ta mig själv på allvar

ibland tänker jag att det jag gör är tramsigt, att det bara är tidsfördriv, på skoj, hobbies. ibland måste jag sparka mig själv på smalbenet och säga till på skarpen. för om inte jag sorterar skohyllan, flyttar om saker och möbler i lägenheten eller klipper och ritar en hel drös med tackkort, vem ska då göra det?!

ignorance is bliss

ni vet hur det är. man kan antingen ignorera att det finns en omvärld och bara stövla på, eller också kan man erkänna dess existens.

lördagsmorgonen var nyhetsbefriad och i sömn.


going like you-erik skriver fint om perspektiv.

presenter som man inte anser sig förtjäna

när man gifter sig får man saker. inte bara saker, utan fina saker. saker man älskar. vi fick så himla mycket kärlek till exempel, och hårt arbete och hjälp av alla våra föräldrar. och så fick vi tingestar också. till exempel det här:





det där som rör sig är ett akvarium. eller en lampa. med djur. meditativt.

vi fick också fantastiska handdukar, en hotellnatt, en frisyr, en kniv, olika sorters snaps, en enorm växt, en vitlökspress och en flarra vin och en flarra rom. jag kan inte säga annat än att våra vänner känner oss väl.

och det bästa av allt? vi gjorde inget för det! vi bara gifte oss.

behåring eller ej

det händer att jag kommer på helt egna idéer och saker som bara jag, lisa själv, vill berätta för er om. men ibland vill jag bara dela med mig. sån är jag. generös utan dess like. en medmänniska bland medmänniskor. därför vill jag återigen tipsa om nanna johanssons blogg Fem Bilder, och berätta att jag lät bli att raka benen under flera år.

armhålorna har alltid haft nära kontakt med hyveln. detta har främst att göra med att jag lider av ärftlig svettning. när jag var sexton fick jag en remiss till en expertläkare, som förklarade att kniven var bästa vapnet. alltså genomgick jag svettoperation deluxe i armhålorna. det betyder att man skär bort önskad mängd svettavsöndrande hud, drar ihop skinnet runt om och syr ihop. förutom att ärren är fruktansvärt fula, och i sig ser ut som märklig hårväxt, så är armarna runt armhålan vanskapta efter operationen, med hudveck som inte ska vara där.

det var en oerhört smärtsam process, och i efterhand är det stört omöjligt att få ett gudinnelikt resultat, oavsett rakhyvel. det är helt enkelt för knöligt.


jag bet ihop i alla fall. läkandet kan ni ju tänka er själva. att ta bort fem centimeter hud och dra ihop kan väl liknas med en bröstreduktion eller liknande. jag shoppade en massa toppar i olika glada färger som jag skulle kunna ha efter operationen, när jag skulle vara som alla andra. att inte behöva oroa sig för om kläderna, lila, röda, blå eller vad som helst, skulle bli alldeles blötgrå långt ner till armvecken, var en lyx som jag åtrått i hela mitt liv. innan dess hade jag bara haft svart, och eventuellt färgglada kläder i syntetmaterial (tänk baddräktstyg). lökringar ner till halva brösten kändes liksom inte som att det hörde till den där gröna toppen från H&M som jag sneglat på.

tror ni det funkade? nähä, klart inte. jag svettas fortfarande. när jag satt hos min frisörska inför bröllopet hade jag ett sånt där frisörförkläde på mig, och när jag tog det av mig var brudklänningen i en annan färg. jag fick låna ett uttag och föna med hårtork innan jag kunde urskilja tygets mönster.

nu för tiden finns det botox, och jag läste i en artikel att det där med kirurgi mot svettning "fortfarande utförs i vissa länder". jahapp, tänkte jag och min mamma sa att jag borde skaffa mig en remiss. nu när jag ändå sitter här med de sinnessjuka ärren.

benen då?

jo, i mina två förra lägenheter hade jag bara dusch. då blev det inte så mycket hyvel-skinn-action. nu, däremot, så har jag badkar. och att raka benen ser jag inte som en skyldighet som kvinna, utan som ett lyxresultat av att ha bytt upp mig i världen, till badkarslyx.

det där med behåring är nog alltså inte bara en kvinnofråga, utan en klassfråga.

the w-day

ibland önskar man att livet hade en pausknapp. eller kanske en rewind, så att man hade kunnat färdas tillbaka och göra om. inte göra om och göra bättre, utan bara ha det precis lika fint en gång till.

min bröllopsdag var ett sådant ögonblick. ja, det är såklart inte ett ögonblick, utan flera på rad. och kanske borde hela helgen räknas in, allt från dagen-innan-middagen med mamma, pappa och mina då framtida föräldrar, min nya faster och min nya syster, som egentligen har varit min syster sedan vi träffades första gången för snart sex år sedan. och sedan morgonen efter en natt med några få timmars sömn, hos min vän, tillika frisör, som fixade och trixade och gjorde mig alldeles fin i huvudet. och sen rådhuset som var fnittrigt och fullt av kameror, hemfärden i baksätet på en skruttig låneopel, ett hysteriskt dukande och iordningställande i mamma och pappas trädgård, och gäster och skål hit och skål dit och gassande solsken. och så en dag som blev en kväll, och lunchen blev ostbricka och ostbrickan blev efterrätt och efterrätt blev irish coffee som blev drinkar utan is eftersom all is hade smält för länge sedan. och marschallerna tändes mot mygg som ändå bets, och filtar virades om kalla, envisa ben, och det blev natt och vi åkte en taxi till ett hotell, som vi såg mer av dagen efter i dagsljus efter att ha sovit som stenar i fluffiga lakan. söndagsfrukost i överflöd, bad med utsikt över måsarna och sedan ännu en middag med min i era sinnen nu väletablerade familj. och om en presentöppning med avec, en bortsprungen kanin som hette Filip och ännu så mycket mer hade jag kunnat berätta, men jag låter bli. det kanske kommer på tal en annan dag.

eftersom jag hade fullt upp med att dricka vin, vara gift och snacka skit, så tog jag så gott som inga bilder alls under helgen som gick. min kamera gick däremot från hand till hand, så tack så mycket till er som tog bilder med den rosa. och tack till min nya pappa jan och jonas med lyxkameran, som dokumenterat hela tillställningen och vars bilder jag publicerar här helt utan givet samtycke. jag ber också om ursäkt ifall någon är med, som önskar att inte vara det.

so little time

jag pendlar mellan att vara alldeles uppe i varv och trött på gränsen till döden. jag fruktar att om någon rör mina axlar trillar de av.

med min avslappnade attityd till bröllopet hade jag nog inte riktigt räknat med hur mycket som måste göras. hade jag inte varit arbetslös hade vi nog fått ställa in. ogräs ska ryckas upp, rum ska städas, bröd ska bakas, frysen räcker plötsligt inte till all is, mat ska köpas, glas ska räknas. på en artonhundratalsgård stöter man dessutom titt som tätt på kadaverna från ovälkomna gäster. eller levande.

jag vill inte påstå att jag är rädd för spindlar, för då låter jag sjåpig, och rent logiskt så är det inte heller rädsla. det är bara det att jag börjar svettas över hela kroppen och mår fysiskt illa om jag så bara ser en spindel på TV. igår dammsög jag upp sju döda, två levande och en tog jag med en gammal dagstidning. jag osade skräck när jag kom hem. ni vet, den där andra sortens svett som fastnar på huden och som aldrig försvinner.

det är som att jobba heltid. listor ska skrivas, priser ska beräknas, kläder ska provas, skor ska gås in (mina klämmer i tårna men är så himla fina att jag tänker ha dem ändå like a boss), saker ska köpas på olika ställen och om jag inte haft min pappa som personlig chaufför hade våra gäster fått avnjuta en måltid från kvarterskonsum i Djupadal. som om det inte är nog, så ska livet runt omkring vara något sånär fungerande. förkylningar ska botas, blommor ska vattnas, tvättider passas och så måste man ju städa och laga mat hemma också, precis som vanligt. min stress yttrar sig genom att väcka mig på natten. igår klockan fem. inatt klockan fyra. jag förbannar det tidiga dagsljuset, läser lite, somnar om och vaknar utmattad vid sjusnåret. martins stress gör honom grinig, eftersom han slavar övertid på jobbet utöver allt annat. igår försökte jag göra honom glad med presenter.

tygpåsar i vinylstorlek från the Bold Banana på Etsy.


vad jag önskar mig i present av martin, för att bli extra glad, är solsken. helst både fredag och lördag, så att vi kan släpa ut möblerna i god tid, men om han bara kan fixa lördag så duger det. att inte kunna bestämma vart borden ska ställas är inte bra för min nacke just nu. klänningen kommer att se rolig ut på lördag, med axlarna vid öronen...

if I was a rich man

efter sex veckor har HRAK äntligen beviljat mig A-kassa.

det tycker jag att vi applåderar dem för.

en värdig möhippa

i fredags hade jag en magisk dag!

martin hämtade mig hemma efter jobbet, och under ständigt tjat från min sida ("var SKA vi?") promenerade vi bort till moccasin där en betald lunch väntade. tillsammans med ett glas rött fick jag en påse av servitrisen, som innehöll presentkort på ansiktsbehandling på len hud, så efter lunchen cyklade jag dit, och det var alldeles fantastiskt!

jag har inte varit på ansiktsbehandling tidigare. jag har aldrig haft anledning att skämma bort mig på det sättet. efter mitt första besök är jag däremot hooked! så himlarns skönt att bli knådad och krämad, plockad och pudrad av mjuka tassar. nu vill jag gå igen och igen och igen!

efter min behandling blev jag hämtad av min fina tjejkompis, och efter att ha dumpat min cykel på hennes gård körde hon mig till centralstationen. där fick jag leta efter "något som du skulle vilja ha med på en möhippa. när du ser det så vet du." och jag irrade runt och kände mig töntig ganska länge innan jag såg en statuesque tjej förklädd i enorm blond afro och pilotbrillor - och så var vi en trio! i bilen fick jag bubbel och så kördes jag ut till kallbadhuset där vi avnjöt ett par avslappnande, nakna timmar.

efteråt tackade jag så mycket för en underbar dag, och tjejerna tittade frågande på mig. "Ska du hem nu?" "Ska jag inte?"

vi satte oss i bilen och hamnade i en lägenhet där det väntade en god cava, blandband som jag spelat in -98, fantastisk nypotatissallad och nyfångad lax täckt av ingefära, dill och citron. plötsligt blev vi fem! pladdriga och mätta skulle vi plötsligt klä på oss och gå; det var nån lam ursäkt om att sambon var trött och skulle komma hem snart. en bit utanför porten satt en lapp. tipspromenad! eftersom det var 1-x-2-frågor som utgick ifrån mig hade jag alla rätt, och tipsrundan ledde till en annan lägenhet, där efterrätt, kaffe och avec var framdukat. och lekar. och plötsligt var klockan tolv och alldeles mätt, trött, len i hyn och blöt i håret cyklade jag hem och tänkte att mina vänner är så himla bra.



man hade kunnat tro att jag skulle ha tagit fler bilder än såhär, men tyvärr hade jag annat att göra. man kan också undra varför jag plötsligt låter som ett niotillfem-inlägg, med alla positiva adjektiv, men då kan jag tala om att det får man göra. åtminstone när något alldeles spektakulärt händer.

förarbetet

igår var jag på provuppsättning. jag har inte varit hos en frisör på 14 år, så jag visste inte riktigt hur man skulle uppföra sig, men det gick nog bra ändå. ännu bättre när jag druckit en kopp kaffe och ett glas vin. att gå till frisören är lite som att gå på krogen, tänker jag.


jag har inte bara en, utan två rara, duktiga frisörskor i min vänskapskrets, och kanske är det för att jag inte varit och blivit klippt och kammad på så länge, men jag trodde att fackspråket innehöll mer avancerade ord än "tuss" "tofs" "fluff" etc. när man benämner hårslingor. väldigt underhållande.


nästa vecka ska vi göra en kontrolluppsättning till. jag skäms över att ta upp så mycket värdefull tid, utan att betala ett korvaöre i ersättning. jag skäms och njuter.



förutom att bli pimpad i huvet händer det andra spännande saker. i morgon ska vi åka på booze cruise till det platta landet i väst (jag menar Danmark), och igår hade jag en konversation med min blivande man som lät ungefär såhär.

-jag tänkte åka hem till mamma och pappa i morgon.
-nä, ska du?
-ja, vi har så himla mycket att fixa.
-men vi ska ut och äta när jag slutar.
-jaha? vad mysigt, men vi får ta det en annan gång.
-nä, det går inte.
-va?
-av olika anledningar måste du vara hemma i morgon. jag har lovat det.
-?

och i morse fick jag en SMS-bekräftelse från LenHud, som sade att jag har en tid halv fyra, och jag har inte bokat nåt. the plot thickens.

det är med spänd förväntan jag inväntar eftermiddagen, men allra mest undrar jag vad jag ska ha på mig. dessutom regnar det. mitt kontrollbehov är ledset.

wedding hits 2011

idag är ingen vanlig dag, för idag är det min näst sista onsdag som ogift. som en del av festplaneringen tyckte vi att det hade varit en smart idé att sammanställa ett gäng blandskivor (alternativt en enorm mp3-lista, beroende på hur bra min gamla kompis iPod mår) laddade med peppiga, fina, balladiga, käcka, romantiska eller bara sliskiga låtar, som kan spelas i bakgrunden, i förgrunden eller till rytmerna av ostadiga fötter som försöker dansa.

vad jag vill ha är givetvis tips, och jag drar mig för att fråga här eftersom jag är rädd att mina två läsare inte kommer att komma kunna upp i det stora antal låtar jag eftersöker, vilket kommer att få mig att känna mig otillräcklig som bloggerska och önska att jag var blondinbella, spiderchick eller egoina, och så vill man ju inte känna. med detta sagt; vilken är din absoluta favoritlåt, som du inte hade kunnat genomlida ett bröllop utan?


än så länge har vi kommit så här långt:

det dåliga samvetet

i England paketerar man allting i ohälsosamt mycket plast och påsarna i matbutikerna är stört omöjliga att återanvända till något vettigt eftersom de jämt går sönder av de vassa kanterna på plastförpackningarna. på vårt hotell, som påstod sig värna om miljön var elapparaterna (vattenkokare, brödrost, hårtork etc.) av modell 80-tal och tog sedermera en halv evighet att använda, vilket resulterar i en sanslös elförbrukning. hårtorken drog dessutom in mitt hår i insuget så att jag fick klippa av det.

plast är så sorgligt.

shopping i London

jag är en ganska dålig semestershoppare. jag blir nervös av att inte kunna ta mig tid att prova, titta, känna, och av att ha en kille som jag vet lider i tystnad (mer eller mindre) av att tvingas stå bredvid och vänta.

i lördags tvingade jag in honom på Primark vid Marble Arch. inte så smart alls, eftersom det som vanligt var femtusen till som hade samma briljanta idé och också ville rota igenom högarna av lågprismode. i panik slet jag åt mig sådant som kanske passade, sådant som var så billigt att jag inte kunde låta bli, och sådant som man alltid behöver. ett par linnen, en handväska, örhängen, kalsonger, hårsnoddar en tisha och näsdukar för £20. efter den pärsen vågade jag mig knappt in i fler affärer.

igår hade vi några timmar att slå ihjäl efter den ganska mediokra hotellfrukosten, så vi skrotade runt i notting hill, satt i skuggan och drack islatte och äntligen, äntligen kom londonshoppingen igång! det är nog så att man behöver hitta lugnet för att se. eller så är det bara så att det finns en himla massa tokroliga butiker mellan portobello road och bayswater.




den fantastiska guld-bruten fick jag av min kille på flygplatsen. endast det bästa är gott nog. champagneflaskorna i modell mindre är fyllda av andra bubblor och ska lekas med på bröllopet. bara en av dem läckte ut i resväskan.

keep calm and carry on

det finns en hel del saker som är ganska underbara med London. du kan hitta allt, det finns kvarter och gator för alla, du kan ta din väska och gå åt vilket håll som helst utan att komma ut ur staden på ett par dagar och vart du än går är människor trevliga och artiga (undantag för fyllehundar på nattbussen och gangstahs). å andra sidan finns det saker som får mig att undra hur man kan bo i detta enorma nätverk av hus och gator. London är en logistisk mardröm. jag är djupt tacksam över att jag alltid är turist när jag försöker ta mig från punkt A till B, eftersom jag förmodligen annars fått totalt stressläpp och råkat mörda någon.

det kan också vara så att vi varit lite extra otursförföljda under denna korta Londonvisit.


för att ta sig från Gatwick, är det oftast en bra idé att åka tåg. vi hittade rätt platform och installerade oss i en fräsch kupé. när tåget just skulle avgå konstaterade vi att det kördes av fel tågbolag, så vi slängde oss ut på perrongen och möttes av total förvirring. de stora tavlorna visade olika information, vilket resulterade i att människor örlade fram och tillbaka mellan de två spåren; stationspersonalen stod och kliade sig i huvet och förstod inte mer än någon annan. tågen skulle gå varje kvart. efter 50 minuter lämnade vi Gatwick.

vid Victoria skulle vi byta till en busslinje som går var tionde minut. efter 40 minuter kom bussen.

det var ett sömnigt värdpar som till slut kunde möta oss vid Lancaster Gate, och som om inte vår massiva försening var nog så tvingade vi ut dem på jakt efter en pub som var öppen efter elva.



man hade kunnat tro att kollektivtrafikens onda ande skulle överge oss efter detta, men dagen efter var en linje i tunnelbanan avstängd, nedgångar var stängda pga Pride, vi åkte till fel station på vägen hem (mitt fel och ingen annans) och på väg ut för att äta middag stod tåget stilla i tunnelbanan i en evighet för att "en person befann sig på spåret längre fram". hade tunnelbanan i London varit som den i Barcelona, så hade jag mer än gärna spenderat betydligt mer tid i underjorden, men tyvärr har Londoningenjörerna inte snappat upp värdet av bra AC, så att stå stilla under färden är detsamma som att inse att outfiten som med omsorg valts ut (eller, tja, sådär. jag hade lånat martin t-shirt) blir genomblöt av svett. när värmen slutligen fick mig att bli svimfärdig/kräknödig beslutade vi oss för att ta en taxi. det tog ungefär en halvtimme att hitta en ledig bil, och när vi äntligen fick tag på en så visade det sig att chauffören var stendöv och körde oss i 10 minuter åt helt fel håll innan detta kunde korrigeras. mer om denna taxifärd kan läsas om i vår värdinnas blogg.


efter en väldigt fin måltid på Little Bay i Farringdon tog vi oss till en nattklubb i Stoke Newington. först åkte vi tunnelbanan. sedan väntade en lång promenad i en ödslig förort, där de enda människor vi såg var små barn (klockan var lite över tolv) och ortodoxa judar i pälshattar och sidenkimonos. jag förstår att denna utstyrsel representerar någon viss gren av judendomen, men mitt i mörka suburbia så var det mest skrämmande. när en taxi uppenbarade sig tog vi den, och tro det eller ej, men vi nådde målet även vid denna resa. om det var mödan värt kan däremot diskuteras.

på vägen hem åkte vi nattbuss. det gick bra, fast jag har svårt att vänja mig vid stadens storlek och att det tar mer än en timme att ta sig hem. när jag går ut i malmö kan jag krypa hem baklänges på sju minuter.




efter de här dagarna försökte vi minimera åkandet och fokusera på gåendet. att ta en promenad i Hyde Park en solig söndag är mycket mer avslappnande än att trängas med tusen andra turister på Oxford Street. vi vägrade kollektivtrafiken så intensivt att vi till och med beslöt oss för att gå med bagaget från vårt värdpar till hotellet som vi bokat sista natten. å ena sidan låg det bara tre hållplatser bort. å andra sidan gick vi (jag - alltid jag som har kartan) vilse och promenaden tog 45 minuter i stekande solsken och en luftfuktighet högre än Brasiliens. när vi kom till hotellet var duschen trasig. vi fick vänta på en reparatör. sedan fick vi vänta på en till. jag avskyr att vänta. jag avskyr att vänta lite extra mycket när jag har lökringar stora som parasoll, hår som en våt hjälm mot skalpen och har bättre saker för mig, stadsdelar att utforska, öl att dricka... när duschen väl var fixad var nästa issue spindeln i taket och de dammiga spindelnäten. vi lämnade ingen dricks till städerskan.






under resten av vår Londonvistelse var framförhållning nyckelordet, vilket resulterade i att vi kom i tid till flygplatsen på hemvägen, trots att vi hade tänkt vara en timme tidiga.


nu är jag hemma hos min cykel. jag älskar min cykel.

london calling

väskan återigen packad, guideböckerna utbytta, passet med. ses nästa vecka. nu kör vi.

pepp

om man känner sig lite nere så kan man besöka nanna johanssons blogg fem bilder och titta på fina bilder som de här:

det är det här jag ska gifta mig med

men det gör inget.

mitt sommarlov vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli

jag har sommarlov. det känns så i alla fall. jag hade inte haft tid att jobba om jag nu haft ett jobb. hade inte hunnit. finns så himla mycket annat som måste göras.



den här veckan har jag till exempel hängt på stranden varje dag. det är ett slitigt tidsfördriv men någon måste ju göra det.



när jag inte dåsat i solen har jag hjälpt ma & pa med hustömning. det senaste projektet är att ta bilder av saker och möbler och sedan försöka lära dem hur man lägger upp Blocketannonser. någon som känner sig sugen på att köpa crack-Barbies hus kanske? 200 spänn och 1g är allt jag vill ha för det. eller en hundring. eller några kronor? en fimp?




genom det här fönstret hoppade en katt in och dog. mamma hittade en himla massa pälstussar och sedan ett skelett. hon trodde att katten smitit in genom dörren, blivit inlåst och sedermera dött av svält. tack och lov hittade jag den trasiga fönsterrutan och vi bestämde oss för att katten hoppat in för att dö i lugn och ro. katter gör sånt. eller? visst gör katter sånt?

pappa trodde att skelettet var en fågel. det går utför med synen på di gamle.


ni kanske tror att jag är uppvuxen i en förfallen lada full av döda djur, men det är jag inte. jag är uppvuxen i huset bredvid, även det fullt av döda djur. den första riktiga säng jag sov i, efter att ha vuxit ur spjälsäng och växa-säng, hade min gammelfarmor dött i. det gick bra ändå. när jag var femton slutade jag se spöken.

do you want a piece of me?

från de dammiga vrårna hos mina föräldrar hämtade jag hem, inte bara vettiga saker, som fotoalbum och en manuell köttkvarn från nittonhundrafrösihjäl, utan även några pussel. de senaste dagarna har således spenderats på vardagsrumsgolvet.

det är fånigt egentligen, att tro att man med fysiken hos en femåring kan hasa runt på knän och armbågar med axlarna uppdragna till öronen, vrida och vända på bitar som alla ser likadana ut i det bristfälliga ljuset från dekorationstaklampan. hur som helst kan jag inte sluta. jag kopplar mobilen till högtalare och lyssnar igenom arkivet av Sommar (och årets nya såklart, fint underbara clara!). jag balanserar en kopp kallt kaffe någonstans i drivornas mitt och tänker, bara ett program till, och sedan, när det programmet klingat ut, kryper jag bort och sätter igång nästa trots löftet till mig själv om att det måste vara nog nu! jag ignorerar smärtan.

ja, ni kanske tror att jag trots gnäll klarar av denna fysiska aktivitet, men det gör jag inte. efter två dagar känns min nacke stelopererad, jag sover dåligt, tänker i formen av pusselbitar och har carpet burns på knäna. det är tortyr. men jag kan inte sluta.



vissa blir tokiga kattanter. jag kommer bli en pusselkärring. tur att jag ska gifta mig inom en månad, innan han märker nåt, så är han snärjd för livet sen, när jag dalar ner i galenskapens pusselavgrunder.

fira midsommar i IOGT-anda

kylen är full av färskpotatis, gräddfil, rädisor, vin och vodka, och min klenis till karl har pollenbesvär, så förmodligen firar vi midsommar i vår favoritsoffa med vår favoritpizza i stället. när ni andra låter som grodor, frivilligt eller ej, så ser vi antagligen något romantiskt med cameron diaz. när ni höjer snapsglasen skålar vi i hallonsaft, och frågan är vem som kommer att ha roligast?

ja, ni hör ju själva hur avundsjuk jag är, och då gillar jag ändå cameron diaz väldigt mycket.

man önskar att man pallade

hade en så himla trevlig kväll igår. var på musikquiz och drack en jäkla massa öl, och sen gick vi och nejmen hejsan, sitter ni där, kul, och så dracks det lite till, och sen åkte vi till industriområdesklubben och drack öl på taket, nickade med till indiepostrocken och idag när jag vaknade kände jag mig som femtiotvå minst.

utan skuld.

på sidan av en kista på vinden i ladan hade någon skrivit med krita:

till skillnad från mina systrar har jag initialerna L.B. äntligen ett barndomshyss som jag omöjligt kan få skulden för. eller?

utrensning

vi tömmer mamma och pappas hus. förutom sortering av saker som legat lagrade i trettiofem år, så ska det slängas, säljas, putsas och målas. de senaste dagarna har jag sågat ner två träd, hittat ett fågelbo och ett humlebo (mamma hittade skelettet av en död katt i garaget, så hon vinner) och lyft och burit flera ton skrot. idag har jag träningsvärk och skyller min arbetsvägran på ett a-kasseseminarium hos arbetsförmedlingen. det är obligatorisk närvaro. som om man inte har viktigare saker att göra när man är arbetslös.



jag älskar att slänga saker. särskilt när man inte behöver sortera (det gör containergubbarna). dessvärre älskar jag även att fynda gratissaker, och har därför burit hem tavlor, ljusstakar, böcker och en gammal köttkvarn (!).

snart får jag boka en egen container.



några kilo liv.

no habla espanyol

åh, sweet barcelona. det har tagit mig fyra dagar att landa efter vår tredagarssemester. framför allt beror det på sömnbrist, men i andra hand kommer det fysiska arbetet. we aint no spring chickens no more. men det var det värt.

eftersom vi inte sov särskilt mycket fick vi gott om tid att ägna oss åt annat. det som är så fantastiskt med barcelona, är att man kan göra något nytt och upptäcka nya platser vid varje besök. under denna vistelse åkte vi till exempel kollektivtrafik så att det stod härliga till (älskar att det är så himla billigt med tredagarskort), hälsade på på Ghoa Beach Club som var superstekigt, promenerade i l'Eixample, käkade obscena mängder japansk mat och solade (drack öl) på takterassen. och så gjorde vi så klart allt sådant som det är obligatoriskt att man gör: käkar tapas, dricker cava, irrar runt i barri gotico, dricker estrella på platjan, dricker caiprinhas på svettiga barer och håller varandra i handen och säger "fy fasen vad gött det här är".

barcelona är magiskt.

med jämna mellan rum

den här annonsen har dykt upp de senaste åren. jag förstår att hon börjar bli desperat.

ready steady

låt äventyren börja!

det sunda förnuftet är blått och plastigt

jag har köpt en riktig nerd bag = en vattentät ficka med reklamsnöre på, i skrikande blått. i den tänkte jag förvara mobil, sedlar, kort och andra rikedomar när jag plaskar runt i Medelhavets salta vågor. problemet är (förutom det uppenbara; att den är töntig och ful som stryk) att när man väl lagt ner mobilen så krävs det en ängels tålamod och en djävulsk finurlighet för att få ur den igen. själv är jag en medelmåtta någonstans däremellan.

om ni ser någon gå runt och sms:a med en plastsäck i sommar, så är det alltså förmodligen jag som misslyckats.

preppar.

summer of fun.


har lite svårt att fatta att jag ska åka till Barcelona i helgen. har ännu svårare att fatta vad jag borde packa. "fotriktigt och bekvämt" jomen tjena. finns inga skor i världen som är tillräckligt bekväma för tre dagar fulla av promenader, dansande och spansk sommarhetta. och kläder? helst inga, men Barcelona har ju till och med badklädesförbud i centrum, och proper nakenhet finns inte på H&M.

jag förbereder mig så gott jag kan. dricker mycket, försöker ställa om mig till nattdjur och vilar benen. det värsta som kan hända är att jag, fredag klockan tre på natten, blir trött och vill vila hotell, och sabbar för min technokille med gnäll. borde kanske träna mig på siesta redan nu? don't mind if I do.



sa jag att vi måste vara på flygplatsen fem på morgonen?

verkligheten

har sökt fem jobb, uppdaterat mina meriter och pratat med AF.

nästa helg sover jag gott

när vi vann resan till Sonar, tänkte jag att det framför allt var flyg- och festivalbiljetter som kostar kosing för Nöjesguiden. men nu är frågan om det inte är hotellet jag är mest peppad på?



älskar när det finns bathrobe and slippers! och GRATIS MINERALVATTEN! mer fyrstjärnigt blir det liksom inte.

kick offen på sommarlovet är slut

har lämnat spegelblanka sjöar, john bauerblå skogar, klara skyar och tystnaden bakom mig, och återvänt till ett malmö som är tio grader kallare, hällregnigt, ensamt och stökigt. på bussresorna genom sverige har jag lyssnat igenom podarkivet från Sommar i P1. inte alla, men en hel hög. till och med sådana som man alltid tyckt varit riktigt dryga låter trevliga när de sommarpratar. det är fint. jag inbillar mig att det är ärligt.



djur jag skådat genom bussfönstret:

räv
räv (död)
hjort
hjort som hoppar (x3)
älg
katt
kaja
hund
ko
häst
människobarn



tillbaka i verkligheten. kassakort ska skickas in, jobb ska sökas, golv ska dammsugas, tvättiderna hopar sig och sommarens schema är smockfullt. av roliga saker. vi kallar den the summer of fun.

semesterbortkopplad

jag har semester och har alldeles för trevligt för att vara verbal i skrift. jag ber om ursäkt.

det är högsommarvärme. igår tog vi årets första dopp. idag tar vi repris och kanske en glass på det.
















(det är såklart inte jag som tagit bilden, utan Malin. tack Malin!)

inbiten förlorare knäppt på näsan av optimist

martin (exalterad): jag tänker vinna biljetter till Sonar! kolla här! läs min motivering!
jag (överseende leende): ja, eller hur?! *skummar*

men tror ni inte att den jäkeln gick och vann? så vi ska till Barcelona om två veckor, tillsammans med ungefär 79999 andra, och avnjuta storstadsfestival, flyg från sthlm t/r och hotell. alldeles gratis. jag ska se M.I.A., aphex twin, Annie och säkert en himla massa som jag inte gillar.

och två veckor senare åker jag till London och ser Pulp. och två veckor efter det ska jag gifta mig. men FÖRST drar jag till Värmland. på riktig semester.

It's what goes undelivered

idag ganska blåsigt, några grader kallare än igår. perfekt väder för arbetsförmedlingen.

ett ömt farväl

igår målade jag lite på mitt barndomshem för sista gången. och putsade rutor. och tittade på ogräset, koltrastar, skalbaggar och oplanerade vinbärsbuskar. sista sommaren, sen är det sålt.


först ska rosenbusken som täcker för grindhålet blomma en gång till, och valnötsträdet som inte ska stå där det står men som hamnade där, växa en meter till. och så ska vi ha en bröllopsmiddag i skuggan av syrenbuskar och ek.