vardag - tid

det är svårt nu. jag har ett jobb. alla ska tycka att det är så himla fint. sanningen är att jag förmodligen mådde mycket bättre när jag var arbetslös. varje dag är tyngre än någon annan. jobbet är tyngre än något annat (och jag har jobbat hårda barpass, jag har jobbat som barchef, jag har jobbat på malmöfestivalen under omständigheter som får roskildefestivalen att kännas som charter) och jag känner mig tyngst i världen.


det är något så sorgligt med att kämpa sig upp varje morgon 05.20, uthärda dagen och sedan komma hem, äta kvällsmat och vara redo att somna halv sju. livet saknas.

det är motstridigt. dagarna, veckorna, tiden passerar i ljusets hastighet. nyss var det sommar och om en minut är det jul, och det är fantastiskt att en arbetsvecka förflyter under loppet av ett andetag, men livet, det är det som händer utanför fönstret under de sekunder varje dag som jag har en chans att titta ut och se det, och jag saknar det så mycket att det gör lite ont. att ta tillvara på helgerna har blivit ett dystert mantra, för samtidigt som jag skulle vilja göra tusentals saker, träffa alla som jag älskar, dansa, äta goda middagar och se löven falla till marken i alla parker, så känns det viktigast att vila kroppen som gör ont i varje led och sova sömnen som saknas hela veckan. hur gör ni, ni som arbetar hårt? hur lyckas ni hålla ihop er själva?


i år ska vi jobba oss igenom julen. planen är att starta med gran redan i advent, koka knäck och kola utav bara helvete och dricka glögg så gott som varje dag. ett tappert försök till stämning. tur att familjen består av två och en katt, så att inga barn undrar varför de inte får ha jullov som alla andra.