Det är så kallt och mörkt. När jag jobbar kvällspassen har det börjat skymma när jag går till jobbet, och när jag cyklar hem är det beckmörkt. När jag kommer hem går martin och lägger sig. Den här veckan har vi växlat runt tio ord. Nio av dem i telefon.
Jag vill att det ska bli jul nu, eller åtminstone en ledig helg (nedräkningen har börjat, om 8 dagar är jag ledig i 2 dagar!). Det som är betungande är egentligen inte arbetet, utan avsaknaden av liv. Jag är så understimulerad att jag spenderar för mycket pengar på att nätshoppa julklappar och lägga bud på fantastiska Lägsta Bud.se, där jag planerar att vinna en resa till thailand för max 300 kr. På så vis hade jag tjänat in både budpengarna och julklappspengarna.
lycka?
När jag är hemma på dagarna i stället för kvällarna känner jag mig, enligt Cosmopolitan, otillräcklig och behöver bekräftelse genom prylar. Det är synd att jag, som är cafébiträde och därför lägst på lönelistan, måste köpa självkänsla. Synd, för jag har inte råd. Dessutom trodde jag ju att jag gillade att köpa julklappar till mina nära och kära för att jag är en fantastiskt generös och välvillig person, men jag förstår ju att Cosmopolitan har rätt och jag har fel. Det är tråkigt att ha fel. Jag blir lite lätt nere av att ha fel. Tur att klänningen från H&M kommer i dagarna, bara till mig mig mig, så mår jag nog bättre sen.
Andra saker som hade gjort mig nöjd, belåten och lycklig(-are) genom konsumtion är:
att lukta gott,
att kunna se tiden gå på en maffig, blaffig klocka,
att smörja in mig i Luscious Lucy Face Cream,
att tända lite farliga doftljus,
och att skicka fantastiska julkort med Anne Taintor-motiv.
jag är kär i jessika gedin. det är inte så att jag vill hålla henne ömt, men jag hade kunnat sitta vid hennes fötter och dregla lite, insupa hennes fantastiska karisma och hennes slående intellekt. studera hennes kläders fall och hennes hårmans ostyriga framfart. jag vill läsa varje bokstav hon skrivit, jag vill höra varje ord hon sagt. nej, kanske inte kär. besatt.
jag beskyller jessika för min elle-prenumeration och för att jag föredrar svt:s nyhetsmorgon framför tv4:s. jag beskyller jessika för att jag fortfarande tycker att det är okej att bära helsvart på sommaren (trots det svarta håret) och föredrar skräcklitteratur framför romantik. jag beskyller jessika, för att hon personifierar det faktum att det är okej. det är okej att tycka såhär, att klä sig sådär, att slänga ut pengar på löjliga magasin, att diskutera lättsamheter som britney spears och att skoja om sin egen identitet. det är okej. jag hyllar jessika. det är okej.
Bild från Camilla Läckbergs blogg.
inte bara vacker som en dag. har dessutom hunnit vara förläggare, översättare, skribent, sommarpratare, recensent, krönikör i kobra och erkänd tyckare.
just nu har jag svårt att ta tillvara på och omfamna hösten. den känns som en transportsträcka till julpyssel, ledighet, familjeträffar och snö. varje tidig morgon när jag cyklar eller går genom pildammsparken, funderar jag över trädens vackra färger och lövens förflyttning från grenverken till marken, men det räcker liksom inte när det känns som om någon stulit mitt dagsljus. mörker. visst, goda middagar, goda viner, stearinljus och allt sånt skräp som inte spelar någon roll när orken sugits ur en, axlarna värker, visdomständerna trycker på och man helst hade gått i ide. det är så sorgligt alltihop. lyckas man komma på något fint och bra och uppmuntrande (som att gå och se Tillsammans är man mindre ensam) så blir det alldeles hemskt och jobbigt efteråt, när upplevelsen är förbrukad. vad ska man då se fram emot? ännu en vecka med tidiga morgnar, usel lön och griniga kunder.
i dag ska jag trösta mig med att promenera hem till mamma i hyllie, gå promenad med valphunden, sortera och slänga allt jag samlade på mig som barn, och njuta av att bli kvitt ett förflutet.
