skammen och slantarna

I Malou von Sivers soffa pratar kändisar om skam i relation till pengar och om att det är fult att slösa. I Nöjesguiden pratar kändisar om sina utbildningar och om hur kurserna de läst (eller inte läst) inte påverkat deras karriärer. Jag får en känsla av att Malous program sätter fingret på den svenska mentaliteten, och representerar större delen av den svenska medelklassen, då de lite skämtsamt pratar om hur man ska skämmas om man inte sparar pengar. De småskrattar, och försöker låta ironiska när de påstår att alla har råd att spara och investera i sin framtid. Man vet ju aldrig när man behöver en buffert, eller hur? I Nöjesguiden berättar Andres Lokko att han aldrig tog några studielån. Han arbetade i stället natt på en psykklinik under sin studietid.

Jag är tjugofem och skäms fortfarande inte över att jag inte sparar pengar. Jag har inte tid att spara pengar när jag jobbar sex dagar i veckan för en skitlön som inte ens går att leva av. Jag har dessutom inte tid att skämmas, när jag måste jobba dubbelt så många timmar för att kunna ge CSN vad de kräver i återbetalning. Kan man påstå att mitt sätt att spara var att plugga på högskolor och universitet i tre år? Pengarna som jag nu betalar min utbildning med är ju de jag eventuellt hade kunnat spara. Hade jag sparat pengar varje månad hade jag varit en aktningsvärd och duktig människa. Nu betalar jag tillbaka till CSN och borde skämmas för att jag inte har ett sparkonto, men även för att jag lånat pengar (vilket är det fulaste en svensk kan göra, även om CSN ligger högs upp på okej-skalan). Mina nästan 120 högskolepoäng är inte värda mer än vad de kostar fyra gånger om året i en märkligt uttänkt avbetalningsplan, som inte tar hänsyn till inkomst. Jag undrar vilka kurser Andres Lokko läste, som var så lättsamma att han kunde jobba om nätterna och plugga om dagarna, och ändå bli behörig lärare?

En annan sak som vi vanliga svenskar ska skämmas över, är att inte avsluta saker. Vi ska vara driftiga, påhittiga, konsekventa, men kanske viktigast av allt organiserade nog att lägga upp en plan med en början och ett slut. Jag har aldrig avslutat något. Det kanske är för att jag är vädur, och liksom alla vädurar vet så står det ganska ofta i våra horoskop att vi har svårt för det. Jag skäms inte över att jag inte avslutar saker, trots att det kan vara allt från böcker och efterfester till utbildningar och förhållanden. Egentligen borde jag kanske skämmas, eftersom det är det vi förväntas göra, men jag kan liksom inte hjälpa att jag är vädur. Och nu ska vi inte heller förväxla mig med en "quitter for a reason", någon som lämnar saker oavslutade av en anledning, av en särskild orsak. Nej, för sådant är helt okej på skalan. Allt som sker planenligt och som en del av en större agenda äro utan skam. Som när man slutar ett jobb för att man ska börja plugga. Eller slutar plugga för att man ska ha barn. Herregud, folk säger ju upp sig från sina jobb för att gifta sig nu för tiden, men även det tycks vara en godkänd ursäkt. Det finns ju en tanke bakom i alla fall.

Jag har bara slutat för att jag tröttnat. Har inte orkat. I stället för att skriva min D-uppsats i litteraturvetenskap började jag vända hamburgare i en bowlinghall. Jag skäms inte och ångrar mig inte varje dag och tycker inte att det är särskilt konstigt. Det enda som sätter käppar i hjulet för min avhopparattityd är andra människors projicering, påhopp och ständiga ifrågasättande. Det är så uppenbart att det är oacceptabelt att inte spara till en charterresa, att inte ha en utstakad livsplan och att sakna drömmar och mål. Samtidigt verkar det där med yrkestitel inte längre vara viktigt, utan hipsters på Spy bar kommer undan med att kalla sig "livsnjutare" eller "entusiaster", men det är nog för att det i Stockholm anses vara en tillräcklig prestation att klä upp sig så väl att man kommer förbi vakterna på just den där klubben.

Jag är arg och lite trött på att hela tiden bli utfrågad om mina obefintliga planer och mål, och jag vill kräkas på Malous medelklassgäster som aldrig låtit bli att äta en vecka, när lönen inte räckt till. Jag vill inte ljuga, men jag ser att den enklaste lösningen just nu hade varit att nedteckna ett manus för livet. Jag vet inte vilken dröm jag ska låtsas att jag vill få uppfylld. Jag vet inte hur mycket pengar jag ska låtsas att jag sparar varje månad. Jag vet inte hur mycket jag ska gilla att betala hälften av min inkomst till CSN. Jag vet inte hur många barn jag ska vilja få eller vart jag ska vilja åka på nästa semester. Det enda jag vet är att jag, nästa gång någon frågar varför jag inte avslutat min utbildning, ska svara: Jag var tvungen att lägga den åt sidan för att fokusera på min karriär.



karriärmål