12-timmarspasset är ÖVER! det var roligt. popscene är en fantastisk klubb de första två timmarna, innan tonåringarna är berusade och det är för trångt för att dansa. ja, jag dansade ju inte, men åtminstone den första timmen var det jag och simona som sjöng med och var lyckliga i våra nittiotalshjärtan. ibland är det fantastiskt skönt med förutsägbara låtval. håkan. nirvana. belle&sebastian. och man kan känna i tårna (eller tårarna) vilken nästa låt ska bli. tragiskt magiskt. och så är det fint att se de där genuina gästerna som kommer varje gång för musikens skull, och som är söta (och enligt ullis bögar) och lite randiga och snälla och artiga och som är sådär fina att de hälsar på stan om man ses. jag gillar dem mer än några andra stammisar. några av dem vill jag egentligen lära känna, men jag vågar ju inte prata med dem...
sen har vi de andra stammisarna, som man inte riktigt kommer ihåg att de finns. de där som ett tag under kvällen låg i en hög precis utanför entrén, rökte varandras sistor och hånglade. jag sa till johan att jag skulle sparka på dem om de fortsatte. då gick han ner och sattte på håkan hellström, och på en sekund hade hela högen tjutande vältrat sig nerför trapppan, in i dimman.
slutsatsen, när alla hade gått i kväll, var att popscene-barnen är söta men äckliga. kissar på golvet på toaletten, och spiller öl på golvet. (men det är ju inte sådant som MINA stammisar gör, utan de där valparna, de där håkan-valparna som är arton-och-tre-dagar gamla.)
i morgon (i kväll) när andri och philip och kanske andrina kommer hit till mig, så ska jag minsann bränna av varenda pulp-dänga jag har!
OMFG, i löv my job. särskilt efteråt.
Indiepop, britpop och post-basebollträ indie. Inga elektroniska remixar! Inga fancy gäst-djs som spelar blog-mptreor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar