igår var jag på babel och dansade mig glad och genomsvettig. gladast var jag kanske över drinkarna (kärlek bestående av vettenmelon och chili, sött och starkt, svalt och hett och underbart), martins dj-set och de fina dekorationerna.
vi släntrade hem vid tre och med tanke på de fyra timmarna som jag sovit i natt så känner jag mig ganska pigg. tänker att det måste bero på dansen.
finns det något bättre än att ha lite för kul och ändå må lite för bra dagen efter? är ni avundsjuka?
burgschki berättade i en kommentar att hon hade med sig havregrynsgröt i matlådan på jobbet, vilket osökt fick mig att tänka på min svåger.
min svåger pendlar till köpenhamn varje dag, och för att spara lite tid äter han sin frukost på tåget. under en period åt han en slags grötvälling av bovete och mjölk/fil, hackad frukt och annat nyttigt. för att spara lite tid och disk så nyttjade han inte matlådor, utan hällde allting i en plastpåse. när han väl satt på tåget, så bet han helt enkelt av ett hörn på påsen och slurkade i sig innehållet. som att dia en ko. eller äta nötcreme.
värt att säga är att min svåger är en stilig kille i skjorta och slacks.
sydsvenskan har kartlagt årets skottdramer i malmö och jag konstaterar nöjt att jag satt och drack Hoegaardens precis utom skotthåll den 9:e juni.
på skottkartan finns även min kommande flytt markerad, från en punkt till nästa, tre hela kvarter.
många tror att det är farligt att bo på möllan. många tror att man blir rånad och nerslagen här. många tror att knark är lika vanligt som skägg här. eller att man blir skjuten här.
så är det inte.
men fråga mig igen när jag blivit initierad gängmedlem och själv bär runt på skjutvapen och heroin. då kanske jag har ändrat mig.
i morse när jag gick upp ur sängen var det så kallt att jag var tvungen att ta på mig långbyxor. fläkten har inte varit igång på hela natten. det regnar ute. min dator funkar igen.
jag visste att det var värmen. jag visste det hela tiden. jag köpte en fläktplatta till den att stå på, men det hjälpte inte. hade inte hjälpt mig heller. jag förstår den. jag riktade även bordsfläkten på den, men det hjälpte inte heller. den behövde regn.
jag lyssnar på jens lekman och tänker att det snart är höst, och då får man lov att lyssna på murrig brasmusik igen. jag vill köpa Dark night of the soul och stänga in mig med den en månad.
till lunch hade vi fyndat bakpotatis (1:- st på storICA), som pyntades med salt och smör, en salsa av avokado, tomat, gurka och babyspenat, en röra på hackade räkor, gräddfil, dill och majonnäs, och slutligen överöstes med rödlök och citron.
till kvällsmat sveptes det ihop en thaisallad med stekt kyckling, en massa groddar och en fantastisk dressing av lime, soja, fisksås och finhackad chili. det smakade take out. bra betyg.
sen började fringe. då åt jag cheese balls. eller förlåt, cheez ballz.
jag spenderade också ett par evigheter i Kryddburken, där jag blev tokimponerad över hur den här människan orkar laga, lägga upp, pynta, baka, fixa, dona, fota varje dag! om vi har tur lagar vi mat varannan. en fantastisk blogg i alla fall, full av fint porslin, enkla recept och dregelframkallande bilder. som den här. tänk er den här varma smörgåstårtan en dag när man är lite tung i huvet från kvällen innan:
livet handlar för övrigt ganska mycket om mat just nu. i natt drömde jag att jag fikade med gamla vänner, och att jag, givetvis med en charmig glimt i ögat, nämnde att jag gått upp några kilon, varpå mina vänner gemensamt drog en lättnads suck och utbrast "ja, vi vågade inte säga nåt, men du är ju faktiskt jättefet nu!" och så skrattade alla utom jag, som associerade till en FatBooth-bild:
martin läser Pluras bok Resa genom ensamheten, och blir hungrig hela tiden. jag tänker att det är bra, eftersom han blir inspirerad att laga fantastisk mat. han pratar om kallrökt torsk, grillad makrill. men nästa gång kanske jag ska sticka en bok om nyttig mat i händerna på honom i stället. eller en bok om långa promenader.
till frukost idag äter jag två koppar svart kaffe.
idag har jag ätit lunch med min kära vän maria. hon är världens coolaste och på torsdag flyttar hon till barcelona för att plugga, och kommer inte tillbaka till mig förrän i december.
jag hade nog inte fixat att åka iväg sådär. inte igen. inte nu. jag tror att jag är för gammal, för parig och för hemmastadd (och det är ju bra kanske). och för feg (mindre bra).
vi saknar henne redan.
jag respekterar marias privatliv och väljer den mest anonyma bilden i högen. men hon har även en snygg framsida. och här är malmö med också, från pariserhjulet.
om jag ska vara blek, smal och mystisk i vinter så borde jag kanske sluta gå på en diet av rostat bröd med smör och ost. och sola. och ta bussen till stranden. och dricka öl. och ha kul. ja.
jag läser hanne-vibeke holsts en lycklig kvinna och njuter av ilskan som sipprar fram inom mig. det är skönt. ibland tror jag att jag har förlorat den.
jag vet inte om boken är bra än, jag har inte ens kommit halvvägs, men den trycker på de där knapparna som får mig att vilja förändra hela världen, trots att jag är alldeles matt av maktlöshet.
det handlar om maktbalansen och könsrollerna som vi så lätt glider in i. barnpassning, plikttrogenhet, att vara nöjd, bita ihop, vårda alla utom sig själv, låta kärleken förbli en abstrakt hägring eftersom det inte finns styrka nog att nå den och att hela, hela tiden vara begravd under den kvinnliga ångesten.
när jag läser böcker som denna, fästs min ilska alltid först vid huvudkaraktären. våpet. madonnan. jag blir frustrerad av hennes oförmåga att säga fuck it! och dra. men sedan svämmar det över och jag fattar att det inte är allas möjlighet, eftersom samhällsnormerna hänger från anklarna likt fotbojor. för en kvinna får inte lämna. eller sluta. eller ge upp. eller söka. och när jag säger det rakt ut låter det skrattretade platt, men när resonemanget vidgas och bitterheten gör sig påmind; vem kan skratta då? för ärligt talat, vem har inte känt sig hämmad?
Väl hemma ser jag Paul och Zarina komma gående på trottoaren. [...] Jag tutar lätt och båda två vänder sig mot mig.
-Hej! börjar jag glatt och öppnar dörren, men där är det också slut med det kära återseendet. Det är tydligen inte bara Zarina som är putt.
-Du glömde mig! säger min dotter anklagande. Paul bara ser på mig. Strama läppar, vit panna.
-De fick ringa mig, fyller han i. Det var rena turen att jag var hemma.
-Guuud, säger jag och slår mig för munnen. Det hade jag helt glömt bort! Jag har varit på Riket och hälsat på Miriam ...det är rätt allvarligt...
-Det är det här med, säger han med det syrliga karamelleende som är reserverat för i särklass raffinerade situationer. När han obestridligen har rätten på sin sida. När jag uppfört mig osedvanligt dumt och tanklöst.
idag säger jag fuck it och lägger mig med boken framför fläkten. det är molnigt idag och jag väntar med tvätt, disk, fem-centimeters-utväxt och städning, och tackar hanne-vibeke holst för ilskan.
den första är den som hotar med allt hemskt. "vänta du bara" är en sådan fras som tycks vila latent på det sammanbitna leendet. det pratas kiss, bajs, sömnlöshet, gråt och gnäll och aldrig, aldrig kan pappan hjälpa till tillräckligt mycket.
den andra typen är den som inte kan hylla föräldraskapet nog. varannan mening är en hyllning till det unika och enastående med just deras lilla klimp, och stoltheten sprutar ur alla porerna så fort bebisen står, bajsar, dreglar eller gurglar. blöjorna luktar rosor och det är ju så kul att tvätta två maskiner nerpissad tvätt om dagen.
jag går inte på det. hotet om allt hemskt som väntar, som om barn skulle vara ett tvunget steg i allas liv, i kombination med det osannolika i den plötsliga lyckan, har avskräckt mig mer än något annat. show me a real mama och jag kanske kan fundera på saken igen.
tills dess: om det är så hemskt och stört omöjligt att vara mamma, så undrar jag varför så många ställer upp. och hej, att barnet står, bajsar, dreglar och gurglar är naturligt. alla barn gör det. chilla.
min och martins framtida bebis ska se ut såhär, enligt BabyMaker:
det värsta är när man måste ha med sig två olika böcker.
det måste man ju till exempel göra om den man läser håller på att ta slut. det är tungt att bära runt på extra böcker. jag gillar inte att läsa på skärmen, annars hade det ju varit hemskt praktiskt med iBooks.
extra irriterande är det att släpa runt på ett helt bibliotek utan att ha möjlighet att läsa. hundörat kvar på samma sida vid hemkomst och aparmarna ännu lite längre.
jag har ganska många sidor kvar, men kan inte läsa boken på bussen. ifall någon, av en händelse skulle läsa över axeln på mig (som jag alltid gör på andra), så hade jag upplevt det som genant. en kuk eller fitta här och där är väl okej, men sida upp och sida ner får till och med min fula mun att ligga i lä.
jag och martin skojar ganska mycket om konceptet open air. vi säger det ironiskt med tysk alternativt dansk brytning, men trots bilden det frammanar, av batikmönster, dåliga sound systems, svampstinna och glosögda hippies eller hysteriska technobyxor i grälla färger, så är det inte utan en viss entusiasm.
idag ska vi således packa strandväskan full av folköl och solkräm och bege oss till den där gräsplätten bredvid ljudgropen i västra hamnen. bad, musik och solsken. ...sommar.
igår var jag på stranden i Höllviken med mina föräldrar, åt isglass som smälte i handen och försökte läsa nick caves bunny munros död utan att rodna. sen hängde jag med hem till deras trädgård där jag brände högra ansiktshalvan i solen, slog sönder ett vinglas på terrassen och åt middag med mamma på ett notställ. spartanskt.
min mamma vill inte vara med på bild. kanske skäms hon över att hon använder notstället som bord. kanske är hon rädd för Internet.
hettan i malmö är av en annan värld. i värmland var det mest...varmt. saknar det.
värmen i värmland sköljdes ner med jordgubbsöl som smakade tyskland.
på tolvslaget var det nästan ljust på vägen ner till sjön.
i värmland är allt fint, himlen blå och sjöarna glittrande.
utanför östra ämtervik ligger Alma Löv, och eftersom det är sista utställningen någonsin så tycker jag att alla ska åka dit.
den svarta figuren heter finally she's stepping on him och flaskorna i taket spelade somewhere over the rainbow.
nu är det juli igen c mi dator betr sig märlit. detta trots att jag just köpt den en fläktplatta att stå på och stänger av den noggrant. jäla dator. ävla taenord.
när vi frågade runt i butikerna så skrattade expediterna. "fläktar? de är ju slut!" det enda som fanns i hela stan var en tornvariant på clas ohlson. den dög inte, tyckte vi, så jag beställde inte mindre än två fläktar från onoff online.
idag är det alltså svalare. molnigare. blåsigare.
hur ska det då bli när fläktarna väl hämtats från posten? sibiriskt klimat?
(svalt var det däremot inte i går kväll, på carib kreol, där jag drack jamaikansk öl och fidel castro-drink. jag vågar inte gissa på exakt temperatur, men kläderna satt klistrade mot huden och svetten pärlade sig i hårfästet och på överläppen. karibiskt, helt enkelt. inte ens jazzbandet fick lokalen att kännas cool. jag borde kanske tipsa dem om onoff.)
att lämna en massa sand och damm på golvet trodde jag var ett klokt val när vi åkte iväg en vecka. men det hjälpte inte. allting är alldeles fuktigt och klibbigt i alla fall.
i malmö finns det inga fläktar, ingen ac och inga tvärdrag. bara stillastående dis.
häromdagen träffade jag helen maria bäckström. jag fick en fin present som just har åkt 30-gradig buss med oss i tio timmar. för att jag inte skulle glömma den på hatthyllan band martins syster ett rött snöre runt den, som hängde ner i mitt huvud. det är nog veckans bästa uppfinning! presenten var såklart ett av helens fantastiska konstverk, och kommer givetvis att visas upp så snart svetten torkat och verkligheten hunnit ifatt.
jag och helen drack vin vid vattnet, och sen fick jag träffa kejsarn innan vi drog på road trip till kristinehamn, där vi dumpade helen på macken. sen körde vi vilse, men det är en annan historia.
MKB-sandra har skickat oss på kreditupplysning!
alla är varmt välkomna på inflyttningsfest någon gång i framtiden!
idag ska allt jag säger avslutas med utropstecken!
heja!
vi blev visade en 4:a idag. av alla de där miljoner lägenheter vi har fått se, så var detta den andra som kändes sådär hej-jag-är-hemma-nu.
vi var på nionde plats när vi gick hemifrån. på andra plats när vi kom dit. MKB-sandra kunde inte svara på om första-platsarna var intresserade eller inte, de hade varit svårkommunicerade. nu börjar den plågsamma väntan.
det är värre nu än när det var helt rätt förra gången. för då var vi på fjärde plats och alla som var före oss var eld och lågor. hopp. farliga grejer.
sedan vi kom hem från barcelona har vi ätit matjessill och potatis nästan varje dag. man hade kunnat tro att det är något man tröttnar på, men jag vågar påstå att det är omöjligt. sälta och sötma, en jäkla massa hackad dill, rödlök, mogna tomater och rädisor.
idag ska vi däremot spexa till det lite och ha burkfest. planen är att lyckas skapa en trerätters middag enbart ur konserver. menyförslag: spam, ravioli och persikohalvor alt. sardiner, köttbullar i odefinierad sås och coctailmix.
lägenhetsvisning förra veckan, lägenhetsvisning idag, lägenhetsvisning i morgon.
det är inte ens kul längre.
"du är på tredje plats" kanske låter hoppfullt i somligas öron, men i bostadsbristens högborg är det detsamma som att bli high fivad i ansiktet.
jag blir så trött av att se fina potentiella hem, tacka ja och få nej. det är som att gå på loppis utan cash, och hitta den där lampan man letat efter i sju år.
solen är farlig! akta solen! ingen SPF i världen är hög nog!
det måste vara svalare inomhus än utomhus.
på semestern ska man ju ta det lugnt, ligga på sofflocket och fundera.
att vara inomhus ger tillgång till obegränsade mängder kranvatten.
det är faktiskt kvalitetstid, att se gamla avsnitt av twin peaks, varvat med riktigt dåliga filmer.
att leva inomhus är en konstform. att laga mat av vad som finns, att rota fram snacks i form av salta pinnar och utgångna chips från skafferiet, och skölja ner med en gammal två-åtta, är som att leva campingliv.
internet finns inte utomhus. eller jo, men jag är för snål för att missbruka podphonen.
jag har badat klart.
till och med jag vet att jag ljuger, och nu får det vara nog. åker till värmland i morgon för att avnjuta det riktiga utelivet i några dagar, med grusvägspromenader, sjöbad och insektsskådning. hejdå malmö.
man hade kunnat tro att stranden är ett självklart val, men hej, varför lapa sol och svalka sig i det blå, när man kan halvsova i soffan och se ett oändligt antal dåliga filmer?
i barcelona finns det massor att göra. man kan till exempel äta tapas och dricka goda saker. före: 30 sekunder senare: baren som ligger ovanför El Mercadillo:
på taller de tapas på plaza sant josep oriol, kan man till exempel sitta i baren, dricka cava och stirra på snäckorna som öppnar och stänger sig när man minst anar det. efter några drinkar är det mer underhållande än fox, jag lovar.
om man inte har lust att hänga på barer eller uteserveringar så kan man slå sig ner på kajen. där består underhållningen av fiskar som slår, duvor som flaxar och turister som tar fotografier. och öl. öl är kul. jag vågar påstå att kajen är en av mina favoritplatser i barcelona. det är nånting med doften tror jag.
man kan också besöka akvariet. trots att det alltid är ganska deprimerande med djur i bur, så hade vi kul. ni hajar va?
om man känner sig peppad på att ta sig till olika platser, så tycker jag att man ska sikta in sig på gracia, montjuic och poblenou. särskilt om man gillar barcelonabor, fina gator och menyer som inte står på engelska. fast barri gotico, raval och born är också fint! över huvud taget är det skönt att vara i en stad som är så snygg att man vill ta på alltihop. husväggar, gatstenar, lyktstolpar, vyer, kaktusar och pingisbord. allt är så satans fint!
när man ändå tagit sig till montjuic, så kan man åka linbanan upp till slottet för 9 pengar t/r, eller typ 6 enkel, om man är hurtig och inte har skoskav och vill gå på ena eller andra hållet. uppe på berget är det varmt eftersom man är supernära solen. vi använde spf 50 i ansiktet, men jag blir ändå röd på näsan. för att den är allra närmst solen.
apropå skoskav, så rekommenderar jag att ha med en kille som bär ens shopping.
det är ju jämt ett jäkla tjat om parc güell, men det är faktiskt världens coolaste park, så åk dit! om man åker metron och går av på Vallarca, så får man åka rulltrappor upp till ingången, och bara det är såklart ett äventyr. är man höjdrädd ska man däremot gå av på Lesseps i stället.
i parc güell kan man ha picknick med utsikt.
picknickar är förresten alltid trevliga i barcelona. det är okej att slå sig ner helt ohämmat var som helst. till exempel på valfri bänk eller på gräsmattan på plaza de vincenc martorell.
och om ni ändå är på sightseeing-humör så är det inte så trist som man tror att se la segrada familia på nära håll. fast vi har aldrig gått in, utan nöjt oss med den imponerande exteriören.
det som kanske är absolut bäst med att åka till barcelona just i slutet av juni, är firandet av sant joan (24:e). smällare är inte min favoritgrej, men att hänga på stranden efter midnatt tillsammans med familjer, några öl och ett folkhav är ganska magiskt, när himlen lyses upp av fyrverkerier.
när vi gick till mataffären för att köpa ytterligare några öl, träffade vi ett par svenskar. ibland önskar jag att det funkade likadant här hemma som det gör när man är på semester.
-hej svenskar!
-hej!
-ja, ta den! den är god!
-är ni också på väg till stranden?
-ja, vi går tillsammans!
och så gör man det, och så snackar man en massa skit och dricker en massa öl och byter namnlappar till facebook och innan man vet ordet av så sitter man på en uteservering och dricker mojitos i stora vaser med sugrör i och klockan är tre och det är fortfarande folkfest och det finns ingen morgondag.
en annan fördel med att åka på sommaren är såklart de enormt breda stränderna. havet är alldeles tokturkost och salt och böljigt och sanden är varm och full av snäckskal. ni får föreställa er det, för vi är alldeles för förnuftiga för att ta med kameror eller telefoner dit. tjuvar är lika vanligt förekommande som hus i barcelona.
vi bodde på hotel barcelona universal, och det var faktiskt jättebra. framför allt kändes det helt rätt att bo en bit från barri gotico och ramblan (som vi desperat försökte undvika hela veckan), och eftersom hotellet ligger fyra små steg från Paral-lels metrostation så var det som en bit kaka att ta sig till och från olika ställen. om man inte vill gå såklart. vi gick mest. eller, haltade. hepp hepp.
PS: ganska många av bilderna är tagna med mobilen. därför är de jättedåliga. förlåt.
