåliga samvetet

i England paketerar man allting i ohälsosamt mycket plast och påsarna i matbutikerna är stört omöjliga att återanvända till något vettigt eftersom de jämt går sönder av de vassa kanterna på plastförpackningarna. på vårt hotell, som påstod sig värna om miljön var elapparaterna (vattenkokare, brödrost, hårtork etc.) av modell 80-tal och tog sedermera en halv evighet att använda, vilket resulterar i en sanslös elförbrukning. hårtorken drog dessutom in mitt hår i insuget så att jag fick klippa av det.

plast är så sorgligt.

shopping i London

jag är en ganska dålig semestershoppare. jag blir nervös av att inte kunna ta mig tid att prova, titta, känna, och av att ha en kille som jag vet lider i tystnad (mer eller mindre) av att tvingas stå bredvid och vänta.

i lördags tvingade jag in honom på Primark vid Marble Arch. inte så smart alls, eftersom det som vanligt var femtusen till som hade samma briljanta idé och också ville rota igenom högarna av lågprismode. i panik slet jag åt mig sådant som kanske passade, sådant som var så billigt att jag inte kunde låta bli, och sådant som man alltid behöver. ett par linnen, en handväska, örhängen, kalsonger, hårsnoddar en tisha och näsdukar för £20. efter den pärsen vågade jag mig knappt in i fler affärer.

igår hade vi några timmar att slå ihjäl efter den ganska mediokra hotellfrukosten, så vi skrotade runt i notting hill, satt i skuggan och drack islatte och äntligen, äntligen kom londonshoppingen igång! det är nog så att man behöver hitta lugnet för att se. eller så är det bara så att det finns en himla massa tokroliga butiker mellan portobello road och bayswater.




den fantastiska guld-bruten fick jag av min kille på flygplatsen. endast det bästa är gott nog. champagneflaskorna i modell mindre är fyllda av andra bubblor och ska lekas med på bröllopet. bara en av dem läckte ut i resväskan.

keep calm and carry on

det finns en hel del saker som är ganska underbara med London. du kan hitta allt, det finns kvarter och gator för alla, du kan ta din väska och gå åt vilket håll som helst utan att komma ut ur staden på ett par dagar och vart du än går är människor trevliga och artiga (undantag för fyllehundar på nattbussen och gangstahs). å andra sidan finns det saker som får mig att undra hur man kan bo i detta enorma nätverk av hus och gator. London är en logistisk mardröm. jag är djupt tacksam över att jag alltid är turist när jag försöker ta mig från punkt A till B, eftersom jag förmodligen annars fått totalt stressläpp och råkat mörda någon.

det kan också vara så att vi varit lite extra otursförföljda under denna korta Londonvisit.


för att ta sig från Gatwick, är det oftast en bra idé att åka tåg. vi hittade rätt platform och installerade oss i en fräsch kupé. när tåget just skulle avgå konstaterade vi att det kördes av fel tågbolag, så vi slängde oss ut på perrongen och möttes av total förvirring. de stora tavlorna visade olika information, vilket resulterade i att människor örlade fram och tillbaka mellan de två spåren; stationspersonalen stod och kliade sig i huvet och förstod inte mer än någon annan. tågen skulle gå varje kvart. efter 50 minuter lämnade vi Gatwick.

vid Victoria skulle vi byta till en busslinje som går var tionde minut. efter 40 minuter kom bussen.

det var ett sömnigt värdpar som till slut kunde möta oss vid Lancaster Gate, och som om inte vår massiva försening var nog så tvingade vi ut dem på jakt efter en pub som var öppen efter elva.



man hade kunnat tro att kollektivtrafikens onda ande skulle överge oss efter detta, men dagen efter var en linje i tunnelbanan avstängd, nedgångar var stängda pga Pride, vi åkte till fel station på vägen hem (mitt fel och ingen annans) och på väg ut för att äta middag stod tåget stilla i tunnelbanan i en evighet för att "en person befann sig på spåret längre fram". hade tunnelbanan i London varit som den i Barcelona, så hade jag mer än gärna spenderat betydligt mer tid i underjorden, men tyvärr har Londoningenjörerna inte snappat upp värdet av bra AC, så att stå stilla under färden är detsamma som att inse att outfiten som med omsorg valts ut (eller, tja, sådär. jag hade lånat martin t-shirt) blir genomblöt av svett. när värmen slutligen fick mig att bli svimfärdig/kräknödig beslutade vi oss för att ta en taxi. det tog ungefär en halvtimme att hitta en ledig bil, och när vi äntligen fick tag på en så visade det sig att chauffören var stendöv och körde oss i 10 minuter åt helt fel håll innan detta kunde korrigeras. mer om denna taxifärd kan läsas om i vår värdinnas blogg.


efter en väldigt fin måltid på Little Bay i Farringdon tog vi oss till en nattklubb i Stoke Newington. först åkte vi tunnelbanan. sedan väntade en lång promenad i en ödslig förort, där de enda människor vi såg var små barn (klockan var lite över tolv) och ortodoxa judar i pälshattar och sidenkimonos. jag förstår att denna utstyrsel representerar någon viss gren av judendomen, men mitt i mörka suburbia så var det mest skrämmande. när en taxi uppenbarade sig tog vi den, och tro det eller ej, men vi nådde målet även vid denna resa. om det var mödan värt kan däremot diskuteras.

på vägen hem åkte vi nattbuss. det gick bra, fast jag har svårt att vänja mig vid stadens storlek och att det tar mer än en timme att ta sig hem. när jag går ut i malmö kan jag krypa hem baklänges på sju minuter.




efter de här dagarna försökte vi minimera åkandet och fokusera på gåendet. att ta en promenad i Hyde Park en solig söndag är mycket mer avslappnande än att trängas med tusen andra turister på Oxford Street. vi vägrade kollektivtrafiken så intensivt att vi till och med beslöt oss för att gå med bagaget från vårt värdpar till hotellet som vi bokat sista natten. å ena sidan låg det bara tre hållplatser bort. å andra sidan gick vi (jag - alltid jag som har kartan) vilse och promenaden tog 45 minuter i stekande solsken och en luftfuktighet högre än Brasiliens. när vi kom till hotellet var duschen trasig. vi fick vänta på en reparatör. sedan fick vi vänta på en till. jag avskyr att vänta. jag avskyr att vänta lite extra mycket när jag har lökringar stora som parasoll, hår som en våt hjälm mot skalpen och har bättre saker för mig, stadsdelar att utforska, öl att dricka... när duschen väl var fixad var nästa issue spindeln i taket och de dammiga spindelnäten. vi lämnade ingen dricks till städerskan.






under resten av vår Londonvistelse var framförhållning nyckelordet, vilket resulterade i att vi kom i tid till flygplatsen på hemvägen, trots att vi hade tänkt vara en timme tidiga.


nu är jag hemma hos min cykel. jag älskar min cykel.

london calling

väskan återigen packad, guideböckerna utbytta, passet med. ses nästa vecka. nu kör vi.