jag hatar verkligen känslan av att det är kört.
redan då, vid tresnåret i natt i mina febersvettiga lakan, så visste jag att det inte alls skulle vara en bra idé att gå till jobbet. likadant kände jag när väckarklockan ringde. den friska luften under cykelturen till jobbet förändrade inte situationen nämnvärt, och en grabbnäve panodil tog förvisso bort den dunkande huvudvärken, men lämnade mig dessvärre feberhög, yr i huvet och ännu segare än innan.
efter att slutligen resignerat och fixat så att jag åtminstone kunde gå ett par timmar tidigare från jobbet, återstod nästa jättedilemma. i feberyran insåg jag att jag borde stanna hemma från jobbet helt i morgon, så att jag inte råkar hamna i samma sits ytterligare en dag. SMS hit och dit, och det blev liksom bara värre.
jag hatar verkligen känslan av att det inte är lönt.
vi är underbemannade. eller nej, vi är precis så många som vi behöver vara, förutsatt att ingen blir sjuk eller behöver vara ledig. om något oförutsett inträffar är vi totalt beroende av att någon annan kan ställa upp, och det är ju inte alltid som sådant funkar. man är upptagen, har planer, är inte i stan eller är helt enkelt less och osugen på att jobba ett extra pass. det där med att vara less har jag slutat med, eftersom jag inte orkar försvara det.
känslan av att det inte är nån idé.
nej, jag säger inte nej om jag inte har nån god anledning. jag försöker ställa upp, vara flexibel, täcka upp. för vi kan ju inte ha stängt bara för att någon råkat bli sjuk. och blir jag själv sjuk så får jag dåligt samvete och skäms över att jag ställer till det för de andra, och om någon ställer till det för mig så skäms jag för att jag blir irriterad och om jag inte hoppar in extra så känner jag mig som en dålig människa, och om man är en dålig människa så skiter man i andra och guh vad skönt det hade varit att vara en dålig människa!
känslan av att inte ha ett val.
arbetsmoral är hemskt. särskilt klockan sju på morgonen när man med darrande händer försöker knäppa jackan och sedan dra på skorna utan att luta huvudet (för om huvudet lutas så exploderar det), samtidigt som man tänker att man inte kan sjuka sig för att ingen kan hoppa in på kort varsel. arbetsmoralen borde avskaffas. som när man är dödstrött och planerat in hela TV-kvällen, men ändå svarar "När?" i stället för "Nej." när chefen ringer. eller när man ligger sömnlös och tänker på allt som inte skulle fungera om man inte kom i tid till jobbet.
om arbetsmoral är att jämt ställa upp, aldrig tacka nej, sköta sig, komma i tid och fundera över jobbet även när man är ledig, vad är då vardagsmoral? att ta hand om sig själv? att ge sig själv tid? vilket borde prioriteras högst, när det ena nästan utesluter det andra?
fuck it, tänker ni. ett lät val. men det är faktiskt inte alls så enkelt som man tror. inte när man har ett samvete att ta hand om.
jag ska vara hemma i morgon. på bekostnad av min chefs tid hos ortopeden. jag ska vara hemma med mitt dåliga samvete och min arbetsmoral och jag ska skämmas som fan ända tills jag blir frisk.
lovisa witt.
4 kommentarer:
Jag önskar mig mer vardagsmoral i julklapp.
jag med. suck.
fyfan.
det är det jag menar. arbetsmoral ska inte vara att vara den som alltid täcker upp, vara den som gör arbetet till hela livet mot ens egen vilja osv.
Jag vet att det inte är lätt, man kan inte bara byta jobb för det finns säkert en del dagar som det är fantastiskt.
Men kan du inte sätta ned foten lite och ventilera hur du känner med din chef kanske?
ja, helen. jag fattade ju vad du menade och efter viss självrannsakan ska jag låta bli att bli irriterad när andra prioriterar livet i stället för jobbet. jag ska nog börja göra det med. känns sunt.
Skicka en kommentar