dagens ord: våldtäkt

det finns så himla många saker som gör mig heligt förbannad, men på första plats kommer Sveriges våldtäktsdomar. det är för min lilla ömkliga hjärna helt jävla obegripligt att så många män går straffria, trots att det framkommit att övergrepp skett. hur tänker man? "ja, jo, hon ville kanske inte, men hon borde ha varit TYDLIGARE!" precis som om man inte skulle märka om den man sätter på inte är sugen på en kuk i rumpan. om man är så skev att man inte vet om ifall den man ligger med vill eller inte, så behöver man vård, oavsett hur välartikulerad partnern är. och om en tjej hävdar att hon blivit våldtagen och visar upp ett SMS där förövaren ber om ursäkt över densamma så är det väl klart som korvspad, eller?! inte nödvändigtvis verkar det som.

för helvete.

är det inte dags att sätta dit svinen?






på andraplats kommer de som friade i fallet med snubben som drämde en katt in i en lyktstolpe. den låg kvar död på platsen. tydligen var detta ändå inte djurplågeri eftersom man inte kan fastställa att djuret led. retarderade fucks.

ledarinstinkt

jag hade nog inte blivit en så bra chef som jag inbillat mig.


kommer på mig själv med att bli förbannad på arbetarna i TradeNations när de latar sig.

ännu en trendspaning

hetaste accessoaren vintern 10-11.

trendspaning 2011

som de vitmålade golven i början av 2000-talet, som de röda tightsen med nerhasade american socks i början av 90-talet, som slavarna i Sparta, som de prickiga klänningarna på 50-talet, som åttiotalets neonfrisyrer, som matserviser med guldkant på 1800-talets slut, som renässansens avrakade ögonbryn, som det elizabetanska sminket, som tatuerade kroppar i kama sutra...

lite så är näthatet mot Marcus Birro. en trend som bara växer. som den lilla svarta ungefär.







(bild från expressen.se)

vks

alltså, jag vet ju inte säkert, men jag tror att ostron är ganska safe jämfört med exempelvis dörrhandtag och barn.


jag är ännu inte drabbad, trots att vårt badrum just nu är en högriskzon. peppar, peppar.

upp och ner

ända sedan jag var liten har jag tänkt att det hade varit så himla fint om man kunde vända på alltihop och ta en promenad i taken i stället för de överbelamrade golven. i vårt kök hade vi kunnat ha hinderbana. kanske är det det vackraste tak jag vet.

i väntan på resultat

en kille i fjortonårsåldern kom ner och köpte godis. stolt höll han upp ett prov han just fått MVG på. jag berättade att jag var en sån som jämt hade MVG i hans ålder. killen tittade på mig och mitt förkläde. "Och ändå..?" "Ja. Det lönar sig inte att plugga."

så har jag lyckats knäcka någons motivation idag också.

tröttsamt att vara knegare

förra veckan glömde min chef säga till mig att jag skulle stänga och gå hem. idag glömde hon säga till kollegan att hon skulle lösa av mig tidigare. jag är inte bitter, jag är sur och maktlös.

så vet ni

den röda Volvo som Hanna Hellquist körde i gårdagens lyckojakt tillhör Lisbet Hellquist.


ibland är jag så insnöad och nördig att det skrämmer mig. fordonsregistret? allvarligt? livet med iPhone erbjuder definitivt för snabb och lättillgänglig information.

vardag

det dekadenta livet: jag blev överlycklig när derek vann Masterchef. förmodligen för att jag druckit för mycket vin.

och ibland är det sant. det blir inte rent, utan överraskande rent. yep. jag älskar min diskmaskin som fixar allt.

tisdag. en jäkligt jobbig och bra dag om ni frågar mig.

girls night out?

nä. in.

the Carrie diaries får mig för övrigt att känna mig som en fjortonårig oskuld. trevligt med omväxling.

skadeglädje

jag älskar att be riktigt manliga män om hjälp med machosaker, som att bära tunga saker eller öppna hårda lock. de blir så glada när de lyckas, men framför allt så ledsna när de misslyckas.

och så är det gött att låtsas att man inte klarat det själv. finns ju viktigare saker att göra.

team work är inte min grej om det inte laget består av bara mig

på helgerna är vi två som jobbar. det är bra. det är också dåligt. jag är nämligen en jävligt passivt aggressiv person.

jag säger: Hade du inte torkat borden?
jag menar: Fy tusan vad dåligt torkat det är.

jag säger: Snacka om att du är noggrann!
jag menar: Snacka om att du är långsam!

jag säger: Ta du en diskrunda så kan du gå sen.
jag menar: Kan du åtminstone jobba lite innan du går hem?


vi har också en del fina stunder tillsammans, jag och min kollega. som när vi sitter med näsan i varsin del av dagstidningen, och hon frågar vad olika ord betyder. besvärliga ord, som kommunist och naturreservat. eller som när jag kommer på henne med att stå och titta på diskmaskinen i väntan på att den ska bli klar.

då skrattar jag inombords. men mest gråter jag. så är det, livet.

konsten att njuta av ångest

november drabbade mig hårt. det blev så mörkt, livet blev så hemskt och allting blev omöjligt. januari är likadant, fast tvärtom. det är så mörkt, allting känns tungt, och jag njuter av att bestämma mig för att det inte gör något att jag inte gör något. det är okej. jag ger mig själv tillåtelse att fördela min tid mellan jobb, sömn, TV och bok (och lite iPhone-spelande, när jag har rast från resten).

det är möjligt att det hade varit svårare för mig att acceptera min nya, overksamma livsstil om jag haft medel att leva upp, men efter en sån där månad med elräkning, CSN (tar det aldrig slut?), bredbandsbolagets flyttillägg och jo, ja, vår nya hyra är inte gratis, så skramlar det ödsligt kring mynten i levnadskassan. så vad gör man då?

för det första kan vi glädjas åt att julen är över. i och med Knut kan adventsljusstakarna åka tillbaka i lådan och jisses vad vi kan spara in elpengar där då! för det andra så är vattnet i hyresrätten varmt och gratis, och i badrummet finns inga fönster, så nedsjunken i badkaret är det tokenkelt att ignorera slask, is och grå fasader. som sällskap i skummet beställer man tusen (nja, nio i alla fall) böcker från Bokus, som man givetvis betalar på faktura när lönen kommer. en tredje glädje är helt otippat det som grämde mig i november. att inte ha möjligheten att välja kläder har blivit en slags trygghet. jobbkläder, mjukiskläder hemma och vinterkläder utomhus (gärna med mjukiskläder under). det räcker väl så? förutom en rea-klänning till nyårsafton så har jag inte känt något som helst behov av att införskaffa nya kläder på hela vintern, plagg av värmande karaktär uteslutna. där kanske man kan tro att den pressade ekonomin spelar in så smått, men se jag är väl upplyst om postorderförsäljarnas kreditsystem, så sådant som pengar på banken brukar inte oroa mig nämnvärt vid klädköp. och sist men inte minst: att inte göra ett smack är, förutom ganska gratis, kanske precis vad som behövs när hela kroppen skriker efter solljus, energi och livslust. som ett slags ide. filt och fjärrkontroll får bota januariångesten, så länge jag tillåter det.



underhållningen:

dialekt eller genus?

jag lyssnar på Din Gata (100,6 i Malmö, eller via sr.se) och förundras. hip hop och r'n'b blandas med förortsdialekt, spanska haranger och habibi, och det känns så himla mjukt och fint. det är det där med brödraskap som rör mig mest. radioprataren säger "ja, asså vi bråkade som fan när vi var yngre, men det är lugnt, han är min bror." och jag blir lite avundsjuk på de starka band som verkar så lätta att uttrycka på rosengårdssvenska, men som låter krystade och tillrättalagda när jag försöker artikulera dem.

för när tjejer pratar om sina systrar, så är de PK och provocerande, medan killar är fina som visar känslor.

jag vill reclaima.

verbala 2011

uttryck jag hoppas på att använda mer 2011:

1. fo' def
2. fett
3. jag får spel


uttryck jag hoppas på att slippa:

1. ja
2. tack
3. absolut


ålder jag vill vara:

typ fjorton.

mat-TV, till exempel

förra torsdagen chockerades vi över att TV3 helt sonika hade hoppat över ett avsnitt av Masterchef USA. denna fadäs kompenserade de för igår genom att visa torsdagens avsnitt ännu en gång. behöver jag berätta att jag kände mig sviken?

ledig förmiddag, och åttan sviker aldrig, utan matar ständigt ut kockprogram, vilket får mig att fundera på om det värsta jobbet i världen kanske inte alls är att knacka ner istappar från takåsarna, eller något lika obekvämt och riskabelt, utan att jobba för TV. inte som kändis; att vara kändis har jag fått för mig är ganska soft, men att vara upptäckaren måste vara en mardröm. du hittar någon som ger din kanal eller ditt network miljoner nya tittare och denna någon tjänar i sin tur miljoner nya kronor, men vad får du? ära? berömmelse? lite hederlig street cred? nix. du får ingenting. kanske dyker ditt namn upp i någon eftertext och kanske får du en obehaglig ryggdunk, men det är också allt. så fruktansvärt otacksamt yrke.


jag hade i alla fall hellre varit jamie än pat.

nej, jag är inte styrd av tablån

16.55 Top Chef Masters
17.50 Masterchef - the professionals
18.25 Masterchef - the professionals
19.00 Masterchef USA

...och någonstans där emellan ska man hinna laga mat och äta också.

loser

åh, vilken lycka att vakna kvart i tolv, ha spelat bort alla kontanter på poker, ha päls på tungan och ett kök som detta.

man kan ju inte gnälla över sådant man inte kan påverka

jag är inte en sån som blir överjävligt sur på Skånetrafiken när bussarna inte kommer som de ska. nej, jag sparkar hellre på mig själv. varför gick jag inte hemifrån tidigare? varför går jag inte i stället? varför tog jag inte en annan buss? varför torkade jag inte håret ordentligt innan jag gick? varför har jag inte utvecklat flygfärdigheter? etc.

som kändiskåthet, fast osexigt

i gårdagens Afronbladet listades de i Sverige som höjt sin lön mest 2010. jag vet inte varför jag gillar sådana listor. det är ju inte så att jag planerar att skicka tiggarbrev eller spränga deras bilar eller något annat lika underhållande. både min husläkare (som jag besökt en gång och som var sur och inte visste vad det var för fel på mig) och min granne när jag växte upp fanns med på listan, med en löneförhöjning på 151 respektive 52 procent. grannen har varit verksam som tandläkare, till min stora glädje vid diverse jul- och semesterakutbesök, men är nu mig veterligen pensionerad. när jag blir pensionär vill jag också ha 1,5 mille i årsinkomst.

det är med hatkärlek jag ögnar igenom namnen på dubbeluppslaget, ivrig att hitta personer jag känner (till), men samtidigt förfärad. för det första vill jag inte veta hur mycket andra, anonyma, tjänar, eftersom det gör mig deprimerad och arbetsskygg, och för det andra så känns det ganska äckligt att veta hur mycket de man känner tjänar. pengar ger mig kalla kårar. önskar att jag hade mer. önskar att jag inte önskade att jag hade mer.


ni fattar.

som en hyllning av dåtiden

minns ni de där stora rummen som man betalar pengar för att gå in i? där det finns en massa stolar som ser mjuka ut, men är ganska hårda, som står i rader och har nummer, och så sitter man på ett speciellt nummer som står på en lapp, och så är det ljust och så visas det TV-reklam, och sen dras draperier för och så blir det mörkt och sen dras draperierna ifrån igen (och ingen har någonsin förstått detta ständiga draperidragande) och sen visas film som man lika gärna hade kunnat se gratis på datorn hemma i sängen. i alla fall så sitter där även andra människor på de andra stolarna, och så bara sitter man där tillsammans och tittar rakt fram (om man har tur) och sen när det är slut så reser man sig upp innan lamporna tänds och köar för att gå ut, precis som om det är det som är höjdpunkten med hela vistelsen i det där rummet. kanske glömmer man en vante eller en gammal godispåse. kanske har någon lämnat ett nytuggat tuggummi under armstödet.



jag ska till ett sånt rum ikväll.

2011

fattar inte varför det ska vara så besvärligt att lära sig att skriva rätt årtal varje januari. plussa på ett på det gamla. hur svårt kan det va?



tjugohundraelva har jag inlett med stil. satt standarden för året.


tre dagar i soffan. ett par fjärrkontroller. mat som värms i ugnen utan ansträngning. en chokladask där pralinerna ätits en halva åt gången. vissa äckliga, men vad spelar det för roll. även chokladkalendrarna har tömts, en lucka i taget. rostade mackor och pulversoppa. pyjamasbyxor och täcke. isländska deckare i badkaret. rullgardinerna nerdragna. ett par decimeter DVD-film plöjd.





men hej, ni behöver inte vara oroliga. latmaskdagarna är över och snart är även jag återställd i vardagen. något motvilligt, men utvilad som få (på nyårsnatten somnade jag i värdparets säng redan vid halv tre och missade festen).

gott slut

lataste sportfånarna någonsin

skulle åka skridskor. letade fram rätt storlekar, byltade på oss från topp till tå och pulsade bort till rinken. där var det en massa barn, och eftersom vi inte kan åka vågade vi inte trängas med dem. rökte en cigg och gick hem igen.

ska försöka igen senare, i skydd av mörkret.

julen. det är gnistrande vitt och vi äter tills vi mår illa.

aborterade upplägg

ibland tänker jag att jag inte har något att säga, men det är aldrig sant. jag hade kunnat skriva oavbrutet, dag ut och dag in. men det vill jag inte, för då hade jag reducerat mig själv till en sådan där liten och snål människa som jag öppet föraktar.

allt sådant som jag tänker, men aldrig skriver, är småsint och elakt.

jag hatar människor som är så.




jag hade kunnat citera skitdåliga låttexter och förklara att jag själv skrev bättre än så när jag gick i lågstadiet. jag hade kunnat berätta om tjejen jag såg igår som hade apfula kläder på sig och var kobent. jag hade kunnat diskutera kändisars A- B- eller C-status. jag hade kunnat fördöma SJ, Skånetrafiken, snön, saltet, kylan och vinden. jag hade kunnat snyta fram hundra liter missnöje om dagen, men jag vill inte. för det är taskigt, tråkigt och onödigt.


i natt drömde jag att jag tröttnade, ställde mig upp och skrek: "NU FÅR DET FÖR FAN VARA NOG! JAG PALLAR INTE GÅ RUNT OCH VARA DEN ENDA SOM ÄR SÅ JÄVLA POSITIV HELA TIDEN!" och så började jag gråta.

tisdag: två tankar

1. korkade människor är sällan ödmjuka. det är synd.


2. jag har åkt buss i några dagar, men idag bestämde jag mig för att gå. att promenera i en halvmeter snö är nog den bästa ljusterapin jag testat.

det kallas perspektiv på tillvaron

efter hårfärgningen upptäcker jag att jag även råkat färga halva högra kinden. det ser ut som ett enormt, blått födelsemärke och jag skrubbar frenetiskt med omväxlande aceton, schampo och cold cream utan större resultat. "hur fan ska jag kunna gå ut såhär?" säger jag ilsket till mig själv.


sedan kommer jag på att det hade kunnat vara så att jag faktiskt haft ett enormt födelsemärke över halva kinden, eller nån brännskada eller ärr som var lika iögonfallande. det hade varit värre.

och så går jag.

duktiga flickor ägnar sig inte åt sig själva

kom på mig själv med att ha en växande, nervös klump i magen för att jag spenderat en timme med att försöka lösa diverse iPhone-problem framför datorn i stället för att städa, duscha, gå till mataffären, fixa julklappar etc. men så kom jag på att det ju är sånt normala människor gör när de är lediga. inte konstigt att jag blir småhysterisk, när jag jämt skjuter upp alla problem till förmån för "praktiska saker" som dammfrihet och vikt tvätt.


jag känner mig rebellisk. ska nog läsa lite bloggar när jag ändå är vid datorn. splash out.

lördagsmys?

kanske det mest oromantiska jag har gjort i vårt förhållande: i natt sov jag i gästsängen, för att jag inte skulle råka bli väckt när martin kom hem efter utekvällen.



jag är så fruktansvärt utvilad. och ensam.

tack jamie

min kille jobbar som brevbärare trots snöstorm. visst förtjänar han en Jamie oliver-paj med ett deformerat hjärta på?




jag har druckit glögg. can't help myself.

önskelista: förståelse

jag fattar inte varför människor som ringer fel envisas med att de slagit rätt nummer. deras avsikt var ju att nå någon annan, således måste någon felslagning skett. jag tycker dessutom att det känns respektlöst att förvänta sig att den man ringer till har tid att gå igenom telefonnumret tjugofem gånger och dessutom hjälpa till att förstå vilken siffra som blev fel. snälle gode tomtefar, låt mig förstå varför människor beter sig såhär.

en gång hade jag en alkis som ringde från Finland. han vägrade acceptera att han slagit fel (i detta fall missat landskoden) och fortsatte ringa, stupfull och stup i kvarten en hel kväll. det var en helkväll.

fordonsproblematik

det är nåt visst med vissa dagar. huvudvärk, nåt fel på iPhonen, dragkedjan i vinterjackan går sönder och cykeln går inte att trampa på. innan gick det inte att bromsa, men det struntade jag i så länge jag tog mig från a till b, men att röra sig framåt är liksom en förutsättning för ändamålet. lämnade cykelskrället till en av bowlingmaskinisterna, som stolt gav tillbaka den vid kvällens slut med ett grymtande om att jag måste rengöra den ("rengöra? en cykel?" tänkte jag), och så sa han att den funkade perfekt.


och det gjorde den också på hemvägen. bitvis. ibland kan man trampa flera varv utan att det händer nåt, och vid varannan inbromsning blir det hysterisk baklängespedalning.


när vinden viner, jackan inte går att stänga, tiden aldrig räcker till och det mesta känns ganska åt helvete, ska man cykla på en dödsfälla eller åka buss?

musikhjälpen 2010

jag är redan djupt tacksam över nours medverkan i musikhjälpen. när hon pratar är det så genomtänkt och välformulerat att det låter som om hon har manus. respect!

present

jag fick en bok av min kille, bara för att det är lördag.

lättroad

strömavbrott i hela kvarteret. ibland är det de små sakerna som piggar upp.


-

veckoslut

jag är utmattad. de senaste veckorna på jobbet har varit hysteriska (ni vet hur det är, man jobbar så hårt man kan, känner att man inte orkar mer och pressar sig själv lite, lite till och kommer hem med andan i halsen, tårar i magen och ett ok över axlarna) och varje morgon har jag vaknat med huvudvärk. slutkördheten. men vet ni, när jag slutar i kväll ska jag vara ledig i TVÅ DAGAR I STRÄCK!

fy fan vad livet leker.


då ska jag passa på, som det heter, att göra allt sånt som man inte orkar eller hinner när man jobbar i hundraåttio km/h. som att gå på middagsbjudning, köpa julklappar, städa, träffa alla jag känner, gå på klubb och någonstans mitt i alltihop vila i en sekund eller två. yesbox. nästan som semester.

att uppskatta det lilla, som till exempel ett liv.

jag höll på att bli överkörd. bilen sladdade ut från en parkering, pruttade misstänksamt och körde över centrifugen, rakt mot mig på den fyrfilade vägen. min cykel (som var alldeles överlastad efter ett besök på bolaget - vet ni att det finns ett vin, som när man skrapar på etiketten utsöndrar doften av jorden där druvorna växt?) har kassa bromsar, så jag slängde mig åt sidan i panik och gick nästan på toaletten. den röda bilen passerade en decimeter ifrån styret, fick andra trafikanter att chockade stå på bromsen, och kraschade slutligen in över trottoar, cykelbana och in i ett träd. hoppas han bröt nåt.





jag darrade som ett asplöv hela vägen hem, fick kramp i magen och cyklade pensionärs-stylee, så att alla andra fick köra om. men jag kom hem. svepte två glas vin. det är inte det att jag är en mes, men MY GOD vad jag uppskattar att leva just nu. har ingen aning om vad min försäkring täcker.

fibrer hör sommaren till. det här är mer som julskum.

jag har beställt ett gäng härliga, lättsmälta pocketdeckare. tre till fem arbetsdagar. det är som att vänta på att ens kille ska komma hem med vad vi kallar "bulimipåsen" (full av godis, chips, saft, dippa, läsk, you name it, som får ICA-kassören att titta konstigt på honom i kassan). jag har ett hungrigt äckelsug i magen.

gläns över sjö och strand blablabla

igår firade vi första och andra advent. effektivt och samkört. lussekatter bakades, glögg kokades, nejlikor pregades in i de stackars apelsinerna och sällskapsspel spelades. blir det mer juligt än såhär, tänkte vi? förmodligen inte.

jag är sann presentfantast: utsidan är viktigast.

det är mycket möjligt att jag uppskattar att slå in saker mer än att ge bort dem. december. jag är i mitt esse.

det grönare gräset

jag fick mina spanx, och givetvis har hela mitt liv förändrats radikalt.


före spanx:





med spanx:

smörj er med din krämen.

jag gick in på vichys hemsida, för att få hjälp med mitt supertorra vinteransikte.
inte för att bli mailtrackasserad.

vinnaren i kategorin: värsta jobbet

Istappsknackare.

önskelista: samma dygnsrytm

fredag kväll.


komma hem från jobbet. hatar uttrycket "uppe vi varv", men jo, just så. läsa bok. gå upp. lägga sig. läsa bok. somna.


vakna en timme senare av att ytterdörren brakar upp. dunsar. svårt att få av sig skorna visst. klampande som av tusen elefanter, fram och tillbaka genom lägenheten. jag blundar. klockan 02.07. tänka att det är jävligt lyhört. måste, måste, måste somna om. tramp, tramp. dörren till sovrummet flyger upp och han far in och ut, hämtar nåt. gå upp, blinka mot kökslampan, säga "kan du försöka att inte gå så himla mycket?" tillbaka till sängen, blunda.


en halvtimme går. tramp, tramp. dunsar, skåpsluckor, köksfläkt. han hämtar laddaren i sovrummet. dörren far igen. blunda, bita ihop alla tänder hårt. höra telefonrösten från köket, tassa dit. han säger "nä, men lisa sover typ..." jag skriker "nä, det gör hon inte och nu får du antingen gå eller lägga dig!" han säger (i telefonen): "nä, jag ska visst ut nu." smälla igen sovrumsdörren, stirra på väckarklockan. måste sova. blunda.


tramp, tramp. dunsar. svårt med skorna visst. dörr öppnas, stängs, fotsteg i trappan, högt som om det vore i lägenheten. gå upp, kolla så att dörren är låst. sängen, blunda.


steg i trappan, dörren öppnas. stängs. smygande steg. tystnad. blunda, kämpa. alla ljud, oavsett styrka, går rakt in, längst in i hjärnan och får den att tänka på allt utom sömn. duns, duns. va fan GÖR han? smygande steg. dörren öppnas. stängs. steg i trappan. blunda.


somnar nästan. dörren öppnas. duns, skor, steg, tramp. prassel, toaljud och till sist, två timmar senare, dimper han ner bredvid, snarkar en gång, somnar.

då kan jag somna med.







lördag morgon. jobb.

suck it up och bygg en snölykta.

okej. jag vet. det är snö. men börjar det inte kännas som om folk överdriver? från morgon till kväll är det ett ständigt gnällande (hjälper inte), huttrande (klä på er) och svinande (torka av skorna för tusan, och ge fan i att köra i 50 på blanka sommardäck på en 40-väg). det kommer som en överraskning för alla, varje år, men ja, jo, det blev visst vinter. det är väl bara att bita ihop?

igår stängdes vissa av malmös skolor tidigt. de gillade inte att det snöade.

klenisar!







behöver jag berätta att jag fortfarande cyklar och att det går hur bra som helst?

hade gått bättre om inte idioter envisades med att promenera på cykelbanorna.

min iPhone vet inte riktigt vad den vill

101201

baby, I was afraid before

på begravningen spelades belinda carlisle - heaven is a place on earth och the knife - pass this on.



jag klär i begravningar. som en svart sex and the city-charlotte, med lagom frasig kjol, pärlörhängen och sober flätfrisyr (låt oss för ett ögonblick bortse från rödmosigheten). det grämde mig att näsdukspaketet från willys inte matchade min outfit.