fredag kväll.
komma hem från jobbet. hatar uttrycket "uppe vi varv", men jo, just så. läsa bok. gå upp. lägga sig. läsa bok. somna.
vakna en timme senare av att ytterdörren brakar upp. dunsar. svårt att få av sig skorna visst. klampande som av tusen elefanter, fram och tillbaka genom lägenheten. jag blundar. klockan 02.07. tänka att det är jävligt lyhört. måste, måste, måste somna om. tramp, tramp. dörren till sovrummet flyger upp och han far in och ut, hämtar nåt. gå upp, blinka mot kökslampan, säga "kan du försöka att inte gå så himla mycket?" tillbaka till sängen, blunda.
en halvtimme går. tramp, tramp. dunsar, skåpsluckor, köksfläkt. han hämtar laddaren i sovrummet. dörren far igen. blunda, bita ihop alla tänder hårt. höra telefonrösten från köket, tassa dit. han säger "nä, men lisa sover typ..." jag skriker "nä, det gör hon inte och nu får du antingen gå eller lägga dig!" han säger (i telefonen): "nä, jag ska visst ut nu." smälla igen sovrumsdörren, stirra på väckarklockan. måste sova. blunda.
tramp, tramp. dunsar. svårt med skorna visst. dörr öppnas, stängs, fotsteg i trappan, högt som om det vore i lägenheten. gå upp, kolla så att dörren är låst. sängen, blunda.
steg i trappan, dörren öppnas. stängs. smygande steg. tystnad. blunda, kämpa. alla ljud, oavsett styrka, går rakt in, längst in i hjärnan och får den att tänka på allt utom sömn. duns, duns. va fan GÖR han? smygande steg. dörren öppnas. stängs. steg i trappan. blunda.
somnar nästan. dörren öppnas. duns, skor, steg, tramp. prassel, toaljud och till sist, två timmar senare, dimper han ner bredvid, snarkar en gång, somnar.
då kan jag somna med.
lördag morgon. jobb.
2 kommentarer:
Oj! Igenkänningsfaktor!
då kan vi tycka synd om varandra.
den ilska som jag känner gentemot martin, är den på riktigt, eller är den bara ett resultat av sömnlöshet? hur resonerar du?
Skicka en kommentar