ser på TV

det dummaste vapnet måste vara de där pinnarna med kedja emellan. risken att skada sig själv är enorm. varför tar man inte bara ett stålrör?

kaststjärna känns däremot bra. om man bara har övat innan.

skilda världar

jag smygläser mina gamla skolkamraters bloggar och förundras över hur lyckliga alla är i sina små världar. heja heja rosenkind, skogspromenader, drejning, bebisar i magen och lägenheter som ser ut som deras föräldrars lägenheter gjorde när vi var små.

de åker på spa, fotograferar träd och bakar kakor. vad gör jag? jo, jag sitter hemma och övar på mitt Bachelorette-leende. och är jävligt tacksam.

hej, jag är en surtant

varför säger så många "min bästa" när de menar "min favorit"? det är inte riktigt lika fruktansvärt hemskt som när människor förväxlar att med och (kryper i nackhåren), men ganska högt upp på naglar-mot-krittavlan-skalan.


så. säger du att din bästa bok är jävla Dvärgen, så förutsätter jag att det är en Dvärgen du själv författat, och inte Pär Lagerkvists bok med samma namn. för det är inte din bästa. det är hans. do I make myself clear?

att omfamna den ytliga samtiden och sjunga dess lov

när jag flyttade (i oktober) fick jag plötsligt en badrumsspegel med lampa över, och i den upptäckte jag mina första riktiga rynkor. i samband med det upptäckte jag antirynk-krämer och smink. eller, jo, jag har faktiskt använt mig av smink tidigare, vid festliga tillfällen eller när jag var goth i högstadiet. nu gick jag från inget till allt på en månad. foundation, puder, mascara, rouge och läppstift. en helt ny morgonrutin, och det kan jag väl unna mig tänker jag.

det där med att smink ska vara dåligt för ansiktet tror jag inte längre ett dugg på. jag har aldrig haft bättre hy (och då menar jag under sminket, och inte den där fejkhyn som uppvisas de första tio minuterna när man lämnat lägenheten på morgonen, och som sedan gradvis förfaller under dagen). och rynkorna har inte blivit fler eller djupare heller.


är det inte ganska fantastiskt? plötsligt kan man bli gammal och snygg i stället för ung och jävligt sliten.

pensionärsvardag

senila gubben som knappt kan gå tog ut hela pensionen. senila gubben gick till affären och viftade med sedlar. senila gubben blev omkullputtad och bestulen på vägen hem. senila gubben ringde polisen. polisen informerade inte senila gubben om att han måste spärra kort och pensionsnummer. senila gubben har glömt sitt personnummer. senila gubben vill inte ha hjälp av hemtjänst eller låta någon annan sköta hans ekonomi för att "folk stjäl". senila gubben luktar svett och avföring. senila gubben gör mig oftast irriterad, men ibland, som nu, hjärtskärande sorgsen.

längtar efter framtiden

det finns ju en himla massa tjänster nu som erbjuder hemkörning av matkassar. konceptet är supersmart. inte nog med att man får en omväxlande och näringsrik kost, det är dessutom prisvärt och lättlagat.

om man däremot tillhör den kategorin av vardagsnarkomaner som faktiskt gillar att tänka själv, så känns det inte så himla spännande att någon annan dikterar vad man ska äta fem dagar i veckan. härmed efterlyser jag därför tristessalternativet: en matkasse med valfria basvaror. sådant som är tröttsamt att handla själv.



i mitt hushåll behöver vi till exempel alltid vitlök, hel svartpeppar, lagerblad, lök, bröd, yoghurt och någon typ av pålägg. vi handlar detta gång på gång och ändå finns det aldrig hemma av någon anledning.



hade denna tjänst funnits (självklart med möjligheten att maila in beställningen, eller adda varor i en app) hade jag inte bara beställt ovanstående veckoförbrukningsvaror, utan dessutom slagit till på sådant som känns otympligt när jag själv går och handlar. toapappersbalar till exempel. mjöl, mjölk och olivoljedunkar. tamponger och plåster och annat som man alltid glömmer under den korta promenaden mellan köttavdelningen och kassan (bara för att chokladavdelningen stjäl all uppmärksamhet). sådant som man kommer på när man är hemma, men som försvunnit ur minnet i affären.


så snälla, linas matkasse, årstiderna och allt vad ni heter. jag vill inte ha era ekologiska och nyttiga menyer. jag vill bara ha shoppingservice. kan ni inte fixa det i stället?

när katten är borta...

...och jobbar och sliter, så är somliga ute på landet istället.

verkar gemytligt på landet.

guld i mund

jag är väldigt tacksam över att alarmet ringde i rätt tid. inte alls lika tacksam över att det känns i hela kroppen att klockan borde vara halv sex.



jag är vaken. och måsarna.

"va ere? haru mens eller?"

jobbet idag: trodde jag hamnat på nåt konvent för hillbillys. man märker direkt när folk är från landet. de är långsamma, veliga, har aldrig pengarna framme när de ska betala och är alltid otrevliga. som om de skulle vara bättre än jag. bara för att de är från Tomelilla eller Trelleborg. plockar undan efter sig gör de inte heller. grisar.


ibland gillar jag att PMS:a loss. låta mig vara gnällig och irriterad. gråta lite argt. när man är på jobbet? not so much.


slutar snart. ska hem och supersura för att kompensera för all glättighet.

i stället för att tänka på Håkan Juholt tänker jag på det här:

jag säger inte att vi laddar hem film. jag säger bara att jag oftast överlåter filmackvisitionen åt min karlakarl som sedan säger: ska vi se denna eller denna *markerar i menyn* och så väljer jag helt utan att känna till bakgrund, recensioner eller skådespelarinsatser.

därför blir jag alltid så förvånad när filmer jag sett diskuteras i morgonsoffan och i dagspressen ett par månader senare. och så känner jag mig viktig och före i världen.


oftast är jag ju efter.


men det behöver vi inte låtsas om.




men visst är det ett märkligt fenomen? vi sitter i våra soffor, framför våra flat screens, och tar del av framtiden utan att ens veta om det. och ofta är den inte så himla bra.

om jag hade fyllt år varje dag hade jag varit singel

det är min födelsedag och jag inser att jag fortfarande inte har lyckats uppfostra min kille.

ett år fick jag en clas ohlson-brödrost i födelsedagspresent, bara för att han tagit sönder min blommiga från bluebox. det skämtar jag om fortfarande.

det är som det är. vissa människor är helt enkelt inte present-människor. vissa människor firar inte saker. vissa människor (dumma människor) tycker att födelsedagar, namnsdagar, årsdagar, julaftnar och storkalas är som vilka dagar som helst. därför försöker jag gardera mig. redan några veckor innan jag fyller år bestämmer jag vilken restaurang jag vill gå till. jag försöker dessutom hjälpa min kille med presentidéer, och påminner honom gärna om brödrostincidenten. det var i en sådan diskussion som han lade fram förslaget, att eftersom han bara hade dåliga idéer, så kanske han skulle ta och fixa förlovningsringarna. för det var väl romantiskt och storslaget?

vad jag inte fattade då, som jag fattar idag, är att jag i den stunden bytte bort min tjugoåttaårsdag mot en förlovning som vi pratat löst om i tre år. jag trodde att ringarna var en ursäkt över en trist present, men inte att det var presenten.


nu kanske ni tänker att det säkert kommer en fördelsedagstårta eller nåt, senare, i eftermiddag kanske. men nä. det gör faktiskt inte det. faktum är att jag förmodligen får hjälpa till att betala notan ikväll, eftersom pengarna som jag fick i födelsedagspresent av hans föräldrar, till middagen, sattes in på hans konto och verkar på något sätt ha försvunnit. igår när jag bad honom fixa frukost på sängen åtminstone, tyckte han att det kändes jättesvårt, så jag laddade kaffemaskinen och förklarade "tryck på knappen och gör en macka åt mig när du ändå ska göra en åt dig i morgon." och det funkade. och jag fick en kram. det är inte fy skam.


själv är bäste dräng. igår köpte jag en blomma.

nästa år ska jag köpa present till mig själv också.

nothing's ever gonna happen round here if we don't make it happen

hej chefen!


idag var jag klar med mina uppgifter kvart i tio. sedan dess har jag hängt på twitter, facebook, sydsvenskan och olika bloggar och har nu bara 20% kvar i batteritid i min iphone. kan du köpa in en laddare som vi kan ha här på jobbet kanske?


tack på förhand!

lisa.

needful things

doris tipsar om fina grejer i det här inlägget och nu är jag förälskad i allt som kiel mead gjort. om jag hade femti dollars över hade jag köpt en komihåg-ring.

förr i tiden

när jag var liten och gick på dagis hade jag två bästa kompisar. den ene var grek och hade rosa kalsonger och den andre kunde inte säga tre. han sa kre.

jag ska också börja göra det.

att tycka eller hålla käften: i vissa fall ingen större fråga

det gör mig så ledsen.


jag är, och skäms inte över det, en enorm skräpkulturskonsument. ja ja, jag HAR läst litt vet och jag HAR gått på teater (fast inte det senaste året) och jag HAR varit rebellisk tonårsidealist. men jag älskar att palla upp mig i soffan och läsa skit, se skit på TV, lyssna på skit och bara njuta av att befinna mig i min tidsålder.

därför gör det mig så ledsen när människor vägrar visa acceptens även då de befinner sig mitt i hela smeten. jag brukar försöka se Stylisterna på kanal 5:s webb TV, och av alla likriktade jävlar så hejade jag nog lite i smyg på tjejen som vågar vara annorlunda; tjejen som vågar klä sig i udda kläder, som promotar ett intellektuellt ideal och som verkar vara peppad på konsten före trenden. men så plötsligt hoppar den feta grodan ur hennes mun: hon har mage att dissa Sofi Fahrmans bok (Sofi och Frida Fahrman är programledarna, tillsammans med en stylistlegend och en make up-artist, för er som inte, liksom jag, gillar att kolla på TV i iPhonen). och nej, det är inte det att hon inte får lov att ogilla boken. jag själv var inte heller överväldigat förtjust när jag läste den nyligen. men vafan. är man med i personens TV-program i hopp om att få vara assistent åt personen i fråga, så kan man väl svälja all bull shit och bita ihop? kanske hålla inne lite? eller förstå att många gillar just den typen av litteratur.


kanske saknar jag att själv vara idealist och strunta i allt som var smutsigt och materiellt, men framför allt tror jag att jag fattat att det inte hjälper att tycka illa om olika fenomen. man måste helt enkelt försöka förstå dem och acceptera dem (utan att för den delen sälja sig). innan man gör det kan man varken få respekt eller gillande, och framför allt inte påverka. så det så. rätt åt henne att hon åkte ut!


se avsnittet här. det är kort. du har tid.





för övrigt läser jag Läppstiftjungel av Candace Bushnell och älskar den.

saker jag blir oprovocerat sugen på:

chèvre

rött vin

chick litt

chocklad (oprovocerat?)

dry martini

lasagne




ja, ni kan ju tänka er själva hur mitt liv hade sett ut om jag var typen som blev sugen på att jogga, dricka ekologisk juice och dammsuga. annorlunda. helt annorlunda.

fel.

min kille råkade köpa fotkräm i stället för handkräm. hela jag luktar eukalyptus.

undrar om valkarna i händerna försvinner.

dagens låt

idag tycker jag att vi ska lyssna på Dum Dum Girls och fira att jag har fått en bling bling ring. fast så jäkla mycket bling är det kanske inte. men ändå. en ringfinger-ring ring. låt oss tänka på kärleken en stund.

de växande behoven

när jag var liten ville jag ha choklad. det vill jag fortfarande, men utöver det finns det så mycket annat som jag anser mig behöva.

när jag bodde i england ville tjäna så pass mycket att jag kunde finansiera mitt cigarettbehov och enstaka sko/väsk-inköp. när jag pluggade var jag nöjd om jag kunde betala kurslitteraturen och samtidigt gå ut på helgerna och dricka den billigaste stora starka (jag åt inte då och var skitsnygg). när jag började jobba var jag timanställd och ville ha råd att resa några gånger om året, samtidigt som jag ville kunna äta god mat, helst hela tiden. sen blev jag fast anställd och med begränsad semester eftersträvade jag i stället den ultimata lägenheten. och nu sitter jag här i min våning, inser att det är dyrt att bo stort, särskilt med elräkningschockerna, och vill fortfarande gå ut och äta fantastisk mat, dricka öl, läsa böcker och resa ett par gånger om året (och nu räknar jag inte med värmlandsresor) och dessutom vill jag ha choklad.

hur krymper man sina behov igen, när man en gång låtit dem svälla upp likt luftballonger?

att plantera en palm betyder att man välkomnar gäster

efter semestern var mina händer alldeles mjuka, lena och utan småsår. min ansiktshy var full av lyster utan vare sig fnas eller fett och mitt bukomfång hade ökat med minst en halvmeter. hade och hade förresten. jag är fortfarande trind som ett riktigt semesterfetto. damn you menu del dia!

jag har alldeles för lätt för att resa iväg och koppla bort. jag glömmer arbete, räkningar, framtidsoro och förpliktelser så fort jag spänner säkerhetsbältet på flygplanet. när jag kommer hem blir jag därför alltid chockad. brevlådan är full av megafonskrik: KÖP! BETALA! LÄS! VAR EN MÄNNISKA! och jag måste börja uttrycka mig välformulerat, klä mig efter ELLE-standarden, borde jogga, eller hur, klippa mig och skaffa ett nytt jobb. trerätters-luncherna känns plötsligt avlägsna, liksom solnedgångsdrinkarna på balkongen, och som vanligt vill jag stänga dörren om mig, låsa och gömma mig och nyckeln djupt nere under täcket. funderar på att lägga konstgräs i ett av rummen. ställa in några sköna trädgårdsstolar och ett parasoll. kanske en bar av bambu. fly in dit i stället för till magont och spänningshuvudvärk. vad tror ni?


länge leve semestrar. länge leve promenader utan mål. länge leve havsbrus, varmt trä, ostron och champagne.

vardagsbetraktelse #1

jag har tjatat om det innan, men det tål att upprepas: jag älskar att titta på mina grannar! det är som att se svår, långsam stumfilm utan egentlig handling.

mitt emot oss bor ett par som ser ut att vara i vår ålder. rummet mitt över vardagsrummet har hittills verkat användas som datorrum, fast även en symaskin och ett sånt där gammalt utfällbart syskrin har skymtat. penslar i en glasburk har förekommit och jag inbillar mig att tavlorna på väggarna har bytts ut. någon gång har killen som bor där gått runt och fotograferat i rummet. oftast sitter han bakom skärmen.

idag händer det spännande saker må ni tro! för det första har det dykt upp ett hjul av någon sort. kanske ett tunt cykelhjul utan däck. och verktyg. från min soffa ser jag hur han sliter med sågar stora som hus, borrmaskin och eventuellt sandpapper (utanför bild). förväntansfullt sneglar jag i varje reklampaus. fram och tillbaka går han mellan det mystiska hjulet och sina verktyg. små träbitar dyker upp, ett eventuellt stativ, hjulet målas rött.



fattar ni?! jag tror att min granne bygger en spinnrock. fortsättning följer.

så ni vet

semester. ber pappa kolla uppkopplingen på datorn, för jag får inte igång internet. han fixar det, sen ska han bara. han kollar mail, svarar, skrattar åt You Tube-klipp och jag står bredvid. hovrar.

tänker att jag inte är i japan i alla fall.



det har regnat och blåst. vi botade det dåliga vädret med att bli kalasdragna och sjunga karaoke. mamma dansade.

solen är här nu.

packad

när vi ska resa någonstans packar vi så tight som möjligt även på ditvägen. undermedvetet försöker jag borttvinga semestershoppingen och skyller på utrymmesbrist i stället för dålig budget.

nu åker vi till Spanien.

kära barn

idag har jag blivit kallad tösen, stumpan, snäckan, lilla vännen, lilla damen, lilltjejen, fröken, bruden och tanten. en gång blev jag till och med kallad Lisa, vilket gjorde mig alldeles förvirrad.

det är en jäkla tur att jag inte får några nyp i rumpan ovanpå det.






















till och med i soptunnan lurar de fula gubbarna.

Tradera - vett&etikett

åh, jag grämer mig!

har sålt ett gäng prylar på Tradera. som vanligt har det till större del varit besvärligt. människor vill visst veta de mest besynnerliga saker, som exakt färg och mått på plaggen. drygt. i alla fall fick jag ett gulligt mail från en köpare som köpt en kappa. hon var supernöjd och det var precis en sådan kappa hon ville ha, oh happy days. flera av de andra tackade också så mycket för den fina paketeringen och det trevliga bemötandet. fint. av en annan köpare fick jag ett negativt omdöme, utan att hon ens kontaktat mig först, för att, och lyssna noga: klänningen var för liten!


klänningen i fråga var en blommig dröm från Forever 21, och i annonsen skriver jag:
"Aldrig använd eftersom den är för liten för mig (Forever 21-storlek), men har hängt i garderoben i ett år eftersom jag har svårt att skiljas från den. Hoppas att den kan få ett bra hem."

jag förstår att det kan kännas missvisande om man inte har en aning om vad Forever 21 är, men jag anser att en klänning som jag kan få på mig är en L. att den sen inte är så himla bekväm handlar ju mest om att jag föredrar XL. framför allt gör det mig surbitter att hon inte bara mailade mig i stället, skällde lite och lät mig köpa tillbaka den (så att jag kunde fortsätta hoppas på att den en dag ska sitta som en smäck). negativt omdöme är så himla för evigt.



jag är kanske lite extra känslig när det gäller Traderaomdömen, eftersom jag är för snäll. jag ger inte negativa omdömen. inte när skinnväskan visar sig vara av plast, eller när stövlarna i stl 40 är mer som trettioåttor. inte ens när säljaren vägrar skicka med kvitton till iPhonen och slutar svara på mail när jag undrar var han köpt den. varför? för att jag får hjälp och svar via telefon och mail (utom gällande iPhonen dårå, men det löste sig) och erbjudanden om byte och återköp gör en bra säljare.

åh. grämer mig.

8 mars

alla uppmärksammar orättvisorna, och jag blir sådär varm och geggig i magen, som man blir när man gått i ett fett demonstrationståg, eller som när man läser Liv Strömquist-serier. uppfylld av en naiv föreställning att världen är god och att saker kan förändras om bara du och jag hjälper till.

ibland håller känslan i sig i flera dagar. då är jag som gladast. oftast passerar det på ett ögonblick, och jag kommer ihåg att världen är ond.

fira söndag med stil

att åka på biltur är kanske det ultimata sättet att spendera en solig marssöndag. åtminstone om man, som jag, blir superexalterad av att se hav, kor, traktorer och road kill, och gillar att rota bland dammiga loppisprylar.




storslagen natur, kondisfika på landet, finfint tittskåp och öppet hav i all ära. det bästa med vår Skånetur var nog Monalisa 2.0.

ja, ni ser ju själva hur jäkla gla' hon är!? vårt kök är plötsligt en skrattfest.


nästa söndag tänker jag fira i Torrevieja. så det så.

fest!

min kille har handlat. hårfärg, pepparkaksdeg och musslor. ett glas bib-vin på det så kan man nästan tro att det är helg!

all black men look the same, eller you are who you hang with

pinsamt, city.

levande

sedan vi flyttade så dör inte blommorna. tvärtom. de frodas och växer, blir högre och längre. allra mest vid liv är en konstig röd växt som Martin tagit hem. på nätterna fäller den ihop sig.


























undrar vad den gör när den dör?

slå två flugor

Sherlock Holmes hade listat ut det med en gång. ett skinande rent handfat i ett för övrigt ganska dammigt badrum betyder bara en sak.






















någon har glömt boka tvättid.

nä, nu skiter vi i det här!

efter helgjobb och extrapass och sjuk chef och övertid är jag inte sugen längre. via bokrea och systembolag på vägen hem.

en annan sorts näthat.

vissa fruktar jordens undergång, andra är rädda för krig och nazister. själv darrar jag vid tanken på att Monki ska öppna nätbutik.

jag kommer att ruinera mig.


billigt, snyggt och så himla vackert presenterat. hejdå H&M.

att inte äta en massa kött är ju en sak, men choklad?

att godis- och chipsfrosseriet påverkar miljön otroligt negativt hade man ju kunnat räkna ut själv. om man hade velat. men det ville man ju inte.