det är väl märkligt ändå. man ska vara snygg, men inte prata om det, och helst så ska ingen veta om eller märka när undren sker. man ska inte visa när ögonbryn ansas eller kinder påmålas. det ska liksom bara hända. och deodoranten rollas på och parfymen duttas i smyg innan man går utanför dörren, för att man sedan ska vara så underbart naturligt fresh hela dagen. och kläderna. outfitten. ni vet, sådär charmigt och vimsigt ihoprafsat, så att det inte syns att linnet bytts fem gånger innan det blev just det, och att byxorna åkt på och av minst lika många gånger, för att inte tala om valet av örhängen och skor. de där två timmarna som det tog att planera klädseln, de är den hemliga tiden som man inte pratar om. istället så kan man rufsa till håret lite. "va? näe, jag sprang bara ur duschen imorse och tog vad som fanns framme." det bästa är när det är rea. man ska köpa kläder för så lite pengar som möjligt, men se ut som att man betalat mest. alltså lär man sig att undvika fällorna: den DÄR tröjan kommer ALLA att veta vad den kostade, så DEN ska man AKTA SIG FÖR. helst ska man såklart hålla sig till basplagg. svart. grått. vitt. och så kan man frossa i underkläder som ingen ser. eller köpa de där skorna som är nedsatta 10% men ändå hamnar på runt tusenlappen (och så får man hoppas intensivt att priset inte senare går ner).
låter jag vansinnigt fåfäng? kanske. jag är ju det. men jag tvivlar starkt på att jag är ensam när jag vandrar längs gångarna på h&m, där drivorna på golvet vittnar om hur horder av snåla, fåfänga passerat före mig.
jag tycker i alla fall om reor såklart, även om det slutar för mig liksom för alla andra: man köper de där plaggen som inte reas än, och sen får man bita sig i tungan när de säljs på 30% om ett par veckor. i bästa fall så kan man låtsas att man var först, vilket man i och för sig aldrig är.
nu ska jag fortsätta kolla på top model och fundera över ifall jag borde köpa en väst eller inte. jag, som alla andra.
I think we're just gonna to have to be
secretly in love with each other and
leave it at that.
snön tjock och täck-lik. nu, lite jädrar anamma, måste få någonting gjort!
julen och frostskadorna. idag är det sol.
jullovsledigheten har ännu inte tröttat ut mig - mina fingrar håller hemtamt i pennan, även om den är ny. men nej, jag skriver halvhjärtat och kort på min roman. mitt specialarbete har jag inte ens börjat tänka på, och dikterna är mest anteckningar mellan bläddrandet av tomas ekström och takeshi kitano-film. och det märks. samlar damm på alla pärmar och tänker på saker som att tvätta alla svarta kläder, tidigt på morgonen när jag kan, och spara de ljusa eftersom jag knappt har några. jag skriver listor. att göra. att minnas.
tandvärken - den ultimata julklappen. jag undrar om jag blev tjock av allt godis igår. kanske. alvedon och snaps, sen kan man tugga trots inflammation. tråkigt bara att behöva åka till tandläkaren på julafton. han var dessutom stressad. han hade lovat sin tjej att de skulle på juluppvaktningar. tre stycken innan hon blev halv tre.
det är jul.
kalle och chokladfabriken går på teve.
snart är det julrea.
jag borde skriva om hjalmar söderberg.
ska vi fika?
till andri: nu ska det bli andra bullar. lussebullar.
så trött. så mycket kaffe. så trött.
anstränger mig inte ens för att läsa idag, utan spenderar tiden vid datorn, väl medveten om att jag inte gör något vettigt.
åka buss. this is me:
så trött. så mycket kaffe. så trött.
julen. alla försöker fånga den och hålla fast den, men julen är inte konstant. julen är inte ätbar, inte någonting som går att vira runt halsen i december och ha som tyngd hela advent. julen är inte fast. julen är flyktig; julen är en doft av nejlika, en doft av barr. julen är händerna kupade runt ångande, rödblossande glögg och smaken av saffran i munnen. alla dessa ljusstakar i fönstren är bara dåliga kulisser, och vi fejkar ögontinder i snålblåst, julstormar och duggregn. genom decemberdiset vill vi egentligen inte se de svagt lysande elljusstakarnas fem glödlampor. bara varandra.
julen är att tro att gemenskap bara är möjlig i 24 dagar. julen är bara sekunder i magen, i bröstkorgen. julen går inte att konservera.
salsa ska få en röd rosett. jag ska såklart ägna timmar åt att slå in rätt presenter i rätt papper, med pärlor, band och glitter. då kan julen få vara tiden och färgen.
i år har jag druckit glögg tre gånger redan. det har nog aldrig hänt förr. jag har ätit olika sorters lussekatter och pepparkakor, och lyssnat på julskivor (mest på skoj, men stämningshöjande i alla fall), köpt tusen julklappar och har olika julfester inplanerade. som om jag tar det på allvar i år.
kanske är det bara det att jag har tid, lust och engagemang.
önskar snö till nyår. tack tomten.
det är december, och jag tar tillbaka allting jag sagt om att jag gillar vinter. jag tar tillbaka varje ord. vintern är inget annat än kall, otrevlig och missanpassad. det enda som är bra med vintern är att man får ta på sig hob-fötterna och stoppa in sig som en sill under täcket och se på skräpteve, alternativt spela super mario kart.
i vintern får man även inflammerade visdomständer som gör så ont att jag dör. penicillin, svullen kind, smärtstillande och jag ska bara jobba hela tiden.
i december ska man även handla saker till de som man tycker om. procentuellt sett så är det uppenbart att jag tycker mest om mig själv, och idag har jag således köpt julklappar till mig mig mig för över femhundra riksdaler. ähh. det är jag säkert värd. dessutom har jag gett min årliga donation till sos barnbyar, så jag får faktiskt lov att shoppa med någorlunda gott samvete.
en annan sak som man får göra med gott samvete när man har ont i sin tand, är att äta glass. så det så.
önskar att andri (nedan) haft en cigg på bilden. den saknas liksom.
jag har tänkt mycket på marie o den senaste veckan. jag trodde att jag såg henne på bussen, och kanske är det därför. jag undrade om hon fortfarande hade utstående hästtänder och vattnig blick. kanske är det därför, eller kanske är det för att samvetet smugit ikapp mig efter sju år.
högstadiet. man var de man var med. jag kan inte bestämma vad som i efterhand känns värst för mig: den stora konfrontationen på skolgården, då vi kallt och sakligt förklarade för marie o, att vi inte ville att hon skulle hänga med oss längre. att hon inte passade in med oss. att vi inte tyckte om henne längre. var det värst? eller var det månaderna innan, då vi gick ifrån henne, stack iväg om hon gick på toaletten, satte oss i matsalen vid ett bord så att hon inte fick plats, kritiserade hennes kläder, hennes hår, hennes åsikter. framför allt brukade vi anklaga henne för att vara feg. feg, som inte vågade stå upp inför sina föräldrar, som inte vågade klä sig som hon ville, som inte vågade vara sig själv. hon, feg? när det i själva verket var vi som i flera veckor inte vågade säga till henne att vi ville vara för oss själva. det var vi som fick henne att känna sig som skit. vi, som frös henne ute - den berömda bitch-metoden - utan att ge henne e n e n d a anledning. vart var hon den fega? och hur fick vi rätt att döma?
marie o lämnade oss fogligt som ett lamm efter skolgårdssamtalet. hon hittade snabbt nya vänner i klassen, och vi avslutade högstadiet med en blandad känsla av lättnad och outhärdlig skam.
jag har inte sett henne på bussen. jag vet inte vad det blev av henne. vet inte om hon fixade tänderna eller inte, men jag har kommit fram till att hon inte var feg när hon inte vågade sätta sig upp mot föräldrarna. hon var i alla fall modig nog att sätta sig upp mot oss. hon lät sig inte kuvas till att bära docs och håliga jeans. hon hatade sonic youth.
och är det inte märkligt, säg? att vi sju år senare ännu inte kan hantera varandra varsammare. att vi ännu inte kan avvärja somligt oönskat sällskap. att vi inte ens kan hålla god min och hålla oss borta från allt jävla skitsnack, alla sammangaddningar (pakt-bildning), allt som sårar i onödan.
önskan utfärdas: ett hövligt uppträdande, ett samtal om sådant som upprör, sådant som skapar konflikt, solidaritet (vi behöver inte tycka likadant om allting, men dina åsikter diskuterar jag gärna med dig, men inte med någon annan) och självständighet (jag behöver inte uppskatta alla, men jag behöver inte diskutera de jag inte tycker om med någon annan).
det märkligaste är kanske, att vi som i högstadiet var mitt uppe i vår kamp för att överleva, som kämpade mot trackasserier från övriga elever på skolan, hade tid och ork att så totalt riva ner all systerskap och avfärda en vän. en vän som vi borde ha behövt. hur fungerar sådant?
annars är allt peachy keen, fast jag har tenta på lördag, och innan dess vill jag helst hinna köpa lite julklappar, spela tv-spel och fika med min filmstjärnesnygge kompis:
ser han inte ut som the perfect troubled poet? allt snack om mff är bara en täckmantel för att dölja singer/songwriter-potentialen.
"De surmulna systrarna" som nämndes i Nöjesguiden i senaste numret, var inte lätta att finna spår av efter att de första låtarna avklarats på gårdagens KB-spelning. kanske skulle jag dessutom vilja beskriva den publikfrånvända inledningen som nervös snarare än arrogant, och eftersom musiken i sig kräver bearbetning, och allt det visuella stjäl åskådarens totala uppmärksamhet, så är det kanske lika bra att de inte babblar, att de inte är stökiga, att de inte raggar applåder. för applåderna kommer ju. ändå. oavsett. om det var tunt i början; man kunde kanske till och med ana en viss skeptisicm i folksamlingen, så kom K-hole som en förlösande räddning, och plötsligt var det disko och rock'n'roll och sierras mäktiga sopran träffar och fyller ut det där hålet som man inte märkte att biancas prat-sång lämnade. om systrarna cassidy framstår som tystlåtna, så har de åtminstone tänkt till då de tog med sig beatbox-bruden på turnén. den avslappnade energin, glimten i ögat och (misslyckade, men väl värt en eloge) försöket till att få publiken att peppa upp, fick åtminstone igång stämningen, som lätt sjunker till tårögdhet när harpan och CocoRosie berättar:
Somebody's baby boy ain't coming home tonight
One wrong move and it'll be too late
Mama won't be making no birthday cake
It all went down one afternoon
In brooklyn
Allvaret, high fives, viskningar, fnitter och kassettbyten. care bears, droppar ritade med tusch på toalettpapper, parande zebror och läskiga katter. mitt i allt det overkliga och ihopklippta, så känns det som om de har fångat en verklighet och en flykt ifrån den. i ett. och det är stort och lite rosaskimrande och taggigt och hade jag kunnat stoppa tiden så hade jag gjort det då och där.
I'm a jailbird to your music
A criminal in your prayer
I watch you when you sleep
Even when you're not there
bostadsträsket som kallas malmö. det finns inga ettor för under tre tusen, som inte ligger långt utanför de där önskvärda stadsdelarna (värnhem, rörsjöstaden, s:T knut, sorgenfri, nobel, möllevången, sofielund, södervärn, dalaplan, pildamsstaden, city, kanske till och med katrinelund). när man söker en etta på 19kvm i slottsstaden, som kostar 2700/mån, så vet man att man är desperat och jävligt körd.
man får ju ta vad man får och vara nöjd...
lyssnar på nine horses. påminner om ett depeche mode som fått en tegelsten i huvet. eller ett helt lastbilsflak fullt. lite ledset, lite småsexigt och 100% Gustav III's maskeradbal. utan franskan.
det är den andra november idag, och om den första var en world water show, med ihärdigt och konstant regn från morgon till kväll, så är det idag höstsol och doften av blöta löv rakt upp i näsan. det är den andra november, och jag ska fika med viktor och shoppa. har tagit semester eftersom jag fick ett välförtjänt vg på min tenta. semester som egentligen inte är semester, utan snarare nöjesläsning i eget tempo, i stället för speed-reading natten innan. jag ligger långt fram i min läsning och tar det alltså lugnt. nästa vecka är det dags för brott och straff. är det någon som avundas mig?
television personalities, som mumlar och skriker, och är roliga och tragiska och aldrig helt rätt men så långt ifrån fel man kan komma. I hope he's everything you wanted me to be har fastnat som berget bland de där låtarna som jag bara måste lyssna på med jämna mellanrum, och I know where Syd Barrett lives är ju helt enkelt ett mästerverk endast på grund utav den oefterhärmeliga originaliteten. sweet. för att inte tala om vackra, vackra when emily cries som får foten att stampa takt och huvudet att nicka och hjärtat att slå.
jag ligger en dag efter i min tidsuppfattning, eftersom jag stannade inne hela dagen igår (med anledning av novemberskyfallet) och ägnade mig åt kvalitetsunderhållning i eminent sällskap: super mario brothers 3, scrubs, pizza och take out-kaffe från sim3. i måndags (efter att jag fått tentan i min hand) hade jag en tanke om att ta mig en pub crawl, men jag måste säga att hela konceptet måste anses vara misslyckat om man, efter tre timmar, bara har avverkat två ställen och två öl (varav en mellanöl). nåja, jag slapp uttorkningen dagen efter.
dessutom ska jag dricka öl med gunilla imorgon, och sådant kan lätt bli blötare än tänkt. och på torsdag är det cocorosie på kb, vilket innebär ett par öl även där. alltså, semester! och vardagsalkoholism.
nu måste jag ha mer kaffe...
och andri, ring när du är frisk! jag har semester till på måndag!
did he die for us? did he die at all?
and if I sold my soul for a bag of gold
to you, which one of us will be the foolish one?
which one of us will be the fool?
det är vinter och
mina kinder är febervarma när jag lutar mig över thérèse raquin
det är vinter och
mina glasögon immar, jag ser ju ingenting, mina händer är kalla
det är vinter och
i spanien är det sommar, och i kristianstad är löven på marken vita
det är vinter och
folk äter FN-bakelser så att de får grädde i hela ansiktet
det är vinter och
ibland känns det som om tiden inte räcker till och jag är rädd
det är vinter och
idag har jag svurit åt biblioteket, jag letar ju, varför hittar jag inte?
det är vinter och
de har lovat sommar till helgen, jag vet inte om jag är beredd
det är vinter och
jag har frossa, dricker te från sydafrika, dagarna är slut innan jag är
det är vinter och
jag sneglar på klockan och tänker att snart, snart är det vintertid.
NOOOO! not the RED wire!!
asså, man kan ha kompisar, och sen kan man ha kompisar som 1) är trädgårdsmästare 2) är bomb squad-killar. jag väljer nr 2 så att jag känner mig säker när jag någon gång i framtiden får tickande paket på posten.
lördag
utgång
rödvin med gunilla
har shoppat tusen saker som jag tvunget måste ha, som böcker, iPod-laddare, bling bling och presenter, somliga utan mottagare, men säkert bra att ha.
disko
autumn. it gets colder. you might want to be careful. you might want to watch out. you don't wanna fall in löv, do you?
när jag var liten var jag konfirmand och gick i kyrkokurs. jag var inte säker på om jag ville konfirmeras, men jag gillade idén med att se vad det handlade om, alltså gick jag till gudstjänsterna tillräckligt ofta och fick stämplar i kyrkokortet. en gång var jag av någon anledning i paulikyrkan, och jag minns att det satt en kvinna framför mig som inte såg ut som en typisk kyrkobesökare. hon hade svart hår och svart hålstickad tröja. hon var rufsig och blek och luktade rök. jag minns att jag inte lyssnade särskilt mycket på gudstjänsten, utan funderade mer över vad hon gjorde där. föreställde mig att hon var där för att hon mådde dåligt, för att hennes liv var rörigt och hon sökte hjälp. inbillade mig att hon inte var troende, men att hon, liksom jag vid den tiden, tyckte om kyrkans höjd och rofylldhet. hon satt kutryggad och hade fjortonhålskängor. jag hade nya dr martens och allt som var hemligt uppfyllde mig, så även den här kvinnan (eller flickan, det var svårt att säga från håret i nacken). jag bestämde mig för att hon var en författare, en stor poet, och att hon led för sin konst och blödde för pennan. kanske bestämde jag inte det då, utan kanske kom det senare, när tänkte tillbaka. för jag gjorde det verkligen, jag kom ihåg henne, jag glömde inte att undra över henne, men jag gicka aldrig tillbaka för att leta.
kom att tänka på henne på busshållplatsen idag, och det slog mig att hon kanske är död. jag slogs även av att hon kanske var hemlös då, när hon satt framför mig i kyrkan. att hon kanske var narkoman. tjackbrud. vad vet jag? och kanske var det hon, för att hon satt framför mig just då, som fick mig att bli den jag är. eller bidrog till det åtminstone. kanske är det hon som får mig att associera urtvättat svart med röklukt och rufsigt, svart hår med poesi. hon eller robert smith, men oavsett vem så fastnade det.
kommer man egentligen ihåg alla de som format en?
på bussen funderade jag även över identitetsbegreppet, och på hur bristen av det kan göra en lyckligare. jag önskar att jag långt tidigare slutat bry mig om vad andra tyckte att jag borde vara. någon sade till mig att jag ville vara olycklig för att det var det enda jag visste hur man var. att jag sökte misär för att jag kände igen det bäst. jag misstänker att han hade rätt. just då så opponerade jag mig i mitt huvud, sade emot, men minns inte om jag gjorde det högt. jag menar, det är ju löjligt! ingen VILL ju vara OLYCKLIG!? fast kanske var det så, åtminstone delvis. en dold önskan om att uppfylla min egen profetia, att behöva hata för att skapa, att behöva förakta för att se. jag var nog rädd för harmoni. undrar om det är hennes fel, hon som satt framför mig i kyrkan? att se henne var att vilja vara henne, och omedvetet så kanske allt jag gjorde var i strävan, efterlikning. inte fysiskt, förutom under de där åren i högstadiet, men hon blev en bild av något som jag sedan applicerade önskade, lämpliga egenskaper på, som jag sedan försökte leva upp till.
det här låter patetiskt, och jag menar givetvis inte att en främmande människa som jag aldrig pratade med skapade mig och den jag är, men jag undrar däremot över rollen som främlingar kan ha i ens liv.
om jag minns henne efter åtta år, så tänk hur länge jag kommer att bära runt på DIG i mitt bagage!
att släppa sitt behov av att VARA måste vara det bästa man kan göra. för dig och dig och dig vill jag inte vara någon annan än mig! jag. jag. jag. och kanske är det inte mitt jag som är det viktigaste i verkligheten, i livet? kanke är det hela tiden det VI som man har med olika personer. eller det VI man har med sig själv?
och jag försöker att inte låta mitt JAG bli vad media eller trendhororna säger till mig att det borde vara, jag kämpar och försöker bita tillbaka när de gläfser mig i hälarna, men ibland får jag lust att fly ifrån civilisationen. vill skrika högt av de sneda idealen, vill orka säga ifrån när saker inte är riktiga, vill vara mer för andra än för mig, utan att för den delen böja sig, kuvas av den stora paragrafvänstersvängen. vill inte heller drunkna i någon slags självrättfärdigande egoism.
egentligen är jag tre år, tycker om att skratta mycket och bryr mig inte om hur jag ser ut.
nej, jag tänker inte skriva här idag, för Andris internet är nere.
havet runt island är mff-blått.
TACK till Flight of the Conchords, som fick mig att le istället för att spotta svordomar när min buss var 20 minuter försenad i söndags morse. Tack till Postal Service, som gjorde mig avslappnad nog att inte skälla på den dumma medpassageraren som jiddrade med sin biljett och därmed orsakade busstillestånd tre gånger á fem minuter på resan in till stan, och som sedan fick mig att småsjunga när jag sprang från Gustav till Panora. Tack till Nada Surf, som lät mig aggrostäda på rekordtid och som ventilerade all svettstress och disharmoni. Tack till White Stripes, som genom Passive Manipulation alltid skapar mental allsång och handklappning, och som fick mig att inse att den röra som kvarlämnats i köket efter dagen innan inte var där för att jävlas med mig, utan för att Alexis också måste sova och litar på att min utomordentliga pliktkänsla.
Ett stort FY till den som kissat på golvet på den lilla toaletten.
* * *
Läste en notis om en undersökning som visade att ungrare och britter är sämst i EU på att prata främmande språk. Bäst är de i Luxemburg, som till 99% kan tala fler språk än modersmålet. Jag funderade över min egen språkbegåvning, eller bristdärav, och tänkte "Hah! Jag har i alla fall pluggat BÅDE tyska och engelska!" och så var jag nöjd med att mitt lilla intellekt hjälper till att dra upp snittet i landet Sverige, så att det framstår som bättre i andras ögon. Men vart kommer egentligen detta hemliga behov av att känna sig duktig i statistisk form? Jag KAN ju inte alls tyska, trots sju års studier. När ljuger man egentligen för sig själv och andra? I en beskrivning av landet Sverige, vill jag veta hur det egentligen ligger till med mina medmänniskors språkkunskaper, eller vill jag veta vad de själva anser sig kunna? Jag undrar hur ofta jag själv förvanskat statistiken genom att framställa mig själv än duktigare än jag är.
Eh, förresten, jag har nog aldrig blivit tillfrågad, men jag är ju vansinnigt duktig på att tycka och tänka när jag läser tidningar.
* * *
Stresstestet i fredagens kvällsposten visade att jag varit utbränd men är på bättringsväg. Jag gör vågen av avslappnad, extatisk lycka.
* * *
Tentapluggar. Om två dagar så kommer jag att sitta i en ångestsvettig sal i Auschwitz, slita blyerts och försöka memorera begrepp som ska få mig att framstå som bildad. Jag ska skriva uthasplade meningar i korrekt grammatisk form och samtidigt som svaren formuleras på de där obehagligt vita pappren, så ska vartenda ord vägas i poängtänkandets våg. "Fråga 3, fem poäng. Okej, hur många har jag här? Jag har radat upp dessa tre faktan om Bellman och hans skapande, men vad kan de andra två vara? Bacchi-orden som reaktion med Utile Dulce? Ähh, nästa fråga..."
Tentapluggar, och kommer på tusen saker som jag borde göra. Hämta min kappa på Posten. Fika. Dammsuga. Tatuera mig. Dricka mer kaffe och skriva blogg. Läsa en dikt och knaka med tårna. Ta en promenad och lyssna på Juliette Lewis som sjunger om sin 20 year old lover, eller varför inte packa om lådorna med saker som jag inte har någon användning av förrän jag flyttar?
Tentapluggar, och egentligen är jag hur lugn som helst. Jag är inte rädd. Jag är inte den rädda typen. Se mig i ögonen, jag är inte rädd.
jag inser att alla andra är duktiga och s k r i v e r i sina bloggar, men jag orkar faktiskt inte det. så förlåt Andri, som nog är den enda som läser, men ibland är mitt liv fruktansvärt trist. eller också så gör jag för mycket intressant för att ha tid.
idag har jag varit gallerivakt. gunilla och modellmalin kom och drack kaffe och sedan var jag bjuden på god middag, muffin och en öl. läste hercules på bussen eftersom min iPod dött spädbarnsdöden. bra. att få något gjort. struntar i robinson crusoe.
jag hatar att skriva här ibland.
jag är lat.
på fredag ska gunilla vara min pendlarkompis, och jag ska sova hos henne fram tills dess. hon har inget internät. hah, så slipper jag skämmas. sen är det festkväll och jag ska dödsfylledö och plugga och kanske gå på big bad bass på lördag. gallerivakt söndag. mott liv är svart på vitt (på rosa) och jag gillar att se det i spalter.
kisses X
moa eriksson har en blogg på blogspot. hon heter ces pitets riens och jag vet inte vad det betyder. jag har en mycket stark hatkärlek för allt hon gör. fattar inte varför en dryg jävla stockholmspatriot inte håller sig i 08-regionen, och ibland sätter jag i halsen av hennes nedvärderande attityd mot de som inte, som hon, tror sig leva för musiken. jag menar, musik är bra och allt, men att vara stolt över att man känner till morrissey känns inte okej. så samtidigt som hon irriterar mig, denna blonda surdivsvarelse, så får hon ibland till det klockrent. och jag ler. och tänker att det är bra att hon finns och sätter de jävlarna på plats.
det är lite som med ebba von sydow. shoot us all.
nej, jag är inte avundsjuk på någon av dem!
bra dag, sol dag, vind dag, skol dag, spel dag, sko dag, regn dag, snäll dag.
kommer på mig själv med att bara läsa sådant i tidningen som roar mig. jag bläddrar förbi de som blev mördade inatt. jag bläddrar förbi de som svalt, de som bombades, de som bombade sig själva. jag bläddrar förbi bilderna av utmärglade ansikten. jag läser däremot notisen om mannen som jagade ett ungdomsgäng med yxa. ingen skadades. han hävdar att han inte använde yxan på något aggressivt sätt. sådant roar mig. i mitt selektiva tidningsläsande handlar tillvaron om att inte må dåligt. för allt i världen, jag orkar inte må dåligt! stäng av döden, stäng av liklukten som osar fram genom trycksvärtan, stäng av alla dokumentärer, all realism. jag vill helst bara läsa bokrecensionerna. och kanske några skivrecensioner och vitsiga krönikor. nemi. lagom verkligt.
morgon. kaffe. nä, jag tänker inte börja dagen med att sörja. på rasten i skolan kan jag däremot känna mig korkad i min okunskap om världens elende, men då ska jag trösta mig med att jag mår bra.
igår som en fest och det kändes som höst. cigaretter i mimmis fönster, ett glas vin och vi var inte fina flickor för fem öre. bröst, vi gick för sent och jag hatade att jag tagit fel skor. korridorsfest, stökigt och rökigt. gav en ask Vanessa, choklad i porrförpackning. gamla vänner. saknade. öl på golvet och en känsla av rules of attraction-baklängeshet. vackra rörelser. jag försökte gnugga fast en tuggummitatuering på min handrygg, men fäste den istället på pappret. mimmis var orange och sa get out, eller nåt sånt. låsta dörrar och prat om kyssar, buss och promenad och jag fick en historia berättad från början till slut. slutar sällan sanningsenligt. crushdiskodumhet, hejande och kramande och velande och köande och introduktionen av fernet, mimmis lilla lycka. kostym, jag såg aldrig skorna, mina converse är inte converse och skavde mot hälarna när jag dansade. erotikdöden, jag stod lutad och det var sex i musiken. en killa trodde att jag skulle ligga med honom bara för att vi båda gillar belle & sebastian. undrar hur många man skulle behöva ligga med för att alla fans skulle sammanlänkade genom one night stands? han vaktade när jag kissade och sen lämnade jag honom på ett dansgolv. som vanligt är det dessa lämnande av fullt normaltrevliga män som ger mig ångest. lillasyster i för mycket urringning, jag mådde inte bra. fattar inte varför alla bara vill ligga hela tiden. mådde sämre. träffade för många. hejade för mycket, hur är det? tack bra, själv? det var efterfestprat, jag sprang över gatan och ringde en taxi. hem, somnade på soffan med alla kläder på. klockan var helv sex.
idag har vi haft släktkalas i trädgården och stella har gått runt från famn till famn som en liten hoe. jag var bakisstillastående i huvudet, mådde illa av all äppelpaj, drack för mycket kaffe och kunde inte föra en konversation. skönt att hålla barnet och kunna prata med någon vettig. hon blev inte glad förrän alla gått hem. inte jag heller.
egentligen tycker jag om släkten.
mår fortfarande illa.
ska nog till retro ikväll. make an appearance. måste äta något vettigt och sedan inte dränka någonting levande i öl. imorgon imagenes del sur, jobbet, jag har inga nycklar och får inte tag i simona. kisses.
It is not the past few days that have made me feel this way
And it is not the tiny marks of doubt that cover everything I see
It is just the way she looks at me with a love so complete
That I have never seen
And from this grows a strong, undying guilt
The feeling of regret for things I never felt
But oh, I wanted to change and become what she needs
I know what she needs, what I can never be
hur jag än gör är jag alltid sen. sen överallt.
...It’s just on the tip of your tongue, and you're so silent...
jag förstår mig inte på människor.
jag förstår mig inte på hur de tänker, hur de fungerar.
jag förstår inte glädjen i att vara full och hitta på sattyg för att jävlas med barpersonalen, det meningslösa provoceradet åtföljt av det utvecklingsstörda leendet. jag förstår mig inte på människor som selektivt väljer att hälsa enbart vid valda tillfällen, som ute när de tror att det finns en chans att få till det. jag förstår mig inte på hej-det-var-alldeles-för-länge-sen-vi-sågs-nu-ska-vi-prata-grejen när personen i fråga sedan spenderar resten av kvällen någon annanstans. jag förstår mig inte på människor som är nöjda. jag förstår mig inte på människor som spyr ut sitt missnöje på alla andra (låt mig inkludera mig själv i den kategorin - jag förstår mig absolut inte på mig själv), och framför allt så förstår jag mig inte på människor som försöker peka ut andras brister genom att poängtera hur bra andra är i jämförelse.
det bästa med att inte förstå andra människor är att man förstår individualitetens vikt. jag förstår att ingen är som jag, och kanske förstår ingen mig heller. (och kanske har jag svart hår och kajalblick, rakbladsärr och basker.) jag förstår att de kan dra åt helvete, alla de där som bara gör mig arg, och att jag kan välja vem jag ska träffa, med vem jag ska prata och alla nöjda, välartade, pryda fittor kan sitta hemma och fira att de är så bra, så kan jag försöka leva istället.
jobbade inatt, svettades från nackgropen, pannluggen, magen och svanken, så att byxorna klibbades fast runt benen och det droppade från näsan. glas över hela golvet, jag var blixten, lysande snabb. ölöppnararmen var i sitt esse och sista kvarten fick jag dansa.
det gick vilt till i fredags.
nu ska jag älska världen och dricka kaffe.
nu är lisa full. nu visar efterfestvärden en trasig jacka. jag säger:
glöm det och behåll den.
jag vet att jag behållt tusen saker. jag vet att jag behållt tusen ord.
nu har jag druckit öl. fleral. och är på efterfest. det är fint. min vän andri från förr är hemma och är malmöit och det är så bra så bra. trots alla människor som försvinner, alltid, då är andri alltid kvar. som den isländska sonen som är min. nu är det mest radiohead. och jag har ytterst manliogt ståfräs på alla armar och alla ben. jag vinner jämt.
jag älskar mitt liv efter några öl och i rätt filosofiska sällskap.
han, andri, har mer bekymmer än jag, alltså är jag kung.
piss.
jag borde sova när det är natt.
jag borde helga min herre skaparen.
det var varmt i baren och idag är det tre år sedan huset föll. hästsvans i svettgropen i nacken och håret var bakfullt och jag var sliten i ögonen och i lederna. jag tänkte i banor som aldrig blev nerskrivna, och när klockan blev tre och några gick och jag stod och putsade någonting så ringde telefonen och jag förundrades återigen över hur mycket som händer i världen trots att jag inte är där. när man pratar om romantider, så använbder man begretppet paus. det är inte så att man fryser som på en video, men man kan liksom fokusera på enskilda detaljer en stund innan man återupptar handlingen. så skulle jag vilja göra med mitt liv. skulle man inte bli visare då?
ska sova. ska sova nu. ska sova om en stund. så fort det känns som natt i magen.
you can't get here fast enough.
folk har så höga ambitioner! nej, jag vill inte åka till berlin. jag vill inte dansa i madrid. jag vill inte röka knark i buenos aires eller ligga med äventyrsresande i manila. jag vill inte ens åka till köpenhamn för att dricka öl. jag trivs bra med att läsa om narratologiska finesser och fokaliseringen i kejsarn av portugallien. jag gillar det. det är på pappret och det finns bara en sanning, och det är en sanning som någon annan har kommit på för att jag ska slippa tänka så mycket. jag gillar att åka till kristianstad med mina böcker. jag gillar att högskolan ser ut som auschwitz. jag gillar att det är dött och dammigt och blåsigt och att kaninerna utanför verkar mer levande än personalen. det passar mig bra. och när jag kommer tillbaka till min stad klockan åtta på kvällen, så gör det mig ingenting att det redan är mörkt och att ingen vill göra något kul. det gör inget. det betyder bara att jag kan åka ettan hem till hyllie, bläddra i min lyrikanalys och kanske lyssna på något riktigt tragiskt. som snow patrol, keane eller the album leaf. jag behöver ingenting mer än så. jo, kanske ett avsnitt frasier, som jag kan stirra på i en halvtimme utan att skratta eller ens le, men som får min hjärna att känna sig som om den sitter i någons huvud och inte är på drift. och sedan gör det ingenting att det är natt. då kan jag gå och lägga mig i min lillasysters säng och somna med lampan tänd. det gör ingenting. det klär mig på något sätt. och när jag vaknar är jag pigg och utvilad och fullkomligt lycklig.
om någon bara hade kunnat ge mig 900000:-, för jag har hittat min lägenhet!
det var inte som om jag frös ihjäl, men det var nära.
det hjälpte inte att sitta i solen, och det hjälpte inte att ta på sig jackan. det hjälpte inte att hålla hårt. jag kunde ändå aldrig komma på det rätta att säga; jag kunde inte tänka, kunde knappt identifiera känslorna. som en vägg, och jag är så trött på att klättra, så trött på att försöka se över.
det var aldrig meningen att inte gråta. det var aldrig meningen att gråta. det var inte meningen att aldrig vara rätt. det var aldrig meningen att inte känna mig fel.
hej. idag har jag förstått saker. hej. idag har jag skakat om mig själv. hej. idag har jag haft fantomsmärtor. hej. idag vill jag vila.
jag hade kunnat skriva om hur jag blir attackerad av okända fiender, hur jag oftast inte sover särskilt bra, eller om hur jag inte kunde hitta min tandborste imorse. jag hade kunnat skriva om saker som intresserar, saker som berör, saker som ingen vill veta för att det skulle hemsöka deras tankar. jag hade kunnat vara någon annan och skriva om resan utifrån och in när andetagen blir för långsamma och hjärtslagen slutar höras, men va fan, det är bara en vanlig lördag och det är bara en vanlig jag med vanliga avstånd ner till golvet och det är för tidigt att göra något åt det.
försöker få igång någon slags festinställning i mitt trötta huvud: en insikt om att vi ska ut och dansa ikväll och att lampor och öl och lördagsfebern kommer att slå mig i ansiktet som vanligt och jag borde förbereda mig så att jag är beredd när det händer. ingen musik får mig att dansa, förutom kanske balladerna på stinas blandskiva, men mest handlar det om falsknynnande och duschfiltrerade öron. så går timmarna och snart ska även jag ta på mig dansskorna. prata i munnen på någon annan, dricka någonting som inte är ledset och övertala andra att det här är världens bästa dag. egentligen.
det är konstigt det där med rädsla. hur omöjlig den är att beskriva; det abstrakta suget i magen och önskan om att få lägga sig på marken och bli osynlig. hur olika de saker är som framkallar den.
att leva med en inkomst som inte täcker utgifterna, utan försäkringar, utan en semester inom räckhåll och utan att veta när det ska ta slut, eller vad som kan hända med en då. när allting framför är svart, och allting bakom är suddigt av stress och hysteri. rädslan.
eller att varken ha arbete eller studier att vända sig till. att stå stilla, utan arbetslöshetsersättning, utan framtidsvisioner, utan drömmar eller ambitioner, och bara vara för trött för att bry sig. när allting framför är svart, och allting bakom är suddigt av meningslöshet. rädslan.
eller att höra ljud i huset. steg och golvets knarrande, uppför trappan, och veta att ingen är där. ingen är där som kan få mig att skrika och ingen är där som skulle höra mig om jag gjorde det. rädslan?
när jag går in i ett rum scannar jag snabbt väggarna efter spindlar. inte för att jag skulle döda dem om jag fann några, utan jag hade försökt fånga dem och släppt ut dem, men jag hade aldrig kunnat låta dem vara kvar. jag hade aldrig kunnat låta dem vara kvar, för på nätterna drömmer jag att de kommer mot mig, överallt ifrån, och de rör mig aldrig, jag vaknar alltid innan de är framme, men jag hade aldrig kunnat låta dem vara kvar. (jag försökte en gång, i sovrummet i england, men efter att ha iakttagit den lilla spindelns promenader i taket i över två timmar, så hissade den ner sig i min säng. då blev den utslängd genom förnstret.) de är inte ens farliga, men rädslan?
det är konstigt, rädsla. hur det inte går att förklara vad det är man är rädd för, egentligen, eftersom det som skrämmer inte är farligt. och när livet får mig att hålla andan och blunda, så fortsätter jag ändå att synas. och jag dör inte av att vara rädd.
tivoli. soligt, roligt och jag dog inte en enda gång, även om det var sjukt nära när jag åkte nersläppet. började hyperventilera på vägen upp och att sitta stilla på 63 meters höjd (låter inte så farligt som det är) fick mig att blunda. alltså var jag tvungen att, efter att ha överlevt första rundan, åka en gång till och tvinga mig själv att titta.
det är konstigt det där med rädsla. innan jag satte mig var jag rädd för att falla. men det var inte vägen ner som var obehaglig, utan vägen upp och vetskapen om att fallet måste komma.
lukten av popcorn i mina kläder.
så är det då äntligen över för den här gången; Harry Potter-boken är utläst, vilket innebär att den här kvällen är starten på ytterligare månader av spänd förväntan. äventyret måste fortsätta!
recensenterna lovade tårar, vilka jag svalde tappert där jag satt på den soliga altanen och vände de sista bladen. inte helt oväntat, men på intet sätt en besvikelse heller. det var helt enkelt en värdig uppföljare, och nu är harry-vännen ännu ett steg närmre den totala katastrofen eller dess motsats, och gud, låt henne skriva snabbare än blixten så att inga detaljer går förlorade ur mitt minne.
färdigläsandet av boken innebär också att jag är fri att läsa vad jag vill från och med nu, och jag ska genast återuppta den trista unni drougge-sagan innan jag plockar fram bortglömda skatter ur min ytterst pretentiösa bokhylla.
harry, harry, jag saknar dig redan!
dagen i övrigt bjöd på mycket sol, vit sand på höllvikenstranden, räkor och vin framför friidrotten och ja, jag var duktig och gick till arbetsförmedlingen. sökte till och med några jobb. imorgon ska vi åka karuseller tills vi kräks.
inatt när vi kom hem från festligheterna, möttes vi i dörren av en hund vid namn chevvy. kärvänlig som en red light district-brud ville hon sova i vår säng. det tyckte jag såklart var en utmärkt idé just då. i efterhand förstår jag att hon inte hade fått plats.
marcus åkte tidigt, och jag vinglade runt i segt lördagsillamående en stund och sov några timmar. peppade upp med kaffe när mamma sent omsider vaknade, och resten av dagen har varit sådär som lördagar nästan aldrig är. lugnt och fint, friidrott på tv, stinas pojkvän på besök, harry potter i soffan och nu kom vi precis hem från en såndär somrig långpromenad. lilla grisen chevvy var from som en oljetank, och eftersom vi inte mötte några andra hundar på vägen så slapp vi skriva under några dödsattester. sol och regn om vartannat, och hennes öron står aldrig upp samtidigt...
nu piskar ösregnet, och min vän blixten ropar från fjärran moln.
och ikväll ska det väl bli dans av kan jag tro. ska hjälpa gunilla att lirka upp hennes klädkammardörr så att hon kommer åt sitt smink och sina kläder. vet inte riktigt vilka förväntningarna är, men det är ju lördag och såklart ska vi supa som vi aldrig supit förut. fest.
nu ska jag leka med hundkompisen och lyssna på de tusen låtarna som jag fick av marcus igår. gött mos (spagetti).
blixten slog ner i ett hus i limhamn. det brann och våra fönsterrutor skallrade. mamma låg vaken och tänkte att det var en bomb. marcus låg vaken och sa "lisa, det åskar". jag sov. lisa lightning totaldissar blixten.
molnen igår var som på film. jag resonerade över min harry, om det är så att moln ser olika ut beroende på vart man är. "givetvis är det så, min käre watson", svarade harry. alltså är jag glad att jag bor i malmö och inte i växjö. inlandet suger. om det inte är utbrett.
eftersom jag äntligen fått min skatteåterbäring kan jag nu börja planera någon typ av återbetalning till kära mamma och kära pappa. det suger. något som inte suger är vår dammsugare som dog igår. länge leve dammet! (och länge leve glaset som jag fick i foten i förrgår, mitt i popcornspoppandet.)
i morse skrev jag en haiku när jag halvsov i dagsljusterrorvitarummet. jag reste aldrig på mig för att skriva ner den, så den försvann igen.
jag tänkte nyss skriva någonting bra, någonting som kändes, men så är det tydligen så att jag har bråttom någon annanstans för att någon annan ska köpa nya skor. nya skor är viktigt. nya skor ska stressas för. länge leve nya skor. in a poor attempt to bite ones head off, you be careful it's not your own. det blir ingenting skrivet.
kimya dawson förbannade harry potter, och beskyllde honom för att ta upp för mycket av hennes tid. själv kan jag bara be the chosen one om ursäkt. jag är ledsen, harry! förlåter du mig? jag ger dig inte min tid.
det finns så mycket annat att göra. bada i salt, kallt vatten, se filmer på canal + som inte handlar om någonting eller följa med och köpa skor. förstår du, harry? förlåter du?
efter senaste veckans "nära-döden-nära-gud"-upplevelser är jag utmattad och vill helst bara sova. fint att emil var här, och fint att bada och tro att sälarna förstod, och blixtar och regn och en rakbladsvass horisont. så trött. men nu - nya skor.
det är som poesi. att rada upp lögnerna prydligt efter varandra. först intresseväckande (exhilarating, darling!) och inlindande, de käcka utropen och undvikandet av fallgroparna. krockkudden av överslätanden, min sonett av korrektheter, balanserandet på sidan: rubricering, avstånd, formellt kyligt och sedan: som en smäll! det gnistrande pärlhalsbandet av saker som man påstår sig vara, påstår sig klara, påstår sig kunna! (curriculum vitae, ditt namn som rosvatten i droppar på mitt ark!) jag har bestigit detta, mitt everest, och med sju sökta jobb ska väl arbetsförmedlingens fradgande käftar inte slutas kring min arma nacke än på ett tag!
sedan ska jag bara vänta med andan i halsgropen, och hoppas att ingen vill ha mig!
idag hoppas jag på blixten.
det är konstigt. förr var jag aldrig sjuk (förutom när jag åkte på semester). sedan jag började arbeta (se jobbet) är jag sjuk hela tiden. bara för att jag är förkyld nu så håller jag på att förlora hörseln och dö. innan fick jag knappt ens hosta. till och med nu när jag är ledig så är mitt immunförsvar så nedbrutet att jag börjar fundera på kistpriser så fort jag får lite feber.
idag är jag konstigt sjuk. jag drömde att jag åkte berg-och-dal-bana hela natten, och nu är jag alldeles yr och utmattad. kommer på tusen bra saker att göra, men är för trött för att genomföra dem. synd. när jag i vanliga fall inte kan komma på ett dugg att göra så står fantasin still, men nu är min hjärna ett kreativt uppslagsverk. det måste vara febern, den påstådda.
idag har tiden gått och jag har inte fångat den. natten var fylld av mardrömsuppvaknanden och klockan var fienden efter ljuset och värmen som fick min säng att kännas som en ugn. vid nio-tiden masade jag mig upp och ut till soffan där jag såg en halvtaskig film och sov vidare. drack kaffe i trädgården med boken, och när den var utläst noterade jag att klockan hunnit bli tre. bestämde mig för att städa rummet och göra allt som jag borde ha gjort för länge sedan, men fastnade vid datorn och när fingerkrampen spred sig upp i armarna var klockan sex och rummet såg fortfarande ut som en garderob. åt middag och klockan blev nu. sent. dagen gick.
är fruktansvärt irriterad över att någonting hände med canal+ igår kväll, så att de bröt när det bara var en kvart kvar av Ringu 2. kanske inte så underligt att jag var rastlös inatt.
rörelse. allting handlar om rörelse. och vatten.
som en sann sommarhelg, en pärla i det glänsande halsband som är sommarlovsäventyret, äntligen över.
jag vet inte om det var fredagens svala och civiliserade promenad längs uteserveringana och avsaknaden av alkohol som gjorde att lördagen blev en kväll av stök, eller om det var solstinget från stranddagen. efter dagen av bad åt vi en middag värdig kungar, och vinet var okej och potatissalladen tog slut. dusch och ombyte till samma kläder som dagen innan i denna fruktansvärda brist på hem, och sen promenerade vi bort till den klassiska sommarförfesten. öl, vin, sol, altanprat och jag drog raskt i mig två förbjudna cigaretter. då timmarna gick altför snabbt och natten ännu kändes ung då förfesten led mot sitt slut, var jag mer än villig att följa med till kb - kalla det möllans palats för de hemlösa dansbarnen - och det var sådär som kb ska vara. trångt. svettigt. ihärdigt. fragmentariskt, sådär som det ska vara. viktor vevade mycket med armarna, människor var alldeles för trevliga, daniel i baren, mötet med ett förflutet och min egen angelägenhet. dansgalenskapen. såhär i efterhand så känns repliker sparade i minnet som jag inte vet vem/vilka som uttalade. sammanhangslöst. kb stängde, jag gick med ett franskt gäng till stranden och på promenaden hem var soluppgången olidligt vacker. resten av söndagen var inte fullt så andäktig. bakfylledöden. åt sopor. drack vatten. svettiga lakan, världens värmeslag, formel 1, tidens gilla gång, sedan chipsfrossa och hajen. panghelg, alltså.
började se War of the worlds men somnade och såg klart den i morse. ärligt talat... kunde de inte komma på något bättre? bakterier??! omfg. Independence day var MYCKET bättre.
snart ska jag äntligen få ta på mig rena kläder. skata hem till hyllie, ta duschen och dra till da playa - sibbarp's where it's at, man.
det var natt och jag kunde inte sova. han låg bredvid som ett element, alldeles rak och brännande, och lakanen var tält över mina armar och ben. på gatorna i staden rörde sig människor i sommarnatt. sömnlösa. innanför fönstret tycktes ljuden ha förstärkts och ord från de förbipasserande talades rakt in i mina öron när jag försökte somna. jag skrev romaner i mitt huvud, jag citerade boye och heidenstam, jag skrev alla brev och undertecknade med Högaktningsfullt, och allting jag gjorde blev till länkar och skrevs i HTML.
när jag sov lagade jag pommes med någon kycklingröra i gult. en äggklocka stod på hyllan och maggie fuskade och arrangerade persiljan efter att klockan ringt. sofia orkade inte ens smaka. av någon anledning hade maggie lagat sin mat i sängen, och så snart tävlingen var över somnade hon. jag vaknade.
potatissalladen smakade ännu mer idag.
eftersom det är fredag vilar förväntningen på att gå ut i luften. ut. ut för att gå in någonstans där man sedn ska synas, helst tillsammans med andra som syns lika väl. att ha ett vattenhål som identitetsmarkör. jag har alltid trivts på den fula soffan på Ölcafét, liksom i den rundade fönsterbaren på Möllan. jag tycker om översikten och den avskalade anonymiteten på Nyhavn och uteserveringar bjuder på utsikter vart man än behagar slå sig ner. att se. att ses. Tempo, Metro, Volym. att välja miljö som att välja tröja. ljusets fall, värmen, närheten. att gå ut för att vara någon, för att bli någon, för att bli ihågkommen. att välja skor efter underlaget, kullerstenarnas förbannelse och står man mitt på torget en mörk julinatt så utstrålar marken asfaltsvärme och en känsla av att underlaget är organiskt och följer vartenda steg.
som aktiv datanörd var det mig givetvis ett sant nöje både att sitta i förarsätet och bredvid under den kreativa processen. önskade den mest irriterande nyans av rosa, men såhär i efterhand så förstår jag att molnen är grå på alla sidor sundet. liksom präriedvärgarna.med anledning av mitt största fans önskemål ska jag härmed redogöra händelseförloppet på ica supermarket:hittade ingen kapris.träffade helia.hon hade köpt sista burken föregående dag.vi gick till bagdad istället.sen blev det potatissallad för hela slanten. (det finns fortfarande potatissallad kvar. jag kan maila den.)
det var en gång en liten man. han såg inte ut som en man så som vi föreställer oss att män ser ut, utan snarare så som vi föreställer oss att en blogg skulle se ut om en blogg fanns i fysisk form, IRL. denna lilla man (som såg ut som en blogg) var mycket lycklig där han levde i sin ensamhet med bara sifferkombinationer och mörker som sitt enda sällskap. hans livsuppgift var att finnas och bli sedd av den som råkade vilja se honom, obetydlig som han var. det gjorde honom lycklig, detta att vara för andra när de valde att behöva honom, och han log i sin lilla mörka tillvaro medan siffrorna flimrade förbi i allt det svarta.
så som alla andra sagor av 2000-talet så har också denna ett ödesdigert slut. en dag när den lilla mannen som bäst gjorde absolut ingenting och tiden bara gick på som vanligt, så frågade en Fredrik: Vem läser egentligen en blogg? eftersom svaret på denna, livets fråga, är: Ingen, så dog mannen ögonblickligen, och han liksom alla andra små bloggliknande män, förvisades till endast utrymme.
av detta kan man lära:
en blogg är en liten man som liksom alla andra små män skapats av en kvinna, och bloggar (liksom män) tar skada av att ignoreras.
