gott slut

lataste sportfånarna någonsin

skulle åka skridskor. letade fram rätt storlekar, byltade på oss från topp till tå och pulsade bort till rinken. där var det en massa barn, och eftersom vi inte kan åka vågade vi inte trängas med dem. rökte en cigg och gick hem igen.

ska försöka igen senare, i skydd av mörkret.

julen. det är gnistrande vitt och vi äter tills vi mår illa.

aborterade upplägg

ibland tänker jag att jag inte har något att säga, men det är aldrig sant. jag hade kunnat skriva oavbrutet, dag ut och dag in. men det vill jag inte, för då hade jag reducerat mig själv till en sådan där liten och snål människa som jag öppet föraktar.

allt sådant som jag tänker, men aldrig skriver, är småsint och elakt.

jag hatar människor som är så.




jag hade kunnat citera skitdåliga låttexter och förklara att jag själv skrev bättre än så när jag gick i lågstadiet. jag hade kunnat berätta om tjejen jag såg igår som hade apfula kläder på sig och var kobent. jag hade kunnat diskutera kändisars A- B- eller C-status. jag hade kunnat fördöma SJ, Skånetrafiken, snön, saltet, kylan och vinden. jag hade kunnat snyta fram hundra liter missnöje om dagen, men jag vill inte. för det är taskigt, tråkigt och onödigt.


i natt drömde jag att jag tröttnade, ställde mig upp och skrek: "NU FÅR DET FÖR FAN VARA NOG! JAG PALLAR INTE GÅ RUNT OCH VARA DEN ENDA SOM ÄR SÅ JÄVLA POSITIV HELA TIDEN!" och så började jag gråta.

tisdag: två tankar

1. korkade människor är sällan ödmjuka. det är synd.


2. jag har åkt buss i några dagar, men idag bestämde jag mig för att gå. att promenera i en halvmeter snö är nog den bästa ljusterapin jag testat.

det kallas perspektiv på tillvaron

efter hårfärgningen upptäcker jag att jag även råkat färga halva högra kinden. det ser ut som ett enormt, blått födelsemärke och jag skrubbar frenetiskt med omväxlande aceton, schampo och cold cream utan större resultat. "hur fan ska jag kunna gå ut såhär?" säger jag ilsket till mig själv.


sedan kommer jag på att det hade kunnat vara så att jag faktiskt haft ett enormt födelsemärke över halva kinden, eller nån brännskada eller ärr som var lika iögonfallande. det hade varit värre.

och så går jag.

duktiga flickor ägnar sig inte åt sig själva

kom på mig själv med att ha en växande, nervös klump i magen för att jag spenderat en timme med att försöka lösa diverse iPhone-problem framför datorn i stället för att städa, duscha, gå till mataffären, fixa julklappar etc. men så kom jag på att det ju är sånt normala människor gör när de är lediga. inte konstigt att jag blir småhysterisk, när jag jämt skjuter upp alla problem till förmån för "praktiska saker" som dammfrihet och vikt tvätt.


jag känner mig rebellisk. ska nog läsa lite bloggar när jag ändå är vid datorn. splash out.

lördagsmys?

kanske det mest oromantiska jag har gjort i vårt förhållande: i natt sov jag i gästsängen, för att jag inte skulle råka bli väckt när martin kom hem efter utekvällen.



jag är så fruktansvärt utvilad. och ensam.

tack jamie

min kille jobbar som brevbärare trots snöstorm. visst förtjänar han en Jamie oliver-paj med ett deformerat hjärta på?




jag har druckit glögg. can't help myself.

önskelista: förståelse

jag fattar inte varför människor som ringer fel envisas med att de slagit rätt nummer. deras avsikt var ju att nå någon annan, således måste någon felslagning skett. jag tycker dessutom att det känns respektlöst att förvänta sig att den man ringer till har tid att gå igenom telefonnumret tjugofem gånger och dessutom hjälpa till att förstå vilken siffra som blev fel. snälle gode tomtefar, låt mig förstå varför människor beter sig såhär.

en gång hade jag en alkis som ringde från Finland. han vägrade acceptera att han slagit fel (i detta fall missat landskoden) och fortsatte ringa, stupfull och stup i kvarten en hel kväll. det var en helkväll.

fordonsproblematik

det är nåt visst med vissa dagar. huvudvärk, nåt fel på iPhonen, dragkedjan i vinterjackan går sönder och cykeln går inte att trampa på. innan gick det inte att bromsa, men det struntade jag i så länge jag tog mig från a till b, men att röra sig framåt är liksom en förutsättning för ändamålet. lämnade cykelskrället till en av bowlingmaskinisterna, som stolt gav tillbaka den vid kvällens slut med ett grymtande om att jag måste rengöra den ("rengöra? en cykel?" tänkte jag), och så sa han att den funkade perfekt.


och det gjorde den också på hemvägen. bitvis. ibland kan man trampa flera varv utan att det händer nåt, och vid varannan inbromsning blir det hysterisk baklängespedalning.


när vinden viner, jackan inte går att stänga, tiden aldrig räcker till och det mesta känns ganska åt helvete, ska man cykla på en dödsfälla eller åka buss?

musikhjälpen 2010

jag är redan djupt tacksam över nours medverkan i musikhjälpen. när hon pratar är det så genomtänkt och välformulerat att det låter som om hon har manus. respect!

present

jag fick en bok av min kille, bara för att det är lördag.

lättroad

strömavbrott i hela kvarteret. ibland är det de små sakerna som piggar upp.


-

veckoslut

jag är utmattad. de senaste veckorna på jobbet har varit hysteriska (ni vet hur det är, man jobbar så hårt man kan, känner att man inte orkar mer och pressar sig själv lite, lite till och kommer hem med andan i halsen, tårar i magen och ett ok över axlarna) och varje morgon har jag vaknat med huvudvärk. slutkördheten. men vet ni, när jag slutar i kväll ska jag vara ledig i TVÅ DAGAR I STRÄCK!

fy fan vad livet leker.


då ska jag passa på, som det heter, att göra allt sånt som man inte orkar eller hinner när man jobbar i hundraåttio km/h. som att gå på middagsbjudning, köpa julklappar, städa, träffa alla jag känner, gå på klubb och någonstans mitt i alltihop vila i en sekund eller två. yesbox. nästan som semester.

att uppskatta det lilla, som till exempel ett liv.

jag höll på att bli överkörd. bilen sladdade ut från en parkering, pruttade misstänksamt och körde över centrifugen, rakt mot mig på den fyrfilade vägen. min cykel (som var alldeles överlastad efter ett besök på bolaget - vet ni att det finns ett vin, som när man skrapar på etiketten utsöndrar doften av jorden där druvorna växt?) har kassa bromsar, så jag slängde mig åt sidan i panik och gick nästan på toaletten. den röda bilen passerade en decimeter ifrån styret, fick andra trafikanter att chockade stå på bromsen, och kraschade slutligen in över trottoar, cykelbana och in i ett träd. hoppas han bröt nåt.





jag darrade som ett asplöv hela vägen hem, fick kramp i magen och cyklade pensionärs-stylee, så att alla andra fick köra om. men jag kom hem. svepte två glas vin. det är inte det att jag är en mes, men MY GOD vad jag uppskattar att leva just nu. har ingen aning om vad min försäkring täcker.

fibrer hör sommaren till. det här är mer som julskum.

jag har beställt ett gäng härliga, lättsmälta pocketdeckare. tre till fem arbetsdagar. det är som att vänta på att ens kille ska komma hem med vad vi kallar "bulimipåsen" (full av godis, chips, saft, dippa, läsk, you name it, som får ICA-kassören att titta konstigt på honom i kassan). jag har ett hungrigt äckelsug i magen.

gläns över sjö och strand blablabla

igår firade vi första och andra advent. effektivt och samkört. lussekatter bakades, glögg kokades, nejlikor pregades in i de stackars apelsinerna och sällskapsspel spelades. blir det mer juligt än såhär, tänkte vi? förmodligen inte.

jag är sann presentfantast: utsidan är viktigast.

det är mycket möjligt att jag uppskattar att slå in saker mer än att ge bort dem. december. jag är i mitt esse.

det grönare gräset

jag fick mina spanx, och givetvis har hela mitt liv förändrats radikalt.


före spanx:





med spanx:

smörj er med din krämen.

jag gick in på vichys hemsida, för att få hjälp med mitt supertorra vinteransikte.
inte för att bli mailtrackasserad.

vinnaren i kategorin: värsta jobbet

Istappsknackare.

önskelista: samma dygnsrytm

fredag kväll.


komma hem från jobbet. hatar uttrycket "uppe vi varv", men jo, just så. läsa bok. gå upp. lägga sig. läsa bok. somna.


vakna en timme senare av att ytterdörren brakar upp. dunsar. svårt att få av sig skorna visst. klampande som av tusen elefanter, fram och tillbaka genom lägenheten. jag blundar. klockan 02.07. tänka att det är jävligt lyhört. måste, måste, måste somna om. tramp, tramp. dörren till sovrummet flyger upp och han far in och ut, hämtar nåt. gå upp, blinka mot kökslampan, säga "kan du försöka att inte gå så himla mycket?" tillbaka till sängen, blunda.


en halvtimme går. tramp, tramp. dunsar, skåpsluckor, köksfläkt. han hämtar laddaren i sovrummet. dörren far igen. blunda, bita ihop alla tänder hårt. höra telefonrösten från köket, tassa dit. han säger "nä, men lisa sover typ..." jag skriker "nä, det gör hon inte och nu får du antingen gå eller lägga dig!" han säger (i telefonen): "nä, jag ska visst ut nu." smälla igen sovrumsdörren, stirra på väckarklockan. måste sova. blunda.


tramp, tramp. dunsar. svårt med skorna visst. dörr öppnas, stängs, fotsteg i trappan, högt som om det vore i lägenheten. gå upp, kolla så att dörren är låst. sängen, blunda.


steg i trappan, dörren öppnas. stängs. smygande steg. tystnad. blunda, kämpa. alla ljud, oavsett styrka, går rakt in, längst in i hjärnan och får den att tänka på allt utom sömn. duns, duns. va fan GÖR han? smygande steg. dörren öppnas. stängs. steg i trappan. blunda.


somnar nästan. dörren öppnas. duns, skor, steg, tramp. prassel, toaljud och till sist, två timmar senare, dimper han ner bredvid, snarkar en gång, somnar.

då kan jag somna med.







lördag morgon. jobb.

suck it up och bygg en snölykta.

okej. jag vet. det är snö. men börjar det inte kännas som om folk överdriver? från morgon till kväll är det ett ständigt gnällande (hjälper inte), huttrande (klä på er) och svinande (torka av skorna för tusan, och ge fan i att köra i 50 på blanka sommardäck på en 40-väg). det kommer som en överraskning för alla, varje år, men ja, jo, det blev visst vinter. det är väl bara att bita ihop?

igår stängdes vissa av malmös skolor tidigt. de gillade inte att det snöade.

klenisar!







behöver jag berätta att jag fortfarande cyklar och att det går hur bra som helst?

hade gått bättre om inte idioter envisades med att promenera på cykelbanorna.

min iPhone vet inte riktigt vad den vill

101201

baby, I was afraid before

på begravningen spelades belinda carlisle - heaven is a place on earth och the knife - pass this on.



jag klär i begravningar. som en svart sex and the city-charlotte, med lagom frasig kjol, pärlörhängen och sober flätfrisyr (låt oss för ett ögonblick bortse från rödmosigheten). det grämde mig att näsdukspaketet från willys inte matchade min outfit.