katten är uppmärksamhetstörstande. jamar och spinner och stryker sig med hela kroppen mot mina händer när jag klappar henne. efter en stund öppnas gapet och mitt i de mest högljudda kärlekskurren försöker hon sluta sina gaddar runt mina fingrar. sån är hon. såna är vi.
känns skönt att vi trots allt, mitt i all profithunger, vågar säga ifrån. både i det stora och i det lilla.
(den dystra färgskalan beror på att bilden är tagen i soffan i sällskap av en draja och med nedräkningen till På Spåret som primär sysselsättning.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar