WARSAW

vi var i warszawa. det är en bisarr stad, enorm och full av människor som alla tycktes sitta hemma när vi var där. gatorna var breda, enorma avenyer, dammtäckta av vägarbetskalk, vita, soliga, och de enda som syntes till var turisterna, som liksom vi höll kartan krampaktigt i ena handen och skuggade ögonen med den andra. i efterhand gissar jag att även polackerna var chockade av temperaturfallet. -15 grader, och första dagen införskaffades solglasögon och vantar.



det som kanske är den största krocken mellan warszawa och, låt oss säga malmö, är kanske utseendet på entréer. vi i sverige gillar skyltfönster. vi gillar lampor och stora, rejäla ÖPPET-skyltar. i warszawa nöjer man sig med en dörr. kanske ett handtag. och sen får man liksom gissa var man hamnar. finns det ett skyltfönster är det nedsläckt, och butiken tom, trots att det är öppet och rusningstid. enréerna gömmer sig också gärna på fel adress, så man måste veta var man ska för att hitta rätt, om man inte har tur och hittar en av de tre polacker som pratar engelska. (okej, jag överdriver, de flesta under tjugo verkade hur bra som helst på engelska; det var värre med de äldre, de där runt 25 och uppåt, som tyckte att det var fruktansvärt obehagligt att bli tilltalade på detta världsspråk, i en miljonstad och huvustad som tar emot hur många turister som helst.) Ligger en klubb på en viss adress, så ska man helst kolla in kartan innan man beger sig ut, för ingången ligger i regel på en bakgård, runt hörnet eller i en källare, och syns över huvud taget inte.


Palac Kultury, som Bargsgatan i Malmö. Klubbtätt, fast kanske en aning pampigare? gissa var alla ingångar ligger.


warszawa är, i motsats till vad många tycks tro, en väldigt ren stad. papperskorgarna står likt prydnader längs trottoarerna, och även på natten och tidig morgon är skräpplockarna ute och sköter sitt arbete exemplariskt. mitt i nätternas snöstormar gav de sig ut, och saltade så att vi dumhuven kunde vingla hem tryggt efter klubbesöken. imponerande och föredömligt.

en väldigt trött kväll (för lite sömn, och en halvhjärtad siesta på eftermiddagen lämnar en gärna i ett tillstånd av ruggig nyvakenhet) hittade vi en restaurang. jag gick från att betrakta den stela dekoren och de kyliga servitriserna med viss skepsis, till att älska varje centimeter av detta fantastiska etablissemang. råkar ni passera jajo på ul. Zgoda 3 (mitt i stan, mellan Swietokrzyska och Al. Jerozolimskie norr och syd, och Marszalkowska och Nowy Swiat öst och väst, och entrén syns tydligt), gå in! ät! strunta i om ni är hungriga eller inte, det är värt det!


vi satt vid det bordet som är tomt. man kan säga att vi har reserverat det, för all framtid.

hostelet var helt oki doki okej, förresten. det ingår i rekommendationslistan. rekommenderas görs även:
-varm choklad, tjock som sirap, på Coala Café.
-maffiga måltider på någon av Sphinx-restaurangerna.
-att handla cigaretter innan man når flygplatsen.
-barerna szpulka & szpilka på pl. Trzeck Krzyzy, även om servitriserna var vansinnigt märkliga.

I try really hard, actually

igår var vi på bio. vi bestämde oss för att gå, utan att egentligen ha någon särskild film i åtanke, men hamnade på juno, och det var tur!

det var en såndär skön, okonstlad kärlekshistoria, och jag skiter att den var skrikande tydligt PRO LIFE! utan att egentligen argumentera kring frågan, för i det här fallet var det så fint och rätt och ellen pages prestationer är utan tvivel oscarsmaterial, och det var synd att juryn inte riktigt fattade det.

på IMDB pågår vilda diskussuoner om filmen i allmänhet, och om föräldrarnas (pappans och styvmammans) reaktion på gravididteten i synnerhet. människor är upprörda över att scenen är orealistisk. det verkar som att det är alldeles otänkbart i USA att sitta ner lugnt och stilla, acceptera sin dotters beslut, vara ett stöd och ställa upp. i stället verkar de (amerikanerna på IMDB) förutsätta att föräldrarollen erfordrar ilska, tillrättavisningar, svordomar och straff, och att pappan i det här fallet är en olämplig/orealistisk förälder. det är sorgligt, tycker jag. tur att man inte bor på IMDB eller i USA.


kanske är det så att jag har svårt att låta bli att älska en film som har ett soundtrack av kimya dawson. och jag undrar varför jag alltid blir så melankolisk av feel good-komedier.