att tala är silver, tid är guld

det finns nästan inget jag avskyr mer än när folk tjatar om att de "inte vet var tiden tar vääägen!" (kanske våldtäkter, dumhuven, dåliga chefer och besvikelser). jag vet att jag är lättprovocerad när jag ligger på min soffa i mjukisbyxor med en ocean av teveprogram att se och inga stressmoment i sikte, men jag tänker att det är väl bara att prioritera, och så jäkla mycket kan man väl inte ha att göra att man måste gnälla över hur händelserikt liv man har?

fast just nu förstår jag inte riktigt vart mina dagar tar vägen. förlåt.

förutom jobb, så ägnas eftermiddagarna åt möten och mailkontakt med min blivande chef, eller envisa joggingturer i minusgrader, eller långa och livsnödvändiga bad med bok, eller gymbesök med min lillasyster (mer eller mindre intensiva, men svettiga och roliga) och sedan måste man ju äta mat och sova och hux flux är det helg, och då måste man göra kul saker, glo på folk, se ikapp alla de där filmerna och TV-serierna man missat under veckan, gå iskalla promenader i solen och såklart bada, springa, läsa, sova, äta och gå på gym. ni hör! vart tar tiden vääägen?!


i någon tweet läste jag citatet: "If you want something done, ask a busy person to do it. The more things you do, the more you can do." (Lucille Ball) och tänkte att ja, precis så är det! förutom att allt det där man gör också får en att prioritera bort annat, och så får man ångest över det man sopar under mattan och blir stressad och får högt blodtryck.

kanske är det bättre att bara ligga på soffan och se American Horror Story...