jag har tänkt mycket på marie o den senaste veckan. jag trodde att jag såg henne på bussen, och kanske är det därför. jag undrade om hon fortfarande hade utstående hästtänder och vattnig blick. kanske är det därför, eller kanske är det för att samvetet smugit ikapp mig efter sju år.
högstadiet. man var de man var med. jag kan inte bestämma vad som i efterhand känns värst för mig: den stora konfrontationen på skolgården, då vi kallt och sakligt förklarade för marie o, att vi inte ville att hon skulle hänga med oss längre. att hon inte passade in med oss. att vi inte tyckte om henne längre. var det värst? eller var det månaderna innan, då vi gick ifrån henne, stack iväg om hon gick på toaletten, satte oss i matsalen vid ett bord så att hon inte fick plats, kritiserade hennes kläder, hennes hår, hennes åsikter. framför allt brukade vi anklaga henne för att vara feg. feg, som inte vågade stå upp inför sina föräldrar, som inte vågade klä sig som hon ville, som inte vågade vara sig själv. hon, feg? när det i själva verket var vi som i flera veckor inte vågade säga till henne att vi ville vara för oss själva. det var vi som fick henne att känna sig som skit. vi, som frös henne ute - den berömda bitch-metoden - utan att ge henne e n e n d a anledning. vart var hon den fega? och hur fick vi rätt att döma?
marie o lämnade oss fogligt som ett lamm efter skolgårdssamtalet. hon hittade snabbt nya vänner i klassen, och vi avslutade högstadiet med en blandad känsla av lättnad och outhärdlig skam.
jag har inte sett henne på bussen. jag vet inte vad det blev av henne. vet inte om hon fixade tänderna eller inte, men jag har kommit fram till att hon inte var feg när hon inte vågade sätta sig upp mot föräldrarna. hon var i alla fall modig nog att sätta sig upp mot oss. hon lät sig inte kuvas till att bära docs och håliga jeans. hon hatade sonic youth.
och är det inte märkligt, säg? att vi sju år senare ännu inte kan hantera varandra varsammare. att vi ännu inte kan avvärja somligt oönskat sällskap. att vi inte ens kan hålla god min och hålla oss borta från allt jävla skitsnack, alla sammangaddningar (pakt-bildning), allt som sårar i onödan.
önskan utfärdas: ett hövligt uppträdande, ett samtal om sådant som upprör, sådant som skapar konflikt, solidaritet (vi behöver inte tycka likadant om allting, men dina åsikter diskuterar jag gärna med dig, men inte med någon annan) och självständighet (jag behöver inte uppskatta alla, men jag behöver inte diskutera de jag inte tycker om med någon annan).
det märkligaste är kanske, att vi som i högstadiet var mitt uppe i vår kamp för att överleva, som kämpade mot trackasserier från övriga elever på skolan, hade tid och ork att så totalt riva ner all systerskap och avfärda en vän. en vän som vi borde ha behövt. hur fungerar sådant?
annars är allt peachy keen, fast jag har tenta på lördag, och innan dess vill jag helst hinna köpa lite julklappar, spela tv-spel och fika med min filmstjärnesnygge kompis:
ser han inte ut som the perfect troubled poet? allt snack om mff är bara en täckmantel för att dölja singer/songwriter-potentialen.
"De surmulna systrarna" som nämndes i Nöjesguiden i senaste numret, var inte lätta att finna spår av efter att de första låtarna avklarats på gårdagens KB-spelning. kanske skulle jag dessutom vilja beskriva den publikfrånvända inledningen som nervös snarare än arrogant, och eftersom musiken i sig kräver bearbetning, och allt det visuella stjäl åskådarens totala uppmärksamhet, så är det kanske lika bra att de inte babblar, att de inte är stökiga, att de inte raggar applåder. för applåderna kommer ju. ändå. oavsett. om det var tunt i början; man kunde kanske till och med ana en viss skeptisicm i folksamlingen, så kom K-hole som en förlösande räddning, och plötsligt var det disko och rock'n'roll och sierras mäktiga sopran träffar och fyller ut det där hålet som man inte märkte att biancas prat-sång lämnade. om systrarna cassidy framstår som tystlåtna, så har de åtminstone tänkt till då de tog med sig beatbox-bruden på turnén. den avslappnade energin, glimten i ögat och (misslyckade, men väl värt en eloge) försöket till att få publiken att peppa upp, fick åtminstone igång stämningen, som lätt sjunker till tårögdhet när harpan och CocoRosie berättar:
Somebody's baby boy ain't coming home tonight
One wrong move and it'll be too late
Mama won't be making no birthday cake
It all went down one afternoon
In brooklyn
Allvaret, high fives, viskningar, fnitter och kassettbyten. care bears, droppar ritade med tusch på toalettpapper, parande zebror och läskiga katter. mitt i allt det overkliga och ihopklippta, så känns det som om de har fångat en verklighet och en flykt ifrån den. i ett. och det är stort och lite rosaskimrande och taggigt och hade jag kunnat stoppa tiden så hade jag gjort det då och där.
I'm a jailbird to your music
A criminal in your prayer
I watch you when you sleep
Even when you're not there
bostadsträsket som kallas malmö. det finns inga ettor för under tre tusen, som inte ligger långt utanför de där önskvärda stadsdelarna (värnhem, rörsjöstaden, s:T knut, sorgenfri, nobel, möllevången, sofielund, södervärn, dalaplan, pildamsstaden, city, kanske till och med katrinelund). när man söker en etta på 19kvm i slottsstaden, som kostar 2700/mån, så vet man att man är desperat och jävligt körd.
man får ju ta vad man får och vara nöjd...
lyssnar på nine horses. påminner om ett depeche mode som fått en tegelsten i huvet. eller ett helt lastbilsflak fullt. lite ledset, lite småsexigt och 100% Gustav III's maskeradbal. utan franskan.
det är den andra november idag, och om den första var en world water show, med ihärdigt och konstant regn från morgon till kväll, så är det idag höstsol och doften av blöta löv rakt upp i näsan. det är den andra november, och jag ska fika med viktor och shoppa. har tagit semester eftersom jag fick ett välförtjänt vg på min tenta. semester som egentligen inte är semester, utan snarare nöjesläsning i eget tempo, i stället för speed-reading natten innan. jag ligger långt fram i min läsning och tar det alltså lugnt. nästa vecka är det dags för brott och straff. är det någon som avundas mig?
television personalities, som mumlar och skriker, och är roliga och tragiska och aldrig helt rätt men så långt ifrån fel man kan komma. I hope he's everything you wanted me to be har fastnat som berget bland de där låtarna som jag bara måste lyssna på med jämna mellanrum, och I know where Syd Barrett lives är ju helt enkelt ett mästerverk endast på grund utav den oefterhärmeliga originaliteten. sweet. för att inte tala om vackra, vackra when emily cries som får foten att stampa takt och huvudet att nicka och hjärtat att slå.
jag ligger en dag efter i min tidsuppfattning, eftersom jag stannade inne hela dagen igår (med anledning av novemberskyfallet) och ägnade mig åt kvalitetsunderhållning i eminent sällskap: super mario brothers 3, scrubs, pizza och take out-kaffe från sim3. i måndags (efter att jag fått tentan i min hand) hade jag en tanke om att ta mig en pub crawl, men jag måste säga att hela konceptet måste anses vara misslyckat om man, efter tre timmar, bara har avverkat två ställen och två öl (varav en mellanöl). nåja, jag slapp uttorkningen dagen efter.
dessutom ska jag dricka öl med gunilla imorgon, och sådant kan lätt bli blötare än tänkt. och på torsdag är det cocorosie på kb, vilket innebär ett par öl även där. alltså, semester! och vardagsalkoholism.
nu måste jag ha mer kaffe...
och andri, ring när du är frisk! jag har semester till på måndag!
