halva priset?

Det pratas mycket om hur handikappade diskrimineras, och därför vill jag skicka en applåd till spanair, som ger krigsveteraner lite rekorderlig rabatt.

I'm going to need two lives to follow the paths I've been taking

det kan vara så att jag har träffat scarlett johansson. kanske, kanske. åtminstone om jag ska fortsätta vidhålla att tiden inte är linjär, utan snarare cyklisk. i så fall kan det vara så att vi sågs på casa milas tak. kanske inte 1998. och kanske inte 2008. men kanske någon annan gång i en annan tid. hela tiden. om det nu skulle vara så att tiden går ihop, alltså. det kan ju också vara därför som jag vill åka till alla europas omskrivna ställen, utmärkta av guideböcker och folkmun som kulturskatter. så att jag kan stå där någon annan stått eller kommer att stå. kanske har jag träffat miguel cervantes, emily brontë och johnny depp.

i woody allens vicky cristina barcelona står scarlett johansson på samma ställe på taket av en antoni gaudí-byggnad som jag stod på för tio år sedan. där möttes vi, utan att vi vet om det än.

snart ses vi igen, läskiga masker, det lovar jag.






Jag vill åka till stockholm för att se hannes fossbos utställning om britney spears. 24-29 okt, galleri kocks. jag ska givetvis inte göra det, eftersom jag jobbar och ska äta middag med syster och inte har råd att åka till stockholm, men det hade varit fint.

ni andra som har pengar och tid borde åka dit och dokumentera mentalt åt mig. britney. en riktigt spännande karaktär. och det verkar hannes fossbo vara också. gå in och kolla igenom hans galleri, det är roligt.





jag älskar höstvinden, med solen i ögonen och alla vackra höstfärger, som blommor mot en djupblå himmel.

jag hatar höstvinden, som en vägg i ansiktet som förhindrar all framfart, solen som förvandlar cykelturen till en dödsfälla och alla blöta lövdrivor vars väta tränger rakt igenom förra årets åldrade fuskskinnstövlar.


hej, nyss sken solen.
hej, nu regnar det.

stöld

jag har varit arg hela dagen. det första som mötte mig i morse var det här:

jäkla josefin. ska jag börja gå runt i hennes vita lurar nu, eller?

Mmmmmm

Manoushplagg är lite som Coco Rosie fast i tyg. Lite för gulliga om det inte hade varit för att de är så sällsamt coola.























Djur och mönster, fina saker. Men liknar modellen inte Nicole, som vann ANTM 5?



Om jag hade kunnat hade jag gärna klätt mig i Coco Rosie. Eller Manoush. Vill du ge mig nåt fint? Gå in här(i svart/lila, tack) eller här.

skammen och slantarna

I Malou von Sivers soffa pratar kändisar om skam i relation till pengar och om att det är fult att slösa. I Nöjesguiden pratar kändisar om sina utbildningar och om hur kurserna de läst (eller inte läst) inte påverkat deras karriärer. Jag får en känsla av att Malous program sätter fingret på den svenska mentaliteten, och representerar större delen av den svenska medelklassen, då de lite skämtsamt pratar om hur man ska skämmas om man inte sparar pengar. De småskrattar, och försöker låta ironiska när de påstår att alla har råd att spara och investera i sin framtid. Man vet ju aldrig när man behöver en buffert, eller hur? I Nöjesguiden berättar Andres Lokko att han aldrig tog några studielån. Han arbetade i stället natt på en psykklinik under sin studietid.

Jag är tjugofem och skäms fortfarande inte över att jag inte sparar pengar. Jag har inte tid att spara pengar när jag jobbar sex dagar i veckan för en skitlön som inte ens går att leva av. Jag har dessutom inte tid att skämmas, när jag måste jobba dubbelt så många timmar för att kunna ge CSN vad de kräver i återbetalning. Kan man påstå att mitt sätt att spara var att plugga på högskolor och universitet i tre år? Pengarna som jag nu betalar min utbildning med är ju de jag eventuellt hade kunnat spara. Hade jag sparat pengar varje månad hade jag varit en aktningsvärd och duktig människa. Nu betalar jag tillbaka till CSN och borde skämmas för att jag inte har ett sparkonto, men även för att jag lånat pengar (vilket är det fulaste en svensk kan göra, även om CSN ligger högs upp på okej-skalan). Mina nästan 120 högskolepoäng är inte värda mer än vad de kostar fyra gånger om året i en märkligt uttänkt avbetalningsplan, som inte tar hänsyn till inkomst. Jag undrar vilka kurser Andres Lokko läste, som var så lättsamma att han kunde jobba om nätterna och plugga om dagarna, och ändå bli behörig lärare?

En annan sak som vi vanliga svenskar ska skämmas över, är att inte avsluta saker. Vi ska vara driftiga, påhittiga, konsekventa, men kanske viktigast av allt organiserade nog att lägga upp en plan med en början och ett slut. Jag har aldrig avslutat något. Det kanske är för att jag är vädur, och liksom alla vädurar vet så står det ganska ofta i våra horoskop att vi har svårt för det. Jag skäms inte över att jag inte avslutar saker, trots att det kan vara allt från böcker och efterfester till utbildningar och förhållanden. Egentligen borde jag kanske skämmas, eftersom det är det vi förväntas göra, men jag kan liksom inte hjälpa att jag är vädur. Och nu ska vi inte heller förväxla mig med en "quitter for a reason", någon som lämnar saker oavslutade av en anledning, av en särskild orsak. Nej, för sådant är helt okej på skalan. Allt som sker planenligt och som en del av en större agenda äro utan skam. Som när man slutar ett jobb för att man ska börja plugga. Eller slutar plugga för att man ska ha barn. Herregud, folk säger ju upp sig från sina jobb för att gifta sig nu för tiden, men även det tycks vara en godkänd ursäkt. Det finns ju en tanke bakom i alla fall.

Jag har bara slutat för att jag tröttnat. Har inte orkat. I stället för att skriva min D-uppsats i litteraturvetenskap började jag vända hamburgare i en bowlinghall. Jag skäms inte och ångrar mig inte varje dag och tycker inte att det är särskilt konstigt. Det enda som sätter käppar i hjulet för min avhopparattityd är andra människors projicering, påhopp och ständiga ifrågasättande. Det är så uppenbart att det är oacceptabelt att inte spara till en charterresa, att inte ha en utstakad livsplan och att sakna drömmar och mål. Samtidigt verkar det där med yrkestitel inte längre vara viktigt, utan hipsters på Spy bar kommer undan med att kalla sig "livsnjutare" eller "entusiaster", men det är nog för att det i Stockholm anses vara en tillräcklig prestation att klä upp sig så väl att man kommer förbi vakterna på just den där klubben.

Jag är arg och lite trött på att hela tiden bli utfrågad om mina obefintliga planer och mål, och jag vill kräkas på Malous medelklassgäster som aldrig låtit bli att äta en vecka, när lönen inte räckt till. Jag vill inte ljuga, men jag ser att den enklaste lösningen just nu hade varit att nedteckna ett manus för livet. Jag vet inte vilken dröm jag ska låtsas att jag vill få uppfylld. Jag vet inte hur mycket pengar jag ska låtsas att jag sparar varje månad. Jag vet inte hur mycket jag ska gilla att betala hälften av min inkomst till CSN. Jag vet inte hur många barn jag ska vilja få eller vart jag ska vilja åka på nästa semester. Det enda jag vet är att jag, nästa gång någon frågar varför jag inte avslutat min utbildning, ska svara: Jag var tvungen att lägga den åt sidan för att fokusera på min karriär.



karriärmål