jag behöver verkligen ett badkar. ska snart sänka ner fötterna i en stor balja som vi brukar förvara kartongskräp i, men det är inte samma sak. jag fryser.
för övrigt så funderar jag på hur man laddar hem texter till filmer (vill se coco avant chanel). jag måste ha missat nerladdningslektionen på datakursen i gymnasiet.
hur gör man? finns det speciella sidor med texter? kan man googla? trial and error är bara kul om man är pigg och har tålamod.
måndag, november 30, 2009
söndag, november 29, 2009
strålande advent
adventssöndag.
redan igår visste jag det egentligen. förkylningen är här! heja den! den har ersatt halsfluss och penicillin alldeles förträffligt, och är egentligen inte ens särskilt plågsam, bara konstig och ovan. hej rinnande näsa, hej rinnande ögon, hej alla kunder som inte får se det (och jag spritar händerna varannan sekund).
jag försökte fotografera mina rinnande ögon, men det blev mer en helt vanlig söndagsbild.
efter en fruktansvärt stressig jobbsöndag, kom jag hem och turbostädade kök och badrum, sådär med andan i halsen och svettiga handflator, men med jullåtar på högsta volym och kärlek i blick, eller vad man säger. sen lät jag martin laga lite mat, och under tiden rotade jag fram diverse julpynt, för när man är över 25 så måste man tydligen julpynta på första advent.so here goes.
julstjärnan har fått sällskap av en ljudkänslig fågel som glatt sjunger en liten trudelutt varje gång vi råkar banka, gapa eller sätta ner något i närheten av den. ett julfynd från kitsch = många skratt för 39:-
förra året påbörjade vi bygget av en by. vi är fortfarande bara uppe i 2 hus, och några groteska tomtar, men eftersom vi inte är helhjärtat engagerade och allt vi köper i tomtebyväg måste vara second hand från Myrorna eller Uff, så är jag inte alltför generad. I år, som ni kan se, så har vi redan hängt upp alla djävulens julestrumpor. men oroa er inte. vi hoppas på att få ner dem före jul.
i övrigt så har martin julshoppat pepparkakor och mjukädelost, och det är så jävla juligt här! juleglögg, julebilar, julerom och så några förskrämda lussekatter och adventsljusstakar.
redan igår visste jag det egentligen. förkylningen är här! heja den! den har ersatt halsfluss och penicillin alldeles förträffligt, och är egentligen inte ens särskilt plågsam, bara konstig och ovan. hej rinnande näsa, hej rinnande ögon, hej alla kunder som inte får se det (och jag spritar händerna varannan sekund).
jag försökte fotografera mina rinnande ögon, men det blev mer en helt vanlig söndagsbild.
efter en fruktansvärt stressig jobbsöndag, kom jag hem och turbostädade kök och badrum, sådär med andan i halsen och svettiga handflator, men med jullåtar på högsta volym och kärlek i blick, eller vad man säger. sen lät jag martin laga lite mat, och under tiden rotade jag fram diverse julpynt, för när man är över 25 så måste man tydligen julpynta på första advent.so here goes.
julstjärnan har fått sällskap av en ljudkänslig fågel som glatt sjunger en liten trudelutt varje gång vi råkar banka, gapa eller sätta ner något i närheten av den. ett julfynd från kitsch = många skratt för 39:-
förra året påbörjade vi bygget av en by. vi är fortfarande bara uppe i 2 hus, och några groteska tomtar, men eftersom vi inte är helhjärtat engagerade och allt vi köper i tomtebyväg måste vara second hand från Myrorna eller Uff, så är jag inte alltför generad. I år, som ni kan se, så har vi redan hängt upp alla djävulens julestrumpor. men oroa er inte. vi hoppas på att få ner dem före jul.
i övrigt så har martin julshoppat pepparkakor och mjukädelost, och det är så jävla juligt här! juleglögg, julebilar, julerom och så några förskrämda lussekatter och adventsljusstakar.
överraskningsmys är bättre än tvångsmys
igår, efter en stressig taxitur på företagets räkning, blev jag och martin bjudna på julmat av min lillasyster med fästman. en överraskningsjul i förtid. eftersom vi alla fyra kommer att vara på mer behagliga breddgrader på julafton, så kändes det som ett rart initiativ. och nej, julmat är inte särskilt gott. men jo, det är ganska charmigt. jag är en sucker for kål av olika slag.
för övrigt så skäms jag över att jag jobbar för mycket och inte bokar in någon kvalitetstid i min vardag. jag är en dålig människa. tänker baka lussekatter och leta upp adventsljusstaken efter jobbet idag, bara för att kompensera i en timme eller två.
(och jag och helen håller på att pyssla ihop en december-spellista, så ni kan sluta leta efter bra låtar nu. de bjuder vi på.)
för övrigt så skäms jag över att jag jobbar för mycket och inte bokar in någon kvalitetstid i min vardag. jag är en dålig människa. tänker baka lussekatter och leta upp adventsljusstaken efter jobbet idag, bara för att kompensera i en timme eller två.
(och jag och helen håller på att pyssla ihop en december-spellista, så ni kan sluta leta efter bra låtar nu. de bjuder vi på.)
fredag, november 27, 2009
kaffet är snart klart
ICA bjöd oss på tårta. som ett gammalt gift par ska vi fredagsfika och se nåt trevligt på TV, och jag kommer garanterat att sova före elva. heja lata dagar! heja opretentiösa planer! heja gratis prinsesstårta!
torsdag, november 26, 2009
ett gott råd:
vissa saker får man inte skriva om, men jag kom nyss att tänka på världens roligaste ragghistoria.
en bekants bekant (det ni, och det är sant också!) raggade upp en ganska ful kille, och de hamnade hemma hos henne. någonstans mitt under själva kärleksakten så gav han henne en örfil och kallade henne luder. det kanske skulle verka lite sexigt och överraskande, men slag och skällsord går sällan hem hos tjejer.
dagen efter slängde hon lappen med hans nummer.
det där hade kanske räckt som en rolig och skvallrig historia, men det är ju inte slut där. ganska exakt ett år senare raggade hon upp en ganska ful kille. de gick hem till honom. väl i sängen talade killen om att han ville befrukta henne och att ingen någonsin skulle få lägga hand på hans barn. om man verkligen, verkligen vill ha sex, så är det sådant prat som man kan bortse ifrån, bara för att bli klar och kunna gå hem. så det var väl bara att passa på ändå, tänkte tjejen. efteråt började snubben däremot prata om att ingen visste att hon var där, och att det skulle vara lätt för honom att stycka hennes kropp i badkaret och slänga delarna, och han skulle aldrig åka dit eftersom ingen visste att hon var där.
det var då hon kom på att det var samma kille.
och hon behöll inte hans nummer den gången heller.
av detta kan man lära:
om man är ansiktsblind, eller för dragen för att memorera sina one night stand, så ska man noggrant anteckna detaljer rörande utseende, samtalsämnen, karaktärsdrag etc. och bära med sig i plånboken. annars kan det lätt bli jobbigt.
så vet ni det.
en bekants bekant (det ni, och det är sant också!) raggade upp en ganska ful kille, och de hamnade hemma hos henne. någonstans mitt under själva kärleksakten så gav han henne en örfil och kallade henne luder. det kanske skulle verka lite sexigt och överraskande, men slag och skällsord går sällan hem hos tjejer.
dagen efter slängde hon lappen med hans nummer.
det där hade kanske räckt som en rolig och skvallrig historia, men det är ju inte slut där. ganska exakt ett år senare raggade hon upp en ganska ful kille. de gick hem till honom. väl i sängen talade killen om att han ville befrukta henne och att ingen någonsin skulle få lägga hand på hans barn. om man verkligen, verkligen vill ha sex, så är det sådant prat som man kan bortse ifrån, bara för att bli klar och kunna gå hem. så det var väl bara att passa på ändå, tänkte tjejen. efteråt började snubben däremot prata om att ingen visste att hon var där, och att det skulle vara lätt för honom att stycka hennes kropp i badkaret och slänga delarna, och han skulle aldrig åka dit eftersom ingen visste att hon var där.
det var då hon kom på att det var samma kille.
och hon behöll inte hans nummer den gången heller.
av detta kan man lära:
om man är ansiktsblind, eller för dragen för att memorera sina one night stand, så ska man noggrant anteckna detaljer rörande utseende, samtalsämnen, karaktärsdrag etc. och bära med sig i plånboken. annars kan det lätt bli jobbigt.
så vet ni det.
men då blir man väl besviken.
drömde en superspännande dröm. förföljelse, en konstnär med gråsprängt hår och kravatt, en kärlekshistoria, konspirationer, hemliga möten, lönngångar mellan två världar, dammiga vinylskivor och tavelramar. förutom att jag kände mig som en cool hjälte i drömmen, trots att jag var klädd i klarröd kofta, så slutade drömmen dessutom. inte av att jag vaknade, utan tvärtom. jag vaknade för att drömmen tog slut. och det var ett bra slut, med en boliviansk gospelkör, och vi, huvudpersonerna, var så lyckliga att vi hade tårar i ögonen.
nu väntar jag bara på att någon ska filmatisera den. men det brukar ju aldrig bli lika bra som drömmen.
nu väntar jag bara på att någon ska filmatisera den. men det brukar ju aldrig bli lika bra som drömmen.
onsdag, november 25, 2009
fördelen med parförhållanden
ni vet ju hur det är. man kommer hem, är helt slut, orkar verkligen inte tänka och än mindre göra nåt. tvingar sig till mataffären, och efter promenaden har man fått i sig lite luft och inbillad energi. skivar lite potatis, river lite ost och pressar lite vitlök, och så kör man in en gratäng i ugnen.
sen, kära ni, slår man sig ner i soffan med datorn i knät och fjärrkontrollen i handen och låter sambon fixa resten. för då har man dragit sitt strå till stacken. att han sen får hacka sallad, kolla gratängen, steka lite, veva ihop en sås och sleva upp på faten, ja, det anser jag vara en fullkomligt rättvis arbetsfördelningen (dessutom låter jag honom blanda mig en drink medan jag väntar).
sen, kära ni, slår man sig ner i soffan med datorn i knät och fjärrkontrollen i handen och låter sambon fixa resten. för då har man dragit sitt strå till stacken. att han sen får hacka sallad, kolla gratängen, steka lite, veva ihop en sås och sleva upp på faten, ja, det anser jag vara en fullkomligt rättvis arbetsfördelningen (dessutom låter jag honom blanda mig en drink medan jag väntar).
när jag är på jobbet tänker jag saker, alltså finns jag
när jag städar ugnen på jobbet så tänker jag att jag är sylvia plath.
när jag plockar undan ren disk så tänker jag att jag är edward mughands.
ni kanske undrar hur jag lyckas böja mina fingrar såhär, men det, mina vänner, är en yrkeshemlighet.
när jag plockar undan ren disk så tänker jag att jag är edward mughands.
ni kanske undrar hur jag lyckas böja mina fingrar såhär, men det, mina vänner, är en yrkeshemlighet.
ursäkta chefen, men...
...ibland när jag känner mig understimulerad så roar jag mig med att hitta på olika sätt att fuska på jobbet. jag lägger i själva verket ner mer tid på detta än att de facto arbeta. så kan det vara ibland.
det kanske kan tyckas småsint, men jag rekommenderar alla att testa själv. vi som inte redan har någon action i vardagen, behöver nog den kittlande känslan av att göra fel. som att desinficera hela diskbänken, men medvetet lämna en fläck längst till höger. inte för att bakterierna kommer att frodas på den lämnade fläcken, särskilt inte när den just skurats med diskmedel, men det vilar något absurt över själva ansträngningen. eller som när jag sopar i diskrummet och hör att det ligger en gaffel längst in bakom diskbänkens bakre ben. och trots att jag har både ork och tid att krypa in och hämta ut den, så låter jag den ligga i minst en dag. bara för att jag kan. för att ingen kommer att sakna den och för att den absolut inte ska ligga där. när vi har julbord på mitt jobb så får pensionärerna även pepparkakor. två stycken var. jag brukar jämt leka med tanken på att lägga dit en extra, udda pepparkaka, och sedan se hur de ha-galna pensionärerna slåss om den till döden.
...men jag vet inte. det kanske bara är jag.
det kanske kan tyckas småsint, men jag rekommenderar alla att testa själv. vi som inte redan har någon action i vardagen, behöver nog den kittlande känslan av att göra fel. som att desinficera hela diskbänken, men medvetet lämna en fläck längst till höger. inte för att bakterierna kommer att frodas på den lämnade fläcken, särskilt inte när den just skurats med diskmedel, men det vilar något absurt över själva ansträngningen. eller som när jag sopar i diskrummet och hör att det ligger en gaffel längst in bakom diskbänkens bakre ben. och trots att jag har både ork och tid att krypa in och hämta ut den, så låter jag den ligga i minst en dag. bara för att jag kan. för att ingen kommer att sakna den och för att den absolut inte ska ligga där. när vi har julbord på mitt jobb så får pensionärerna även pepparkakor. två stycken var. jag brukar jämt leka med tanken på att lägga dit en extra, udda pepparkaka, och sedan se hur de ha-galna pensionärerna slåss om den till döden.
...men jag vet inte. det kanske bara är jag.
söndag, november 22, 2009
happy sunday (om du är salongsberusad och skiter i vilket)
det är gravmånad. regn, avsaknad av dagsljus, brist på pengar och för mycket att göra, får alla att bli sura, dryga och jävliga. ja, jag med. charmigt.
när det är såhär, så som det är, så gäller det att planera. jag till exempel, har kommit hem från jobbet och hällt i mig en dry martini. det är så man blir av med surkärringskänslan som hela tiden hotar att förstöra minsta lilla glädje. och eftersom martin hittat en hamburgerrestaurang vid namn Heartattack grill, så ska vi ägna söndagskvällen åt att bejaka våra inre amerikaner.
Watch CBS Videos Online
vi tänker inte åka hela vägen dit, utan nöjer oss med att gå bort till Möllans hamburgerrestaurang DeLuxe, Tusen och Två.
efter att ha tryckt i oss mer än vi borde, ska vi fira söndag med cheerleadermördare. Jennifers Body. det måste ju bara vara bra...
när det är såhär, så som det är, så gäller det att planera. jag till exempel, har kommit hem från jobbet och hällt i mig en dry martini. det är så man blir av med surkärringskänslan som hela tiden hotar att förstöra minsta lilla glädje. och eftersom martin hittat en hamburgerrestaurang vid namn Heartattack grill, så ska vi ägna söndagskvällen åt att bejaka våra inre amerikaner.
Watch CBS Videos Online
vi tänker inte åka hela vägen dit, utan nöjer oss med att gå bort till Möllans hamburgerrestaurang DeLuxe, Tusen och Två.
efter att ha tryckt i oss mer än vi borde, ska vi fira söndag med cheerleadermördare. Jennifers Body. det måste ju bara vara bra...
lördag, november 21, 2009
transformers och kärlek
jag och mina robotkompisar ser transformers. riktigt oengagerande, tycker jag. riktigt mysigt, tycker de.
fredag, november 20, 2009
fruns alkoholrelaterade problem
jag saknar en enklare tid, då ekonomin var knaper och tiden knapp. jag saknar tiden då beroendet sträckte sig till cigaretter och en och annan chokladbit.
det är svåra tider nu. nu när jag gjort det till en yster vana att dricka minst ett glas vin efter jobbet, eftersom det är så jävla skönt och medelklass och vardagslyxigt. och när vinet är slut? ja, då blir jag genast ett ledset monster.
(för jag har faktiskt inte tid att gå till systembolaget, för de har öppet på så sjukt konstiga tider, och då jobbar faktiskt jag.)
det är svåra tider nu. nu när jag gjort det till en yster vana att dricka minst ett glas vin efter jobbet, eftersom det är så jävla skönt och medelklass och vardagslyxigt. och när vinet är slut? ja, då blir jag genast ett ledset monster.
(för jag har faktiskt inte tid att gå till systembolaget, för de har öppet på så sjukt konstiga tider, och då jobbar faktiskt jag.)
kan man inte bara få bli full ifred
åh, helgångest.
det hade varit mycket enklare att jobba på helgerna om alla andra också gjorde det. nu måste jag tackla alla former av dåligt samvete.
om jag inte träffar alla fina vänner, så skäms jag över att jag felprioriterar. men om jag träffar dem en fredagskväll, särskilt om det är på en stökig hemmafest, så vet jag att jag kommer att dricka fem öl för mycket och vara alldeles för seg i morgon. om jag bara sitter hemma får jag fredagsångest, och om jag går ut får jag jobbångest.
att prioritera = jag tvingar martin att gå på krogen, bara han och jag eftersom alla andra är party och förfestar hemma. sen släpper jag iväg honom i natten och går och lägger mig.
flyg, lilla fågel. flyg.
det hade varit mycket enklare att jobba på helgerna om alla andra också gjorde det. nu måste jag tackla alla former av dåligt samvete.
om jag inte träffar alla fina vänner, så skäms jag över att jag felprioriterar. men om jag träffar dem en fredagskväll, särskilt om det är på en stökig hemmafest, så vet jag att jag kommer att dricka fem öl för mycket och vara alldeles för seg i morgon. om jag bara sitter hemma får jag fredagsångest, och om jag går ut får jag jobbångest.
att prioritera = jag tvingar martin att gå på krogen, bara han och jag eftersom alla andra är party och förfestar hemma. sen släpper jag iväg honom i natten och går och lägger mig.
flyg, lilla fågel. flyg.
torsdag, november 19, 2009
vi samlar på lättskötta husdjur.
jag tyckte att det var nåt som inte riktigt stämde när jag och martin satt i soffan och pratade.
sen såg jag att det var en stor dammråtta som hängde i hans skägg.
vi borde verkligen dammsuga.
sen såg jag att det var en stor dammråtta som hängde i hans skägg.
vi borde verkligen dammsuga.
doktor lisa raljerar.
såhär i sviterna av min halsfluss (eller vad det nu var) är jag alldeles darrig och töntig. lite sådär så att man blir sugen på att svimma med jämna mellanrum och det brusar i öronen. jag har även lagt mig till med den sjukdomsrelaterade ovanan att svettas mängder vid minsta ansträngning.
svettningarna gör mitt jobb till ett sant nöje. vi kallar torsdagarna för "tokiga torsdagar" (eftersom vi är så crazy, kul och spexiga på mitt jobb). en vanlig tokig torsdag, så svettas jag. kanske för att jag brukar hänga över ett stekbord och en fritös, och kanske för att det är runt trettio grader i köket, men nog mest för att jag brukar få jogga fram och tillbaka för att hinna få huvet ur röven innan det exploderar av manisk stress. efter min halsfluss (ehrm...) är den där lite glansiga snygg-svettigheten ersatt med glåmig indränkthet.
sexigt, tänker ni.
ganska, svarar jag då.
bra för porerna, som rensas på bästa möjliga bastu-vis.
dessutom läste jag att barn numera lider av stjärtfluss. det fanns minsann inte när jag var liten. och det är jag ganska tacksam för. man vill ju inte gärna stoppa upp en vicks i rumpan.
svettningarna gör mitt jobb till ett sant nöje. vi kallar torsdagarna för "tokiga torsdagar" (eftersom vi är så crazy, kul och spexiga på mitt jobb). en vanlig tokig torsdag, så svettas jag. kanske för att jag brukar hänga över ett stekbord och en fritös, och kanske för att det är runt trettio grader i köket, men nog mest för att jag brukar få jogga fram och tillbaka för att hinna få huvet ur röven innan det exploderar av manisk stress. efter min halsfluss (ehrm...) är den där lite glansiga snygg-svettigheten ersatt med glåmig indränkthet.
sexigt, tänker ni.
ganska, svarar jag då.
bra för porerna, som rensas på bästa möjliga bastu-vis.
dessutom läste jag att barn numera lider av stjärtfluss. det fanns minsann inte när jag var liten. och det är jag ganska tacksam för. man vill ju inte gärna stoppa upp en vicks i rumpan.
i själva verket lyssnar jag på p3 och färgar håret.
ska jobba kvällspass, så tänkte passa på att gå till gymmet.
nä, jag skojar bara.
nä, jag skojar bara.
onsdag, november 18, 2009
låst.
mest kreativ och uppfinningsrik är jag när jag är upptagen med att göra något annat.
de enda gångerna jag får för mig att jag skulle vilja springa en runda är när jag har feber och ligger nerbäddad.
jag undrar vad mitt liv försöker tala om för mig.
de enda gångerna jag får för mig att jag skulle vilja springa en runda är när jag har feber och ligger nerbäddad.
jag undrar vad mitt liv försöker tala om för mig.
jesus invented the high five
en av mina högsta drömmar är att min lägenhet skulle vara som mitt YoVille-hus. att man bara kunde klicka och dra möblerna, byta ut dem genom att gå in i menyn i taket, köpa nytt på en knapp och testa så att allt passar in innan man betalar.
och så kan man ta bort saker. eftersom det är på låtsas så behöver man ju inget. i YoVille hade alla rummen kunnat vara tomma. det spelar ingen roll. min avatar överlever ändå. den sover aldrig (fast om man sätter den på toan så censureras den, så den kan nog skita).
men verkligheten är inte YoVille, och i verkligheten behöver jag saker. inte bara säng, soffa, TV, hyllor, kläder och diskmaskin, utan även en massa smågrejer, bara för att göra mig själv glad. då är det tur att kitsch finns. så att jag kan fylla på min materialistiska snuttefilt med viktiga saker. som en sjungande fågel i plast som reagerar på ljud.
oh god, my life is sad.
och så kan man ta bort saker. eftersom det är på låtsas så behöver man ju inget. i YoVille hade alla rummen kunnat vara tomma. det spelar ingen roll. min avatar överlever ändå. den sover aldrig (fast om man sätter den på toan så censureras den, så den kan nog skita).
men verkligheten är inte YoVille, och i verkligheten behöver jag saker. inte bara säng, soffa, TV, hyllor, kläder och diskmaskin, utan även en massa smågrejer, bara för att göra mig själv glad. då är det tur att kitsch finns. så att jag kan fylla på min materialistiska snuttefilt med viktiga saker. som en sjungande fågel i plast som reagerar på ljud.
oh god, my life is sad.
tisdag, november 17, 2009
det är coolt att ha rätt
guh, vad jag ÄLSKAR att ha rätt.
hade det inte varit för detta högst påtagliga bekräftelsebehov så hade jag nog struntat i att gå i skolan och blivit dum i huvet.
hade det inte varit för detta högst påtagliga bekräftelsebehov så hade jag nog struntat i att gå i skolan och blivit dum i huvet.
mr big spender
när vi reser brukar vi försöka bo så billigt och centralt som möjligt. skitiga hostels med konstig personal är lite vår grej. det kanske är därför jag får rysningar i hela kroppen av att boka rum på ett 5-stjärnigt hotell. av välbehag och förväntan, inget annat.
på taket finns en pool.
det är ju så vi förtjänar att bo. egentligen.
på taket finns en pool.
det är ju så vi förtjänar att bo. egentligen.
moment 22
man måste vara frisk för att kunna vara sjuk.
eller för att kunna njuta av det i alla fall.
ska till jobbet idag (och är livrädd över att jag inte är redo, att jag kommer att få feber, svimma, inte kunna räkna, inte kunna prata, men äsch, jag kan jobba i sömnen, det ordnar sig, bah), och då kommer jag plötsligt på allt jag borde ha gjort när jag varit hemma.
filmer jag borde ha sett, låtar jag borde ha lyssnat på, element som ska städas, böcker som borde ha bläddrats i och mjuka, varma kläder som borde ha burits.
men mest av allt så kanske jag borde ha njutit lite av den kravlösa ostördheten.
fast det kan man ju inte göra när man är sjuk.
så jävla typiskt.
eller för att kunna njuta av det i alla fall.
ska till jobbet idag (och är livrädd över att jag inte är redo, att jag kommer att få feber, svimma, inte kunna räkna, inte kunna prata, men äsch, jag kan jobba i sömnen, det ordnar sig, bah), och då kommer jag plötsligt på allt jag borde ha gjort när jag varit hemma.
filmer jag borde ha sett, låtar jag borde ha lyssnat på, element som ska städas, böcker som borde ha bläddrats i och mjuka, varma kläder som borde ha burits.
men mest av allt så kanske jag borde ha njutit lite av den kravlösa ostördheten.
fast det kan man ju inte göra när man är sjuk.
så jävla typiskt.
söndag, november 15, 2009
man vet att man varit sjuk/ensam för länge när...
...man börjar gråta av att de spelar Nice Dream i bakgrunden i How I met your mother.
fattar inte varför jag alltid bölar till komedier.
mina topp 2:
efter att inte ha pratat med någon sedan i fredags morse börjar jag känna mig lite smått sinnessjuk.
fattar inte varför jag alltid bölar till komedier.
mina topp 2:
- när chandler och joey bråkar i vänner, och inte vill prata med varandra.
- slutet av Den där Mary, som är så sjukt sorgligt.
efter att inte ha pratat med någon sedan i fredags morse börjar jag känna mig lite smått sinnessjuk.
så. bra.
penicillin. så himla bra grejer.
förutom att jag kan svälja, vilket betyder att jag kan dricka utan att få blodsmak i munnen, så kan jag även diska, vika tvätt, lyssna på tegan and sara, se klart weeds, bädda rent, damma av, vädra ut och dö dö dö dö dö dö dö av tristess.
förutom att jag kan svälja, vilket betyder att jag kan dricka utan att få blodsmak i munnen, så kan jag även diska, vika tvätt, lyssna på tegan and sara, se klart weeds, bädda rent, damma av, vädra ut och dö dö dö dö dö dö dö av tristess.
lördag, november 14, 2009
när jag är mycket mer rock än jag
i hamburg rekommenderas det att man låter bli att googla sitt bloggnick.
jag brukar göra tvärtom, och glatt gå in på lisa lightning's MySpace och lyssna på lite låtar. personal ad song och johnny tycker jag bäst om. och så tänker jag att det är synd att vi inte är samma, hon och jag.
lisa lightning
jag brukar göra tvärtom, och glatt gå in på lisa lightning's MySpace och lyssna på lite låtar. personal ad song och johnny tycker jag bäst om. och så tänker jag att det är synd att vi inte är samma, hon och jag.
lisa lightning
fredag, november 13, 2009
tröstpris
vaddå? vem behöver Irland?
jag ska dricka minst tre Irish Coffees innan den här festliga fredagen är slut.
och när jag vaknar i morgon ska jag dricka tre till.
och intala mig att det verkligen hjälper.
och när jag vaknar i morgon ska jag dricka tre till.
och intala mig att det verkligen hjälper.
spread 'em
jag är inte alls särskilt förtjust i josefin crafoord. vad jag däremot gillar är hennes samarbete med mi lajki, som resulterat i riktigt raffiga smycken.
det här halsbandet, till exempel.
det kan ju också vara så att det är mi lajki snarare än josefin som faller mig på läppen. deras andra grejer är ju också fina. (som sanna brådings jailbreaker-halsband.)
ville bara säga det.
(annars har jag mest känt mig övergiven sedan martin stack till dublin och jag har en totalisolerad sjukhelg att se fram emot med endast TV:n som sällskap, och jag hade kunnat fly hem till ma&pa, fast jag vågar inte, för då smittar jag dem säkert och de ska flytta till spanien på tisdag och det hade varit så jäkla taskigt.)
det här halsbandet, till exempel.
det kan ju också vara så att det är mi lajki snarare än josefin som faller mig på läppen. deras andra grejer är ju också fina. (som sanna brådings jailbreaker-halsband.)
ville bara säga det.
(annars har jag mest känt mig övergiven sedan martin stack till dublin och jag har en totalisolerad sjukhelg att se fram emot med endast TV:n som sällskap, och jag hade kunnat fly hem till ma&pa, fast jag vågar inte, för då smittar jag dem säkert och de ska flytta till spanien på tisdag och det hade varit så jäkla taskigt.)
filmkritik ur ett feministiskt perspektiv kan ibland kännas krystad
apropå filmkvinnodebatten: jag är inte sämre än att jag har en åsikt.
Summer (karaktären alltså, för jag vet inte hur Zooey Deschanel är privat) är en bitch. det gör mig inget. tvärtom. det är så vi är.
bara för att jag inte gillar henne tänker jag inte säga att jag inte är likadan. ibland.
och audrey tatou är het.
och vi är inga änglar. eller djävlar. så det så.
Summer (karaktären alltså, för jag vet inte hur Zooey Deschanel är privat) är en bitch. det gör mig inget. tvärtom. det är så vi är.
bara för att jag inte gillar henne tänker jag inte säga att jag inte är likadan. ibland.
och audrey tatou är het.
och vi är inga änglar. eller djävlar. så det så.
torsdag, november 12, 2009
lisa ställer vansinnigt höga krav på sin omgivning
jag gillar facebook. jag gillar hur lätt det är att prata med folk, att det öppnar upp för diskussioner och gemenskap och att det skapar en naturlig kommunikationskanal till till exempel släktingar eller ytligt bekanta som man kanske aldrig annars skulle höra av sig till eller hålla à jour med sina vardagsbestyr.
men det är ju just det där. det där med uppdateringarna.
i början var det nytt och fräscht, det där med att uppdatera statusraden. ja, om man inte redan twittrade eller liknande förstås. i början var det gilla till höger och vänster, bara för att det var så enkelt. och alla gjorde misstag, ständigt, hela facebook var ett enda faux pas, fram tills dess att reglerna var satta. de där reglerna som tjatats om i alla skrivna medier och som säkert alla dryftat med sina polare. saker som man bara inte gör. som att poka nån femtioelva gånger. eller skicka massutskick om precis allt. eller använda statusraden till att spy ur sig erkännande av alltför privat karaktär.
men såhär är det. jag hade hellre läst om hur ofta och med vilka mina FB-kompisar har sex eller har diarré, än att behöva stå ut med alla de totaltrista statusuppdateringarna som vissa fortfarande envisas med att knappa in.
jane doe vaknat!
jane doe måndag idag!
jane doe på väg till jobbet.
jane doe nu har jag ätit lunch.
jane doe dags att sova.
vem i helvete bryr sig? inte ens de själva kommer väl gå tillbaka i historiken och tänka "jasså, den 8:e november vaknade jag, jamen just det!" och vad vill de att jag, eller nån annan, ska göra? trycka på like-knappen? kommentera? "jaha, du har ätit lunch. vad trevligt." eller vaddå?
jag gillar facebook, men är det okej att ta bort sina kompisar bara för att de är så sjukt tråkiga där jämfört med IRL?
tillägg:
själv är jag också tråkig, men jag tänker aldrig trötta ut andra med att tala om att jag blinkat, hostat, sovit eller planerar att göra något av ovanstående.
men det är ju just det där. det där med uppdateringarna.
i början var det nytt och fräscht, det där med att uppdatera statusraden. ja, om man inte redan twittrade eller liknande förstås. i början var det gilla till höger och vänster, bara för att det var så enkelt. och alla gjorde misstag, ständigt, hela facebook var ett enda faux pas, fram tills dess att reglerna var satta. de där reglerna som tjatats om i alla skrivna medier och som säkert alla dryftat med sina polare. saker som man bara inte gör. som att poka nån femtioelva gånger. eller skicka massutskick om precis allt. eller använda statusraden till att spy ur sig erkännande av alltför privat karaktär.
men såhär är det. jag hade hellre läst om hur ofta och med vilka mina FB-kompisar har sex eller har diarré, än att behöva stå ut med alla de totaltrista statusuppdateringarna som vissa fortfarande envisas med att knappa in.
jane doe vaknat!
jane doe måndag idag!
jane doe på väg till jobbet.
jane doe nu har jag ätit lunch.
jane doe dags att sova.
vem i helvete bryr sig? inte ens de själva kommer väl gå tillbaka i historiken och tänka "jasså, den 8:e november vaknade jag, jamen just det!" och vad vill de att jag, eller nån annan, ska göra? trycka på like-knappen? kommentera? "jaha, du har ätit lunch. vad trevligt." eller vaddå?
jag gillar facebook, men är det okej att ta bort sina kompisar bara för att de är så sjukt tråkiga där jämfört med IRL?
tillägg:
själv är jag också tråkig, men jag tänker aldrig trötta ut andra med att tala om att jag blinkat, hostat, sovit eller planerar att göra något av ovanstående.
saker man kan göra när man är sjuk
- komma på en massa bra låtar som man har lust att höra (dagens har varit med vivian girls, placebo och the diskettes) men som man inte orkar leta fram och som man dessutom får huvudvärk av.
- tycka synd om sig själv, och tycka att det är befogat.
- klippa ut små saker och göra bilder till kreativ karneval.
- tänka på hur man borde leva ett sundare liv, och låta varje tanke börja med "När jag blir frisk..." samtidigt som man vet att det bara är feberyra och osanningar.
- tycka extremt synd om sig själv.
- fundera på att läsa böcker, eftersom det är vad man ska göra när man är sjuk, men i stället bläddra slött i elle.
- låta bli att klä på sig eftersom man ändå snart ska gå och lägga sig igen.
- låta andra göra saker åt en, som att laga mat och handla, fast dessa andra ska tydligen till jävla dublin och spela, så jag får väl börja ta hand om mig själv (svikare).
- överdosera alvedon och alindrin i kombination. yeah.
- googla sjukdomar och inse att man är döende.
jag hjärta ICA
det märks att det oftast är martin som handlar. idag fick vi nya Buffé, tillsammans med lite värdecheckar och deras nya bästa grej: Rabatt på de varor vi brukar handla.
vad bra, tänkte jag, och föreställde mig rabatt på pasta, matlagningsgrädde, bröd, mineralvatten eller jag vet inte.
men nä.
vi fick rabatt på blandsaft, pingvinstänger och cupa soup.
det fick mig att skratta högt i min ensamhet, trots att jag mår pyton, har feber och inte kan svälja. bra jobbat, ICA!
vad bra, tänkte jag, och föreställde mig rabatt på pasta, matlagningsgrädde, bröd, mineralvatten eller jag vet inte.
men nä.
vi fick rabatt på blandsaft, pingvinstänger och cupa soup.
det fick mig att skratta högt i min ensamhet, trots att jag mår pyton, har feber och inte kan svälja. bra jobbat, ICA!
A woman without a man is like a fish without a bicycle
eftersom jag har halsfluss så råkade jag se en dålig film av Brian Austin Green (ja, ni vet, David är ju vuxen nu). filmen handlar om en naiv dumboll som ska "finna sig själv" och som sticker från sin man och bor på lite olika ställen. med sig har hon två resväskor. två, ganska små, resväskor.
ursäkta bildkvalitén, men det är inte meningen att man ska pausa streamad film för att print screena bilder.
ur dessa två resväskor lyckas våpet trolla fram outfit efter outfit. olika jeansmodeller, prinsessklänningar, en massa fula t-shirts, handväskor, nattlinnen och sist men inte minst, massor av olika par skor.
jag såg klart hela filmen i hopp om att de skulle avslöja nåt hemligt packningstrick. det gjorde de inte.
ursäkta bildkvalitén, men det är inte meningen att man ska pausa streamad film för att print screena bilder.
ur dessa två resväskor lyckas våpet trolla fram outfit efter outfit. olika jeansmodeller, prinsessklänningar, en massa fula t-shirts, handväskor, nattlinnen och sist men inte minst, massor av olika par skor.
jag såg klart hela filmen i hopp om att de skulle avslöja nåt hemligt packningstrick. det gjorde de inte.
onsdag, november 11, 2009
var det bättre förr?
när jag var yngre satte jag upp små lappar med citat på alla väggar. jag textade ner allt smart jag läste eller hörde och tittade sedan på orden och kände saker.
nu ramar jag in bilder i rätt färgskala som jag försöker hänga på rätt höjd.
dessa känslokalla vuxenpoäng.
nu ramar jag in bilder i rätt färgskala som jag försöker hänga på rätt höjd.
dessa känslokalla vuxenpoäng.
moral. bullshit.
man snarkar tydligen lite extra när man är sjuk. eller mycket extra. snarkandet höll mig vaken i flera timmar i natt, tillsammans med taggtrådsskav i halsen.
jag hatar verkligen känslan av att det är kört.
redan då, vid tresnåret i natt i mina febersvettiga lakan, så visste jag att det inte alls skulle vara en bra idé att gå till jobbet. likadant kände jag när väckarklockan ringde. den friska luften under cykelturen till jobbet förändrade inte situationen nämnvärt, och en grabbnäve panodil tog förvisso bort den dunkande huvudvärken, men lämnade mig dessvärre feberhög, yr i huvet och ännu segare än innan.
efter att slutligen resignerat och fixat så att jag åtminstone kunde gå ett par timmar tidigare från jobbet, återstod nästa jättedilemma. i feberyran insåg jag att jag borde stanna hemma från jobbet helt i morgon, så att jag inte råkar hamna i samma sits ytterligare en dag. SMS hit och dit, och det blev liksom bara värre.
jag hatar verkligen känslan av att det inte är lönt.
vi är underbemannade. eller nej, vi är precis så många som vi behöver vara, förutsatt att ingen blir sjuk eller behöver vara ledig. om något oförutsett inträffar är vi totalt beroende av att någon annan kan ställa upp, och det är ju inte alltid som sådant funkar. man är upptagen, har planer, är inte i stan eller är helt enkelt less och osugen på att jobba ett extra pass. det där med att vara less har jag slutat med, eftersom jag inte orkar försvara det.
känslan av att det inte är nån idé.
nej, jag säger inte nej om jag inte har nån god anledning. jag försöker ställa upp, vara flexibel, täcka upp. för vi kan ju inte ha stängt bara för att någon råkat bli sjuk. och blir jag själv sjuk så får jag dåligt samvete och skäms över att jag ställer till det för de andra, och om någon ställer till det för mig så skäms jag för att jag blir irriterad och om jag inte hoppar in extra så känner jag mig som en dålig människa, och om man är en dålig människa så skiter man i andra och guh vad skönt det hade varit att vara en dålig människa!
känslan av att inte ha ett val.
arbetsmoral är hemskt. särskilt klockan sju på morgonen när man med darrande händer försöker knäppa jackan och sedan dra på skorna utan att luta huvudet (för om huvudet lutas så exploderar det), samtidigt som man tänker att man inte kan sjuka sig för att ingen kan hoppa in på kort varsel. arbetsmoralen borde avskaffas. som när man är dödstrött och planerat in hela TV-kvällen, men ändå svarar "När?" i stället för "Nej." när chefen ringer. eller när man ligger sömnlös och tänker på allt som inte skulle fungera om man inte kom i tid till jobbet.
om arbetsmoral är att jämt ställa upp, aldrig tacka nej, sköta sig, komma i tid och fundera över jobbet även när man är ledig, vad är då vardagsmoral? att ta hand om sig själv? att ge sig själv tid? vilket borde prioriteras högst, när det ena nästan utesluter det andra?
fuck it, tänker ni. ett lät val. men det är faktiskt inte alls så enkelt som man tror. inte när man har ett samvete att ta hand om.
jag ska vara hemma i morgon. på bekostnad av min chefs tid hos ortopeden. jag ska vara hemma med mitt dåliga samvete och min arbetsmoral och jag ska skämmas som fan ända tills jag blir frisk.
lovisa witt.
jag hatar verkligen känslan av att det är kört.
redan då, vid tresnåret i natt i mina febersvettiga lakan, så visste jag att det inte alls skulle vara en bra idé att gå till jobbet. likadant kände jag när väckarklockan ringde. den friska luften under cykelturen till jobbet förändrade inte situationen nämnvärt, och en grabbnäve panodil tog förvisso bort den dunkande huvudvärken, men lämnade mig dessvärre feberhög, yr i huvet och ännu segare än innan.
efter att slutligen resignerat och fixat så att jag åtminstone kunde gå ett par timmar tidigare från jobbet, återstod nästa jättedilemma. i feberyran insåg jag att jag borde stanna hemma från jobbet helt i morgon, så att jag inte råkar hamna i samma sits ytterligare en dag. SMS hit och dit, och det blev liksom bara värre.
jag hatar verkligen känslan av att det inte är lönt.
vi är underbemannade. eller nej, vi är precis så många som vi behöver vara, förutsatt att ingen blir sjuk eller behöver vara ledig. om något oförutsett inträffar är vi totalt beroende av att någon annan kan ställa upp, och det är ju inte alltid som sådant funkar. man är upptagen, har planer, är inte i stan eller är helt enkelt less och osugen på att jobba ett extra pass. det där med att vara less har jag slutat med, eftersom jag inte orkar försvara det.
känslan av att det inte är nån idé.
nej, jag säger inte nej om jag inte har nån god anledning. jag försöker ställa upp, vara flexibel, täcka upp. för vi kan ju inte ha stängt bara för att någon råkat bli sjuk. och blir jag själv sjuk så får jag dåligt samvete och skäms över att jag ställer till det för de andra, och om någon ställer till det för mig så skäms jag för att jag blir irriterad och om jag inte hoppar in extra så känner jag mig som en dålig människa, och om man är en dålig människa så skiter man i andra och guh vad skönt det hade varit att vara en dålig människa!
känslan av att inte ha ett val.
arbetsmoral är hemskt. särskilt klockan sju på morgonen när man med darrande händer försöker knäppa jackan och sedan dra på skorna utan att luta huvudet (för om huvudet lutas så exploderar det), samtidigt som man tänker att man inte kan sjuka sig för att ingen kan hoppa in på kort varsel. arbetsmoralen borde avskaffas. som när man är dödstrött och planerat in hela TV-kvällen, men ändå svarar "När?" i stället för "Nej." när chefen ringer. eller när man ligger sömnlös och tänker på allt som inte skulle fungera om man inte kom i tid till jobbet.
om arbetsmoral är att jämt ställa upp, aldrig tacka nej, sköta sig, komma i tid och fundera över jobbet även när man är ledig, vad är då vardagsmoral? att ta hand om sig själv? att ge sig själv tid? vilket borde prioriteras högst, när det ena nästan utesluter det andra?
fuck it, tänker ni. ett lät val. men det är faktiskt inte alls så enkelt som man tror. inte när man har ett samvete att ta hand om.
jag ska vara hemma i morgon. på bekostnad av min chefs tid hos ortopeden. jag ska vara hemma med mitt dåliga samvete och min arbetsmoral och jag ska skämmas som fan ända tills jag blir frisk.
lovisa witt.
tisdag, november 10, 2009
en nästan religiös insikt.
jag fattar inte hur jag lyckades med äggkokningen innan jag hade mitt melodiägg som talar om för mig hur färdigt ägget är. hur klarade jag mig? hur kunde jag stå ut med att äta något som var under all kritik överkokt och fel? hur kunde jag utstå något annat än perfektion?
inga knappar. ingen tankeverksamhet. bara ett rött ägg. tack, skaparen.
måndag, november 09, 2009
att försöka få en läkartid i malmö:
roses are red, violets are blue... fuck you, whore.
(kanske det enda som var riktigt bra i 500 days of summer.)
söndag, november 08, 2009
square eyes? nah, it's glasses, dude.
jag och martin har trängts i vår soffa hela helgen. film. många. och så har vi turats om att somna. de enda avbrotten vi haft har varit för en promenad till Åhléns (för att köpa världens största resväska), ett glas vin i solen på torget och senare en runda till mataffären för att inte dö svältdöden (eller: för att blanda ut godiset med något med mer substans).
vad har vi lärt oss?
1. en tvåsits-Klippan är totalt oduglig som filmsoffa
vi har vetat det länge. vi har tjatat om det sen vi köpte den. inte ens med fotpall och benen uppslängda på varandra duger den. värdelöst.
2. att råka skrika högt när man ser skräck, sabbar hela filmen
det går inte att återhämta sig. det blir bara fnitter. åtminstone när det är martin som blir chockad och ropar högt, för då är jag en elak tjej som inte slutar härma honom. och efter en sån tabbe blir ingenting läskigt igen.
innan helgen är slut ska vi ha hunnit med ett par filmer till och en söndagsmiddag hos ma&pa (fars dag, ni minns va?).
vad har vi lärt oss?
1. en tvåsits-Klippan är totalt oduglig som filmsoffa
vi har vetat det länge. vi har tjatat om det sen vi köpte den. inte ens med fotpall och benen uppslängda på varandra duger den. värdelöst.
2. att råka skrika högt när man ser skräck, sabbar hela filmen
det går inte att återhämta sig. det blir bara fnitter. åtminstone när det är martin som blir chockad och ropar högt, för då är jag en elak tjej som inte slutar härma honom. och efter en sån tabbe blir ingenting läskigt igen.
innan helgen är slut ska vi ha hunnit med ett par filmer till och en söndagsmiddag hos ma&pa (fars dag, ni minns va?).
lördag, november 07, 2009
en annan rekommendation:
fint med film som inte går att placera. inga är onda. tiden är flexibel. och vem gillar inte ett riktigt bra bedrägeri?
fredag, november 06, 2009
vardagslogik.
ibland undrar jag om det finns något i hela världen som gör mig mer stolt, än när jag lyckas äta min frukostapelsin snyggt.
dagens rekommendation
ifall det fortfarande finns någon som missat Loka Kanarps fantastiska historiebok Pärlor och Patroner, så är detta ett meddelande till er, stackare:
köp den, för tusan!
förutom att den är vansinnigt snygg, så är den härligt upplysande och inspirerande, och ärligt talat, finns det någon anledning att inte bli lite mer allmänbildad på gamla dar? nä, just det.
ett exempel:
torsdag, november 05, 2009
epic fail
Malou von Sivers intervjuade Johannes Brost i efter tio:
"kommer du att rösta radikalt? ...eh, jag menar, kommer du att rösta åt vänsterhållet?"
naaaaw.
"kommer du att rösta radikalt? ...eh, jag menar, kommer du att rösta åt vänsterhållet?"
naaaaw.
önskelista.
1. ljusterapilampa
2. wheelie sub-resväska
3. allt från lochers paris
eller alternativ 4, som kanske är det mest behändiga:
2. wheelie sub-resväska
3. allt från lochers paris
eller alternativ 4, som kanske är det mest behändiga:
onsdag, november 04, 2009
hej november. I love you too.
den där känslan man har precis innan man börjar känna sig sjuk. nåt som inte stämmer. något molande, irriterande, hängigt, men ännu inte riktigt plågsamt.
så känns den här veckan.
(...förutom att jag faktiskt blivit förkyld, och både i måndags och tisdags var jag tvungen att springa och kräkas lite för att jag inte kunde hantera min mensvärk, men hey, sånt är bara småpissar i det mississippi som är livet.)
plågsamt oinspirerande.
det enda jag vill göra är att ligga i sängen under dubbla täcken och läsa ut den jävla deckaren. det enda jag gör är jobbar extra, försöker komma på vad man ska äta till kvällsmat och tvingar mig själv att se TV-serier som jag borde vilja se, men som jag skiter fullständigt i.
men nej, jag är inte deprimerad och apatisk. jag har inte tappat livslusten. jag är tvärtom bara förbannad, hämndlysten och har stora planer på att gå till apoteket efter jobbet och köpa allt antiinflammatoriskt, slemlösande och smärtdämpande jag kan hitta, och sen jävlar ska jag återgå till att vara i mitt esse. (efter att jag läst ut boken såklart.)
så känns den här veckan.
(...förutom att jag faktiskt blivit förkyld, och både i måndags och tisdags var jag tvungen att springa och kräkas lite för att jag inte kunde hantera min mensvärk, men hey, sånt är bara småpissar i det mississippi som är livet.)
plågsamt oinspirerande.
det enda jag vill göra är att ligga i sängen under dubbla täcken och läsa ut den jävla deckaren. det enda jag gör är jobbar extra, försöker komma på vad man ska äta till kvällsmat och tvingar mig själv att se TV-serier som jag borde vilja se, men som jag skiter fullständigt i.
men nej, jag är inte deprimerad och apatisk. jag har inte tappat livslusten. jag är tvärtom bara förbannad, hämndlysten och har stora planer på att gå till apoteket efter jobbet och köpa allt antiinflammatoriskt, slemlösande och smärtdämpande jag kan hitta, och sen jävlar ska jag återgå till att vara i mitt esse. (efter att jag läst ut boken såklart.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)