"De surmulna systrarna" som nämndes i Nöjesguiden i senaste numret, var inte lätta att finna spår av efter att de första låtarna avklarats på gårdagens KB-spelning. kanske skulle jag dessutom vilja beskriva den publikfrånvända inledningen som nervös snarare än arrogant, och eftersom musiken i sig kräver bearbetning, och allt det visuella stjäl åskådarens totala uppmärksamhet, så är det kanske lika bra att de inte babblar, att de inte är stökiga, att de inte raggar applåder. för applåderna kommer ju. ändå. oavsett. om det var tunt i början; man kunde kanske till och med ana en viss skeptisicm i folksamlingen, så kom K-hole som en förlösande räddning, och plötsligt var det disko och rock'n'roll och sierras mäktiga sopran träffar och fyller ut det där hålet som man inte märkte att biancas prat-sång lämnade. om systrarna cassidy framstår som tystlåtna, så har de åtminstone tänkt till då de tog med sig beatbox-bruden på turnén. den avslappnade energin, glimten i ögat och (misslyckade, men väl värt en eloge) försöket till att få publiken att peppa upp, fick åtminstone igång stämningen, som lätt sjunker till tårögdhet när harpan och CocoRosie berättar:
Somebody's baby boy ain't coming home tonight
One wrong move and it'll be too late
Mama won't be making no birthday cake
It all went down one afternoon
In brooklyn
Allvaret, high fives, viskningar, fnitter och kassettbyten. care bears, droppar ritade med tusch på toalettpapper, parande zebror och läskiga katter. mitt i allt det overkliga och ihopklippta, så känns det som om de har fångat en verklighet och en flykt ifrån den. i ett. och det är stort och lite rosaskimrande och taggigt och hade jag kunnat stoppa tiden så hade jag gjort det då och där.
I'm a jailbird to your music
A criminal in your prayer
I watch you when you sleep
Even when you're not there
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar