konversationer på en arbetsplats

lisa och kund:

-Jasså du stänger redan klockan tre?
-Ja, precis.
-Skönt att ha så korta dagar!
-Ja, fast jag är ju aldrig härifrån förrän vid fyrasnåret, och morgnarna är väldigt tidiga.
-Jamen ändå! Hela eftermiddagarna och kvällarna är ju fria!
-Ja, haha. Men när man går upp vid halv sex är det ganska lagom att bara gå hem och äta och sen gå och lägga sig.
-Men ändå. Mycket ledigt blir det ju.
-Kanske det. Jag är här nio timmar eller så. Det är väl en rätt normal arbetsdag?
-Låter skönt att sluta tre...



lisa och kollega:

-Är det inte lustigt att det är så himla jobbigt att jobba här?
-Nä. Så har det alltid varit.
-Men det är ju så himla dålig stämning hela tiden. Varför är det så?
-Alla hatar att joba här.
-Jaha...



ibland tänker jag att de som glider in vid åtta, köper en latte, kommer tillbaka vid elva för ännu en, och sedan har eftermiddagsfika med polarna klockan två för att slutligen gå hem vid kvart över tre inte har en aning om vad ett riktigt jobb är. och jag skiter i att de har pluggat i fem år och har tio tusen mer än jag i lön. jag har pluggat i tre år, har tio års arbetslivserfarenhet och betalar i blod, svett och tårar.

vi gör våra val

katten är uppmärksamhetstörstande. jamar och spinner och stryker sig med hela kroppen mot mina händer när jag klappar henne. efter en stund öppnas gapet och mitt i de mest högljudda kärlekskurren försöker hon sluta sina gaddar runt mina fingrar. sån är hon. såna är vi.

känns skönt att vi trots allt, mitt i all profithunger, vågar säga ifrån. både i det stora och i det lilla.


(den dystra färgskalan beror på att bilden är tagen i soffan i sällskap av en draja och med nedräkningen till På Spåret som primär sysselsättning.)

dagen

sov tolv timmar, åt lika lång frukost. gick till parken och matade fåglarna. konstaterade att det var just en sådan dag som par i vår ålder travar bort till parken snabbast möjliga väg, knäpper en bild med mobilen och skyndar tillbaka hem för att i soffans trygga vrå och med en chipspåse som sällskap, knappa in uppdateringar på Facebook i stil med gick en mysig söndagspromenad runt pildammarna med älsklingen *puss*. vi gick via Lidl. köpte udda mat. gick till pressbyrån och köpte två trisslotter. "Med vinst, va?" frågade vitsige biträdet. "Nä, behövs inte." sa jag. kände mig inte särskilt turlig. skrapade på Södervärn i en hög av matkassar, toalettpappersbal och fallna löv. vann inget. gick hem. men se. vi var på en mysig promenad i alla fall.

Honey, I'm home!

när jag kommer hem från jobbet vill jag bara slänga upp de trötta fötterna, blanda mig en kall dry martini och girigt röka dagens första cigarett (det där med att vara nykter rökare på jobbet är så fruktansvärt överskattat).

så det gör jag. fast där efter måste maten lagas, disk diskas, tvätt tvättas, ytor torkas, katt matas, räkningar betalas, toalett skuras, inköpslista skrivas, eventuell planering göras och om man har pyttelite tur hinner man träffa någon och vara social. nä, bara skoja. det orkar man inte.

skillnaden mellan att arbeta och vara hemmafru är att man, som till exempel arbetslös, hinner ta itu med vardagens bestyr med en större smula njutning och med en liten smula mindre cash. som jag ser det hade det varit en win win situation om min make dragit in degen och jag fixat och donat med alt här hemma, och dessutom orkat vara trevlig och tillmötesgående när han kom hem från jobbet.


låter jag hemskt förlegad och tråkig? förmodligen. men det hade gjort mig glad att orka vara glad mot den som betyder mest i världen, i stället för att vara sönder och slut när vi äntligen hinner ses. dessutom har jag alltid varit svag för små förkläden och genomarbetade middagar.


när jag hade bokcirkeln här i fredags, bjöd jag på gåsamiddag med anka i stället för gås. det tog flera dagar att förbereda på grund av all trötthet och tidsbrist. tänk ändå, om man hade haft tid att laga riktig mat även när det bara är torsdag.

dagens baristaskämt

när någon suckar, gnäller över tröttheten och säger "ja, idag får jag nog ta en STOR latte macchiato!"


det är så himla pinsamt.



tycker hon som fått i sig en halvliter bryggkaffe och två dubbla espressos redan innan öppning kvart i åtta.

förlåt.

jag känner att jag gnäller så att det sprutar ur öronen, så här kommer en skitbra grej: när jag har mördande spänningshuvudvärk fastnar mitt ansikte i en grimas som påminner väldans mycket om ett litet leende. det gör att människor tror att jag är glad och ler tillbaka. tips tips!

suck it up

vilken tur det är att man ändå är en sådan som är uppfostrad med god arbetsmoral och pliktkänsla.

när man vill sova hela tiden helst, är nära att börja gråta flera gånger om dagen, har huvudvärk och ont i magen och mår lite större delen av dagen. då känns det ju bra att man kan smeta på ett leende. att man vet hur man ska göra för att verka pigg, käck och glad. tur är det att man är en sådan som vet hur man vadar i sin självömkan på insidan bara, och uppvisar en stabil exteriör.

vem vet hur det hade gått annars, liksom?!

vardag - tid

det är svårt nu. jag har ett jobb. alla ska tycka att det är så himla fint. sanningen är att jag förmodligen mådde mycket bättre när jag var arbetslös. varje dag är tyngre än någon annan. jobbet är tyngre än något annat (och jag har jobbat hårda barpass, jag har jobbat som barchef, jag har jobbat på malmöfestivalen under omständigheter som får roskildefestivalen att kännas som charter) och jag känner mig tyngst i världen.


det är något så sorgligt med att kämpa sig upp varje morgon 05.20, uthärda dagen och sedan komma hem, äta kvällsmat och vara redo att somna halv sju. livet saknas.

det är motstridigt. dagarna, veckorna, tiden passerar i ljusets hastighet. nyss var det sommar och om en minut är det jul, och det är fantastiskt att en arbetsvecka förflyter under loppet av ett andetag, men livet, det är det som händer utanför fönstret under de sekunder varje dag som jag har en chans att titta ut och se det, och jag saknar det så mycket att det gör lite ont. att ta tillvara på helgerna har blivit ett dystert mantra, för samtidigt som jag skulle vilja göra tusentals saker, träffa alla som jag älskar, dansa, äta goda middagar och se löven falla till marken i alla parker, så känns det viktigast att vila kroppen som gör ont i varje led och sova sömnen som saknas hela veckan. hur gör ni, ni som arbetar hårt? hur lyckas ni hålla ihop er själva?


i år ska vi jobba oss igenom julen. planen är att starta med gran redan i advent, koka knäck och kola utav bara helvete och dricka glögg så gott som varje dag. ett tappert försök till stämning. tur att familjen består av två och en katt, så att inga barn undrar varför de inte får ha jullov som alla andra.

som att hitta allt smör i Småland

tänker på det där med klyschor. förra helgen var vi i Göteborg. på sara katts initiativ (med medhåll från götlaborgarna) hamnade vi på Haga Bio med en öl i näven. och in kom såklart Håkan Hellström. det är väl självklart ändå. och för att göra det ännu mer svennebanan tog jag en bild och skrattade gött åt den goa stämningen. hygge för hela slanten.

ibland tänker jag att Göteborg är en väldigt fin stad. om det bara inte vore för alla spårvagnar och göteborgare.

konsekvent

vi människor är lustiga. å ena sidan håller vi i brödet på frukostbuffén med en servett när vi skär det, för att andra ska slippa våra flottiga tassavtryck. å andra sidan verkar vi tro att nästa man i kön skulle vara intresserad av att ha resterna av vårt halvanvända smörpaket eller bottenspillet i sockerpåsen vi just tömt i latten, och lämnar därför generöst detta på disken i stället för att flytta armarna en halvmeter åt sidan och släppa skräpet i papperskorgen. vi är också måna om att vara artiga och hjälpsamma och ställer alltså kopp och fat, när vi svept vår espresso vid ett ståbord, på disken precis framför kassan, i stället för att placera disken i diskstället. vi tycker också om att prata med våra väninnor om högst personliga livsöden och erfarenheter när vi handlar, men skulle expediten/baristan flika in i samtalet blir vi bestörta och kränkta. men det är så vi är. kan inte bete oss som folk. eller är det det vi gör?