M.A.T.

ibland kan man rada upp lite frysta fiskar, några förskrämda räkor, en bortglömd flaska mousserande vin, tiokronorssaffran, rotselleri och en präktig lök på diskbänken och tänka att "jahapp, med en skvätt hummerfond och obscena mängder grädde kan det här ju bli riktigt trevligt."

eller också kan man gå till B.A.R. och få riktigt riktigt trevlig mat serverad av riktigt riktigt trevlig personal.


jag är en ganska jobbig restauranggäst. jag har lite för många synpunkter på vad som kan anses vara prisvärt, på servisen, på inredning och menyupplägg. jag är allergisk mot dyra ställen med dålig service. jag avskyr när bord står felplacerade. jag blir förbannad om toaletten inte håller samma standard som matsalen. jag har över huvud taget inget till övers för krögare som hellre pratar med sina polare än sina gäster. jag hatar att vänta på notor. jag gissar att min kräsna (kritiska) attityd är sprungen ur alltför många fantastiska restaurangbesök, där jag blivit bortskämd med servitörer och servitriser som intresserat sig för mig som kund, gett goda förslag, fått mig att känna mig som en gammal kär vän och som dessutom ställt god mat framför min hungriga trut. ja, för mest handlar det såklart om maten. och egentligen behöver maten inte vara märkvärdig; det är inte det. en entrecôte med pommes och bea kan vara fantastiskt fint om allt är gjort rätt, och en marängsviss i goda vänners lag är underbart, men när man sitter på en krog som låtsas vara förnäm och skruvar sig på stolen för att pumpan är för stabbig och oxhjärtat oproportionerligt rått, så är det fan inte så kul.

därför blev jag så himla glad när jag efter sydsvenskans recension stack till B.A.R. för några veckor sedan och upptäckte att den dödsdömda lokalen förvandlats till precis ett sådant ställe som Malmö saknar och som Köpenhamn har i överflöd. fint som snus, äntligen och hallelujah till dem! smöret, som du alltför ofta får i en stenhård kub på en assiett till brödskivorna som skurits upp lite för långt i förväg, var uppvispat och lent och serverat på en sten (brödet kom i olika varianter i en brödpåse vid sidan om). vinlistan består endast av naturviner, så med tacksamhet lät vi vår servitris guida oss rätt och jag blir så himla peppad av naturviner; smakerna funkar på helt andra sätt till mat, hurra! min skrapade oxe vill jag återvända för att äta om och om igen (ni vet hur det är när råbiff är som absolut bäst) och oxbringan med rökt märg var så vacker att titta på att det var en skam att sabba presentationen, men jag gjorde det ändå och lämnade fatet tomt. och på toaletten, som lyses upp av stearinljus, torkas tassarna med handdukar och inte hopplös handfläkt eller vasst torkpapper. inte dyrt heller. billigt. passar sånt patrask som jag är.

men okej, om ni inte vill gå dit nu, fastän jag med hela mitt hjärta rekommenderar det, så får ni väl gå till Möllan, Bastard, Plocke Pinn eller La Couronne (men ät bara musslor). inte till nya gamla Brogatan, Söder om Småland eller Jetzt. för man kan ha så himla roligt när man äter om man äter på rätt ställen i rätt sällskap. som jag ska nu. hemma. med min man.

ba gör't!

de senaste tre veckorna har jag sprungit 30km. det är egentligen inte så värst mycket om man delar upp det i tre rundor i veckan, men om man har i åtanke att vi haft en jädra massa minusgrader, is och snö och att några av mina normala löppass bytts ut mot gymmet eller simning, så känns det plötsligt som en enorm seger. jag är, på fullaste allvar, stoltare över denna bedrift än över alla tentor jag fått MVG på eller allt evinnerligt volontärarbete jag ägnat mig åt i mina dar. ja, jag vågar påstå att jag är stoltare över mina 30km än över hur jag är som människa, hur jag presterar socialt eller hur jag behandlar mina nära och kära. jag är stoltare över mina 30km än jag är över min boeuf bourguignon. och den brukar bli asbra.

grejen är att det inte ens varit så himla jobbigt. desto större anledning att vara stolt. det är det lilla och enkla som är så lätt att skita i. så hurra för mig! nu ska jag dricka vin och vika tvätt, och om ett par dagar börjar jag om igen. 30km på tre veckor. förhoppningsvis med bättre underlag.

motsägelsefull

att tala är silver, tid är guld

det finns nästan inget jag avskyr mer än när folk tjatar om att de "inte vet var tiden tar vääägen!" (kanske våldtäkter, dumhuven, dåliga chefer och besvikelser). jag vet att jag är lättprovocerad när jag ligger på min soffa i mjukisbyxor med en ocean av teveprogram att se och inga stressmoment i sikte, men jag tänker att det är väl bara att prioritera, och så jäkla mycket kan man väl inte ha att göra att man måste gnälla över hur händelserikt liv man har?

fast just nu förstår jag inte riktigt vart mina dagar tar vägen. förlåt.

förutom jobb, så ägnas eftermiddagarna åt möten och mailkontakt med min blivande chef, eller envisa joggingturer i minusgrader, eller långa och livsnödvändiga bad med bok, eller gymbesök med min lillasyster (mer eller mindre intensiva, men svettiga och roliga) och sedan måste man ju äta mat och sova och hux flux är det helg, och då måste man göra kul saker, glo på folk, se ikapp alla de där filmerna och TV-serierna man missat under veckan, gå iskalla promenader i solen och såklart bada, springa, läsa, sova, äta och gå på gym. ni hör! vart tar tiden vääägen?!


i någon tweet läste jag citatet: "If you want something done, ask a busy person to do it. The more things you do, the more you can do." (Lucille Ball) och tänkte att ja, precis så är det! förutom att allt det där man gör också får en att prioritera bort annat, och så får man ångest över det man sopar under mattan och blir stressad och får högt blodtryck.

kanske är det bättre att bara ligga på soffan och se American Horror Story...

hej sjukvård

det är inte så konstigt att sjukvården saknar pengar.


varje gång jag är i behov av vård slås jag, liksom alla jag pratar med, av hur svårt det är och hur energisk och frisk man måste vara för att orka skaffa sig rätt hjälp. att man allra helst ska ha ställt en egen diagnos på sig själv innan man går hemifrån, för att över huvud taget komma någonstans i denna instans.

symptom på halsfluss: du googlar, känner efter, lutar huvudet i omöjliga vinklar framför spegeln för att få en skymt av ditt röda svalg. efter att inte ha kunnat svälja, andas eller prata på fem dagar sitter du i telefonkö först hos sjukvårdsupplysningen och sedan hos din husläkare, om du nu har turen att ha hens nummer och veta att hen har telefontid 07.50-08.00. du får förhoppningsvis en tid inom en vecka. väl där tas det blodprover, och om de inte visar att du har just halsfluss kommer din husläkare att titta på dig med huvudet på sned och säga: "du kan ju alltid prova att dricka te med honung i". om man gråtfärdig väser fram att man för i helvete inte gjort annat än druckit te den senaste veckan, varvat med isglass och whiskey, eftersom det är det enda som går ner, kanske läkaren fortsätter med att fråga: "vill du ha penicillin?" vilket leder till att man uppgivet måste bestämma sig för om man vill känna sig som en narkoman om man tackar ja eller en martyr som genomlidit ett läkarbesök i onödan om man tackar nej.


symptom på svampinfektion i ansiktet: eftersom svamp på huden yttrar sig i torra, flagande fläckar är det naturliga första steget att smörja. du provar allt du har hemma de första veckorna. kanske blir det bättre någon dag och du tänker: "aha! det måste vara X-krämen av X-märket som gjorde det! hurra!" och så bunkrar du upp med några extra burkar av denna kräm, blir några hundralappar fattigare och upptäcker några dagar senare att de torra partierna är tillbaka på samma ställen. du investerar i nya krämer och salvor för ytterligare några hundralappar. ibland blir det bättre och du tror att det är över. då kommer det tillbaka. det är DÅ du kommer på att du ska fråga din vän som är hudterapeut, varpå hon utan större omskrivningar skickar dig till apoteket: "Köp hydrokortison. Om det hjälper så har du svamp." tacksam över löftet om förbättring knatar du till apoteket, men hittar inte bland hyllorna och vänder dig till biträdet, som med medlidande i blicken meddelar att hon inte kan rekommendera någon av salvorna på apoteket till experimenterande. vänd dig till din distriktssköterska, tycker hon, och du lunkar hem medveten om att det är en kamp du har att vänta. så du googlar dig fram till exakt vilken typ av svamp du tror att du har (misstänker seborroiskt eksem), söker fram distriktssköterskans telefontid (11.30-12.00) och stålsätter dig. ringer, ringer, ringer, men efter att endast blivit kopplad till telefonsvararen som meddelar att distriktssköterskan har telefontid 11.30-12.00 då klockan är 11.50 ger du upp och ringer till vårdcentralens tidsbokning och ber om att få boka en tid hos distriktssköterskan. men nä, se, det går inte. i stället ombeds du att komma på drop in klockan nio morgonen efter. jag är hyfsat övertygad om att de genom att göra sig så oanträffbara som möjligt hoppas på att sålla bort de som inte anser sig ha tillräckliga besvär för att stånga pannan blodig. du tillhör emellertid inte en av dessa, så du tar dig till drop in-tiden och får träffa en sjuksköterska som med huvudet på sned undrar om du provat att smörja in ansiktet med en mjukgörande salva? du exploderar, dödar tanten och blir inlåst för livet, med svamp och allt. eller så skrattar du nervöst och intygar att du provat de flesta salvor som finns i handeln, och att det var en hudterapeut som tipsade om att det var svamp och att du skulle söka hjälp. "Den här hudterapeuten kanske inte tipsade om att prova en mild, parfymfri kräm?" säger sjuksköterskan, och du känner att du måste försvara att du kommit dit, och berätta att det svider och sticker, att du känner dig som ett monster då du fjällar i ansiktet och att du behöver hjälp. sjuksköterskan ser tveksam ut och pratar om mjällschampo. hon söker på FASS och skriver slutligen ut ett recept, trots att schampot inte är receptbelagt, men hon vet ju inte säkert, och man vill ju inte chansa. "Och blir det inte bättre på fyra veckor får du kontakta din husläkare." du tackar, niger och bockar när du går och tänker att du hade kunnat få det här svaret via telefon eller av damen på apoteket och sluppit hänga på vårdcentralen klockan nio en vardag, då man faktiskt oftast har annat för sig.


symptom mensvärk: när du ändå sitter på distriktsköterskemottagningen frågar du vad hon tycker att du ska göra åt din mensvärk, som på senare tid blivit värre på gränsen till outhärdlig och som tvingat hem dig från jobbet ett par gånger det senaste året. "Har du provat Voltaren?" frågar hon, och du berättar att jag provat allt, alla kombinationer, receptbelagda som du fått av anhöriga och allt från hyllorna på apoteket, men att ingenting hjälpt (du berättar inte att du förmodligen överdoserat rejält ett par gånger, även det utan resultat). sjuksköterskan lägger huvudet på sned och föreslår att du ska börja med P-piller. du kräks inombords. du frågar om det inte kan tyda på att något är fel, och ja, jo, det kan ju kanske vara någon cysta, säger sjuksköterskan då. det kan man undersöka på kvinnokliniken. "Ska jag ringa dit och boka en tid?" undrar du då ingen ytterligare information följer. "Nej, det måste du ha en remiss för, så du får vända dig till din husläkare för det." du tänker att det innebär ytterligare en evighet i telefonkö för att eventuellt få en tid inom en inte alltför avlägsen framtid, och när du väl sitter hos husläkaren måste du tvinga henne att remittera dig, så att hon inte bara lägger huvudet på sned, ler och tipsar om "Alvedon, en vetevärmare och en kopp te".

eller också fortsätter du ha eventuella cystor, svamp i ansiktet, halsfluss, inflammerade nerver och cancer lite överallt. kroppen botar ju det mesta själv. annars hjälper alvedon, p-piller och te. och tålamod. fast om du har tålamod kan du ju försöka med sjukvården. så länge du själv vet vad som är fel på dig och vilken hjälp du vill ha. annars är det tyvärr kört.



för att vara extra tydlig: jag vill inte ha en sjukvärd där vi behandlas slentrianmässigt utan att någon tänker på biverkningar eller slöseri med experters tid. jag menar bara att apoteksanställda borde våga tipsa om receptfria läkemedel, i stället för att per automatik skicka kunder vidare till vårdcentralen. och distriktssköterskan borde kunna remittera patienten till en specialist utan att man ska behöva gå via husläkaren. och husläkaren borde våga ställa en diagnos och rekommendera lindring utan att rådfråga patienten, eftersom patienten i de allra flesta fall faktiskt inte är läkare. och telefontiderna bör respekteras, förlängas och väntetiden förkortas. och alla inom vården borde fatta att man redan provat alvedon, ibumetin och fucking jävla honungste innan man kontaktat dem.

Dagens lärdomar

Idag på min bokcirkel har jag lärt mig att barnvagnar är ett gissel. Inte nog med att de är dyra; man måste dessutom ha någonstans att parkera. Jag har också förstått att jag inte vet särskilt mycket om Helenemordet, att mina torra partier i ansiktet, som jag brukar kalla huvudaids, förmodligen är svamp (bättre än aids, definitivt) och att de flesta kvinnor lärt sig stryka som barn, medan män i regel inte vet att man ska börja med oket.

På vägen hem lärde jag mig att den största stjärnan på himmelen inatt är Jupiter. Se. Inte ens i rymden är saker som de verkar vara.

självbild

i min nya mobil (tack svärfar!) finns funktionen Spegel, som får mig att inse att jag oftare ser ut såhär:


än såhär:

Första veckans slut

Idag har jag slagit en gås. Lappade till den tvärs över ryggen så att den nästan föll omkull.

För övrigt är det nästan magiskt hur mycket ångest man kan ha över att julen är slut och arbetet åter fyller vardagen och hjärnan får återigen svämma över av irritationsmoment, idioti och inre hyperventilering.

Min jobbångest började redan innan jag tog julledigt. Till och med fritiden är alltså sabbad av jobbet.

Och gåsen som fick stryk förtjänade det. Den hackade på en annan gås som saknar en fot och som blivit så mager över julhelgerna att jag nästan vill gråta. Vi tvångsmatade handikappsgåsen med bröd. Den är säkert borta nästa gång. Allt jag kan tänka på är hur det måste se ut när den simmar. Runt, runt i en ring med sin enda paddelfot.