det var en såndär skön, okonstlad kärlekshistoria, och jag skiter att den var skrikande tydligt PRO LIFE! utan att egentligen argumentera kring frågan, för i det här fallet var det så fint och rätt och ellen pages prestationer är utan tvivel oscarsmaterial, och det var synd att juryn inte riktigt fattade det.
på IMDB pågår vilda diskussuoner om filmen i allmänhet, och om föräldrarnas (pappans och styvmammans) reaktion på gravididteten i synnerhet. människor är upprörda över att scenen är orealistisk. det verkar som att det är alldeles otänkbart i USA att sitta ner lugnt och stilla, acceptera sin dotters beslut, vara ett stöd och ställa upp. i stället verkar de (amerikanerna på IMDB) förutsätta att föräldrarollen erfordrar ilska, tillrättavisningar, svordomar och straff, och att pappan i det här fallet är en olämplig/orealistisk förälder. det är sorgligt, tycker jag. tur att man inte bor på IMDB eller i USA.
kanske är det så att jag har svårt att låta bli att älska en film som har ett soundtrack av kimya dawson. och jag undrar varför jag alltid blir så melankolisk av feel good-komedier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar